090121
Att Vänsterpartiet redan nu lägger fram ett ambitiöst
kulturpolitiskt program, Kulturkompassen, inger visst hopp. Kan partiet
tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet jämka ihop sig och göra
kulturpolitiken till en valfråga så finns möjlighet att skapa en stark och
bärkraftig kultur, som står fri och tillåts existera på egna villkor. Och som
förhoppningsvis innehåller ett något starkare idéinnehåll än det
entreprenörsglada tongångar som sittande regering presterar.
Regeringen har beslutat att satsa 135 miljoner av Svenska spels vinst på
den svenska elitidrotten. Vänsterpartiet anser nu att det är
dags också för en satsning på barn- och ungdomskultur genom att även denna
verksamhet får del av svenska spels vinst. Pengarna behövs för att utveckla skolbibliotek,
musikskolor och fritidshem, anser man.
Om det som är viktigt lagstiftas, brukar det heta. Svenskt
kulturliv har endast en lag, bibliotekslagen, den är förvisso tandlös men finns
ändå där som en slags garant. Ännu så länge. Regeringen har från dag ett (1)
aviserat en översyn av bibliotekslagen, och gissningsvis är det inte för att
stärka den, moderaterna är notoriska motståndare till lagen. Om denna översyn
kommer att ske på liknande sätt som kulturutredningen arbetar finns det
definitivt skäl att vara orolig för ”de fria folkbiblioteken”.
Bland många väl genomtänkta förslag framstår ändå Vänsterpartiets
vilja att skapa en kulturlag, i likhet med den som redan finns i Norge, som det
viktigaste. Lagen skulle slå fast att kulturen är ett offentligt ansvarsområde
i likhet med skolan, socialtjänsten eller försvaret. En kulturlag skulle
garantera en likvärdig fördelning av resurser över landet, och alla invånares
tillgång till kultur. Att Vänsterpartiet också har ett mycket tydligt
barnperspektiv i kulturpolitiken ökar trovärdigheten.
Det är ett bra förslag som borde gå att genomföra om det
blir regeringsskifte.
Men först slaget om den nuvarande regeringens kulturpolitik.
Marianne Steinsaphir
( kommentarer 4 )
Kulturutredningens negativa verkningar
090120
Sällan har en statlig utredning varit så kantad av sjabbel
och misslyckanden som kulturutredningen. Tunga avhopp gör att trovärdigheten
brister, när så till och med huvudsekreteraren Keith Wijkander får kicken men
ändå sitter kvar (sic), och försvarar sin egen position visavi de som hoppat av,
och är den som uttalar sig om utredningen är det minst sagt provocerande. (Och
ett ovanligt gynnsamt förhållande för någon som blivit sparkad.)
Sista(?) avhopparen
är Susin Lindblom, några veckor innan utredningen ska presenteras. Även hennes
kritik gäller sekretariatet, och dess tystnad och brist på dialog med
referensgruppen för litteratur, som hon alltså tills nyligen varit med i. Till
vardags är hon förbundsdirektör på Dramatikerförbundet och ingen duvunge när det
gäller kulturpolitik. Wijkander tillbakavisar all kritik och utredningens
ordförande, förlagschefen Eva Swartz Grimaldi, tiger sig igenom skandalerna
eller hälsar att hon har fullt förtroende, liksom kulturministern. Så bra att
man har förtroende - för varandra. Men hur är det med omvärldens förtroende? Det
svenska utredningsväsendet är värt all respekt, det är demokratiskt och vilar
på stadig grund. Men i just denna viktiga utredning har ledningen diskvalificerat
sig själv.
Återstår då förslagen. Som de till dags dato läckt ut;
Kulturrådet, med dryga 35 år på nacken, minimeras och avskaffas som
självständig myndighet. Kulturrådet delar ut cirka två miljarder kronor per år
i bidrag, dessutom finns det en betydande kunskap inom kulturområdet och man
har god överblick över det samlade kulturlivet. Nu föreslås, enligt DN, att
Kulturrådet fråntas huvudsysslan att fördela verksamhetsbidrag. I stället vill
man för detta inrätta en ny myndighet. Vidare vill man avskaffa Konstnärnämnden,
Sveriges författarfond och delar av Rikskonserter och lägga deras uppgifter i
den nya myndigheten.
Annat som pyst ut är att Kungliga biblioteket får ansvar för
den nationella bibliotekspolitiken, inklusive folkbiblioteken.
Utredningen har uppenbarligen haft som ett av sina huvudmål att
städa i organisationer och strukturer och att decentralisera kulturlivet och
bidragsfördelningen. I Västra götalandsregionen fördelar regionen själv pengar
och det är tydligt att det är en modell som utredningen låtit bli stilbildande.
Om de nya kulturpolitiska målen är ännu inte mycket känt,
men förmodligen ryker det i mångas ögon obsoleta målet om att ”motverka
kommersialismens negativa verkningar”.
Naturligtvis blir det
högintressant att se hur denna haltande, tigande, nonchalanta utredning resonerat kring kulturpolitikens innehåll. För det handlar ju trots allt inte bara
om strukturer.
Marianne Steinsaphir
( kommentarer 6 )