090327
Fyra stora dagstidningars chefredaktörer ”lägger nu konkurrensen åt sidan” för att tillsammans protestera. Förutom att man undrar om de faktiskt inte fortsätter konkurrera, samtidigt, så är det förstås mycket bra att öka uppmärksamheten kring Dawit Isaak, och pressen på att han ska friges av Eritreas diktaturregim. Detta har varit en intern darling för svenska medier ett bra tag, inte konstigt, det är lika självklart som ofarligt att kräva den svensk-eritreanske journalistens frigivning. Diverse fler-underskrifts-appeller har också undertecknats genom åren. Och idag speedar de stora drakarna upp karusellen ytterligare. Gott så! Men kommer det att påverka den som kan påverka, nämligen utrikesminister Carl Bildt? Väntar med spänning på någon slags reaktion eller kommentar från UD. Om inte annat borde de väl hacka ur sig något för att försöka fördriva den växande misstanken att utlandsfödda och mörkhyade svenska medborgare inte är värda samma engagemang som etiskt helsvenska vitingar?
På denna sida kan man läsa ett hittills obesvarat brev till Carl Bildt från svenska publicister, och dessutom fördriva väntan på Godot-Bildt med att joina storchefredaktörerna och bli en av många underskrivare av protestlista.
Hela dagens hallaballoo kan också fungera som ett test av dagspressens faktiska politiska tyngd. Kan detta få Bildt att reagera – till och med agera? Och om inte, vilka åtgärder är chefredaktörerna beredda att ta till? Kanske hota med att jaga folkvalde Anders Borg på samma sätt som man jagar den förtroendevalda Wanja Lundby-Wedin, för ungefär samma brott, chefsbonuskramning?
Inlägg av Johan Berggren
( kommentarer 7 )
Tänk om det kunde slarvas åt rätt håll någon gång
090324
I dag delades ALMA- priset, på fem miljoner, ut till Tamer Institute for Community Education (Tamerinstitutet) i Ramallah. Det är en oberoende organisation som sedan 1989 bedriver läsfrämjande arbete för barn och ungdomar på Västbanken och i Gaza. Ett val som fyller mig med glädje.
Det statliga barnbokspriset instiftades till Astrid Lindgrens minne och ära 2002 och är världens största i sitt slag.
I dag känns ändå fem miljoner som larvigt lite pengar; Förra året fick hovet påökt med fem miljoner för att täcka äldsta dotterns extra utgifter, hovets bidrag i år är 100 miljoner. Men det är ju inget att harpa om, AMF:s vd Christer Elmehagen har ju fått 59 miljoner i pension. Och styrelseledamöterna har ingen aaaning. Tänk om det någon gång gick åt ett annat håll; ungarna i Gaza råkade få 50 miljoner, biblioteken råkade få några extra miljoner, Rikskonserter och Cirkus Cirkör eller någon annan bra verksamhet. Tänk att få höra någon styrelseledamot liksom ursäkta att dom inte riktigt fattade att det skulle bli så mycket pengar till läsfrämjande, eller att det skulle få sådana konsekvenser, räckte det till så många böcker ...
Inlägg av Marianne Steinsaphir
( kommentarer 6 )
PPM (Pilutta Pengarna, Medborgare)
090322
Vi brände de första orange kuverten i ett oljefat utanför riksdagen. Det var nio år sedan, och Sverige införde ett av västvärldens mest radikal-liberala pensionssystem. De evigt växande börserna skulle se till att vi vart försörjda på ålderna höst. Det hade staten bestämt, så att den inte skulle behöva tyngas av ansvar och jobbiga utgifter. Staten och Kapitalet hand i hand – Globalization Era Style!
Vi var många som tog oss för pannan – en sådan snäv historisk blick, en sådan övertro på ett till sin natur labilt system, en sådan dumhet! Fast det var vi som sades vara de dumma – makthavarna visste att berätta vilket klipp detta var för medborgarna. ( Ungefär som Telia-aktierna …)
Vi bestämde oss för en medborgerlig protestbrasa. Det var Carl-Michael Edenborgs idé, jag var med, och det var Anna-Clara Bratt journalisterna pratade med där vid vår tunna (det var riktigt snyggt faktiskt, eld i oljefat ger en Flykten från New York-vibb, till och med på Norrbro.)
Men bara för att vi brände våra kuvert, kunde vi inte fly PPM-systemet. Det kunde ingen. Men jag tycker så här i efterskott att det var synd var att vi inte fortsatte, varje år, det var rätt många där, 50-100 pers, och jag tror det hade kunnat växa.
Idén om att samhället inte ska vara skyldigt att sörja för sina gamla, utan att de själva ska göra det, är väl illa nog. Men när de tvingas med sina pensionspengar göda ett system som nu, ett par år efteråt, visar sig inte bara han fått pengarna att krympa, utan också försörjt ett skapligt gäng finanshyenor.
Reda siffror: Svenskarna har betalat 265 miljarder kronor till PPM-systemet. Årsskiftet 2008/09 var värdet 231 miljarder. Bland de saknade miljarderna märks de 10 miljarder som banker och fondförvaltare tagit för ”besväret”. En hel del gick till så kallade bonusar! Och mycket feta löner åt fondchefer. Som tydligen betalas ut enligt en betalt-efter-prestation-tanke. Men eftersom de förlorat pengar, är alltså det prestationen - för betalt har de fått! Tänka sig! Precis tvärtom mot hur svenska pensionärer får det i framtiden, med andra ord: Först ska vi prestera bra hela våra liv - sedan få mycket knapert betalt!
Har ännu inte öppnat årets kuvert. Känns lika meningslöst som vanligt. Har hunnit tröttna på att skratta ”men-hur-faaan-vet-de-det” när det står den exakta siffran på hur mycket jag kommer få om 25 år. (Om det hade varit 1919, hade de talat om hur mycket jag skulle få 1944 … Nostradamus, släng dig i väggen.)
Men jag har ändå sparat årets kuvert. Jag gillar färgen. Brandgul.
Inlägg av Johan Berggren
( kommentarer 8 )
Tankar om en Green New Dealkonferens
090312
Min högst subjektiva summering av konferensen ”New Green Deal” som hölls på Stockholms universitet måndag och tisdag: någonting mittemellan en fantastisk framgång och ett frustrerande fiasko.
Till att börja med förstås en framgång att få ihop så många personer, både kunniga och inflytelserika, till att diskutera något så radikalt som ett nytt samhällskontrakt, och därtill ett som inkluderar miljöproblemen.
Detta visar genomslaget medvetenheten om klimatförändringar och andra miljöproblem haft i offentligheten, även bland makthavare. Någon på konferensen sa att vid den förra finanskrisen – i början av 90-talet - så hade miljön direkt satts åt sidan. Inte så idag. Närvarande politiker, riksdagsledamoter, facktungviktare, höll mer eller mindre med om att vi måste samtidigt tackla sociala problem som galopperande arbetslöshet, det urspårade finanssystemet, och det stora kommande problemet med energin.
Fiaskot då? Jo … Det var tydligt att de förklaringar som experter som Kjell Aleklett och Christer Sanne tidigt i konferensen gett om karaktären och djupet av den kris vi är inne i, inte hade hörts av makthavarna som kom dagen efter. Insikten om krisens djup och storlek lyckades alltså inte ens på denna konferens spridas från experter till makthavare.
Politisk styrning att få samhället dit vi vill, använda styrmedel, var de allra flesta med på. Till och med Moderaterna, representerade av Björn Hamilton. Även om Moderaternas statsstyrning inskränker sig till att höja och sänka skatter, ”piskor och morötter”, och sänkningarna sker nu – och höjningarna 2011 – alltså efter nästa val …
Socialdemokraterna var förstås än mer entusiastiska (Birgitta Dahl plockade poäng – ”New Deal” kan ju på svenska översättas till Saltsjöbadsanda, sossarnas klassiska samförståndspolitik – och passade också på att hårt kritisera de krafter – som Volvos PG Gyllenhammar – som under tidigare årtionden satt käppar i hjulen för samförstånd rörande miljömedveten politik.) Liksom Miljöpartiet: Peter Eriksson framhöll att de gröna i EU:s nya samarbetsprogram kallas just "Green New Deal".
IF Metalls Ola Asplund sträckte ut en hand till miljörörelsen. Han betonade dock att man måste göra förändringen långsamt och i små steg. Och Luciano A(s)studillo ville att man skulle fokusera på de gemensamma intressena och möjligheterna och inte fastna i krisprat.
Små, små steg? Tillväxt? Lite skattepiskor – och morötter? Det var inte som om de inte hört de varnande experterna tidigare. De hade faktiskt inte hört dem. (En vd för ett batteriföretag kunde t o m glatt sitta och säga att han var ”fullt övertygad om att om ett problem blir tillräckligt stort kommer det en innovation som löser det” … en skön nyliberal klichémyt som ju inte riiiktigt stämmer om vi tittar på det däringa fossila-bränsle-problemet … )
Och om politikerna hade hört de minst sagt dystopiska experterna, hade de kunnat svara? Säkerligen. Fullt förstått läget? Knappast.
Men att de ens befinner sig i samma sammanhang, med en massa god vilja med sig dessutom, är förstås bra. Måtte efterarbetet bestå i sådant som att skicka summeringar av alla samtal till alla deltagare. Samt att utsträckta händer fattas. Jag håller med Astudillo till hälften: visst ska vi se de gemensamma intressena! Men inte sluta prata om krisen, utan tvärtom fortsätta. Förklara den om och om igen, lite mer fastnar för varje gång, till och med hos makthavare. Astudillo själv kanske kommer förstå att ekonomisk tillväxt och energikonsumtion hänger ihop!
En vacker dag kommer kanske till och med någon av dem att ta sig en funderare över sin tro på den eviga tillväxten, och ifrågasätta om den verkligen är den konstanta lösningen – eller den konstanta problemskaparen.
Inlägg av Johan Berggren
( kommentarer 7 )