Sjödin vs Bill - En historia om obalanserad mediebevakning
Text: Ann Charlott Altstadt Illustration: Edvard Derkert
2006 gick till historien som det år Sverige fick sitt första moralval. »Behovet av ett nytt, mindre korrumperat ledarskap kan bli ett av de starkaste argumenten att välja Alliansen …« (06-04-15) skrev Lars Leijonborg i en debattartikel i Dagens Nyheter. Hans moraliserande legitimerades av ett kraftigt medialt eldunderstöd. För trots höstens borgerliga statsrådsfall, har Sverige bara ett omoraliskt skandalparti – socialdemokraterna. Och Anna Sjödin blev valårets skandaldrottning. Den påstådda repliken på Crazy Horse till vakten Babak Jamei »Jävla svartskalle! Det är sådana invandrare som dej, vi inte vill ha fler av i det här landet« kan mycket väl ha avgjort valet.
Men krogslagsmålet var en strid med ideologiska förtecken. Först fick Sjödin stryk av en vakt men sedan också av medieetablissemanget. Lars Leijonborg både profiterade på tidsandan och gav den näring när han, i sin debattartikel, talade om hur vi skulle förstå Sjödinincidenten som » … den vana att befinna sig i gräddfil och överläge, som följer av att växa upp inom Sveriges mäktigaste organisation, partiet som kontrollerat staten 80 procent av tiden sedan vårt land blev en demokrati.«
Borgarna vann både riksdags- och medievalet. Enligt Kent Asp, professor i journalistik och masskommunikation, återfanns den till alliansen mest positiva rapporteringen hos Dagens Nyheter, Expressen, Rapport, Svenska Dagbladet och Metro. Han slår fast, utan några djupare resonemang att det var skäligt, det vill säga att det berodde på alliansens förtjänster. (Rättvisa nyhetsmedier – Partiskheten under 2006 års valrörelse) Asp vill dock reservera sig för om »skälig« även gäller för mediebilden av valets huvudkonkurrenter Reinfeldt och Persson. I den kampen konstaterar han att journalisterna har större makt än politikerna själva att bestämma hur vi ska uppfatta dem. Medielogiken gör att en partiledare med »flyt« inte behöver »göra så bra ifrån sig« för att få positiv publicitet. Men om arbetarrörelsen bara har en ledarsida bland de stora tidningarna, skapar inte det ett konstant jätteflyt för det borgerliga blocket – också vad gäller agenda, verklighetsbeskrivning och inte minst skandalhantering?
Den borgerliga medieövermakten ger exempelvis Maud Olofsson ett så stort politiskt självförtroende att hon kunde uppmana medierna att stoppa granskningen av folkparti-skandalen:
»Medborgarna får tyvärr inte prata om viktiga sakfrågor. Ju snabbare det här städas bort, desto bättre«. (Dagens Nyheter 06-09-06) Göran Hägglund kunde också under valrörelsen avfärda Göran Persson som väntade på en ursäkt för att två kristdemokratiska riksdagskandidater försökt infiltrera socialdemokraterna – »Nu får det vara slutgråtet«. Expressen (06-08-28)
Borgerliga partiledare och toppolitiker kan agera trygga från att anklagas för elitistisk maktarrogans eller prickas av makt-till-varje-prisanalys. Medan Marita Ulvskog inte ens tilläts använda metaforen att Lars Leijonborg agerade likt en våldtäktsman som skyller på offret för att ett brott begåtts, när folkpartiet påkommits med dataspionage. Enligt Kent Asp så varade folkpartiskandalen 4–5 dagar och skriverierna gick inte ut över några sakfrågor. Hans slutsats är att socialdemokraterna i affären fick lika mycket negativ publicitet som folkpartiet fast med mindre rubriker.
Det är skillnad på skandal och skandal. Opinionsanalytikern Mats Lindström skickade mejl med falsk avsändare om Fredrik Reinfeldt till journalister. Det kallades »Svea-gate« av Expressens ledarsida som ett av många tecken på »socialdemokratisk maktkorruption.« (06-02-25). Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus beskriver under rubriken »Förblindade av makten« socialdemokraterna och partisekreterare Marita Ulvskog som »självömkande och paranoida« på grund av sin maktvilja. Deras makt är vidare »absolut korrumperande« (06-02-28). Men om folkpartiets partisekreterare Johan Jacobsson, ansvarig för den folkpartistiska spionskandalen, skriver hon endast att det inte gått an att skylla på barnen om han hetat Jenny. (2006-09-07).
Efter bara några dagar avblåste alltså de borgerliga ledarsidorna mediernas rapportering kring den folkpartistiska skandalen. De anslöt sig till Maud Olofssons hållning och gjorde det för vår skull. DN:s ledarsida manade med rubriken »Åter till huvudfrågorna« skriverierna att upphöra. »Folkpartiets kris har överskuggat annat som valrörelsen borde handla om«. Ledarsidan slår fast att »Om inget nytt framkommer som förändrar huvuddragen i intrångshistorien måste den sista veckan ägnas åt annat.« ( 06-09-09). Svenska Dagbladets ledarsida menar att »Fp-historien har visat sig vara en klart mer svårartad skandal än man först kunde ana. Nu måste den avslutas på ett sätt som gör det möjligt för valrörelsen att återgå till framtidsfrågorna för Sverige.« Medan Expressens ledarsida slår an en vulgärare ton. De menar att Ulvskog gråter »krokodiltårar« över dataintrånget. »Det äcklar oss« är ledarens reaktion på hennes våldtäktsmetafor (06-09-07). Leijonborg sitter kvar och inga spekulationer förekommer om huruvida regeringskollegorna visste om dataintrånget och drog nytta av informationen. Detta trots att socialdemokratiska kampanjer åtminstone en gång under valrörelsen, den tredje augusti, tajmas inte bara av folkpartiet, utan av de övriga borgerliga partiledarna. Vilka slutsatser ska man dra av det – och varför har inga journalister gjort det?
Den borgerliga medieövermakten sätter gränserna för mainstream och den skapar rättning i ledet för journalister utan att behöva läras ut. Det är som med vett och etikett för dem med fin uppfostran – det känns i magen och sitter i ryggmärgen. Man drevar eller fäller inte borgerliga politiker. Det är möjligt att Cecilia Stegö Chilò och Maria Borelius blev undantag för att de är kvinnor. Men jag tror att det var psykologiskt mycket lättare för journalisterna att bryta mediekonvenansen eftersom de faktiskt inte var politiker. De fick därmed klä skott för alla de fridlysta borgerliga statsråden. Stegö Chilò och Borelius handlingar drabbade dock inte Reinfeldts person. Enligt borgerliga ledarsidor och opinionsbildare var det endast frågan om felrekryteringar eller missbedömningar och det yttersta ansvaret utkrävdes aldrig. Stegö Chilò och Borelius var helt enkelt två journalister som på grund av Reinfeldts beklagliga misstag hade hamnat på fel sida mikrofonerna. Medierna fäller inte borgerliga politiker. Därför gjorde ledarsidorna gemensam sak med Reinfeldt och hejdar skandalförloppet när drevet kring de borgerliga statsråden till slut når fram till finansministern. Det avslöjades att Anders Borg anlitat svarta barnflickor. Men till skillnad från Stegö Chilò och Borelius, klarar han sig undan med lögner, undanglidningar och genom att spela dum i huvudet:
»Jag tror att vi har följt reglerna … Som jag uppfattat det har vi försökt att följa reglerna… Men vi har uppfattat det som att vi ansträngt oss för att följa regelverket … Jag kan inte svara på det. Jag tror inte att vi har överträtt några regelverk, jag tror inte det.« (Expressen 06-10-17). Tidningen intervjuade också en polska som arbetat i sju år hos familjen Borg, fram till 2004 utan arbetstillstånd. Vi får läsa att det handlade om »betydligt mer omfattande svartjobb« (06-10-18). Men Expressens ledarskribent Ann Charlotte Marteus motar ett hotande drev: »Medierna är också makthavare, som i sin tur behöver motvikter … Det är statsministern som ska vara motvikten här. Och om han ska klara den uppgiften kan han nog inte vara hur öppenhjärtig och nyanserad som helst. Det kommer en punkt när han måste sätta ner foten, förklara att nu går ingen mer minister, inte i dag och inte i morgon, och nu är det ämnet ut-agerat, punkt slut.« (06-10-18). Dagens Nyheters ledarsida ber oss också ha överseende med Reinfeldts nybildade regering under rubriken »Fredrik Reinfeldt i blåbärsskogen« med argumentet »Alla är vi barn i början. Även statsråd och statssekreterare.« (06-10-18). Fredrik Reinfeldt befinner sig på trygg mark när han som Dagens Nyheter beskriver det »höjer tonen«:
»Jag har sett den här typen av mediedrev tidigare, här har vi satt en snöboll i rörelse. Jag tänker inte medverka till att vi letar efter fläckfria snövita människor som aldrig någonsin gjort sig skyldiga till att betala barnvakter för att få tillvaron att gå ihop.« (06-10-18).
Till slut medger Anders Borg:
»Jag borde kanske redan i går sagt att det rör sig om en person från Polen som saknade arbetstillstånd och jag borde ha kontrollerat det.« (Dagens Nyheter 06-10-19). Men då är skandalen redan död. Expressen har rapporterat om det stora stödet för Borg bland svenska folket utan att redovisa några siffror. Finansministerns pressekreterare blir glad och Anders Borg sitter kvar, trots att det är uppenbart för både läsare och journalister att lögn och brottslig verksamhet avslöjats.
Det finns bara ett skandalparti. Därför har vi också glömt att den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson medvetet fuldeklarerade valåret 2006, att hon och försvarsminister Mikael Odenberg i höstas avslöjades som hängivna taxiåkare på skattebetalarnas pengar. Vi har glömt att migrationsminister Tobias Billgren handlade privat på sitt riksdagskort och inte betalade tevelicensen på tio år. Miljöminister Andreas Carlgren lyfte, mot reglerna, 130 000 för mycket i dubbla löner. Kommunminister Mats Odell äger aktier i ett vårdbolag. Fredrik Reinfeldt har haft svart arbetskraft utan uppehållstillstånd boendes hos sig i hemmet. Men skandalskriverierna uteblir. När det avslöjades att Anders Borg åker flygplan till jobbet för 9 000 om dagen räcker det med att Reinfeldt kallar till presskonferens och förklarar att det är nödvändigt. Det kallar Henrik Brors, DN:s ledarskribent, på nyhetsplats för att »Reinfeldt tar loven av skandalen« (07-02-5). Vi kommer snart också att glömma utrikesminister Carl Bildts förmoderna sammanblandning av politik och privatekonomiska intressen. Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters ledarsida har sagt nej till drev och då är utrikesministern oberörbar, hur korrupt han än är, hur maktfullkomligt arrogant han än uppträder. I jämförelse med Bildts amoraliska handlande bleknar Anna Sjödins påstådda brott. Men borgerliga politiker är enskilda individer som på sin höjd begår misstag medan Sjödin begick en socialdemokratisk politisk handling. Det var Göran Persson själv och hela det ruttna socialdemokratiska partiet som gick bärsärk inne på Crazy Horse.
De borgerliga partiledarna kunde tryggt luta sig mot Expressens ledarsida och dess politiska tolkning av krogbråket. Under rubriken »Elitens maktblinda arrogans« får vi veta att »I många väljares ögon är de dock redan fällda: en socialdemokratisk elit som står över vanligt folk…« (…) »I enpartistaten Sverige innebär den stående prenumerationen på makten att överklassens arrogans också synts i tumultet på Crazy Horse. Göran Persson har flera skäl att noga studera förundersökningen mot Anna Sjödin.« (Expressen 06-04-08).
Men hur läste journalisterna egentligen polisförhören? Hur ser moralen ut på tidningsredaktionerna? Inför utsikten till fet sosseskandal var Expressens ledare beredd att till och med sätta rättssamhället ur spel: »Det faktum att Jamei också visar sig vara AT-läkare ökar hans trovärdighet i offentligheten«. (06-02-01).
När jag läser samma förhörsprotokoll som de tvärsäkra journalisterna, så hopar sig frågetecknen. Inget oberoende vittne har hört Anna Sjödin skrika svartskalleharangen. Vakten Babak Jamei berättar det inte förrän vid det andra förhöret, efter att först har outat det i medierna. Men han nämner bara ett enda tillfälle, vid bardisken när han ska avisa Sjödin och hennes väninna. Servitrisen A säger sig ha hört Sjödin skrika så till Jamei. Men i hennes version sker det först vid ett senare tillfälle då även Jamei både borde ha hört och vittnat om det.
Även vakten K hävdar att Sjödin skrek svartskalle, men vid en helt annan tidpunkt. Vakterna har trängt in Anna Sjödin i ett hörn vid entrén, men enligt Jamei själv så ropar hon då: »Jävla idiot, ni är rasister, du din jävla rasist.« Anna Sjödin vittnar i sin tur att Jamei oavbrutet häver ur sig förolämpningar som »jävla fitta jävla slödder jävla hora« till henne. När de står vid entrén säger hon enligt förhörsprotokollet: »Hur kan du bete dig på det här sättet. Det är så här invandrare brukar behandlas«. Det oberoende vittnet B hör delar av replikväxlingen och uppger att Jamei sa högt: »… liknande saker som, jävla subba, sköka, fitta i snabb följd.« Jamei avslutar »… med att säga något liknande, som om du inte passar dej får du en smäll på käften … du ska vara jävligt glad att du inte åker på en käftsmäll för det har jag lust att ge dig«.
Genomgående låtsades de stora tidningarnas journalister/skribenter inte om att vaktvåldet på storstadskrogarna är ett välkänt problem. Att människor riskerar att bli rättslösa på grund av en kultur där vakter, personal och poliser håller varandra om ryggen. Det finns anledning att nämna en annan dom i tingsrätten från februari 2006 där Jamei figurerar.
Mannen F, som avvisats från Crazy Horse av Babak Jamei, stod anklagad för olaga hot, våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd. Domen är en dyster läsning, men en inte alltför ovanlig beskrivning av en krogkväll i Stockholm. Jamei och vakten K för ut F när han försvarar sin väninna som ska bli avhyst. Kvinnan E blir vittne till hur Jamei och vakten K brottar ner F på marken, sitter på hans rygg och skriker »säg det igen« medan de slår honom med batongen i ansiktet. Kvinnan P tar F i försvar men bli nerbrottad av Jamei som tar strypgrepp och meddelar att hon är gripen för våld mot tjänsteman. Trots att Jamei, som Expressen framhöll, är AT -läkare så friar tingsrätten F från anklagelserna om våld mot tjänsteman och olaga hot. Men han har dock krängt med kroppen i samband med att Jamei fört ut honom. Det kan ha skett på grund av smärta. »… men det fritar honom inte från ansvar«. Tingsrätten dömer honom för våldsamt motstånd.
Sjödin dömdes dock för våld mot tjänsteman, trots att det saknas vittnen till de slag hon ska ha utdelat. När jag läser förhörsprotokollet så slås jag också över hur fysiskt klen Jamei framstår. Enligt Jamei så misslyckas han ta ett polisgrepp på Sjödin när hon, enligt honom, vägrar bli avhyst. Han blir hängande på hennes arm cirka 5–6 meter då hon slår ner honom, hamnar själv ovanpå och tar stryptag. Trots att vakten P sliter i Sjödin och Jamei själv med alla krafter försöker få bort henne, håller Sjödin sitt grepp så länge och så kraftigt att han får »panik«. I förhörsprotokollet finns Sjödins skador dokumenterade. Hon är blåslagen i ansiktet, förutom framträdande skador på hand, arm, axel och fot. Åklagaren avskrev dock Sjödins anmälan om misshandel och ingen journalist har ifrågasatt AT-läkaren Jameis vittnesmål trots att han uppgivit att han endast slog henne fyra gånger på armen i nödvärn. Kanske finns lösningen på mysteriet med Sjödins sår och blåmärken i förhörsprotokollen. Natten den 29 januari förhör polisen Jameis kollega; vakten P. Han säger då att »… Jamei lägger Anna till marken«. Den 22 februari ringer vakten P och vill ändra detta till att »Jamei fick en knuff av någon och ramlade baklänges.«
Men det var den illa underbyggda svartskalleanklagelsen som antagligen fällde Sjödin. Det blev en vanlig tolkning att socialdemokratins rätta ansikte därigenom hade avslöjats på Crazy Horse. Under rubriken »Sjödin mer jämlik än andra« skrev Expressens ledarskribent Eric Erfors, efter att domen fallit, att Sjödin kanske trodde att hennes »SSU- ordförandeskap gav henne just det privilegiet«. (06-10-13). Krogbråket väcker också Expressens gamle chefredaktör Bo Strömstedt till liv: Han skriver hela tre indignationsartiklar om Sjödin på Expressens kultursida. (06-04-12, 06-10-13, 06-12-15). Han drar ihop »svartskalle« med både arbetarrörelsens sprit- och överhetskultur. När domen faller kungör Strömstedt: »Anna Sjödin har fått sin dom. Hon har samlat ihop till den; den som låtsas tjäna folket får inte självsvåldigt sätta sig över folket och behandla det med förakt och arrogans.« (06-10-13). Han menar vidare att rörelsen har en »medskuld« om den försummat att »undervisa Sjödin om frihet, jämlikhet, broderskap.«
Sjödins kväll slutade i fyllecellen, en episod som förvrängs till förtalsnivå. I Expressens version av händelserna (06-01-30) var Sjödin hotfull och aggressiv på stationen. Hon ska ha varit helt vild, skrikit könsord som »pittkuk« och »jävla snutjävlar«. Vaktbefäl H dementerar inte detta felaktiga rykte om Sjödins uppträdande. Han säger till Expressen att han inte kan säga hur full hon var och »könsord får man höra varje dag.« I förhörsprotokollet framgår det att det inte är Sjödin som de eventuella vittnena sett utan en annan kvinna. Det visste naturligtvis polisman H. Skribenter som Expressens Lars Lindström för utan vidare pittkuksryktet som sanning utan att kontrollera uppgiften, vilket ytterligare sänker Sjödins trovärdighet.
Det är inte bara Sjödins påstådda uppförande som väckte mediernas bestörtning, utan också hur hennes sällskap uppträdde utanför Crazy Horse. Redan från början blev det en skandal i skandalen att pressekreteraren Skeppström skulle ha hotat poliserna med justitieminister Thomas Bodström. Men de fem polismännens avrapporterings-pm från natten den 29 januari nämner inte med ett ord Skeppströms hot. Det är nämligen en uppgift som Jamei för ut i medierna. Kvällen efter det andra förhöret med Jamei skriver polisman W ett nytt avrapporterings-pm där han för första gången beskriver pressekreterarens hot. I sitt första pm nämner han endast en annan man som uppträtt »nedlåtande«. För att Expressen ska kunna veva det som en nyhet efter tre månader lanseras pm:et som att tidningen »… har granskat Skeppströms agerande och kan avslöja att det var betydligt allvarligare än vad som hittills framkommit.« (06-04-15). När domen mot Sjödin fallit satte Bo Strömstedt ord på en känsla som gränsade till visshet både hos journalisterna och läsarna. SSU:s ordförande var ingen egen person, utan en förlängd del av Göran Perssons buffliga karaktär. »Anna Sjödins beteende var en del av det patronskapet. Sådan herre, sådan piga: en socialdemokrati med inte bara självmedvetenhet – vilket är en viktig egenskap – utan också med en högmodig maktfullkomlighet: säg inte emot mig, då ropar jag på Thomas Bodström!« (06-10-13).
Det som utmärker sosseskandaler är hur djupt granskningen går, vilka höga växlar medierna drar och hur länge det känns helt rätt att köra vidare. För det är skillnad på fyllkajor. Den 18 februari 2006 stoppas folkpartiets ekonomiska talesman Karin Pilsäter i en poliskontroll. Hon blåser drygt 0,3 promille. Vanliga rattfyllon brukar behandlas som presumtiva mördare av journalister. Men trots att Pilsäter, till skillnad från Sjödin, riskerade livet på sina medmänniskor, så klarar hon sig undan spekulationer och drev. Ingen journalist ville raljera över att hon sitter i systembolagets styrelse. Vi fick inte heller läsa några anklagelser om dubbelmoral då folkpartiet är för hårdare tag mot brottslingar. Leijonborg förklarar för medierna att hennes timeout bör vara kort. Hon är alltför värdefull för att mista. (Dagens Nyheter 06-02-24 ). Den 6 mars är hon tillbaka och hon fanns med i diskussionerna kring Reinfeldts regeringsbildning. Därefter har hon inte fått några kommentarer om att hon som dömt rattfyllo vill sälja ut det statliga Vin- och Sprit eftersom hon anser att staten har låg trovärdighet i dessa frågor. (Dagens Nyheter 06-11-08). Pilsäter har hedern i behåll. Sjödinfallet föranledde Dagens Nyheters ledarskribent Barbro Hedvall att anklagande fatta pennan: »En SSU-ordförande kan lika litet som en journalist eller skådespelare lägga av sin offentliga person i garderoben.« ( 06-01-31).
Men Pilsäters fylla däremot får Barbro Hedvall att skriva en inkännande redogörelse för en politikers olika vedermödor som kan leda till »för mycket vin och whisky för att lugna sig.« (06-02-21). Hedvall vill också mota eventuella mediedrev i grind: »Men det är naturligtvis Karin Pilsäter själv som tillsammans med folkpartiets ledning ska avgöra om hon vill pröva väljarnas inställning genom att kandidera i höstens val«. Henrik Berggren, också på Dagens Nyheters ledarsida, beklagar inte fyllekörningen. Däremot att Pilsäter tvingats be om ursäkt: »Det är väl bra att Karin Pilsäter ångrar sig, men hur mycket stoft ska en syndare kräla i för att få förlåtelse. Pudelkulturen har blivit djupt obehaglig.« (06-03-10).
Han ansluter sig till samma linje som Hedvall, nämligen att det är väljarna som bör avgöra om Pilsäter har fortsatt förtroende. Expressens ledarskribent Eric Erfors, som format vår bild av Sjödinskandalen med rubriker som »Rättsröta« (6-04-07), »Tokvänstern styr« (06-04-13) och »Sjödin mer jämlik än andra« (06-10-13), skriver också under rubriken »Onödigt hårt« (06-02 –22) om de borgerliga fyllkajorna Karin Pilsäter och moderaten Per Bill. Erfors beskriver Sjödin, med polisman W:s ord, som »förmer«. Men hans ledarartikel är snarare belysande för det självklara sätt som borgerliga politiker är förmer eftersom de kan lita på varsam behandling. Erfors menar att Karin Pilsäter och Per Bill är »offer för ängsliga partiledningar« och att »… intoleransen mot rattfylleri ska inte likställas med en intolerans mot människor som drabbas av tillfällig omdömeslöshet; det är mänskligt att fela och förlåta.«
Erfors uppdrag är liksom Hedvalls och Berggrens att skydda de borgerliga politikerna mot mediedrev genom att överlämna domen åt väljarna. »Offentliga personer likt Pilsäter kommer också att straffas dubbelt; förutom de legala påföljderna tillkommer en omfattande publicitet … De intoleranta dragen, oförsonligheten, budskapet om att politiker i princip måste vara ofelbara är nog betydligt starkare hos partiledningarna än hos väljarna. Jag tror de flesta människor vill bli behandlade som de skulle behandla andra.«
Vi som läste tidningar under 2006 fick bevittna ett karaktärsmord på en full ung kvinnlig socialdemokratisk politiker som fick stryk av en manlig vakt. Men vi ska nu få se hur en äreräddning av en full medelålders manlig borgerlig politiker i bråk med en kvinnlig vakt iscensätts. Per Bills offentliga fylla i september 2004 ledde nämligen också till skriverier men varken omfattningsvidd eller kränkningsdjup kommer i närheten av det Anna Sjödin fick utstå. Mediedomstolen frikände honom direkt, och affären dog innan den hann få fart. Men inte på grund av brist på bränsle. Det var helt enkelt för få som ville fjutta på trots massor av stoff till en stor och het politikerskandalbrasa.
Enligt Per Bill så var han inte full den 9 september 2004. Han hade varit på vinprovning och bara druckit 33 cl champagne och 25 cl vin. På väg hem joggade han med barnvagn som motion då plötsligt okända personer angriper honom bakifrån utanför restaurangbåten Patricia vid stadsgårdskajen i Stockholm. Eftersom han i egenskap av riksdagsman lever under dödshot fruktar han både för sitt liv och för att barnet ska kidnappas, menar han. Han slår blint omkring sig i panik, beläggs med handfängsel och först när han blivit förd till Patricias vaktrum så förstår han vad som hänt. Men enligt rapporten från polisens lednings- och kommunikationscentral kan det omöjligt ha gått till på det viset. Per Bill blåljög, och tilläts komma undan med det.
Vakten J som arbetade på restaurangbåten Patricia berättar, enligt förhörsprotokollet, att hon iakttog en man som vinglade med barnvagn. Två gånger var han exempelvis nära att köras över när han raglade ut i körbanan. Hon ber D, som jobbar på båten som garderobiär, att gå fram till mannen och prata med honom medan hon ringer polisen. Det första samtalet till polisens lednings- och kommunikationscentral, från vakten J, inkommer 17:23: Samtalet handlar om en kraftigt berusad man med barnvagn. Vakten J ringer igen, 17:32, och meddelar att mannen är stökig utanför Patricia. Sedan tar hon kontakt 17:38, då är mannen belagd med handfängsel. Alltså har Per Bill och vakten haft kontakt i cirka en kvart. Hon är knappast en okänd person som plötsligt och utan anledning överfaller honom bakifrån.
Bill följer med de båda kvinnorna till båten men säger, enligt D: s vittnesmål, att han är »riksdagsman« och att han ska »åtala« dem. Vakten J berättar att Bill hävdade att »de tagit fel man men att han arbetade på riksdagen och att (hon) skulle få ett helvete efter detta.« Framme vid restaurangbåten börjar Bill ifrågasätta varför han måste vara på platsen och J förklarar än en gång att han är för full och att de måste vänta på polisen. Men det vill inte Bill och han börjar gå därifrån.
Vakten försöker då hålla fast Bill i tron att hon har rätt att LOB:a honom (Lagen om omhändertagande av berusade personer). Bill slår henne på handen och på käken med mobiltelefonen. Vakten J beslutar då att gripa honom för våld mot tjänsteman. Hon tar nacksving, och med hjälp av vittne H som är restaurangchef, sätter de handfängsel på honom medan D tar hand om barnet. När de tagit Bill till entrén »gapar och skriker« han så mycket att de för in honom i vaktrummet. Vittne D säger att Bill »var mycket oförskämd« mot vakten J. Vittne H berättar att Bill hävdade att han var Anders Björck och satt i regeringen.
Dessa vittnesmål betyder förstås krigsrubriker om redaktionscheferna/journalisterna haft motivation för så kallad granskning. Men det sker inte. Till och med när vakten J intervjuas i Expressen refereras händelseförloppet enligt Bills version. (06-09-15). Dagens Nyheter förmedlade dock uppgiften om Bills frivilliga promenad till restaurangbåten. Men endast i Aftonbladet fick läsarna, dagen efter incidenten, veta att vakten J hävdar att Bill bland annat kallat henne »Jävla subba«. Enligt två ögonvittnen utbrast han också:
»Jag är ta mig fan riksdagsledamot och du ska få ett helvete för det här. Du kommer att åka dit om du gör så här.« Vakten berättar också att han »… skrek att han hette Anders Björck, var försvarsminister och minsann hade suttit i justitieutskottet eller något liknande.« Han försökte också enligt vakten slippa att bli gripen genom att visa sin riksdagslegitimation för polisen. »Poliserna sa i stället att de såg allvarligt på situationen och att han brukade sin legitimation på det sättet. De upplyste honom också om att de skulle kontakta hans arbetsgivare, berättar en uppgiftslämnare för Aftonbladet.« (04-09-10).
Men redan dagen efter dör skandalen då ingen annan tidning hänger på. I Sjödinfallet intervjuade Expressen en alkoholläkare som menade att Sjödin är en dålig förebild. (06-01-30). Men när det gäller den borgerliga fyllkajan så genomför Expressens Ingvar Hedlund istället en »granskning« och menar därmed att han »funnit omständigheter som pekar på att Per Bill har rätt«. En chefspsykolog förstår att Bill blev orolig när en okänd kvinna sprang fram till honom: »Panikångest kan mycket väl förväxlas med berusning«. (04-09-13).
Av polisens LOB-protokoll och polisernas avrapporterings-pm framgår det att Bill var stupfull. Det låg en halvfull vinflaska i barnvagnen och vid avvisiteringen hittas ytterligare fyra öppna flaskor som det saknades ungefär en liter ur.
Vid lunchtid den 9 september bevistade nämligen Per Bill champagneprovning på Ulriksdals värdshus som anordnats av Arvid Nordqvist, ett företag som bland annat ägnar sig åt vinimport. Sedan tar han taxi – för skattebetalarnas pengar? – till riksdagens barnomsorg för att hämta sin son. Därefter bär det iväg i taxi till ytterligare en vinprovning som företaget Enoswezia, ledande importör av italienska viner, anordnar. Att Bill är vinskribent hade inte friat honom i mediedomstolen om han varit socialdemokrat. Journalister skulle ha kollat taxikvitton och skrivit spaltmeter om korruption, mutor, omoral och fyllekultur. Bill skulle inte ha betraktats som en person utan som en maktblind kultur som gått över styr. En alkoholpolitisk talesman, systembolagets främsta motståndare och alkoholreklamens främsta förespråkare – som gratissuper hos vinimportörer! En moderat riksdagsman som sätter sig över rättsamhället. En full förälder som äventyrar sitt barns liv.
Men inget sådant inträffar, istället kliver Expressens Ingvar Hedlund in för att göra en äreräddning. I en empatisk intervju får Bill berätta om hur dåligt han mår och om det stora stöd han mött.
Vi ska glömma hans fyllekörning med barnvagn i statstrafik.
»Nu är Per Bill samlad, men oändligt trött. Han talar med svag röst, han är mycket blek, hans ögon är matta.
– Du förstår, jag har inte sovit sedan i går morse. Jag hade nog knäckt ihop helt om det inte varit för min underbara hustru och mina gulliga barn, och alla sms från vänner och bekanta som vill hjälpa till. Många försöker att hjälpa mig på alla upptänkliga sätt.«
Intervjun är symtomatiskt för hur media hanterar borgerliga skandalpolitiker. De får förvisso frågorna men det spelar ingen roll hur de egentligen svarar.
Så du var alltså på vinprovning?
– Ja, det var faktiskt två vinprovningar.
Vilka var arrangörerna och var genomfördes de?
– Det kan … jag just nu inte säga. Jag vill inte säga det.
Varför?
– Därför att då blir det för mycket fokus på den detaljen. (04- 09-11)
I Sjödinfallet kallade Svenska Dagbladet in Eckart Kühlhorn, professor i sociologisk alkoholforskning på Stockholms universitet som får hävda att »Om SSU-ordföranden var berusad är hon förbrukad som politiker.« Detta gällde inte för Karin Pilsäter, idag ordförande i näringsutskottet och heller inte för Per Bill, idag vice ordförande i konstitutionsutskottet.
Hans Gunnar Axberger, professor i medierätt vid Stockholms universitet, har kritiserat hanteringen av Sjödinfallet. Han menar att medierna var mer intresserade av att få henne att avgå än att granska domen. (Medievärlden). I en debattartikel skriver Axberger att samhället behöver skyddas mot det han benämner »medialisering«. »Det tydligaste exemplet på detta är det politiska livet, som bytt sina arenor mot mediernas och styrs av en långtifrån alltid rationell ’medielogik’«. (Svenska Dagbladet (05-05-29 ).
Men medielogiken är rationell såtillvida att den borgerliga medieövermakten framgångsrikt skyddar borgerliga politiker och främjar borgerlig politik. Det är därför borgerliga omoraliska och/eller brottsliga politiker behandlas varsamt. Och därför skandaliserades Anna Sjödin så långt man bara kunde tänja historien. Mediedomstolen friar och fäller, men inte godtyckligt. För den är också en politisk domstol, med borgerlig övervikt. Det är ett allvarligt demokratiskt problem.
Ann Charlott Altstadt är frilansjournalist och författare