081129
Kom att tänka på Carl Tham. Han var först folkpartist, blev sedan sosse och nu anses han tillhöra s vänsterflygel. Han kritiserar Mona Sahlin för att vara för flat mot storkapital och de europeiska centralbankscheferna. Men är det Tham som flyttat sig? Nej, snarare partierna. Som jag ser det är Carl Tham en proffspolitiker med något så ovanligt för detta släkte som en fast politisk uppfattning: han har bestämt sig för vad han tycker är ett bra samhälle och hur man skapar det.
Och eftersom han står för detta, ser det ut som att han glider på den politiska skalan – fast det är skalan som glider. Samma med många äldre, principfasta, borgerliga politiker. Läste nu på morgonen om Karin Söder som fyller 80 år. Hon är stolt över att hon införde högkostnadsskydd för mediciner. En centerpartist som är stolt över att ha infört ett socialt utjämnande bidrag! Vad säger nyliberala nutida centerfräsare som Frederick Federley om det?
Man talar ofta om att partierna söker sig mot mitten och liknar varandra alltmer, och det stämmer nog. Men en samtidig allmän rörelse åt höger är den andra stora, långsamma politiska rörelsen de senaste två årtiondena. (Följdriktigt börjar moderaterna nu kapa åt sig av sverigedemokraternas ruttna kaka.)
Trots att Svenskt näringsliv, efter att år efter år satsat hundratals miljoner kronor på (det de tror är) företagsgynnande progaganda, säkert gärna vill tillgodoräkna sig ära av denna förflyttning av hela det politiska fältet högerut , så är det nog ändå hos socialdemokraterna, den stora bumlingen i svensk politik, man hittar huvudorsaken.
Hade man inte under ”kanslihushögern” (bl a Erik Åsbrink) gått från arbetslöshetsbekämpning till inflationsbekämpning skulle idag inte vänsterpartiet kunna ha ett partiprogram som i stort sett är rent socialdemokratiskt – i rent ideologiska definitioner – men fortfarande kunna skyllas för att vara bolsjeviker. Den ekonomiska politik vp förespråkar är t o m ungefär den som de europeiska centralbankscheferna – nyliberaler i högkonjunktur, socialister i recession – förespråkar idag.
Med stor bitterhet och vånda ser idag högern sina nyliberala gottköpsteorier smulas sönder i realekonomins obönhörliga kugghjul. Då säger de gärna: ”nu firar vänstertyperna”, lite skitslängning medan man sjunker. Men vem firar för att någon annan – som man visserligen inte gillar – sabbar för alla? Liksom vi vore omänskliga, och desto mer omänskliga för att vi hade rätt. Men vad annat kan högern göra, vad har de att välja på? Konservatism, verkar det som många vill gå över till. Ellet tillbaka till, rättare sagt. Ja, en reaktionär rörelse från högern i kristid vore ju inte första gången i historien. Så hör vi också de främlings- och svaghetshatande tonerna allt starkare.
Att flytta på politiken verkar nödvändigt - men idén att göra det ytterligare höger nu vore förödande. Och det vore inte heller idealiskt att skjuta tillbaka den politiska skalan åt vänster – inte bara. Det skulle inte räcka.
Vi måste också skaka om den - och ifrågasätta den ständiga tillväxten. Det vore något helt nytt från vänster till höger. Det är egentligen bara inom miljörörelsen denna tanke har förekommit, men paradoxalt nog allt svagare ju mer miljörörelsen sugits in i realpolitiken, och med den börjat röra sig mittåt, och åt höger.
Men detta är, för att tala med Carl Bildt, den enda vägen. Annars följs kapitalglobaliseringens ”race to the bottom” – kapplöpning efter den billigaste arbetskraften (de fann Kina!) av en ”race to the abyss”, där företag och länder istället kappas om att få använda de krympande (och därmed allt mer värdefulla) naturresurserna.
Ha en trevlig helg!
Inlägg av Johan Berggren
( kommentarer 7 )
Två tips
081126
Vill bara tipsa om två evenemang i dagarna som jag skulle vilja gå på men inte kan själv.
Imorgon torsdag 27 november, är det Rätt-till-vård-festivalen på Debaser Medis i Stockholm. Kända (och ännu bättre: bra) artister stödspelar för att ”illegala” flyktingar också ska ha rätt till sjukvård vid behov i Sverige, utan att det ska innebära utvisning. En självklar sak. Bland artisterna märks Robyn och Weeping Willows (go Söder!) Igår spelades det i Göteborg, enligt rapport mycket lyckat! Alla pengarna från de två spelningar går till kliniker där flyktingar kan få trygg vård. Dessutom har uppåt 160 artister skrivit på ett upprop.
Det andra är egentligen två evenemang. Lite stillsammare (tror jag.) Re:Orient arrangerar intressanta föredrag/samtalskvällar. En i Stockholm nu på måndag 1 december, om Islam i Europa, en i Umeå, på universitetet, onsdagen 3 december, om begreppet ”Kulturkonflikt” som förklaring på sociala slitningar. Fri entré och förhoppningsvis bildning mot den vulgära högertrenden att demonisera islam och muslimer.
Inlägg av Johan Berggren
( kommentarer 5 )
August var ju en man så ...
081126
Det är unisont knäfall för Augustvinnaren PO Enquist. Jag håller med om allt – när det gäller boken. Och det är ju för den han har fått priset. Så egentligen finns det inget att tillägga, mer än att det inte känns så kul det här med Augustpriset. Helt enkelt för att det vore så roligt om det någon gång kunde gå till en lyriker. I år hade tre kvalat in på nomineringslistan, alla lika kvalificerade. Men ingen kammade förstås hem det. Sedan Augustpriset delades ut för första gången, 1989, är Tomas Tranströmer den enda lyriker som belönats. Vackert så. Men ett skralt resultat om man summerar.
Av de skönlitterära vinnarna har sedan starten sex författare varit kvinnor medan det 13 gånger gått till manliga författare.
På fackbokssidan har fyra kvinnor blivit belönade, en gång både manlig och kvinnlig författare, resten endast manliga författare. Det känns alltså inte så kul det här med Augustpriset, snarare lite feodalt, som om några förnedras, som Lipizzanerhästar på cirkus.
Sedan går det ju förstås att nöjt säga att ”det är väl alltid bra att BOKEN får uppmärksamhet”, som vore det ett självändamål. I år är det en Bergmanbok som vunnit i fackboksklassen – den väger runt sex kilo och kostar minst någon tusenlapp. I detta fall är det ju inte ens BOKEN som får uppmärksamhet utan snarare nationens store ikon Ingemar Bergman, förmodligen snart saligförklarad.
Men varför gnälla över att tre vita män belönas (även barnbokspriset gick till en manlig författare.) Sådan är ordningen.
Om åtminstone Bruno K Öijer vunnit – denna sololäsrörelse som är ute på landsomfattande turné och suggestivt framför sina dikter. Samma kväll som Augustgalan hölls stod han på Södrans stora scen. Som alltid utsålt. Och jag undrar om han inte gjort mer för BOKEN än alla augustgalor sammantaget.
Inlägg av Marianne Steinsaphir
( kommentarer 7 )
Det är vår tur nu
081125
Förra lördagen var det Socialistiskt forum på ABF-huset i Stockholm. Det var välbesökt – läst proppfullt – och stämningen var hög, på ett lite komplicerat sätt. Den var uppsluppen och desperat.
Det finns inom vänstern en stor medvetenhet om vad som fallerar här på jorden, och i Sverige. Högerfolk som Stefan Fölster kan unna sig en blomstrig glädjevision om en framtid där alla är jätterika och lyckliga. Men i dagsläget måste man nog konstatera att vänstern (som ofta anklagats för utopism) är nere med realiteterna; klimatförändringar, finanskaos, växande klyftor, miljöförstöring, mänsklighetens hejdlösa ojämlikhet, imperialistiska krig etc etc är det VI som punktmarkerar, kritiserar och förklarar.
Så stämningen var hög – men förtvivlad. Eftersom vi har rätt – i att läget är jäkligt illa.
Efter finanskrisens söndersmulande av minsta korn av vett i privatisera-till-varje-pris-politik samt nyliberala idéer om evigt skattesänkande som väg till schlaraffenland så låg där ett mummel av ”Inte för att säga ’vad var det vi sa, men’ … VAD VAR DET VI SA” över forumet. Samtidigt en förtvivlan. Har det gått så långt att det är – för sent?
De GÖR ju faktiskt inte något reellt åt klimatproblemet -växthusgasutsläppen fortsätter att öka! De inser inte att vi kanske har nått peak oil och måste ställa om vårt samhälle för att fungera med konstant dyrare energi. De sätter inte stopp för förbrukandet av oersättliga naturtillgångar som dricksvatten. De … Och där nånstans får man sluta, med handen för munnen. ”De”?
Vänstern är undisputed heavy weight champion i att kritisera. Det ska vi förstås inte lägga av med – vi har Naomi Klein, de har Johan Norberg – inom boxningen skulle det kallas mismatch of the century och bli anmält till någon kommission: så får man inte göra mot en stackars rookie vars tränare lurat honom att han kan slåss.
Men nu när vi har fått så rätt, återstår två saker. Inga småsaker. Dels att få ut hur rätt vi har fått, hur rätt vi har. För att kunna få den breda debatten framåt. Om Svt anordnar ännu en klimatdebatt där utgångspunkten är ”finns verkligen klimatförändringen?”, har vi inte lyckats. Om inte ens tanken på att ifrågasätta att bygga upp samhället på evig tillväxt finns i folks tankar och samtal, eller tas upp i makthavares debatter, då har vi misslyckats.
Vi måste alltså nå ut, annars spelar det ingen roll hur rätt vi har.
Och, den andra saken: Vi måste ge alternativ. Folk är desillusionerade sägs det. Litar inte på politiker. Med all rätta, säger jag! Dessa framstår idag som de vilsnaste av de vilsna, och från varken höger eller vänster-maktblocken kommer vidare vägledning eller konstruktiva idéer. Att Reinfeld och Sahlin skulle styra tillsammans inom en snar framtid, som DN föreslår/förutspår, verkar inte alls otroligt. Eller: att de skulle gå ihop. Styra vette tusan. Ingen av dem verkar veta vad de vill, eller ens vilja veta hur saker och ting faktiskt ser ut och hänger ihop.
Så någon måste ge vägar utifrån det verkliga läget. Högerns tankesmedjor, eller deras avläggare på landets ledarsidor, kommer inte att göra det. För trots massivt medieövertag och miljarder från näringslivet, lider de konstant brist på oberoende och realistiska visioner (inte så konstigt eftersom sådana knappast formuleras medan man slickar storfinansens r-var.) De är uppbundna i att hylla det (ny-)liberala samhällssystemet. Det vore som att vända sig till Pravdas ledarredaktion 1989 för att staka ut Sovjets framtid.
Så, det är upp till oss. Motvilligt(?) måste vi lämna kritik-ringen (där vi dansar som en fjäril och slår som en häst sparkar) och bege oss in i Konstruktivitetens Arena – där svåra grenar väntar.
Detta kom alltså ur mig när jag försökte svara på frågan: Varför startar vi en Ordfront magasin-blogg nu?
Men det är också för att vi är glada för vårt nya nummer, det sista för år 2008, och det första någonsin av OLM – Ordfront Litterära Magasin. Hädanefter tänkte vi göra varje års sista nummer till ett OLM. Och kanske helt enkelt för att vi på Ordfront magasin och i Föreningen Ordfront har så mycket att förmedla att det inte får plats i bara pappersmagasinet. Som till exempel den här förträffliga länken, till en offentlig intervju med Naomi Klein av Amy Goodman.
Inlägg av Johan Berggren
( kommentarer 6 )