Hanteringen av odöda
Sveavägen 13 augusti 22.49
Henning knep ihop ögonen, öppnade dem igen. Var det bara som han inbillade sig eller hade ljuset från lägenheterna runt omkring ökat i styrka?
Något. Ska. Hända.
Försiktigt, ett steg i taget, korsade han Döbelnsgatan och kom in i skuggan under kastanjerna på Johannes kyrkogård, där han föll ihop. Orkade inte mer. Allting surrade nu; det lät som en bisvärm höll till i trädkronan ovanför hans huvud. Fältet blev starkare, huvudet pressades samman som djupt under vattnet och genom öppna fönster kunde han höra människor skrika.
Nu dör jag.
Huvudvärken var bortom allt förnuft. Att så mycket värk kunde packas samman på så liten yta. Vilken sekund som helst skulle huvudet implodera. Ljusen från fönstren blev än starkare, bladskuggorna kastade ett psykedeliskt mönster över hans kropp. Henning vände sitt ansikte mot himlen, spärrade upp ögonen och väntade på smällen, bristningen.
Ping.
Det var borta.
Som om en strömbrytare slagits om. Borta.
Huvudvärken upphörde i ett slag, bisvärmen tystnade tvärt. Allt blev som vanligt. Henning försökte öppna munnen för att ge ett ljud ifrån sig, en tacksägelse kanske, men käkarna hade låst sig i kramp. Musklerna värkte efter att ha varit spända så länge.
Tystnad. Mörker. Och något föll från himlen. Henning såg det ögonblicket innan det slog ner intill hans huvud. Något litet var det, en insekt. Henning andades ut och in genom näsan, njöt av den torra jordlukten. Hans bakhuvud vilade på något hårt och svalt. Han vred huvudet för att svalka kinden också.
Det han låg på var en marmorplatta. Under kinden kände han en ojämnhet. Bokstäver. Han lyfte på huvudet och läste vad det stod.
CARL
4/12 1918 –18/7 1987
GRETA
16/9 1925–16/6 2002
Längre upp fanns fler namn. En familjegrav. Greta hade varit gift med Carl, men de senaste femton åren varit änka. Jaha, jaha. Henning såg framför sig en liten gråhårig kvinna som krånglade ut rullatorn från en paradvåning, arvstvisten som brutit ut när hon dött ett par månader tidigare.
Något rörde sig på marmorplattan och Henning kisade. Det var en larv. En kritvit larv, stor som ett cigarrettfilter. Den såg plågad ut, vred sig på den svarta stenen och Henning tyckte synd om den, petade till den med fingret för att få ner den i gräset. Men larven satt fast.
Vad är det här nu då…
Henning förde sitt ansikte alldeles intill larven, petade till igen. Den var som fastborrad i stenen. Ur byxfickan fick Henning fram tändaren, tände den för att se bättre. Larven krympte. Henning tittade så nära att hans näsa nästan nuddade vid larven, tändaren svedde av några hårstrån. Nej. Det var inte det att larven krympte. Det var att allt mindre av den syntes eftersom den höll på att borra sig ner i stenen.
Nä…
Henning rappade till med knogarna mot stenen, och nog var det sten alltid. Tät, dyr marmor. Han skrattade till, sa högt:
»Nä, hörru. Nä, larven…«
Den var nästan helt försvunnen nu. Bara en sista vinkande liten vit knopp som medan Henning tittade sjönk ner i stenen och var borta. Henning kände med fingret där den försvunnit. Det fanns inget hål, inga flisor där larven grävt sig igenom. Den hade fallit ner, och nu var den borta. Henning klappade med handflatan på stenen, sa: »Bra. Det är bra. Bra jobbat.«
Sedan tog han vinet med sig och rörde sig upp mot kapellet för att sitta på trappan och dricka.
Han var den ende som såg.