Lyrikonen Jäderlund
Text: Annika Hallman Foto: Ulla Montan
Hon är en av vår tids viktigaste lyriker, och som förgrundsgestalt i den våg av nyskapande kvinnlig poesi som vuxit sig stark i Sverige de senaste åren är hon förebild för många yngre poeter. Annika Hallman har träffat Ann Jäderlund.
Det var som tunga druvor i mitt tunga huvud
Det var i mossan där man öppnar kapseln
Det var hans lena finger över bladets ådror
Det var i blodet där man doppar blod
Jag ryser fortfarande när jag läser de där raderna i Ann Jäderlunds genombrottssamling Som en gång varit äng från 1988. Och jag ryser lika mycket när jag öppnar hennes senaste diktsamling, I en cylinder i vattnet av vattengråt, som kom ut förra året:
F l i c k a n m å s t e d ö d a s
och s y s
i g e n som man
slår en s k å l
i n i
e n h u s -
v ä g g
Det är något så drabbande med Ann Jäderlunds poesi. Den känns i magen och i hjärtat. Den är vacker och gör ont. Och sitter man som jag och bläddrar fram och tillbaka i över 20 års produktion inför mötet med henne så är det lätt att fyllas av en viss bävan. Hur ska jag kunna sammanfatta och berätta om allt det här? Hon är ju så mycket!
Språket och stämningarna skiftar mellan böckerna. Från ett suggestivt och naturerotiskt symbolspråk i diktsamlingarna efter debuten till ett slags mumlande, rytmiskt tankeflöde i diktsamlingarna som kommer därefter. Och så plötsligt i de senaste böckerna: ett enklare och rakare språk, som snuddar vid prosan. Jag ser också förbindelser mellan böckerna: det ödesmättade allvaret, sökandet efter mening och ett trots mot en ordning.
– Det är en av de utgångspunkter jag ofta har, att jag ska bryta mot ordningen, men jag lyckas aldrig. Utan varje gång är det en ny ordning som jag förhåller mig till och som jag försöker bryta. Fast de senare böckerna är nog lite friare, säger hon när vi ses i hennes lägenhet i Nacka i maj.
Vi har fått skjuta på intervjun två gånger under våren för det är mycket som ska hinnas med innan sommaren tar vid. Nu har vi två timmar på oss innan Ann Jäderlund måste iväg och hjälpa till med en vårfest i sjuåriga dotterns klass. Hon tycker egentligen inte om den här tiden på året, när våren övergår i sommar, »den är ångestladdad för mig och i år har den pågått så länge, nästan ända sen i påskas«. Dessutom är det så mycket som ska avslutas, så många hon ska hinna träffa.
– Den bästa tiden för mig att jobba är januari till mars. Och så innan jul, när alla håller på med sitt. Då kan också jag hålla på med mitt.
De senaste åren har hon skrivit väldigt mycket, berättar hon. Så mycket att hon nästan inte orkar titta på det ens.
– Det är en så här stor hög! Fruktansvärt!
Ann Jäderlund måttar upp ungefär en halvmeter ovanför bordet.
– Där finns ett grundmaterial som är bra, men 80 till 90 procent av det kanske inte går att använda.
Hon drar sig alltså för att sätta ihop en bok. Det känns svårt att sålla i texterna och bokutgivningen är ganska ointressant i förhållande till själva skrivandet tycker hon.
– Att skriva är som att gå in i en undersökning och försöka hitta någonting, genom språket. Men jag vet inte alltid vad det är jag undersöker och vill inte heller veta det riktigt. Bara på ett ungefär. Jag upplever det nästan som om jag arbetade med något vetenskapligt när jag skriver. Jag tror att jag ska komma på någonting väldigt viktigt. Varje gång! Det gör jag ju egentligen inte. Och ändå, på sätt och vis upptäcker jag ju något. Och det jag kommer fram till kan jag inte formulera på något annat sätt än genom dikten.
I en cylinder i vattnet av vattengråt är Ann Jäderlunds tionde diktsamling. Omslaget är hudfärgat och ganska oansenligt, innanför pärmarna möts man av en stegrande ångest. Av tidsangivelsen 1967–78 på försättsbladet kan man kanske dra slutsatsen att det handlar om författarens egen ungdomstid. Språket är ovanligt rakt och rått för att komma från Ann Jäderlund: »cigaretthårding/fittljus« men också enklare, mer beskrivande:
»i n s t ä n g d i d i n e g e n s j ä l / s o m e n h y a c i n t i e n p l a s t - / p å s e« och fullt med detaljer: 70-talspistiller, Luciavodka, Humlegården, Vietnam.
Dikterna är genomgående ganska korta, alla satta i kursiv stil, ibland med vissa eller alla ord spärrade. Som om vissa saker ibland måste sägas med extra mycket eftertryck. Boken var plågsam att skriva och plågsam att ge ut, förstår jag när vi talar om den.
– Jag hade inte kunnat ge ut den tidigare. Jag behövde ha ett stort avstånd till den tiden för att överhuvudtaget kunna peta på det som var då. Det var ändå väldigt jobbigt, säger Ann Jäderlund.
Varför ville du gå tillbaka till tonårstiden?
– Det finns en dikt i min förra diktsamling Blomman och människobenet som heter »Mördarkamrater« som går tillbaka på en händelse när jag blev misshandlad av tre flickor när jag var barn. När jag skulle läsa den dikten högt vid ett tillfälle så började jag darra. Jag tror på något sätt att jag ville göra upp med de saker som jag har råkat ut för och som jag har dolt som författare. Det här att vara utsatt för förnedring och hat och icke seende från andra människor. Jag kan känna att jag har förträngt den sidan i mitt författarskap, och velat framställa mig själv som starkare än jag är.
»S e n e r i/d i n f ö r s t a/a v g r u n d då/var handen/där nu/är den/här« skriver du. Det känns ändå förtröstansfullt, att tiden går.
– Jag upplever det nog, i den raden, som tvärtom, att handen förflyttas blixtsnabbt från där till här, då till nu. Och att det man varit med om fortfarande finns kvar i en. Jag har nog tänkt att jag har gjort upp med »det förflutna«, men upptäcker mer och mer att det förekommer, på så många olika plan, och så intrikat inom en. Och att det är rätt svårt att förändra sig själv. Vi utsätts ju alla för det här, men upplever det olika, och bemöter det på olika sätt.
Ann Jäderlund berättar att hon växte upp i Stockholms innerstad och gick i olika skolor på Östermalm och i Vasastan som barn.
– Vi bodde i utkanten av Östermalm. Det var omodernt och fattigt och det skämdes jag för. Precis utanför vårt hus gick alla bussar mot Djursholm och jag ville inte att det skulle märkas att jag gick in i vår port som såg ut som en knarkarport. Mina föräldrar var skilda så jag växte upp med min mamma. Hon läste mycket, men är inte intresserad av mitt sätt att skriva. Jag tror inte att någon i min släkt är det.
Istället var det hennes farmor som uppmuntrade henne minns hon.
– Hon gav mig böcker i födelsedagspresent som man kunde skriva dikter i och då gjorde jag det.
Ordet flicka förekommer mycket i den senaste boken. Det känns så skört.
– Ja, det är en märklig tid. Man är våldsamt iakttagen men knappt sedd. Det är som om man både blir upphöjd och förintad. Och utsatt för en mängd projektioner.
Ann Jäderlund tycker att många kritiker har läst in alldeles för mycket erotik i hennes dikter genom åren.
– När det gäller kvinnliga författare tror jag att det oftare finns en tendens att man förhåller sig mer till dem som kvinnor än till det de skriver om.
Gäller det framförallt de första diktsamlingarna?
– De rörde sig ju i en sfär där det var relevant att läsa så. Det var snarare när jag slutade som det kunde kännas underligt, att till exempel varje »du« i olika dikter, uppfattades som ett manligt »du«.
Under många år efter debuten med Vimpelstaden 1985 omgärdades Ann Jäderlund av ett slags »svår-poesi-stigma«. Antagligen utlöst av den debatt som uppstod i samband med att hennes tredje diktsamling kom ut 1988, Som en gång varit äng. Då blev hon beskylld av vissa manliga kritiker för att dölja sina avsikter. Kanske för att hennes dikter inte gick att tolka på ett traditionellt sätt.
Och visst, på ett sätt stämde det ju, Ann Jäderlunds diktsamlingar går inte att tolka på ett traditionellt sätt. Hennes sätt att skriva överrumplar ofta. Man tror sig ha hamnat i en viss rytm och stämning men plötsligt dyker ord upp som man inte alls vet vad de betyder. Ord som bryter rytmen och inte alls passar in. Vad är skålvätska, kålvatten, lermun, hamsterblocket? Och att hon rör sig så självklart i en värld där bladen, grönskan eller rosorna laddas med andra betydelser än de man är van vid – hur ska man tolka det? En del retade upp sig och Ann Jäderlund hamnade i skottlinjen för en debatt om huruvida manliga kritiker kunde förstå den nya kvinnliga lyriken eller inte.
Hur ser du på den debatten i dag?
– Ja, det har ju gått 20 år … Och det poppar ju ständigt upp olika debatter. Jag upplever att de mest handlar om att positionera sig. En bråkdel i dem består av en sakkärna.
Så var det med den här också. Samtidigt finns det något återkommande i det: Får man skriva obegripligt eller inte? Och att det är som om man vore tvungen att reducera allt skrivande till ett antingen det ena eller det andra.
Kände du dig sårad?
– Nej, jag blev ju snarare hyllad, det var bara några få kritiker som skrev något negativt och resten hackade på dem. Däremot kändes det ganska obegripligt för mig alltihop, och obehagligt att bli så uppmärksammad, så plötsligt.
Ann Jäderlund säger att hon nog har blivit påverkad av det som skrevs om henne då.
– Det mest underliga är känslan av att inte bli behandlad som en »vanlig människa«, utan som en slags idol hela tiden. Jag tycker att jag blivit för mycket upphöjd. Jag har försökt värja mig mot det, men det är omöjligt. Andra människor projicerar mycket på en, de tror att de vet hur man är, det är säkert oundvikligt, men jag kan störa mig på det. Samtidigt är det klart att jag har tjänat mycket på det hela. Jag har kunnat försörja mig som poet sedan slutet av 1980-talet. Men jag har ju fått prestera något också.
Nästan 20 år har gått sedan dess och i dag är det väl knappast någon som ifrågasätter Ann Jäderlund. Tvärtom omges hon av stor respekt, hon har fått mängder av priser genom åren och det beskrivs som en litterär händelse när hon ger ut en ny diktsamling.
– Det underliga är att jag ändå ofta känt mig kritiserad. När jag läser recensionerna i början tycker jag alltid att de är mer negativa. Det är först senare jag kan se att en del av dem verkligen visar djupa och inkännande läsningar. Och jag börjar kunna ta till mig det och tycka att det är en väldigt stark och viktig upplevelse. Att man faktiskt kan bli förstådd. Mina böcker är ju också ganska olika. Hur kan de följa det jag gör så starkt?
De senaste två diktsamlingarna är skrivna i kursiv text. Från början en ren tillfällighet, säger hon, men nu går det inte att släppa.
– Det känns som om jag har kommit upp i en annan nivå, som i ett datorspel: Nivå 2!
Hon försöker förklara: Effekten blir mer kaotisk med den kursiva texten, eller med blandningen av spärrad och ickespärrad text.
– Det handlar lite om att tappa kontrollen. Jag tror det är därför jag inte kan gå tillbaka till vanlig text för då känns det som om jag skulle gå bort från kaoset. Men jag upplever också att jag är inne i en annan sfär, som är mer intensiv, även när den är lågmäld.
Just kaoset kontra ordningen verkar viktigt för Ann Jäderlund. Kanske för att i kaoset är konflikterna öppna, »de tillåts strida« säger hon. Och det kan de få göra i en bok på ett sätt som de inte kan i verkligheten.
– Kanske är det detta som är min undersökning; att försöka extrahera någon slags klarhet ur de här striderna som uppstår.
Men ibland undrar hon varför hon fortsätter, »för man uppnår nästan ingenting«.
– Jag upplever det också som om jag förbränner sig själv. Visst kan jag på ett sätt säga att skriva är en ventil, men ofta är det också det som gör att jag mår dåligt. Det är två sidor hela tiden.
De texter som hon arbetar med just nu kretsar bland annat kring döden. »Varför ska vi leva här om vi ändå ska dö? Vad är det för mening?« Men också kring varför människor dödar varandra.
– Det är en sak om man är hotad själv, men i en situation när man inte är hotad eller rädd? Varför dödar människor då?
Hon nämner den franska filosofen Simone Weil som deltog i inbördeskriget i Spanien och skrev i brev om hur de röda, trots att de segrat i vissa områden, sköt de som vägrade att gå över på deras sida.
– Simone Weil uppfattade det som om de fann en glädje i att döda och lämnade dem på grund av det. Jag tycker att det är fullständigt obegripligt att tänka mig att ens vara tvungen att döda en människa. Själva kroppen, förstöra köttet.
I de senaste diktsamlingarna har det varit ett medvetet val att använda ett mer begripligt och konkret språk, säger hon. Också i det hon skriver nu.
– Även om jag skriver konstiga dikter så vill jag att de ska vara enklare. Det kan kännas viktigt att dra den där känslan av att något är underligt i dikterna mer mot verkligheten.
Så det är inte lika viktigt för dig att omforma språket längre?
– Jo, det går ju inte att göra det utan att använda språket. Jag känner hela tiden att en av mina viktigaste drivkrafter, framför allt inför mig själv, är att försöka utvidga mig själv. Så ser jag på litteratur. Att det gör något mer än det som redan finns. Som en utvidgning av medvetandet och världen. Det skulle vara hemskt om det upphörde, om ointresset för litteratur och kultur verkligen skulle sprida sig och det bara blev dokusåpor och tv-serier överallt. Eller bara »begriplig« litteratur och konst. Då skulle jag gärna vilja dö.
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.