OM-bloggen

H�ll ut, nr 1 �r p� g�ng!

Annika Hallman — 2010-02-03 13:49

Snart i tryckpressarna - första numret av Ordront magasin för i år! Det blir ett bra nummer: "Jackpot i vård" där Kent Werne har kartlagt riskkapitalbolagen bakom den svenska välfärden, "Israeler för fred" av Carl-Michael Edenborg, Pia Huss skriver om det radikala teaterlivet i Göteborg och Ulrika Lorentzi om en växande feministisk rörelse i Polen.

Futtigt fr�n K�penhamn

Anna Ringberg — 2009-12-22 10:50

Så är Köpenhamnskonferensen över och jag är tillbaka i Stockholm igen och funderar över hur det var. Lite kaosartat men intressant kanske? Och som att hela tiden vara lite på sidan av där det händer, inte riktigt ligga i fas med alla vändningar, alla konflikter.

Och vad resulterade detta möte mellan världens ledare i? En notering med oklar status, en målsättning om att temperaturökningen inte ska överstiga två grader, men inga bindande åtaganden, inga siffror, inga riktiga löften. Den brittiske journalisten och klimatdebattören George Monbiot skriver: ?A clearer and less destructive treaty than the texts currently being discussed would be a sheaf of blank paper, which every negotiating party solemnly sits down to sign.? Ett blank papper hade varit att föredra alltså. Och det är vad många andra, bland annat Naomi Klein, sagt: att det vore bättre med inget avtal än med ett otillräckligt.

Köpenhamn är ett misslyckande, i alla fall för alla som vill föra in världen på ett mer hållbar väg. Ban Ki-moon kallar det för en ?viktig början?. Början? Men vänta här, började vi inte 1992 eller till och med innan dess? Hur länge kan man kalla nåt en viktig början?

Drygt två veckor före mötet sa FN:s klimatchef Yvo de Boer att han inte för sekund tvivlade på att resultatet från Köpenhamn skulle bli en succé. Nu när pappren är påskrivna är det uppenbart att det inte är en succé. ?Clearly ambitions to reduce emissions must be raised significantly if we are to hold the world to 2 degrees?, säger han själv.

Det är förstås inte alla som sörjer resultatet. Den kanadensiska miljöministern är en av dem som verkar påfallande nöjd. Överenskommelsen är en ?excellent agreement? som på alla sätt och vis motsvarar det Kanada försökt uppnå, säger han när han intervjuas på kanadensiska tevenyheterna.

I svenska nyhetssändningar beskrivs överenskommelsen dock som ett fiasko. Se till exempel Rapport. Och Reinfeldt verkar närmast uppgiven när han i Agenda berättar om hur vissa länder förstör förhandlingarna genom att hacka sönder mötena med formalia.

Själv känner jag mig inte så peppad (det ska man göra, jag vet, men man kan väl få vara besviken ett litet tag?) och när jag i lördags var ute och gick med hunden i det snöiga och vackra Stockholm kändes det rätt sorgset och alltihopa. Den storslagna naturen stod i så bjärt kontrast till våra futtiga ansträngningar för att rädda den.

PS: DN har en bra lista på vad överenskommelsen i Köpenhamn innebär.

Minneslucka 22

Marianne Steinsaphir — 2009-12-22 10:02

Igen. Bibliotekslagen utreds. Skärp den innan det bara finns ett (1) bibliotek kvar i varje kommun.

Minneslucka 21

Marianne Steinsaphir — 2009-12-21 12:00

Centerpartiet föreslår i sin budget för 2010 att Stockholms stad ska konkurrensutsätta biblioteksverksamhet. Syftet är "kundanpassade" bibliotek. (Per Ankersjö, gruppledare för C i Sthlm i sin blogg). Bibliotek har ju stöd av 90% av skattebetalarna, tycks redan vara "kundanpassat".

Minneslucka 20

Marianne Steinsaphir — 2009-12-20 14:38

Dumma biblioteksideer: Om Hornstulls bibliotek, beläget i en stor stadsdel, kan man på Madeleine Sjösteds (FP)blogg läsa:"...aktuellt med renovering...en idé lagts fram om att integrera biblioteket med någon form av café-/restaurangverksamhet och samtidigt minska den publika lokalytan något." Skrota genast. Time-out Sjöstedt!

Minneslucka 19

Marianne Steinsaphir — 2009-12-19 12:00

Bella Center

Minneslucka 18

Marianne Steinsaphir — 2009-12-18 12:48

"Kommersialismens negativa verkningar". Väl manifesterat i Stockholm, men också spritt i hela landet, med ett kulturborgarråd som infört bonusar för kulturlivet, mest kommersiell vinner.

Minneslucka 17

Marianne Steinsaphir — 2009-12-17 12:00

Nu gäller det, vad är ett skolbibliotek, många har säkert glömt. I nya skollagen föreslås att : ?Alla elever, oavsett om de går i en kommunal eller fristående skola, ska ha tillgång till skolbibliotek".Ett bra sätt att användå dom feta "vinsterna" på.

Minneslucka 16

Marianne Steinsaphir — 2009-12-16 12:00

Minneslucka 15

Marianne Steinsaphir — 2009-12-15 12:00

Globen går med förlust. Ändå ska man bygga en ny jättearena för ett par miljarder. Hammarby, som har åkt ur Allsvenskan, har förkarat att dom gärna vill ha den som hemmaarena (sic). Dom fria grupperna i Stockholm får däremot sänkta anslag.Madeleine Sjöstedt (FP) "...hoppas att de kan jobba upp sina intä...kter på annat sätt..." Utvisning, Sjöstedt.

Konflikter och intimitet

Anna Ringberg — 2009-12-15 08:06

Det viktigaste som hände under gårdagen har ni kanske redan läst om: Att G77-länderna (som man brukar kalla de fattiga länderna) drog sig ur förhandlingarna och bojkottade mötet i sex timmar. De misstänkte nämligen att det nuvarande avtalet, Koyotoprotokollet, skulle fimpas av de utvecklade länderna. Det blev rätt rörigt ett tag. Men till slut nådde man en provisorisk överenskommelse om att fortsätta längs två spår, både diskutera Kyotoprotokollet och ett nytt avtal (applåder och rop på Bella center då).

Guardian har ett spännande litet klipp om konflikten.

Möteslokalen, Bella center, är överfull (vissa som kom igår kunde inte ens gå in). Igår hade över 22 000 personer fått passerkort fastän lokalen bara ska rymma 15 000 och FN har ackrediterat 45 000! Hur tänkte man då? ?Intimt och bra?, skämtar Carl Bildt på sin blogg.

Strax ska jag gå till denna intima lokal och hoppas på att bli insläppt. Humanitarian Day står på schemat. Det ska handla om klimatförändringarnas inflytande på människor.

Jag ska också kila iväg till alternativforumet Klimaforum, som är öppet för alla. Där hålls massor av föreläsningar och debatter.

Och ett ps 1: Enligt Miljöaktuellt har Obama höjt USA:s bud. Tidningen citerar Johan Rockström (som är professor och vd på Stockholm Environment Institut): ?Jag vet att Obama tycks ha lyckats snyta till sig ett senatsstöd på en utsläppsminskning på 20 procent till år 2020 och 40-45 procent till år 2030.?

USA har ju tidigare sagt att man vill minska utsläppen med 17 procent jämfört med 2005 års nivåer ? bara runt fyra procent om man räknar från 1990-års nivåer (som till exempel EU gör). Detta innebär ingen stor ökning, men en ökning.

Ps 2: 200 blev gripna i Christiania (där det hålls en alternativt forum) i natt. Skickas direkt till klimatfängelset.

F�rsta rapport fr�n COP15

Anna Ringberg — 2009-12-14 15:09

Jag kom till Köpenhamn i fredags, men har dragit mig för att rapportera. Snart får jag bättre kläm på det hela och är med där det händer, har jag tänkt. Snart förstår jag vilken paragraf vi snackar om nu. Men så har det inte blivit, det händer för mycket och är för mycket finlir för att man ska hänga med fullt ut. Nu skriver jag ändå.

Fredagen tillbringade jag mestadels i Bella center (där COP15 hålls). Klimatkonventionens chef Ivo de Boer och kommunikationschefen höll en presskonferens om hur förhandlingen artat sig dittills och stämningen var lite överraskande uppsluppen. Som om de varit uppe hela natten och blivit lite fnittriga. Bättre kan jag inte beskriva det. Man diskuterade information som läckt ut från slutna förhandlingar (bland annat den danska texten i början av förra veckan), den stora finansieringsfrågan (alltså vem ska betala), glappet mellan de mål som förespråkas av många av de organisationer som finns på centret och politikernas mål, bland annat. Inte många stora nyheter vad jag kunde bedöma.

Här letar alla nyheter, som svultna skabbrävar. Har nån nåt kommer nån annan och vill slita åt sig. Innan presskonferensen satt igång (den är en kvart försenad) tigger reportrar av varandra. Några amerikanska radiorävar som sitter framför mig viskar om dagens insats, och en annan snappar upp citatet: You?re talking about numbers while Africa is dying. Snälla snälla, säger hon, får jag ta det? Okej, hon får citatet. Och man kan förstå att hon vill ha det. Citatet kan ju illustrera den schism mellan de rika och fattiga länderna som diskuteras (enkelt uttryckt att de fattiga länderna vill att Kyotoprotokollet förlängs och att USA ansluter sig, medan de rika länderna vill få till ett nytt avtal. Att u-länderna vill ha garantier på att den rika världen betalar för den anpassning de måste göra, medan i-länderna inte kommit med tillräckliga bud). Läs om detta i DN.

I lördags var jag ute och demonstrerade. Många demonstrationer kommer det bli, men lördagens var den stora. Mellan trettio- och hundratusen personer gick de fem kilometrarna till Bella center och stämningen var god, fastän det var kallt. Det här gick ju riktigt lugnt, sa vi till varandra efteråt, när vi stod i den långa kön vid närmaste tunnelbanestation. Nu får man se vad som står i tidningen. Och så läser man: Runt niohundra personer gripna! De flesta oskyldiga. Många som med händerna bakbundna fick sitta på den kalla marken (vissa kissade på sig) och vänta på att köras till klimatfängelset. Sorgligt, verkligen. Hur mår yttrandefriheten i Danmark, kan man fråga sig. Hur kunde den danska regeringen ens föreslå speciallagarna (lymmelpaketet) inför COP15?

Igår, söndag, lämnade den sydafrikanske ärkebiskopen Desmond Tutu över en namnlista för klimaträttvisa med över en halv miljon underskrifter till Klimatkonventionens chef Ivo de Boer. På Rådhusplatsen i centrala Köpenhamn var det proppat med folk som hörde hans brandtal som också finns på youtube.

COP15 går nu in i sin andra halvlek. Denna vecka anländer alla höjdare till Köpenhamn och vi kommer att få höra många olika bud i spelet om klimatet. Först den artonde vet vi vad som blir resultatet.

Minneslucka 14

Marianne Steinsaphir — 2009-12-14 11:19

Det var en gång en fond: LOs fond för kultur och långsiktig opinionsbildning. Sedan några år meddelar LOs hemsida att den upphört och att "på vilket sätt LO i framtiden ska fortsätta att stödja kultur och långsiktig opinionsbildning kommer att diskuteras av LOs styrelse." OSA senast 2010, men gärna tidigare.

Minneslucka 13

Marianne Steinsaphir — 2009-12-13 12:00

Politisk passion. Partiflegmatismen stånkar på.

Minneslucka 12

Marianne Steinsaphir — 2009-12-12 12:00

Barn- och ungdomslitteratur. Var finns lästipsen, intervjuerna, essäerna så här i jultider. Inte i de stora tidningarna, ynkligt lite resten av året och skralt nu också. Okej, tidningar är inte myndigheter. Men här kanske den statliga myndigheten Barnboksinstitutet kunde göra en insats; en roligt förpackad boktidning. Tack!

Minneslucka 11

Marianne Steinsaphir — 2009-12-11 12:00

De mänskliga rättigheternas dag den 10 december. Men varför skulle Nobelarrangörerna bry sig om det. Men så höll Herta Müllers sitt tal ...

Minneslucka 10

Marianne Steinsaphir — 2009-12-10 22:05

Nobelcirkus i Oslo o Stockholm. Det här med klimatet
försvann visst i dekolltagen och limousinerna.

Minneslucka 9

Marianne Steinsaphir — 2009-12-09 12:44

Den "gamla" skolan där fattiga barn från början var stigmatiserade. I den nya skollagen föreslås fler avgifter. Detta i en tid när klassklyftorna ökar

Minneslucka 8

Marianne Steinsaphir — 2009-12-08 10:09

Tystnaden - kring att bibliotekslagen utreds. I en tid när biblioteksfilialer läggs ner är det viktigare än någonsin att bibliotekslagen stärks och skyddar folkbiblioteken. Debatt tack!

Minneslucka 7

Marianne Steinsaphir — 2009-12-07 14:44

EU:s litteraturpris Aristeion. Borta.

Vad gl�mdes bort?

Marianne Steinsaphir — 2009-12-07 14:39

Minneslucka 6: "Nu blir det tydligt att kulturen blir en valfråga" sa Pagrotsky i september. Och sen...?

Minneslucka 5: "Folkpartiet anser att det bör vara avgiftsfritt för alla att besöka de permanenta samlingarna på våra gemensamt finansierade statliga museer eftersom skattebetalarna redan betalat för dessa en gång genom skattsedeln. Perioder med avgiftsfri entré till museerna har visat att antalet besökare ökat avsevärt vilket är mycket positivt." Vad hindrar Folkpartiet att genomföra sin kulturpolitik? Moderaterna

Minneslucka 4: Centern och kulturen. Tyst. Ändå anser man att "...Vi mår bra av kultur och samtidigt bidrar den till att vi tränas att se saker ur olika perspektiv." Det vore intressant att höra hur det låter när Alliansen lite en famille diskuterar kulturfrågor.

Minneslucka 3: Den gedigna barnkulturutredningen "Tänka framåt, göra nu. Så stärker vi barnkulturen". I malpåsen ligger den.

Minneslucka 2: Folkpartisten och Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt som glömde sitt partis kulturprogram där det står: "Värna musik- och kulturskolorna". Färre barn har i dag möjlighet att delta i Kulturskolans verksamhet.

Minneslucka 1: Kulturpolitikerna som glömmer att för barn är tillgänglighet till böcker och kultur avgörande

Vad har h�nt med LOs kulturfond?

Marianne Steinsaphir — 2009-12-03 10:09

LOs kulturfond: "LOs fond för kultur och långsiktig opinionsbildning har upphört eftersom fondens medel nu är förbrukade. Vi tar alltså inte längre emot några ansökningar till fonden.? Så har det sett ut på LO:s hemsida i några år. Samtidigt oroar sig förbundet, med rätta, över att Kultur i arbetslivet har inskränkts.

Förbundet skriver på sin hemsida: ?Snart får regeringen bekänna färg. I våras föreslog nämligen kulturutredningen att stödet till Kultur i Arbetslivet (de så kallade KIA-medlen) ska dras in.
Det skulle innebära slutet för de populära vägkrogsbiblioteken där restaurangpersonal och lastbilsförare kunnat låna ljudböcker. I dag finns tio sådana bibliotek runt om i landet.
Men även andra framgångsrika fackliga projekt för att öka läsandet och kulturintresset bland LO-medlemmar hotas, exempelvis den årliga träffen Boken på arbetsplatsen och språkutvecklingsprojektet Läs för mig, pappa.?

Men kvar står frågan om vad som hänt med LOs kulturfond, upphört, javisst. Men varför? Hur stort är egentligen intresset hos LO för att driva kulturfrågor och projekt, i en tid som mer än någonsin behöver kulturradikala motkrafter.

Go for it Althin!

Annika Hallman — 2009-11-19 10:50

Det är alltid roligt när människor förenas i ett engagemang trots att de tillhör vitt skilda politiska läger. Att Sverige ska slopa monarkin och i stället bli republik är just en sådan fråga. Det blev extra tydligt när Republikanska föreningen presenterade sin nya ordförande i mitten av november: den före detta riksdagsledamoten för kristdemokraterna, advokaten Peter Althin. Han tar över efter Sofia Karlsson, ni vet tidigare talesperson för Feministiskt initiativ. Till ny viceordförande valdes Magdalena Streijffert, riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

Schysst blandning!

Peter Althin är kanske inte lika stridbar som Vilhelm Moberg en gång var i stridsskriften Därför är jag republikan från 1955. Där skrev Moberg att: ?Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.? Men Althin tror att de stundande prinsessbröllopen blir ett strålande tillfälle att informera om skillnaderna mellan monarki och republik. Go for it!

Solidaritet framf�r sj�lvstyre

Annika Hallman — 2009-11-18 11:41

Kommunalt självstyre i all ära, men om konsekvensen blir att kommuner som Vellinge i Skåne bara kan fortsätta att år efter år tacka nej till att ta emot flyktingar så är det något som är fel. I dag väntar 500 barn i olika transitboenden i Sverige på att någon kommun ska ta emot dem, enligt DN. Men det nuvarande systemet bygger på frivillighet för kommunerna och i dagsläget finns inte tillräckligt med kommuner som bereder plats för flyktingbarn. Kommunerna bedriver med andra ord en slags egen flyktingpolitik. Så kan vi inte ha det. Dags att lagstifta, med andra ord. Eller införa något slags kvotsystem. Hjälpa solidariteten på traven!

Tre minuter mer �n �r

Anna Ringberg — 2009-11-03 17:47

Statliga SJ ska anställa 20 tågvärdar. Dags för intresserade att skriva ansökan och cv? Nej, SJ anordnar en audition på Wallmans salonger. De 260 sökande som kallats till scenen på Wallmans får tre minuter på sig att göra ett intryck på juryn. Av dessa 260 går 60 vidare till en traditionell intervju. Och av dem blir 20 timanställda tågvärdar.

SJ anser sig ha råd med denna rekryteringsprocess, men inte med lön under den tre veckor långa utbildning som de blivande tågvärdarna ska genomgå och inte heller har man råd med värdarnas uniformer. De nära tre tusen kronorna får de anställda själva punga ut med.

Hur tänker man? Håkan Ahl, direktör på SJ: ?Om du vågar gå upp på en scen vågar du också ta de initiativ som du måste göra i en svår situation på ett tåg.?

Hur hade Ahl själv klarat auditionen? Och kommer vi få se mer av detta i framtiden, kommer tre minuter väga mer än år av erfarenheter?

Dags att stryka n-ordet

Annika Hallman — 2009-10-28 11:27

Det finns inga skäl i världen att behålla ett så laddat och fördomsfullt ord som ?neger? i det svenska språket i dag. Absolut inga. ?Ska vi göra chokladbollar?? säger jag till mina barn. De vet inte ens vad negerbollar är.

Därför är det mycket märkligt att Astrid Lindgrens släktingar framhärdar i att låta ord som negerkung, negerprinsessa och negerbarn stå kvar i nyutgåvorna av Pippiböckerna som kom ut för ett par år sedan. Det är obetänksamt, ja rent av pinsamt faktiskt.

För att försvara sitt tilltag tvingades de peta in ett förord till läsaren i nyutgåvan av Pippi Långstrump. Där förklarar Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman varför man beslutat att behålla originaltexten. Jo, det handlar om att Astrid Lindgren skrev böckerna på 1940-talet då ordet "neger" var ett vedertaget ord. Lika vedertaget som ?skurlov och hembiträden, livstycken och fiskleverolja? ? fenomen som är helt okända för barn nuförtiden. Sådant är ?inte så enkelt? att bara ändra, enligt Karin Nyman.

Hm. Kära Karin Nyman o co. Låt du fiskleverolja stå kvar. Det är inte speciellt stötande för någon. Men vad skulle det stå i stället för ?Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung?, undras det i förordet.

Tja. Vad sägs om att pappan kan få vara kung på en Söderhavsö? Skurlov och fiskleverolja har inget med saken att göra.

Pippiböckerna står sig alldeles utmärkt utan n-ordet.

Hummern i hetvattnet

Anna Ringberg — 2009-10-26 16:36

Har inte mycket konst handlat om att plåga djur på senaste? I alla fall kändes det så förra veckan.

Pjäsen
?Ach, du lieber?
, hade premiär på Det Biovidenskabelige Fakultet i Köpenhamn.
Huvudrollsinnehavarna är sju grisar som
sedan späd ålder
specialtränats i
?uppförande och musikalitet
? vid
Nordsjællandske Griseakademi
. Nu är dom ett halvår gamla och redo för rampljuset. Men karriären blir kort.
Enligt SR:s Kulturnytt ska grisarna slaktas för att ätas upp av publiken efter sista föreställningen. En magstark protest, fast också rätt vardaglig.

I fredagens DN kunde man läsa om
Rodrigo Garcias verk
där en man slänger en levande hummer i kokande vatten, lagar hummer helt enkelt. Bara att det här djuret har en liten mikrofon på sig. Man hör hjärtat slå. Tortyr, menar vissa. Men det är ju så man gör med dom, säger Garcia till DN.

Har kanske
Garcias bläddrat i och inspirerats av den svenska folkhögskolekatalogen? Där hittar jag nämligen ett projekt i samma anda:
sommarkursen Hummer-akvarell på Kyrkeruds folkhögskola i Årjäng. Såhär: ?Helg i lyx och njutning: Akvarell, nyfångad hummer, skumpa, havsbastu. Vi målar humrarna både svarta/råa och röda/kokta innan vi frossar! Allt i professionell konstnärlig och gourmandisk vägledning. Mer njutning än ansträngning, men du får fina tips på blåsvarta och röda akvarellpigment och tekniker som räcker längre än hummern!?

Två olika infallsvinklar alltså. Men för hummern gör det ingen skillnad.

Den här hummern skulle kunna vara 60 år. Så gamla kan dom bli. Och dom inte hamnar
hos frossande akvarellkursare, vill säga
.

Läs mer:

Ach du lieber:
//www.kulturplakaten.dk/grise-indtager-dansk-teater/#

Rodrigo Garcias på
Perfect Performance: http://www.perfectperformance.se/

The International Day of Climate Action

Anna Ringberg — 2009-10-23 18:17

I morgon, den 24 oktober, är The International Day of Climate Action, ett initiativ från organisationen 350.org. Dagen är en väldig manifestation för att klimatförhandlingarna ska sätta 350 ppm som mål för högsta tillåtna koldioxidhalt i atmosfären. Runt om i världen kommer 4 000 aktioner av olika slag ske i minst 177 länder. I Stockholm hålls aktiviteterna i Kulturhuset. Närmare bestämt: Kulturhuset, Ekoteket och Studio 3, klockan 11-17. Gratis inträde!

Se det fullständiga programmet på Facebook.

Dagen är också en förberedelse inför klimatmötet i Köpenhamn. Alltså ett bra tillfälle att orientera sig om mötet, till och med vara med i klimatspelet som illustrerar ett genrep av mötet! Samtal om kulturens roll i klimatfrågan blir det också, bland annat.

På kvällen, med start klockan fem på Södra teatern, hålls ett musikmaraton för klimatet. Ane Brun är initiativtagare till detta 350 minuter långa arrangemang. Deltar gör bland andra Asha Ali, Robyn, Ane Brun, Louise Hoffsten, Promoe, Tomas Andersson Wij, Nina Ramsby, Benny Andersson, Elin Ruth Sigvardsson, Emil Jensen, Jaqee, Kristofer Åström, Loney, Dear, Nicolai Dunger, Deportees, Wendy McNeill, Tobias Fröberg, Rebekka Karijord, Those Dancing Days, Ossler, Bob Hansson, The Tiny och Nina Kinert. Konserten kostar 300 spänn.

Missa inte denna globala aktionsdag!

�kta maktut�vning

Annika Hallman — 2009-10-22 13:01

Den tänkande kocken och undersökande journalisten Mats-Eric Nilsson har med sina granskande böcker av livsmedelsindustrin skapat något av en folkrörelse i konsten att hitta skumma E-nummer i maten. Nu hakar livsmedelsindustrin själv på. Det visar kedjan City Gross i en helsidesannons i DN häromdagen (20/10) där de deklarerar att de tänker starta en ny märkning av varorna i butiken: Äkta vara (efter titeln på Mats-Eric Nilssons andra bok). Tydligen ett samarbete mellan Mats-Eric Nilssons organisation www.aktavara.org och handeln ? men också ett bra exempel på att konsumentmakt kan fungera.

Något som också kom upp under C. H Hermanssons studiecirkel på ABF på onsdagskvällen. Studiecirkeln är ABF:s äldsta och har tuffat på i nio år. Den har betat av böcker från Samuel Castelles till Rosa Luxemburg och är just inne på C. H Hermanssons egen bok Ägande och makt från 1989. Hemläxan till onsdagens träff var bland annat att berätta om något maktförhållande som man har varit utsatt för eller som man har iakttagit. Annonsen i DN visar att det faktiskt finns goda exempel på maktutövning, konstaterade en av deltagarna.

Konsumera mera ? ju tidigare desto b�ttre?

Annika Hallman — 2009-10-20 10:29

Jag möttes av argt sprutande tårar på min 6-åring en dag efter skolan. Det hade gått upp för honom att några andra i klassen hade veckopeng och inte han. De kunde spara ihop till kameror, tv-spel och allt vad det var.

? Att få veckopeng när man är 6 år är ingen mänsklig rättighet, försökte jag.

Det gick inte hem. Jag lovade honom att fundera på saken.

Visst kan veckopeng vara bra. Barn lär sig vad saker kostar, de kan själva spara ihop till något de verkligen vill köpa. Jag hade själv veckopeng någon period som barn och fick senare hela studiebidraget när jag hade kommit upp i tonåren ? men då skulle det räcka till allt från kläder till bio. Det gällde att hushålla med resurserna.

Det jag vänder mig mot är att det anses så självklart: barn ska ha veckopeng. En vanlig åsikt bland föräldrar och nu senast i DN:s ekonomibilaga den 18 oktober. Där puffas det glatt för hur barn ska lära sig att förhandla med föräldrarna, exemplifierat med två barn, 12 och 15 år, som inte fått sin månadspeng höjd på tre år ? (ve och fasa!) ? och nu lagt upp en strategi för hur de ska göra. Och så en lista över hur mycket svenska barn i snitt får i veckan eller i månaden. I spalten bredvid handlar det om hur det lönar sig att som konsument ?tjata, tjata, tjata ? tyvärr?.

Kontentan: Mera pengar är bra. Barn ska lära sig att konsumera tidigt. Vänja sig vid det rådande systemet med förhandling-lön-köpa grejer och njut!

Men att köpa grejer finns det väl tid för senare? Typ resten av livet.

I DN likställs faktiskt barns förhandling om vecko- eller månadspengen med en avtalsrörelse. Är inte det att förringa alla anställda som verkligen kämpar för en löneförhöjning för att kunna försörja sig och sina familjer?

G�ran, Jimmie och Joseph

Johan Berggren — 2009-10-19 17:01

Höstens ord är förvisso KULTURELIT. Glöm inte var du hörde det först. Inte hos Jimmie Åkesson, han snodde det ju från Göran Hägglund. Men inte hos Göran heller ? han snodde det från JOSEPH GOEBBELS.

Ja. Ingen mindre. (Eller mer.) Men den svenska samtiden är så pass ohistorisk (kulturelitistisk ståndpunkt, utan tvekan) att man inte känner igen tongångarna. Eller ens de exakta formuleringarna. Att en amorf, hotande, kontramoralisk, parasiterande, ickefolklig klass sitter och hånar folket ? ja, det hörde vi sist på 30-talet.

Den fula, ouppbyggeliga konst som Hägglund stormar mot, det gjorde även Hitler och hans gäng. Degenererad konst, kallades den då. Ful, ofolklig, äcklig, ett symtom och en katalysator för moraliskt och civilisatoriskt förfall. Ungefär ? nej faktiskt precis samma argument som nu hörs igen.

Och kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth är med hon också. ?Kultur? är inget fint och bra ord, tycker hon, och vill avskaffa det. Kanske kunde hon till och med dra till med att hon ?osäkrar hon sin revolver? när hon hör det? Det brukade en viss propagandaminister ? jovisst, Goebbels ? säga, när han vill uttrycka sina känslor för ordet kultur. (Han hade snott frasen från en populär revy.)

Den kulturelit, som rider på folket som en parasit, som står för motsatta moraliska värderingar än de folkliga, sunda, som är ?rotlös? (Åkessons beskrivning av tredje generationens invandrare, nej han är inte rasist, eller hur?), och som är apart, mycket apart.

Och, som sagt, inte särskilt väl avgränsad. Det är viktigt. Ingen särskild ? men kan vara lite vem som helst. Som inte tycker som dem. Och då del av en ondsint, elitistisk konspiration. Men herregud (inte Hägglunds gud, dock) spotta ut ordet Göran: judar! Du säger samma sak som Goebbels om ett kosmopolitiskt, elitistiskt degenererat, skadligt, amoraliskt pack ? men han kallade dem rakt ut för judar. I Göran ? och Jimmies ? retorik är det bara det ordet som saknas, men det hänger som ett det europeiska minnets spöke bakom deras tirader.

Deras ståndpunkter har det mesta som krävs av klassisk antisemitism, utom själva ?juden?, uttalad. Jimmie-ponken försöker dock ersätta honom med ?muslimen?: apart, ond, ickemodern, utomeuropeisk, skadlig, bärande en FRÄMMANDE religion, otyglad, omstörtande, illvillig - och mycket mycket farligare än någon verkar förstå. Utom Jimmie! Och hans stormtrupper! Vad tryggt det känns att ha dem som försvar till det svenska. (Inte!)

Åkessons Sverige är ett ohistorisk mexitegelsverige utan arbetarrörelsens internationella solidaritet, utan ?blott barbariet var en gång fosterländskt? (Tegnér), med bara ett rakt nedstigande och i våra dagar mer och mer smutsat ras-arv.

Precis som de gamla nassarna gjorde mot sina fiender så underlåter man att definiera ?kultureliten? ? annat med att det är de som tycker, och är, fel. Ofolkliga. Osvenska. O-bra. Jag skulle vilja höra en precisering från herrar sverigedemokrater och kristdemokrater. Är det högbetalda redaktionschefer på Svenskan? Är det soc-tagande poeter i kranskommuner? Är det bibliotekarier som vägrar sluta tro på att alla barn ska ha möjlighet att läsa goda böcker? Är det vänsterpartister i allmänhet? Skådespelare som försöker ha politiskt budskap i sina pjäser? Pär Wästberg? Förmodligen alla dessa, eller ingen ? vid behov.

En som självmant plockat upp den kastade handsken är Åsa Linderborg på Aftonbladet. Och med gusto och lust, eftersom hon verkar vara rätt konfliktdriven: så får både Göran och hon utrymme och uppmärksamhet. Men men tyst min mun så får du socker, Åsa står upp, och står upp bra. Sist så anmäler hon sig frivilligt till att vara kulturelit (det värsta som kan hända nu är att alla svär sig fria från det, då har man gått i Göran och Jimmies fälla och skapar ett ?dem?, ett muslimkramande förmöget hånfullt hbt-pack som är ?folkets? motsats.)

Dock konfunderas man lite av Åsa L:s försök att ändå verka folklig i sitt senaste inlägg: hon skriver att Läckberg och dansbandsmusik är lika bra som all annan kultur. Men? Varför är då Lindeborg så engagerad i att de så kallade vägbiblioteken ska bevaras? Om lastbilschaffisarna inte kan låna talböcker, spisar de väl musik i sina hytter istället ? antagligen ofta just dansband. Och om det är lika bra som all annan kultur, så ?

Nåja, tyst min mun. Åsa L:s analys av Göran och Jimmies bevekelsegrunder är klockren.

Men ändå, det borde sägas: Proust är visst bättre än Läckberg. Och i dessa tider av Goebbelsretorik och populistiskt reaktionärt kulturhat gäller det att våga vara kulturelit. Stå upp för kulturen, även när det är lockande att plocka folklig-poäng. Ja, Göran och Jimmie. Det är vi, kultureliten, judarna, muslimerna, hbt-knäppisarna som står för verkligheten: nyanserna, toleransen, förståelsen, det undersökande, djuplodande, nyfikna och tillåtande. Ni, däremot, står för något djupt antimänskligt, och därför osvenskt, för Sverige är en sammanslutning människor, brokig och spretig, med samma regering och oftast ett liknande språk. Men är det något Sverige inte är känt för så är det ert sätt att resonera. Ett snålt, ogästfritt, fegt, aggressivt förenklande som leder till en vriden och dum syn, på verkligheten och alla oss som är i den.

Nytt nummer p� g�ng

2009-08-31 13:17

Ja, vi vet... Vi har varit dåliga på att blogga den senaste tiden... Men det beror på att vi har så fullt upp. Med nya numet. Som handlar om Europa. Och går i tryck på torsdag.

Annika Hallman

Till skogs!

2009-06-10 14:13

Vem vandrar i skogen? Vem äger skogen? Vem är skraj för skogen?Och varför är det så tyst om den allt våldsammare exploateringen av skogen, de gröna industrihallarna, som Göran Greider skriver i en artikel i det alldeles färska numret av Ordfront magasin där han resonerar kring den inställda skogsdebatten. I samma nummer undrar Malin Krutmeijer om det är finare att kontemplera i skogen än att hänga på ett fik och Göran Schüsseleder planterar majskorn i en kruka och grubblar över konsten att undvika GMO.

Med andra ord: Vi utforskar den politiska skogen, filmskogen, det personliga förhållandet och ibland också den besatta relationen till skogen. Läs oss!

Under juli gör vi ett sommaruppehåll med bloggen, men vi är tillbaka igen i augusti. Trevlig sommar!

Redaktionen

Marit Paulsen song

2009-06-03 14:17

Marit Paulsen, Folkpartiets toppkandidat i EU-valet på söndag den 7 juni, kampanjar nu för fullt för att komma in i parlamentet. Det hela inleddes lite lämpligt med boksläppet
Lurad av laxen ? sant och falskt om maten
under våren ? där hon bland annat går till storms mot ekologiskt odlat mat ? något som har tagits emot med öppna famnen av många medier och bemötts med alldeles för få motfrågor. Men det finns de som bjuder motstånd. Rune Lanestrand på föreningen Småbrukarna, till exempel. Han har gjort en sång om Marit Paulsens valkampanj till melodin i ?Flickan i Havanna? och lagt ut på Youtube. Den börjar så här: ?Marit står i EU:s bar, hon har inga skrupler kvar?. Rekommenderas! Spana in på:
www.youtube.com/watch?v=Ashck_1JiGA

Annika Hallman

En l�nk och ett t�nk

Johan Berggren — 2009-04-29 12:00

Ville bara bju på en länk till denna text av Oscar Kjellberg; läs, förstå, frukta.

Och så en tanke från Marianne S: Vad är definitionen av pretto? - "DN Analys".

Ett sorgligt fall

Johan Berggren — 2009-04-22 12:00

Här följer mina tankar om poeten med mera Mohamed Omar, som tidigare ofta skrivit i Ordfront magasin.

De senaste månaderna har Mohamed Omar skrivit och offentligt yttrat en rad saker som gör det klart att han har anammat en dogmatisk och intolerant världsuppfattning. Han må kalla det Islam, det han torgför är antihumanism - ja, fascism. (Se MO:s blogg, och denna Aftonbladetintervju.)

På förekommen anledning tar jag, och Ordfront magasin med mig, kraftfullt och oinskränkt avstånd från Mohamed Omars nuvarande ståndpunkt(er). Man kanske bör kalla den ideologisk, även om den kanske också är en provokation, en bitterhet, en desperation. I virrvarret av åsikter kan kanske enstaka sådant finnas som jag kunde hålla med om. Detta är helt irrelevant och utan värde i diskussionen, eftersom de framförs ifrån en grundval av övertygat och oförblommerat ickehumanistiskt demokratiförakt. För att plädera för en vidrig världsyn. Detta är också ett av fascismens kännetecken: det är inte en enhetlig ideologi per se, utan ett mischmasch, där man plockar de ?godbitar? ur andra läror som passar ens argumentation och syften. Omars syften är dock också de oklara - eller kanske snarare smått obegripliga. Han påstår sig följa Islam, och menar att (hans version ? för det är hans version vad han själv än må påstå) av Islam kan ?rädda? Sverige ? och världen ? tillbaka till någon slags förmodernistisk utopi då vi var lyckliga eftersom män var män, kvinnor var kvinnor, bögar inte fanns och alla trodde på Gud och yttrandefrihet och demokrati blott var radikalers vilda fantasier. Gamla onda reaktionära drömmar, som alla som följt Ordfront vet är denna rörelse totalt främmande, för att inte säga motsatta.

Omars uttalanden där han klassar feminism och homosexualitet som ?sjukdomar? som skadar samhället, hans prat av essens hos folkslag, män och kvinnor, samt hans oinskränkta hyllande av diktaturen i Iran går i samma tema. Vi pratar fascism med inslag av den biologism som var nazismens kärna och kännetecken.

Otäcka saker, med andra ord. Jag kontaktade Omar på Facebook om detta, han kallade mig prompt för ?fjolla? och menade att jag ?sprider skit?. Med mera, i en aggressivitet som varken stämmer med den Omar jag kände, eller den "vänlighet" han påstår att Islam lärt honom. Däremot stämmer den med fascisters gläfsanden. Sina åsikts- och värderingsfränder torde Omar idag hitta främst på yttersta högerkanten, hos SD och den yttersta kristna högern (dock lär deras union bli lite problematisk när de ska börja prata om Israel ... )

Ridå vänskap, ridå kontakt. På ett personligt plan känner jag sorg och bestörtning. Omar påminner om någon som målat in sig i ett hörn, och försöker lösa problemet genom att dricka upp den resterande målarfärgen. De uttalanden han gör nu, är de färggranna kräkningar som följer ? Provokationer ? kanske, delvis. Det är egentligen ointressant. Det är uttalanden, åsikter, framförda med emfas och som sådana måste de tas.

Paradoxen är att människor är fantastiskt förmögna till nyanserat tänkande, samtidigt som det svart-vita tänkandet utövar en enorm lockelse. Inte sällan i formen av religion, men också i andra dogmer. Man byter plats på verkligheten och kartan, och saker blir mer lättbegripliga, världen ?tryggare? så att säga ? mer förklarad.

Denna lockelse är snarare existentiell än intellektuell, men ger man efter för den så invaderar den det intellektuella fältet. Detta gäller även de som har en stor intellektuell förmåga, tyvärr. Vilket vi sett gång på gång genom historien: nazism och fascism har haft många högt intelligenta och djupt lärda bland sina anhängare. Det samma gäller religiösa dogmer av alla slag. Denna gamla fälla verkar nu tyvärr Mohamed Omar ha fallit i. Det är mycket sorgligt. Inte desto mindre ett exempel på en fara som vi alla bör se upp med.

Detta för att konsekvensen av att applicera svart-vita dogmer på verkligheten blir katastrofal, därför att det blir verkliga människor som iklädes rollen som det ?onda?. Förståelse för andra sätt att uppfatta saker, leva, göra, försvinner, eftersom man ?vet? vad som är rätt och fel. Intolerans, repression, förtryck, diktatur, fängslande, tortyr, mord är de oundvikliga följderna, vilket historien och samtiden med grällt facit visar.

Sorglig är den björntjänst Omar gör alla muslimer i Sverige - han framstår ju så som beställd av SD:s pr-avdelning. Islamofoberna får vatten på sina kvarnar. Sorglig är den björntjänst Omar gör kritiken av USA:s politik, och av Israels. Sorglig är den förflyttning av debatten som Omars yttranden kan komma att innebära. Må den bli kort och hård, så vi sedan kan prata om viktigare saker, på ett bättre sätt.

Eftersom jag tyckt om Omars tidigare alster, särskilt hans fina noveller här i Ordfront magasin, samt ofta uppskattat hans idag hädangångna kritiska röst, tillåter jag mig att nära ett litet, antagligen helt orealistiskt, hopp om att Omars avfall till det totalitära tänkandet är en stor, stilig bluff - research inför en storslagen bokidé, där han så småningom kan redogöra för alla turer, vilka som applåderade honom, vilkade som hm-ade och undvek att svara, alla unkna brunsvarta nätverk, etc etc.

Till dess ? tristess.

We live in a socialist HELL

Johan Berggren — 2009-04-22 12:00

Högern i USA varnar nu för att Obama håller på att förvandla deras land till ... flämt! ... the horror ... SVERIGE!

Jon Stewart och de på The Daily Show skojar

här

om det.

Observera Robyns noggranna källsortering. Ett föredöme! Men det är inte det lättaste att sopsortera i Stockholm. Vakna Sten Nordin - amerikanerna skrattar åt oss!

Ordfront k�per AB - bra men lite l�skigt

Johan Berggren — 2009-04-01 12:00

Man trodde ju att när Ordfront köpte En bok för alla att expansionen var över för den här gången. Men tydligen inte. För föreningsstyrelsen meddelade nu på morgonen att Föreningen Ordfront köper Aftonbladets pappersupplaga. Kontrakten skrevs tydligen under sent igår natt efter flera veckors förhandlingar. Schibstedt behåller kontrollen över Aftonbladets nätpublicering, som ska satsa på främst bloggar, och uppges vara nöjda med den än så länge hemliga köpesumman.

Köpet innebär en rejäl expansion av Ordfronts publicistiska verksamhet, och är dessutom ytterligare ett bevis för att vår ekonomiska situation vänt uppåt efter några tuffa år.

- Det känns naturligt att mediebolag med liknande värderingar håller ihop och vi tror att det här är en lösning som kommer att gynna Aftonbladets värdemässiga utveckling och upplaga, säger Föreningen Ordfronts ordförande Stefan Carlén till mig på telefon. Han blir för övrigt också vd i nya företaget Ordfront-Aftonbladet AB.

Lär bli snärjigt att hinna med alla uppdrag, tänker jag i mitt stilla sinne. Och är det helt genomtänkt att köpa på sig en tidning som sjunker i upplaga och visar vikande vinstsiffror?

Men visst är jag (försiktigt) positiv, och vi på Ordfront magasins redaktionen gratulerar förstås till förvärvet. Och visst, jag kan se många positiva saker som skulle kunna göras med gambla ?bladet. Men här är det business as usual. Aftonbladet har sin verksamhet och vi vår.

F�r att Isaak ska bli fri kr�vs att Bildt agerar

Johan Berggren — 2009-03-27 12:00

Fyra stora dagstidningars chefredaktörer ?lägger nu konkurrensen åt sidan? för att tillsammans protestera. Förutom att man undrar om de faktiskt inte fortsätter konkurrera, samtidigt, så är det förstås mycket bra att öka uppmärksamheten kring Dawit Isaak, och pressen på att han ska friges av Eritreas diktaturregim. Detta har varit en intern darling för svenska medier ett bra tag, inte konstigt, det är lika självklart som ofarligt att kräva den svensk-eritreanske journalistens frigivning. Diverse fler-underskrifts-appeller har också undertecknats genom åren. Och idag speedar de stora drakarna upp karusellen ytterligare. Gott så! Men kommer det att påverka den som kan påverka, nämligen utrikesminister Carl Bildt? Väntar med spänning på någon slags reaktion eller kommentar från UD. Om inte annat borde de väl hacka ur sig något för att försöka fördriva den växande misstanken att utlandsfödda och mörkhyade svenska medborgare inte är värda samma engagemang som etiskt helsvenska vitingar?

På denna sida kan man läsa ett hittills obesvarat brev till Carl Bildt från svenska publicister, och dessutom fördriva väntan på Godot-Bildt med att joina storchefredaktörerna och bli en av många underskrivare av protestlista.

Hela dagens hallaballoo kan också fungera som ett test av dagspressens faktiska politiska tyngd. Kan detta få Bildt att reagera ? till och med agera? Och om inte, vilka åtgärder är chefredaktörerna beredda att ta till? Kanske hota med att jaga folkvalde Anders Borg på samma sätt som man jagar den förtroendevalda Wanja Lundby-Wedin, för ungefär samma brott, chefsbonuskramning?

T�nk om det kunde slarvas �t r�tt h�ll n�gon g�ng

Marianne Steinsaphir — 2009-03-24 12:00

I dag delades ALMA- priset, på fem miljoner, ut till Tamer Institute for Community Education (Tamerinstitutet) i Ramallah. Det är en oberoende organisation som sedan 1989 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar på Västbanken och i Gaza. Ett val som fyller mig med glädje.

Det statliga barnbokspriset instiftades till Astrid Lindgrens minne och ära 2002 och är världens största i sitt slag.

I dag känns ändå fem miljoner som larvigt lite pengar; Förra året fick hovet påökt med fem miljoner för att täcka äldsta dotterns extra utgifter, hovets bidrag i år är 100 miljoner. Men det är ju inget att harpa om, AMF:s vd Christer Elmehagen har ju fått 59 miljoner i pension. Och styrelseledamöterna har ingen aaaning. Tänk om det någon gång gick åt ett annat håll; ungarna i Gaza råkade få 50 miljoner, biblioteken råkade få några extra miljoner, Rikskonserter och Cirkus Cirkör eller någon annan bra verksamhet. Tänk att få höra någon styrelseledamot liksom ursäkta att dom inte riktigt fattade att det skulle bli så mycket pengar till läsfrämjande, eller att det skulle få sådana konsekvenser, räckte det till så många böcker ...

PPM (Pilutta Pengarna, Medborgare)

Johan Berggren — 2009-03-22 12:00

Vi brände de första orange kuverten i ett oljefat utanför riksdagen. Det var nio år sedan, och Sverige införde ett av västvärldens mest radikal-liberala pensionssystem. De evigt växande börserna skulle se till att vi vart försörjda på ålderna höst. Det hade staten bestämt, så att den inte skulle behöva tyngas av ansvar och jobbiga utgifter. Staten och Kapitalet hand i hand ? Globalization Era Style!

Vi var många som tog oss för pannan ? en sådan snäv historisk blick, en sådan övertro på ett till sin natur labilt system, en sådan dumhet! Fast det var vi som sades vara de dumma ? makthavarna visste att berätta vilket klipp detta var för medborgarna. ( Ungefär som Telia-aktierna ?)

Vi bestämde oss för en medborgerlig protestbrasa. Det var Carl-Michael Edenborgs idé, jag var med, och det var Anna-Clara Bratt journalisterna pratade med där vid vår tunna (det var riktigt snyggt faktiskt, eld i oljefat ger en Flykten från New York-vibb, till och med på Norrbro.)

Men bara för att vi brände våra kuvert, kunde vi inte fly PPM-systemet. Det kunde ingen. Men jag tycker så här i efterskott att det var synd var att vi inte fortsatte, varje år, det var rätt många där, 50-100 pers, och jag tror det hade kunnat växa.

Idén om att samhället inte ska vara skyldigt att sörja för sina gamla, utan att de själva ska göra det, är väl illa nog. Men när de tvingas med sina pensionspengar göda ett system som nu, ett par år efteråt, visar sig inte bara han fått pengarna att krympa, utan också försörjt ett skapligt gäng finanshyenor.

Reda siffror: Svenskarna har betalat 265 miljarder kronor till PPM-systemet. Årsskiftet 2008/09 var värdet 231 miljarder. Bland de saknade miljarderna märks de 10 miljarder som banker och fondförvaltare tagit för ?besväret?. En hel del gick till så kallade bonusar! Och mycket feta löner åt fondchefer. Som tydligen betalas ut enligt en betalt-efter-prestation-tanke. Men eftersom de förlorat pengar, är alltså det prestationen - för betalt har de fått! Tänka sig! Precis tvärtom mot hur svenska pensionärer får det i framtiden, med andra ord: Först ska vi prestera bra hela våra liv - sedan få mycket knapert betalt!

Har ännu inte öppnat årets kuvert. Känns lika meningslöst som vanligt. Har hunnit tröttna på att skratta ?men-hur-faaan-vet-de-det? när det står den exakta siffran på hur mycket jag kommer få om 25 år. (Om det hade varit 1919, hade de talat om hur mycket jag skulle få 1944 ? Nostradamus, släng dig i väggen.)

Men jag har ändå sparat årets kuvert. Jag gillar färgen. Brandgul.

Tankar om en Green New Dealkonferens

Johan Berggren — 2009-03-12 12:00

Min högst subjektiva summering av konferensen ?New Green Deal? som hölls på Stockholms universitet måndag och tisdag: någonting mittemellan en fantastisk framgång och ett frustrerande fiasko.

Till att börja med förstås en framgång att få ihop så många personer, både kunniga och inflytelserika, till att diskutera något så radikalt som ett nytt samhällskontrakt, och därtill ett som inkluderar miljöproblemen.

Detta visar genomslaget medvetenheten om klimatförändringar och andra miljöproblem haft i offentligheten, även bland makthavare. Någon på konferensen sa att vid den förra finanskrisen ? i början av 90-talet - så hade miljön direkt satts åt sidan. Inte så idag. Närvarande politiker, riksdagsledamoter, facktungviktare, höll mer eller mindre med om att vi måste samtidigt tackla sociala problem som galopperande arbetslöshet, det urspårade finanssystemet, och det stora kommande problemet med energin.

Fiaskot då? Jo ? Det var tydligt att de förklaringar som experter som Kjell Aleklett och Christer Sanne tidigt i konferensen gett om karaktären och djupet av den kris vi är inne i, inte hade hörts av makthavarna som kom dagen efter. Insikten om krisens djup och storlek lyckades alltså inte ens på denna konferens spridas från experter till makthavare.

Politisk styrning att få samhället dit vi vill, använda styrmedel, var de allra flesta med på. Till och med Moderaterna, representerade av Björn Hamilton. Även om Moderaternas statsstyrning inskränker sig till att höja och sänka skatter, ?piskor och morötter?, och sänkningarna sker nu ? och höjningarna 2011 ? alltså efter nästa val ?

Socialdemokraterna var förstås än mer entusiastiska (Birgitta Dahl plockade poäng ? ?New Deal? kan ju på svenska översättas till Saltsjöbadsanda, sossarnas klassiska samförståndspolitik ? och passade också på att hårt kritisera de krafter ? som Volvos PG Gyllenhammar ? som under tidigare årtionden satt käppar i hjulen för samförstånd rörande miljömedveten politik.) Liksom Miljöpartiet: Peter Eriksson framhöll att de gröna i EU:s nya samarbetsprogram kallas just "Green New Deal".

IF Metalls Ola Asplund sträckte ut en hand till miljörörelsen. Han betonade dock att man måste göra förändringen långsamt och i små steg. Och Luciano A(s)studillo ville att man skulle fokusera på de gemensamma intressena och möjligheterna och inte fastna i krisprat.

Små, små steg? Tillväxt? Lite skattepiskor ? och morötter? Det var inte som om de inte hört de varnande experterna tidigare. De hade faktiskt inte hört dem. (En vd för ett batteriföretag kunde t o m glatt sitta och säga att han var ?fullt övertygad om att om ett problem blir tillräckligt stort kommer det en innovation som löser det? ? en skön nyliberal klichémyt som ju inte riiiktigt stämmer om vi tittar på det däringa fossila-bränsle-problemet ? )

Och om politikerna hade hört de minst sagt dystopiska experterna, hade de kunnat svara? Säkerligen. Fullt förstått läget? Knappast.

Men att de ens befinner sig i samma sammanhang, med en massa god vilja med sig dessutom, är förstås bra. Måtte efterarbetet bestå i sådant som att skicka summeringar av alla samtal till alla deltagare. Samt att utsträckta händer fattas. Jag håller med Astudillo till hälften: visst ska vi se de gemensamma intressena! Men inte sluta prata om krisen, utan tvärtom fortsätta. Förklara den om och om igen, lite mer fastnar för varje gång, till och med hos makthavare. Astudillo själv kanske kommer förstå att ekonomisk tillväxt och energikonsumtion hänger ihop!

En vacker dag kommer kanske till och med någon av dem att ta sig en funderare över sin tro på den eviga tillväxten, och ifrågasätta om den verkligen är den konstanta lösningen ? eller den konstanta problemskaparen.

Det �r som en saga ...

Johan Berggren — 2009-02-27 12:00

Och det hände sig på den tiden, att det utgick ett påbud att hela Sverige skulle stanna upp och glädja sig, för storprinsessan skulle bli gift. Och det hände sig att man till de extra insatta tevesofforna inkallade smakfullt mejkade redaktörer för de tidningar som levde på att rapportera vad kungen och Linda Gynning gör hela dagarna, och redaktörerna förklarade att det här var vad vi behövde just nu. Och i sofforna höll man med om detta, för nu var alla tidningar och teveprogram skvallertidningar, så påbudet skallade entonigt som om vore det i Sovjet och en order om folkfest hade utgått från Lillefar Stalin himself. Men detta var ju inte Sovjet minsann ? utan en demokrati ? ursäkta, Monarki! ? och påbudet var ju äkta! Den som inte gladdes var osvenskare än en kommunistkurd.

Ack! Kungahuset behövdes ju mer än någonsin! Denna symbol för att allt är som det brukar och förblir vad du var, Norden, där vi vill leva och dö. Den nya prinsens ickeadlighet diskuterades, men de flesta gillade ändå att han var av folket. Så svenskt!

För vi vet ju vad det är, svenskt, eller hur? När uttrycket ?Ockelboandan? plötsligt adlade en sliten avfolkningsort till en välsignad sagoby, förstod vi direkt! På samma sätt som kunglig magi gjorde klart att Daniel varit utvald hela tiden, som Harry Potter. Vi ska alla älska honom nu, för så har de sagt åt oss.

Några andra som behöver det här är de hovlakejer och skåpmästrar som går under namnet alliansregeringen. Ett kungligt bröllop ? som firar överklassens smak och stil och stadfäster att hierarki i samhället, det är bra grejer ? ett valår, det smakar mumma! Snälle Mester Reinfeldt sa ju så hyggligt ?ja? till att Daniel af Folket fick gifta sig med vår kram-prinsessa. Honom måste vi rösta på!

Dessutom har ju hans parti lagt ett rakryggat förslag om att trycka till de snyltiga och hotiga invandrarmassorna, så det är nästan lika bra som de modigt klarspråkstalande Sverigedemokratnationalsocialisterna! Svenskt!

Det hände sig på den tiden att förändringens vindar växte till storm i Sverige. Men vi tog ly bakom kungafjomseriets konstanta kulisser av nonsens. Vi fick medan Vickan och Danne mumlade högtravande blygt i antika specialsoffan och riksmedierna stod med knäppta händer och sa ?åh? massarbetslöshet med nedrustade socialförsäkringssystem, privatiserad vård, vi fick grönt ljus för fler kärnkraftverk, vi fick ett rasistparti och vi hade trupper i krig ute i världen. Vår ekonomi rasade och vår välfärd likaså. Men hela folket blev inte lidande. En av oss lyftes upp till den kungliga, magiska stratosfären där de med vitade tänder i kameraljusets sken lever såsom i himlen på jorden. Grattis Daniel, du var den av oss som räddades när skutan Sverige sjönk.

Och nu: medienyheter

Johan Berggren — 2009-02-19 12:00

I skuggan av att det ska reda sig med kulturutredningen ? sällan har väl ankomsten av en statlig utredning haussats så, med spaltmeter av spekulation, debatt och analys. (Med den milda hysterins höjdpunkt i ?uppesittarkväll? med Daniel Sjölin på Svt ? en av teveårets must-sees ? inte.)

Nu har redningen outats, och vill man bli klokare så finns det flera överskådliga summeringar att läsa. Nu återstår att se hur mycket som ?sipprar ner? i den verkliga verksamheten (citat från en person verksam inom denna verkliga verksamhet) och hur det kommer att se ut då. UNDER TIDEN händer det saker liksom på riktigt inom kultur- och medier, som mer eller mindre har flugit osedda över radarskärmen (det händer iofsig alltid, tro en gammal dagstidningsnöjesjournalist, en av de fina sakerna med att medierbevaka kultur-nöje-medier är att det ALLTID händer massa saker ? nyheterna kommer till dig, s a s, och man kan välja och vraka.)

Två av dessa som jag ville att fler skulle uppmärksamma är först och främst ETC Stockholm. För distribution i 08-området har den notoriske Johan Ehrenberg och kompani sparkat igång en dags ? läs: vecko- tidning - som ser ok ut och innehåller både nyheter av höjd och analys med skärpa, med bland andra gamla kämpen Maria-Pia Boëthius. Med ETC:s vanliga hey-ho-let?s-go-känsla är den bara att rekommendera för den som har ett par hundralappar över.

Visst är den också ett rackartyg för att komma åt presstödspengar, och blaskan är lite väl blaskig än, men hälften av pengarna kan man känna att man betalar för att den ska kunna växa till sig, och visst kan man reda sig bra med texterna på ETC hemsida, MEN det är klart värt att stödja ett piggt och seriöst försök att bryta huvudstadens borgerliga dagspressdominans, och på köpet få sig en annan vinkel till livs en den dövande stöddiga kören från DN och SvD, med sina läbbiga ledarsidor och trots sina resurser ofta förvirrande ensidiga och halvt dolda åsiktsjournalistik.

Den andra, och lite mindre, av mina utvalda medienyheter denna gång är att SSU-bladet Tvärdrag har piggat till sig enormt den senaste tiden, antagligen Daniel Suhonen förtjänst. Senaste numret var matigt och snyggt, även om man kan tycka att den dubbla imitationen av BLM och ViLäser var lite väl Blandaren.

Till slut, såhär i kulturpolitiska tider, med en utredning som anser att kommersialismen nu inte längre har några negativa skadeverkningar (så varför lägger man inte ner Svt och SR rakt av!?) vill jag ge er, pampadadam, vår kulturminister, från en intervju i tidningen Fokus:

? Kommersiell radio?

? En livskraftig kommersiell radio är viktigt för mångfalden och konkurrensen på hela radioområdet. Det är en gammal borgerlig uppfattning att vi gärna vill se konkurrens på radioområdet. Den kommersiella radion har haft rätt höga koncessionsavgifter. Den har inte kunnat bygga ut ett nationellt nät, den har varit väldigt styrd om hur den får sända reklam och hur mycket lokalt material den ska ha.?

Hon pratar alltså om den toklikriktade skvalradion som ger dig ?I Kissed A Girl? och Gambla Trötta Jävla Godingar på alla frekvenser den kommer åt ? förutom förstås ?SMS:a Låna? och andra underbara kommersiella godeverkningsstumpar som ringer i din hjärna. Mångfald!? Konkurrens? Tre stora bolag äger nästan alla privatskvalstationer ? i sin tur ägs de av andra stora mediekoncerner.

Det mest redaktionellt framtstående från kulturministerna omhuldade privatradio (så plågad av regler för reklam och annat att den bara MÅSTE spela Rihanna på repeat) är typ Rix Morgonzoo ? Gert Fylking folksnuskar sig och hittar på jippon.

Men om man är ?kulturkonservativ? ? som ministern ser sig som ? är väl att något är ?en gammal borgerlig uppfattning? tillräckligt för att man helt ska blunda för verkligheten.

PS Ordfront magasin är förstås bäst fortfarande. Radikalast och rationellast. Djärvast. I nästa nummer ifrågasätter vi tillväxten å det grövsta. Bara en sån sak. Dessutom helt ny form, den är så snygg att man blir kär innan man ens börjat bläddra. Ute snart. DS

M spelar rassekortet

Johan Berggren — 2009-02-17 12:00

Det går dåligt för Sverige. Någon som tror att det är invandrarnas fel? Knappast någon vid sina sinnens fulla bruk. Men låt mig då fråga: någon som tror att Moderaterna skulle spelat rasistkortet om det hade gått bra för Sverige? Knappast, vad? Att skylla på de redan utsatta är ett gammalt, och farligt politiskt trolleritrick när styreriet inte går så bra: kolla på den här handen! (Inte den här.)

Hur går det för alliansregeringen? De har kunnat skylla på internationell kris, att vi inte är med i Euron, eller som finansminister Borg, på att företagen är stygga. Men faktum kvarstår: Statsfinanserna är åt helsicke, arbetslösheten stiger, infrastruktursatsningarna görs på fossilbränslesystem som flygplatser och bilvägar, kärnkraften ska göra comeback, sjukvården säljs ut till profitintressen ? allt DÅLIGT för oss alla och MOT de vallöften som gavs. Samma allianspolitiker hetsar bidragstagare och de som rättmätigt får pengar av Försäkringskassan: dessa ska misstänkliggöras, kontrolleras, straffas (vare sig de är skyldiga eller inte.)

Tobias Billström och ett par lydmoderater kommer nu, följdriktigt, med ett hårdare-krav-på-invandrare-upprop. Invandrarna påstås ha misslyckats med att ta till sig de värderingar som gäller i Sverige. Hur det är med det, torde vara svårt att bevisa. Invandrarna är som bekant rätt många och rätt olika. Desto lättare är det att se att våra styrande politiker misslyckats att ta till sig de värderingar som gäller. Att göra sitt jobb, och hålla sitt ord, är VIKTIGT för de allra flesta svenska medborgare. Särskilt illa är det när man inte gör detta, men kräver det av andra, för då adderar man HYCKLERI till syndalistan.

Att skylla integrationens misslyckande på de som lider av detta, genom att öka dess orsak, strukturell diskriminering, är att hälla bensin på elden.

Men det förstås. Man kommer åt att utnyttja det ökade klasshat som självklart uppstår i ett samhälle där klasskillnaderna ökar (på grund av en politik man själv för). Att elda under, och fria till, medelklassens rädsla för arbetarklassen och underklassen, dit invandrare alltför ofta förpassas, i en tid av åtstramning och allmän knapphetsrädsla, är ett gammalt beprövat politiskt knep ? inte desto mindre smutsigt. Ingen trodde väl helhjärtat att Sverigedemokraterna skulle få ha det för sig själva i den stundande valrörelsen, och visst hade det tisslats om att de ?nya? moderaternas nästa populistknep (det första var att i högkonjunktur låtsas vara sossar) skulle bli att spela rasistkortet. Men man blir ändå ledsen.

Samtidigt är det ett tillfälle att skilja agnarna från vetet. Hur kommer de som kallar sig ?liberaler? i borgerligheten att reagera på det här? Gäller individens likhet bara ljushyllta, ateist-kristna? Hur kommer den socialdemokratiska oppositionen under Mona Sahlin reagera: ett ordentligt avståndstagande, eller Sahlinskt röstfiskande småmumlande?

Med detta startar upptakten till valet 2010. Det ser ut att kunna bli riktigt smutsigt.

Reklamsm�dning II

Johan Berggren — 2009-02-15 12:00

Åkte tunnelbana igen. Utsattes åter för reklam. Returnerar denna gång såhär:

Can I go abroad and work like a semislave and send the few dollars i manage to keep at the end of the week to the family I wont see for several years? YES!

- Western Hegemony

Reklamsm�dning

Johan Berggren — 2009-02-14 12:00

Åkte tunnelbana. Utsattes för reklam. Reagerar här.

I tv 6 nya satsning ?Herre på täppan? undersöker Erik och Mackan hur långt svenska folket är beredda att gå för småpengar. En man fick 500 spänn för varje reklamlapp om programmet han levererade naken till reklambyråer.

Festligt och innovativt. Men jag har att förslag till nästa säsong, som verkligen kan få upp programidén ur mainstreamträsket. ?Herre på Täppan: Manila.? Där kan vi få reda på hur långt filippinska folket är beredda att gå för småpengar. Naket är bara förnamnet.

Back in black

Johan Berggren — 2009-02-13 12:00

?Så vad pysslar de med där på Ordfjoms magasin?, tankeläser jag att minst en ? vänta ? tre ? bloggbesökare tänkt den senaste månaden. ?Starta en blogg och sedan inte skriva i den!?? Och jag kan hålla med om att det är ett oskick, samt snudd på fasoner. Men håll inne med glåporden! Vi ska bättra oss. Skriva mycket, skriva flitigt, skriva bra. OM-bloggen ska tina upp i takt med mullen ute i den fröjdefulla naturen, och textblommor och tankeknoppar ska slå ut, spira, prunka!

Nå, don?t tell it, show it, som herr Ernest Hemingway skrev och som sedan dess har tjatats som skrivregel till tre-fyra generationer (utan alltför mycket gehör.)

Vår skrivstumhet beror delvis på att vi har byggt en ny tidning. Det är ny form, nygenomtänkt innehåll, delvis nya skribenter ? men samtidigt men det bästa av ?gamla? magasinet klart. Nya skribenter? Tja, vad sägs om John Pilger och John Berger? Carl Michael Edenborg? Annina Rabe? Jesper Huor? Petra Ulmanen. Jojo! Gottar mig åt dessa ess och deras texter ? samt alla andra. Nya numret ute 27 februari, snyggt är det och bra är det, provokativt är det. Jag vet, det är som när restauranger skriver ?Vår urläckra potatisgratäng? på menyn, det är något som är upp till andra att säga. Men eftersom världen nu inte riktigt alltid funkar så (till exempel så är det väldigt få från högern som gett vänstern ett rejält ?ni hade rätt? om sånt som klimatfrågan eller spekulationskapitalismen/nyliberalismens vansinne ?) Så jag tar mig den lilla malliga friheten.

Dessutom bör jag i ursäktshögen lägga att jag har tre barn och en soffa att sköta därhemma. Soffan måste liggas i minst fyra timmar per kväll, annars blir den kinkig och dysfunktionell.

En annan sak vi gjort på sistone som du kanske sett i någon dagstidning eller på Svt:s Kulturnyheterna, är att samman med ett gäng andra till god, engagerad journalistisk tidningskonst hängivna magasin bilda det så kallade Samarbetet. Det är bland annat ett alternativt distributionsnät som förhoppningsvis kan gå runt den enorma proppen Tidsam (organisationen som ligger bakom det rika utbudet av Amelia Adamo och inredningsporr i din Pressbyrå.) Alla seriösa magasin och tidskrifter oberoende av de stora kommersiella intressena är välkomna att vara med!

Ok nog för denna bloggång, åter snart, världsaprommiss. PS Kolla till höger, vi har lagt in länkar också. DS

Kultur ska med lag byggas

2009-01-21 12:00

Att Vänsterpartiet redan nu lägger fram ett ambitiöst
kulturpolitiskt program, Kulturkompassen, inger visst hopp. Kan partiet
tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet jämka ihop sig och göra
kulturpolitiken till en valfråga så finns möjlighet att skapa en stark och
bärkraftig kultur, som står fri och tillåts existera på egna villkor. Och som
förhoppningsvis innehåller ett något starkare idéinnehåll än det
entreprenörsglada tongångar som sittande regering presterar.

Regeringen har beslutat att satsa 135 miljoner av Svenska spels vinst på
den svenska elitidrotten. Vänsterpartiet anser nu att det är
dags också för en satsning på barn- och ungdomskultur genom att även denna
verksamhet får del av svenska spels vinst. Pengarna behövs för att utveckla skolbibliotek,
musikskolor och fritidshem, anser man.

Om det som är viktigt lagstiftas, brukar det heta. Svenskt
kulturliv har endast en lag, bibliotekslagen, den är förvisso tandlös men finns
ändå där som en slags garant. Ännu så länge. Regeringen har från dag ett (1)
aviserat en översyn av bibliotekslagen, och gissningsvis är det inte för att
stärka den, moderaterna är notoriska motståndare till lagen. Om denna översyn
kommer att ske på liknande sätt som kulturutredningen arbetar finns det
definitivt skäl att vara orolig för ?de fria folkbiblioteken?.

Bland många väl genomtänkta förslag framstår ändå Vänsterpartiets
vilja att skapa en kulturlag, i likhet med den som redan finns i Norge, som det
viktigaste. Lagen skulle slå fast att kulturen är ett offentligt ansvarsområde
i likhet med skolan, socialtjänsten eller försvaret. En kulturlag skulle
garantera en likvärdig fördelning av resurser över landet, och alla invånares
tillgång till kultur. Att Vänsterpartiet också har ett mycket tydligt
barnperspektiv i kulturpolitiken ökar trovärdigheten.

Det är ett bra förslag som borde gå att genomföra om det
blir regeringsskifte.

Men först slaget om den nuvarande regeringens kulturpolitik.

Marianne Steinsaphir

Kulturutredningens negativa verkningar

2009-01-20 12:45

Sällan har en statlig utredning varit så kantad av sjabbel
och misslyckanden som kulturutredningen. Tunga avhopp gör att trovärdigheten
brister, när så till och med huvudsekreteraren Keith Wijkander får kicken men
ändå sitter kvar (sic), och försvarar sin egen position visavi de som hoppat av,
och är den som uttalar sig om utredningen är det minst sagt provocerande. (Och
ett ovanligt gynnsamt förhållande för någon som blivit sparkad.)

Sista(?) avhopparen
är Susin Lindblom, några veckor innan utredningen ska presenteras. Även hennes
kritik gäller sekretariatet, och dess tystnad och brist på dialog med
referensgruppen för litteratur, som hon alltså tills nyligen varit med i. Till
vardags är hon förbundsdirektör på Dramatikerförbundet och ingen duvunge när det
gäller kulturpolitik. Wijkander tillbakavisar all kritik och utredningens
ordförande, förlagschefen Eva Swartz Grimaldi, tiger sig igenom skandalerna
eller hälsar att hon har fullt förtroende, liksom kulturministern. Så bra att
man har förtroende - för varandra. Men hur är det med omvärldens förtroende? Det
svenska utredningsväsendet är värt all respekt, det är demokratiskt och vilar
på stadig grund. Men i just denna viktiga utredning har ledningen diskvalificerat
sig själv.

Återstår då förslagen. Som de till dags dato läckt ut;
Kulturrådet, med dryga 35 år på nacken, minimeras och avskaffas som
självständig myndighet. Kulturrådet delar ut cirka två miljarder kronor per år
i bidrag, dessutom finns det en betydande kunskap inom kulturområdet och man
har god överblick över det samlade kulturlivet. Nu föreslås, enligt DN, att
Kulturrådet fråntas huvudsysslan att fördela verksamhetsbidrag. I stället vill
man för detta inrätta en ny myndighet. Vidare vill man avskaffa Konstnärnämnden,
Sveriges författarfond och delar av Rikskonserter och lägga deras uppgifter i
den nya myndigheten.

Annat som pyst ut är att Kungliga biblioteket får ansvar för
den nationella bibliotekspolitiken, inklusive folkbiblioteken.

Utredningen har uppenbarligen haft som ett av sina huvudmål att
städa i organisationer och strukturer och att decentralisera kulturlivet och
bidragsfördelningen. I Västra götalandsregionen fördelar regionen själv pengar
och det är tydligt att det är en modell som utredningen låtit bli stilbildande.

Om de nya kulturpolitiska målen är ännu inte mycket känt,
men förmodligen ryker det i mångas ögon obsoleta målet om att ?motverka
kommersialismens negativa verkningar?.

Naturligtvis blir det
högintressant att se hur denna haltande, tigande, nonchalanta utredning resonerat kring kulturpolitikens innehåll. För det handlar ju trots allt inte bara
om strukturer.

Marianne Steinsaphir

Klimatet kommer!

Johan Berggren — 2008-12-31 00:00

Nyår. Snabbsummering av 2009: finanskris och klimatkris. Och eftersom dessa kriser är under stadig fördjupning och de åtgärder som vidtas för att lösa dem på sin höjd kan beskrivas som ?defensiva? respektive ?trevande?, är det lätt att bli dystopisk när man vänder sig mot det kommande året. Och när man tänker på katastrofframtidsvisioner är det lätt att komma att tänka på filmer som ?Armaggedon? och ?Judgement Day?.

För dig som inte sett dessa Hollywoodrullar: den förstnämnda handlar om hur en stor komet är på väg mot jorden och kommer att utplåna oss om vi inte gör något. Den andra handlar om hur jorden anfalls av stygga utomjordingar som kommer att utplåna oss om vi inte gör något. I bägge filmerna bekämpas hotet till slut tack vare enskilda (amerikanska, tänka sig) individers hjältedåd. Men en annan faktor är också viktig, och intressant. I bägge filmerna enas jordens alla folk i kampen mot det yttre hotet. Fenomenet känns igen från verkligheten; kriser och krig kan verka enande. Och man har ju hört ett par gånger, när någon suckat över krig, svält, orättvisa som vi människor envisas med att drabba varandra med: att tänk om det kom en komet och hotade jorden, då skulle vi tvingas att ena oss! Den där tanken surrar också omkring i katastroffilmerna ovan.

Och det där sa en vän häromdagen, med tillägget: men vi har ju fått ett sånt hot, och inte f-n har det enat oss ? Han syftade förstås på klimatförändringarna, de är verklighetens ?Armaggedon?-komet: kommer obönhörligt närmare, hotar hela jorden, och vi måste snabbt komma på vad som kan stoppa den, och sedan göra detta. (Det finns förstås skillnader: klimatförändringskatastrofen går långsammare, och vi skapar den själva. Och det går inte att skicka en ensam hjälteamerikan att spränga bort den.)

Alltså, i verkligheten har vi inte alls visat oss reagera på klimathotet som mänskligheten i filmerna gör på sina världshot. Så hur skulle det se ut om det i verkligheten upptäcktes att en komet var på väg mot jorden?

Så här kanske: Forskarna skulle slå larm, internationella konferenser skulle hållas, där politikerna skulle enas om att de var eniga i viljan att gemensamt stoppa kometen. Men när de insåg att det inte fanns någon hjälteamerikan som kunde göra jobbet billigt, skulle de inte komma överens om kostnaderna, hur stora de skulle bli, vad man skulle satsa dem på, pch framförallt inte om vem som skulle stå för dem.

Storföretagen skulle stolt gå ut och meddela att de skulle dra sitt strå till stacken, och avdela några procent av sin omsättning till ?kometbekämpande forskning?. De stora pengarna skulle dock investeras i den boomande marknaden för ?kometskyddsprodukter? .

Naturligtvis skulle folk oroa sig enormt, demonstrera och sådant, kräva att kometen stoppades till varje pris. Men politikerna skulle söka efter en win-win-kompromiss och helst lyssna till ?sansade? debattörer som varnade för ?kometalarmism?, och framhöll att vi måste sätta ekonomin i första rummet och stoppa kometen på det mest kostnadseffektiva sättet. Eller kanske inte alls. För hur ansvarigt är det egentligen att slösa en massa pengar som kunnat gå till att förbättra samhället på att försöka stoppa en komet, som faktiskt kanske inte ens går att stoppa?

Och eftersom kometen inte förrän de sista två veckorna skulle synas annat än i teleskop skulle det hela kännas lite overkligt, och många skulle välja att lyssna på världens diverse Timbro-instituts ?kometskeptiska? budskap. De skulle ge ut böcker med titlar som ?Bluffen från yttre rymden?, och ?Kometkommunismen kommer!?. Det skulle dyka upp listor med forskare som betvivlade den vetenskapliga riktigheten i att kometen var på väg mot oss. Något som teveprogram skulle anordna debatter om ända tills rymdklumpen daskade ner i Atlanten.

Gott nytt kometfritt 2009!

L�knytt

Johan Berggren — 2008-12-17 00:00

Vanligtvis helt opålitliga men roliga nättidningen The Onion rapporterar att det inte bara är Nobelfesten som ?värmer i krisens tid? (DN:s rubrik). Tydligen firar också USA:s crème de la crème för att värma sig i kristider. Anledningen till festen och festkassan är desamma ? 700 miljarder från skattebetalarna!

Dessutom verkar den (verklige) irakiske journalisten som kastade skor på avgående presidenten G W Bush och kallade honom hund ha valfränder på den amerikanska skämtsajten. I ett par av deras låtsasnyhetsnotiser råkar Bush råkar ut för blodiga, förnedrande olyckor(?)

Se upp, George, det är inte bara irakierna. Nu är också folket som uppfann Jackass ute efter dig.

Desperation fr�n Mark Lynas

Johan Berggren — 2008-12-15 12:00

I förra veckan besökte miljöjournalisten och debattören Mark Lynas Sverige. Han lät bland annat publicera en artikel på Svenska Dagbladets debattsida (som varit publicerad på engelska tidigare) där han menar att kärnkraften är vägen ur klimatproblemet, och uppmanar Mona Sahlin och andra till vänster att sluta vara rädda för kärnkraft.

För mig låter det som desperation. Japp, det är patroniserande att säga så, men kan inte se det på annat sätt.

I Lynas Sex grader (Ordfront) skildrar han grad för grad vad som händer med jorden om vi, meddelst växthusgastillskott i atmosfären, värmer upp den 1-6 grader (vilket vi gör, enligt vetenskapen) de kommande 100 åren. Det är fruktansvärd läsning, inte bara för att den skildrar de omvälvande, civilsations- och artförintande katastrofer som är på väg att drabba människan, utan också, på grund av sin ynkliga avslutning. När Lynas i slutet av boken, ytterst pliktskyldigt, försöker ingjuta lite hopp i läsaren, i ett ?det här kan göras?- avsnitt, kommer han upp med ? tja, knappt något. Stor förändring måste till, men det ser inte ut att vara på gång (so we are fucked), kan man sammanfatta.

Och utifrån fakta är Lynas inte pessimist, heller, tyvärr. Bara realist.

Lynas såg helt enkelt något i vitögat. Om inte Sanningen ? för det kan ju inte finnas en Sanning om framtiden ? så åtminstone Sannolikheten. Och den säger att våra makthavare är för svaga, för inskränkta, för fast i sina gamla idéer och maktstrukturer, för att göra de stora, radikala förändringar av samhället som behövs för att ducka koldioxidarmaggedon (men mäktiga nog att stoppa den som försöker få dem ifrån makten ?), så vi är på väg mot en 4-6 grader varmare jord, och de globala fasor detta medför.

Men så. Hittar. Lynas. Ett. HALMSTRÅ. Kärnkraften. De ?alternativa?, förnyelsebara, energikällorna ? sol, vind, bergvärme, biobränsle, och yada yada ? kan inte en realist som Lynas få sig till att tro på. Med rätta. Idag ger de mänskligheten någon liten del av en procent av den energi vi använder. Deras ineffektivitet, att de inte på något seriöst sätt byggs ut ? ja, de KAN helt enkelt inte ersätta någon ens mindre del av de 90 procent av den energi vi använder idag som kommer från fossila bränslen (och som avger växthusgaser) i tid för att förhindra växthuseffekten.

Kvar står de två ?stora? av de icke växthusalstrande energikällorna: Kärnkraft och vattenkraft. De står för ungefär 5 procent var av den energi mänskligheten använder idag. Eftersom vattenkraften som allra högt kan bli dubbelt så stor (sedan finns det inte fler stora floder att dämma upp) så är kärnkraften det enda som är ens på något sätt MÖJLIG att bygga ut till ett försvarbart alternativ till fossila bränslen. Detta är Lynas halmstrå. Men, tyvärr, det är just ett halmstrå, inte en räddningsflotte, inte ens en livboj. Och kanske inte ens ett halmstrå.

För även om det någonstans finns ett sätt att i teorin bygga ut kärnkraften så mycket och så snabbt att den kan ersätta en stor del av de fossila bränslena, så kommer gamle gubben Praktiken och sätter grova käppar i hjulen.

Och det är det som jag tycker är sorgligt: realisten, faktabitaren, den nyktert sammanfattande Mark Lynas, verkar ha övergett just det. Han ser tydligen inte till hårda, oberoende fakta rörande kärnkraften, utan rabblar istället kärnkraftslobbyns argument utan sortering. Hans påståenden om antalet offer för Tjernobylolyckan är så pass osmakligt att jag ska låta det vara obesvarat, som man låter en ilsken människas förolämpningar i affekt passera. Men jag tänkte att han, och annan eventuell läsare, kan få ett par hårda fakta om kärnkraften, som man måste ha för att bedöma dess eventuella framtid som frälsare från växthusgaserna.

Idag finns det runt 440 kärnkraftverk i världen, nästan alla vattenkylda fissionskraftverk som kräver uran 235 som bränsle. Att bygga tiotals gånger så många sådana, är ingen större idé. För då skulle vi stå med tusentals kraftverk med bränsle för högst ett par årtionden. (Med dagens användning beräknas fyndigheterna av uran 235 räcka i uppåt 70 år.) Ingen lösning på någonting, med andra ord.

Men, som Mark Lynas skriver, ska vi tillverka reaktorer av brid-typ. Dessa kan drivas med det betydligt vanligare uran 238, samt en del av det plutonium som dagens reaktorer ger som avfall. Samt också thorium.

Toppen!
Varför har vi då inte gjort det redan? Varför finns det bara en handfull bridreaktorer i drift i hela världen? Varför har de flesta länder lagt ner sina bridreaktorprogram för länge sedan? Borde inte en faktasökande journalist ana ugglor i mossen?

Skälen är inte dolda för någon.

Det grundläggande, krassa, skälet är att bridreaktorer är så dyra att bygga och driva, att vanliga reaktorer är mycket mer kostnadseffektiva. (De förlorar samma match mot fossila kraftverk.)

Det andra skälet är att de är farligare än konventionella kraftverk. Att använda plutonium, 30 000 gånger så radioaktivt som uran 235, som bränsle kräver förstås en motsvarande ökning av skydds- och säkerhetsåtgärder. Och bridreaktorer är känsligare på grund av just bridprocessen. De bridreaktorer som finns, och har funnits, har drabbats av förödande eldsvådor och långa perioder då de måst ligga nere. Haveririsken är många gånger större, liksom risken att haveriet resulterar i en liten (läs: fruktansvärd) atomexplosion.

Alltså menar Lynas att vi borde satsa enorma summor, och ansträngningar så stora att världen skulle behöva slå om till en slags krigsekonomi enbart inriktad på att bygga bridreaktorer. För att få en planet smockfull ? ja, även i fattigare och mer instabila länder än EU, USA och Japan ? av mycket farliga kärnkraftverk. Som dessutom ska drivas (delvis) med plutonium ? så vi måste få alla att lova att inte använda det till atomvapen ?

I isande korthet: En värld driven av bridreaktorer är en värld som snabbt skulle bli radiakförgiftad. Ett annat sätt att nå armaggedon än klimatförändringarna, bara.

Ett par andra små invändningar som känns som lite overkill, är att det förstås i dagsläget finns experter till att högst bygga ett par tre av alla dessa bridreaktorer på en gång. Samt att vi fortfarande inte riktigt har löst det där med att ersätta explosionsmotorn (bensin, diesel) med elmotorer.

Ingen ärligt resonerande människa kan se annat än att detta projekt vore så enormt vanskligt att det är i praktiken är omöjligt att genomföra (de facto görs inte heller några ansatser att storsatsa på bridteknik ? tack och lov.)

Skulle det vansinnigt nog ändå göras, skulle det förstås kräva en massiv energiinsats ? som vi skulle behöva ta från fossila bränslen. Sannolikt skulle det sluta med en värld båd? radioaktiv och klimatförändrad. Men Lynas tycks ha slutat med det han var så bra på, att se sannolikheter utifrån kalla fakta.

Nobel noir

2008-12-10 12:00

Nobel noir

Det är en dyster dag, nobelfirandet till trots. Det är på
dagen sextio år sedan FN deklarerade den allmänna förklaringen om de mänskliga
rättigheterna. Regeringens högtidlighåller detta i hela 15 minuter i Riksdagens
plenisal. Klockan 9.00-09.15. Därefter buisness as usual, innan, åtminstone en
del av riksdagsledamöterna tågar i iväg till Nobelfestligheterna, dit merparten
av svenska folket inte är inbjudet.

Kanske är det därför SVTs sändningar från nobelfirandet är lika
lång som uppmärksamheten om FN är kort. Det är ironiskt, sorgligt, deprimerande
och bidrar till dagens tungsinne. Att åse kungahuset med garnityr sänker alltid
humöret, och en extra humörsänkare blir det en dag som denna. Att dessutom veta
och påminnas om att skattepengar går till deras klänningar, frackar och Suvar
känns särskilt illa när varslen duggar tätt i finanskrisens spår.

Det är heller inget vidare att skattefinansierade SVT vräker
på med sina devota utsändningar. Men uppenbarligen anser man inte att det ingår
i uppdraget att uppmärksamma de mänskliga rättigheterna. Eller rättare sagt,
det oavbrutna brytandet mot dessa rättigheter.

En av FN-rättigheterna är människors rätt till mat. 2007 var
enligt FAO 923 miljoner människor kroniskt undernärda, under 2008 kommer
förmodligen antalet att överstiga en (1) miljard. Var femte sekund dör ett
litet barn av kronisk undernäring. Men drottningen lär ju vara barnens vän, och
nu fick jag en vision: hon reser sig upp mitt under den välregisserade,
direktsända nobelföreställningen och föreslår att hela kungafamiljen abdikerar
och att apanaget går till Läkare utan gränser.

Marianne Steinsaphir

Ordfronts litter�ra magasin f�r ber�m

2008-12-09 12:37

Vårt specialnummer, Ordfronts litterära magasin (OLM), har fått mycket uppmärksamhet i medierna. Det gläds vi åt!
I Aftonbladet Kultur skriver Jenny Tunedal att ?Tilltalet är brett och folkbildande?. Läs hela recensionen!
I Helsingborgs Dagblad skriver Marie Pettersson att ?Texterna i numret är genomgående välskrivna: noggranna, omsorgsfulla, nej, kanske inte kärleksfulla men präglade av en stor kunskap om och insikt i litteraturens värld. Flera av skribenterna är dessutom personliga favoriter: Annina Rabe, Arne Johnsson, Johan Berggren, Gun-Britt Sundström. Här finns variation och återkomster, lättsamt och tungt, poetiskt och journalistiskt, svenskt och internationellt, långt och kort?. Läs mer!
Dala-Demokraten ?gläds åt Ordfronts specialutgåva i december?. Läs mer!
Och i Norrköpings Tidningar skriver Kristian Lundberg att ?Det behövs en renodlad litteraturtidskrift som har mod och kraft nog att vara självständiga. OLM kan mycket väl bli det.? Läs mer!
Patrik Svensson i Sydsvenskan ?gillar OLM så mycket att jag börjar längta lite efter något mer än en specialutgåva. En periodiskt återkommande publikation kanske?? Läs mer!
Och Expressens Björn af Kleen skriver att ?Första numret av Ordfronts litterära magasin har drag av ambitiös inventering. (...) Angreppssättet är rejält och journalistiskt och befriat från skönandlig beröringsskräck.? Läs mer!

Redaktionen

Kommersialismens skadeverkningar

2008-12-09 10:01

Chefen för Färgfabriken, Jan Åman, avgår, och han lämnar
dessutom sin pinfärska post (har han ens hunnit börja?) som ledamot av
Kulturrådets styrelse. Han är misstänkt för att sedan flera år använda
konsthallens pengar för privat konsumtion, uppger Aftonbladet.

Regeringen har ingen större lycka med sina utnämningar till
Kulturrådet, Johan Staël von Holstein blev ju herostratiskt beryktad ? inte för
sina insatser ? utan för bristande kunskap inom kulturområdet. Samtidigt har
Kulturutredningen under ett seminarium med SKL, Sveriges kommuner och
landsting, diskuterat eventuella nya kulturpolitiska mål. Inte oväntat faller
förmodligen målet om att ?motverka kommersialismens negativa verkningar? bort.
Och visst, det känns måhända lite överspelat i en tid som är genomsyrad av ?kommersialism?.
Ändå kan jag inte låta bli att tänka att när det gäller just de av regeringen
utsedda och avgångna styrelseledamöterna till Kulturrådet borde just det målet
varit vägledande.

Läs Jan Åmans kommentar i Expressen.

Marianne Steinsaphir

Karsten Torebjer Psychic Medium till Kulturr�det!?

Johan Berggren — 2008-12-09 00:00

Trycksvärtan i notiserna om Färgfabrikens Jan Åmans avhopp har knappt hunnit torka innan huvudstadens kultursfärer sätts i dallring av ett nytt, hett rykte:

Karsten Torebjer blir ny ledamot av Kulturrådets styrelse!

Det envisa, men ännu så länge obekräftade ryktet, tycks härröra från en ?läcka? på tidningen ?Mama?, där en layoutare känner en som dejtat en som är barn till en som jobbar med det där.

Eller så är det bara nåt som många liksom ?känner på sig?, och vad vore mer passande när det handlar om Karsten Torebjer, mest känd under sin titel Psychic Medium?

Och vem vore mer passande i Kulturrådets styrelse än Torebjer? Han kombinerar egenskapen man sökte hos Johan Staël von Holstein, den rasande sanningskärleken, och den man söker hos ? ja, vem som helst nuförtiden: Entreprenörsandan! Som Carsten kokat ner i den kärva, och idag näranog folkkära devisen: ?Giv Karsten pengene, for hilvide!?

Kraven på en bred kulturgärning fyller han med råge. Tillsammans med kulturpersonligheter som Malin Berghagen har Torebjer varit tongivande i den nya, spännande avantgardrörelsen för folkligt andlig kultur, som utvecklats helt utan stöd eller bidrag. Den kombinerar nydanande, inlevande skådespelarkonst som verkligen når ut i stugorna med en enorm respekt för kulturarvet. Genom direkt kontakt med våra stora avlidna kulturpersonligheter, kanske de till och med kan berätta var de har gömt det!? Karsten Torebjer är dessutom antagligen tillgänglig för uppdraget, eftersom han just avslutat den hyllade teveserien Nightvision i Sveriges Televisions kanal 1.Den ende som vore bättre lämpad för Kulturrådets styrelse är Ingvar Kamprad, som satt konst på väggarna i hela Sverige ? med god vinstmarginal. Honom har dock ingen i regeringen lyckats fråga ännu; ryktet säger att varje gång de försökt närma sig honom har de slagit sig själva medvetslösa genom överdrivet bugande.

Efterl�ngtade H��ktexter

2008-12-03 11:31

Den är rolig att bläddra i, den pinfärska antologin med Marianne Hööks texter, sammanställd av Annette Kullenberg: Får man vara lite tilltalande i det här samhället? (Atlas.) Och som den behövs! När jag för några år sedan skulle hålla en föreläsning om svenska kvinnliga journalister verksamma runt andra världskriget fick jag slita hårt för att få fram något annat än texter av och om allas vår Barbro Alving, Bang. Av Marianne Höök hittade jag inte mycket mer än de två kåserisamlingarna Tyckt (1967) och Vän av ordning (1968) ? trots att hon var stor journalistkändis på 1950- och 60-talen och liksom Bang inledde sin karriär i Stockholms veckotidningsvärld.

På tiden alltså att Marianne Hööks alster presenteras på nytt! Och bra att läsarna nu kan bilda sig en egen uppfattning om henne eftersom Annette Kullenbergs nyss utgivna biografi om Marianne Höök i mitt tycke var alltför skvallrig, rörig och ofärdig.

Men nu finns alltså en stor del av hennes produktion samlad: allt från dagstidningskrönikorna och kolumnerna till personporträtten och de många utlandsreportagen, till exempel från Ryssland, Japan och Grekland. Och så en mängd tidigare opublicerat material, som brev, dagboksanteckningar och dikter.

Hennes träffsäkra formuleringar i framförallt krönikorna är roliga att läsa och påfallande många av iakttagelserna där känns aktuella än i dag. Jag gillar också att boken innehåller en sådan salig blandning: Som till exempel ett långt utdrag ur Marianne Hööks ytterst konkreta och utförliga råd om skönhetsvård och heminredning från sent 1940-tal. Min enda invändning är att antologin är lite väl tegelstenstjock (över 800 sidor!). Dessutom en aning framtung med boken om Ingmar Bergman från 1962 som startskott på det hela. Den borde ha placerats längst bak, eller tryckts separat.

Annika Hallman

F�rflyttningar

Johan Berggren — 2008-11-29 00:00

Kom att tänka på Carl Tham. Han var först folkpartist, blev sedan sosse och nu anses han tillhöra s vänsterflygel. Han kritiserar Mona Sahlin för att vara för flat mot storkapital och de europeiska centralbankscheferna. Men är det Tham som flyttat sig? Nej, snarare partierna. Som jag ser det är Carl Tham en proffspolitiker med något så ovanligt för detta släkte som en fast politisk uppfattning: han har bestämt sig för vad han tycker är ett bra samhälle och hur man skapar det.

Och eftersom han står för detta, ser det ut som att han glider på den politiska skalan ? fast det är skalan som glider. Samma med många äldre, principfasta, borgerliga politiker. Läste nu på morgonen om Karin Söder som fyller 80 år. Hon är stolt över att hon införde högkostnadsskydd för mediciner. En centerpartist som är stolt över att ha infört ett socialt utjämnande bidrag! Vad säger nyliberala nutida centerfräsare som Frederick Federley om det?

Man talar ofta om att partierna söker sig mot mitten och liknar varandra alltmer, och det stämmer nog. Men en samtidig allmän rörelse åt höger är den andra stora, långsamma politiska rörelsen de senaste två årtiondena. (Följdriktigt börjar moderaterna nu kapa åt sig av sverigedemokraternas ruttna kaka.)

Trots att Svenskt näringsliv, efter att år efter år satsat hundratals miljoner kronor på (det de tror är) företagsgynnande progaganda, säkert gärna vill tillgodoräkna sig ära av denna förflyttning av hela det politiska fältet högerut , så är det nog ändå hos socialdemokraterna, den stora bumlingen i svensk politik, man hittar huvudorsaken.

Hade man inte under ?kanslihushögern? (bl a Erik Åsbrink) gått från arbetslöshetsbekämpning till inflationsbekämpning skulle idag inte vänsterpartiet kunna ha ett partiprogram som i stort sett är rent socialdemokratiskt ? i rent ideologiska definitioner ? men fortfarande kunna skyllas för att vara bolsjeviker. Den ekonomiska politik vp förespråkar är t o m ungefär den som de europeiska centralbankscheferna ? nyliberaler i högkonjunktur, socialister i recession ? förespråkar idag.

Med stor bitterhet och vånda ser idag högern sina nyliberala gottköpsteorier smulas sönder i realekonomins obönhörliga kugghjul. Då säger de gärna: ?nu firar vänstertyperna?, lite skitslängning medan man sjunker. Men vem firar för att någon annan ? som man visserligen inte gillar ? sabbar för alla? Liksom vi vore omänskliga, och desto mer omänskliga för att vi hade rätt. Men vad annat kan högern göra, vad har de att välja på? Konservatism, verkar det som många vill gå över till. Ellet tillbaka till, rättare sagt. Ja, en reaktionär rörelse från högern i kristid vore ju inte första gången i historien. Så hör vi också de främlings- och svaghetshatande tonerna allt starkare.

Att flytta på politiken verkar nödvändigt - men idén att göra det ytterligare höger nu vore förödande. Och det vore inte heller idealiskt att skjuta tillbaka den politiska skalan åt vänster ? inte bara. Det skulle inte räcka.

Vi måste också skaka om den - och ifrågasätta den ständiga tillväxten. Det vore något helt nytt från vänster till höger. Det är egentligen bara inom miljörörelsen denna tanke har förekommit, men paradoxalt nog allt svagare ju mer miljörörelsen sugits in i realpolitiken, och med den börjat röra sig mittåt, och åt höger.

Men detta är, för att tala med Carl Bildt, den enda vägen. Annars följs kapitalglobaliseringens ?race to the bottom? ? kapplöpning efter den billigaste arbetskraften (de fann Kina!) av en ?race to the abyss?, där företag och länder istället kappas om att få använda de krympande (och därmed allt mer värdefulla) naturresurserna.

Ha en trevlig helg!

Tv� tips

Johan Berggren — 2008-11-26 00:00

Vill bara tipsa om två evenemang i dagarna som jag skulle vilja gå på men inte kan själv.

Imorgon torsdag 27 november, är det Rätt-till-vård-festivalen på Debaser Medis i Stockholm. Kända (och ännu bättre: bra) artister stödspelar för att ?illegala? flyktingar också ska ha rätt till sjukvård vid behov i Sverige, utan att det ska innebära utvisning. En självklar sak. Bland artisterna märks Robyn och Weeping Willows (go Söder!) Igår spelades det i Göteborg, enligt rapport mycket lyckat! Alla pengarna från de två spelningar går till kliniker där flyktingar kan få trygg vård. Dessutom har uppåt 160 artister skrivit på ett upprop.

Det andra är egentligen två evenemang. Lite stillsammare (tror jag.) Re:Orient arrangerar intressanta föredrag/samtalskvällar. En i Stockholm nu på måndag 1 december, om Islam i Europa, en i Umeå, på universitetet, onsdagen 3 december, om begreppet ?Kulturkonflikt? som förklaring på sociala slitningar. Fri entré och förhoppningsvis bildning mot den vulgära högertrenden att demonisera islam och muslimer.

August var ju en man s� ...

Marianne Steinsaphir — 2008-11-26 00:00

Det är unisont knäfall för Augustvinnaren PO Enquist. Jag håller med om allt ? när det gäller boken. Och det är ju för den han har fått priset. Så egentligen finns det inget att tillägga, mer än att det inte känns så kul det här med Augustpriset. Helt enkelt för att det vore så roligt om det någon gång kunde gå till en lyriker. I år hade tre kvalat in på nomineringslistan, alla lika kvalificerade. Men ingen kammade förstås hem det. Sedan Augustpriset delades ut för första gången, 1989, är Tomas Tranströmer den enda lyriker som belönats. Vackert så. Men ett skralt resultat om man summerar.

Av de skönlitterära vinnarna har sedan starten sex författare varit kvinnor medan det 13 gånger gått till manliga författare.

På fackbokssidan har fyra kvinnor blivit belönade, en gång både manlig och kvinnlig författare, resten endast manliga författare. Det känns alltså inte så kul det här med Augustpriset, snarare lite feodalt, som om några förnedras, som Lipizzanerhästar på cirkus.

Sedan går det ju förstås att nöjt säga att ?det är väl alltid bra att BOKEN får uppmärksamhet?, som vore det ett självändamål. I år är det en Bergmanbok som vunnit i fackboksklassen ? den väger runt sex kilo och kostar minst någon tusenlapp. I detta fall är det ju inte ens BOKEN som får uppmärksamhet utan snarare nationens store ikon Ingemar Bergman, förmodligen snart saligförklarad.

Men varför gnälla över att tre vita män belönas (även barnbokspriset gick till en manlig författare.) Sådan är ordningen.

Om åtminstone Bruno K Öijer vunnit ? denna sololäsrörelse som är ute på landsomfattande turné och suggestivt framför sina dikter. Samma kväll som Augustgalan hölls stod han på Södrans stora scen. Som alltid utsålt. Och jag undrar om han inte gjort mer för BOKEN än alla augustgalor sammantaget.

Det �r v�r tur nu

Johan Berggren — 2008-11-25 00:00

Förra lördagen var det Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. Det var välbesökt ? läst proppfullt ? och stämningen var hög, på ett lite komplicerat sätt. Den var uppsluppen och desperat.

Det finns inom vänstern en stor medvetenhet om vad som fallerar här på jorden, och i Sverige. Högerfolk som Stefan Fölster kan unna sig en blomstrig glädjevision om en framtid där alla är jätterika och lyckliga. Men i dagsläget måste man nog konstatera att vänstern (som ofta anklagats för utopism) är nere med realiteterna; klimatförändringar, finanskaos, växande klyftor, miljöförstöring, mänsklighetens hejdlösa ojämlikhet, imperialistiska krig etc etc är det VI som punktmarkerar, kritiserar och förklarar.

Så stämningen var hög ? men förtvivlad. Eftersom vi har rätt ? i att läget är jäkligt illa.

Efter finanskrisens söndersmulande av minsta korn av vett i privatisera-till-varje-pris-politik samt nyliberala idéer om evigt skattesänkande som väg till schlaraffenland så låg där ett mummel av ?Inte för att säga ?vad var det vi sa, men? ? VAD VAR DET VI SA? över forumet. Samtidigt en förtvivlan. Har det gått så långt att det är ? för sent?

De GÖR ju faktiskt inte något reellt åt klimatproblemet -växthusgasutsläppen fortsätter att öka! De inser inte att vi kanske har nått peak oil och måste ställa om vårt samhälle för att fungera med konstant dyrare energi. De sätter inte stopp för förbrukandet av oersättliga naturtillgångar som dricksvatten. De ? Och där nånstans får man sluta, med handen för munnen. ?De??

Vänstern är undisputed heavy weight champion i att kritisera. Det ska vi förstås inte lägga av med ? vi har Naomi Klein, de har Johan Norberg ? inom boxningen skulle det kallas mismatch of the century och bli anmält till någon kommission: så får man inte göra mot en stackars rookie vars tränare lurat honom att han kan slåss.

Men nu när vi har fått så rätt, återstår två saker. Inga småsaker. Dels att få ut hur rätt vi har fått, hur rätt vi har. För att kunna få den breda debatten framåt. Om Svt anordnar ännu en klimatdebatt där utgångspunkten är ?finns verkligen klimatförändringen??, har vi inte lyckats. Om inte ens tanken på att ifrågasätta att bygga upp samhället på evig tillväxt finns i folks tankar och samtal, eller tas upp i makthavares debatter, då har vi misslyckats.

Vi måste alltså nå ut, annars spelar det ingen roll hur rätt vi har.

Och, den andra saken: Vi måste ge alternativ. Folk är desillusionerade sägs det. Litar inte på politiker. Med all rätta, säger jag! Dessa framstår idag som de vilsnaste av de vilsna, och från varken höger eller vänster-maktblocken kommer vidare vägledning eller konstruktiva idéer. Att Reinfeld och Sahlin skulle styra tillsammans inom en snar framtid, som DN föreslår/förutspår, verkar inte alls otroligt. Eller: att de skulle gå ihop. Styra vette tusan. Ingen av dem verkar veta vad de vill, eller ens vilja veta hur saker och ting faktiskt ser ut och hänger ihop.

Så någon måste ge vägar utifrån det verkliga läget. Högerns tankesmedjor, eller deras avläggare på landets ledarsidor, kommer inte att göra det. För trots massivt medieövertag och miljarder från näringslivet, lider de konstant brist på oberoende och realistiska visioner (inte så konstigt eftersom sådana knappast formuleras medan man slickar storfinansens r-var.) De är uppbundna i att hylla det (ny-)liberala samhällssystemet. Det vore som att vända sig till Pravdas ledarredaktion 1989 för att staka ut Sovjets framtid.

Så, det är upp till oss. Motvilligt(?) måste vi lämna kritik-ringen (där vi dansar som en fjäril och slår som en häst sparkar) och bege oss in i Konstruktivitetens Arena ? där svåra grenar väntar.

Detta kom alltså ur mig när jag försökte svara på frågan: Varför startar vi en Ordfront magasin-blogg nu?

Men det är också för att vi är glada för vårt nya nummer, det sista för år 2008, och det första någonsin av OLM ? Ordfront Litterära Magasin. Hädanefter tänkte vi göra varje års sista nummer till ett OLM. Och kanske helt enkelt för att vi på Ordfront magasin och i Föreningen Ordfront har så mycket att förmedla att det inte får plats i bara pappersmagasinet. Som till exempel den här förträffliga länken, till en offentlig intervju med Naomi Klein av Amy Goodman.

Stadsmurar

Nej, jag tvivlar inte på bostadssegregationen, men jag tvivlar på att inte innerstaden kan tillhöra alla. Eller, jag tror faktiskt den gör det. Själv uppvuxen en brolängd från Söder i Stockholm har jag aldrig tvivlat på att jag bodde i Stockholm och att Stockholm, med förorter och city, tillhör(de) mig. Har ingen aning om när, och varför, stadsmurarna restes, när det blev ett stigma att bo i ?förorten?. Ja, så säger man faktiskt, han eller hon bor inte på en plats utan ?i förorten?, om det då inte är Bromma, Tensta eller Rinkeby. Eller förstås om någon skriver krönikor om just ?sin? förort.

I allt sitt goda snack om att ?förorterna ska ha stadsgator , torg, affärer etc tycker jag mig framskymta den djupt osympatiska tanken att människor som bor utanför tullarna ska hålla sig där, inte vara i stan och på något vis tro sig vara en del av innerstan. (Självklart är det bra med trevliga centrum. Och självklart ska det finnas affärer och service.)

Jag är ganska övertygad om att innerstan alltid kommer att ha en dragningskraft, och det är väl inte så konstigt.

Marianne Steinsaphir