Låt den rätte komma in
PLATSEN
Blackeberg.
Man tänker kanske kokosbollar, tänker kanske knark.»Ett anständigt liv.« Tänker tunnelbanestation, förort. Sedan tänker man inte så mycket mer. Bor väl folk där, som på andra platser. Det var ju därför det byggdes; för att folk skulle ha någonstans att bo.
Ingen naturligt framväxande plats, nej. Här var allting indelat i enheter från början. Folk fick flytta in i det som fanns. Betonghus i jordfärger, utslängda i grönskan.
När denna historia utspelar sig har Blackeberg som ort existerat i trettio år. Man skulle kunna tänka sig en pionjäranda. Mayflower; ett okänt land. Ja. Föreställa sig de obebodda husen som väntar på sina människor.
Och där kommer de!
Tågande över Tranebergsbron med solsken och visioner i blick. Året är 1952. Mödrar bär sina små på armen eller kör dem i barnvagn, håller dem i handen. Fäder bär inte på hackor och spadar, utan köksmaskiner och funktionella möbler. Förmodligen sjunger de något. Internationalen, kanske. Eller »Se vi gå upp till Jerusalem «, beroende på läggning.
Det är stort. Det är nytt. Det är modernt .
Men det var ju inte så.
De kom med tunnelbanan. Eller med bilar, flyttbilar. En och en. Sipprade in i de färdigbyggda lägenheterna och hade med sig saker. Sorterade sakerna i måttbestämda fack och hyllor, ställde sina möbler i formation på korkmattorna. Köpte nytt för att fylla hålen.
När det var färdigt lyfte de upp sina ögon och såg på detta land som blivit dem givet. Gick ut ur sina portar och fann att allt land redan var brutet. Bara att foga sig i det som fanns.
Det fanns ett centrum. Det fanns rejält tilltagna lekplatser för barnen. Det fanns vidsträckta grönområden runt knuten. Det fanns många bilfria gångstråk.
En bra plats. Man sa det till varandra över köksbordet någon månad efter att man flyttat in. »Det är en bra plats vi kommit till.«
Bara en sak fattades. En historia. I skolan fick barnen inte göra special- arbeten om Blackebergs förflutna, eftersom det inte fanns något. Jo. Det var något med en kvarn. En snuskung. Märkliga gamla byggnader nere vid vattnet. Men det var länge sedan, och utan relation till det närvarande.
Där trevåningshusen står nu, fanns förut bara skog.
Man var utom räckhåll för det förflutnas mysterier; hade inte ens en kyrka. En ort med tio tusen invånare, utan kyrka.
Det säger en del om platsens modernitet och rationalitet. Det säger en del om hur fri man var från historiens hemsökelser och skräck.
Det förklarar till en del hur oförberedd man var.
Ingen såg när de flyttade in.
När polisen i december slutligen spårade åkaren som kört flyttlasset, hade han inte mycket att berätta. I hans journal för 1981 stod bara:»18 okt: Norrköping – Blackeberg (Sthlm)«.Kom ihåg att det varit en man och hans dotter, söt tjej.
»Och, jo förresten. Dom hade ju nästan inga grejer. Soffa, fåtölj, nån säng. Lätt körning, på det sättet. Och att … ja, dom skulle ha det på natten, då. Jag sa att det blir ju dyrare då med OB-tillägg och så. Men det var inget problem. Bara att vi körde på natten. Det var liksom det viktiga. Har det hänt nåt?«
Åkaren fick veta vad saken gällde, vem det var han haft i sin bil. Han spärrade upp ögonen, tittade på bokstäverna i sin journal. »Det var som fan …«
Munnen gjorde en grimas, som hade han gripits av avsmak inför sin egen handstil. 18 okt: Norrköping –Blackeberg (Sthlm) Det var han som hade kört dem. Mannen och flickan. Han tänkte inte berätta det för någon. Någonsin.