Krig är vinst
Av Jeremy Scahill
Sedan USA:s regering förklarade »globalt krig mot terror« har miljarder amerikanska skattedollar gått till »private contractors« – privata företag med regeringskontrakt. Antalet ockupanter i Irak har fördubblats med legosoldater. Bushadministrationen har gett dessa privatmilitärer enorma vinster, och helt unik maktposition. Irakkriget riskerar att bli början på en ny världsordning, där krig är en multinationell affärsidé.
Om du trodde att USA bara har 160 000 soldater i Irak, tänk om. Med i stort sett obefintlig insyn från kongressen, och ännu mindre offentlig uppmärksamhet, har Bushadministrationen mer än fördubblat Irakockupationens storlek genom användandet av privata militärföretag.
Idag har Washington nästan 200 000 »privata kontraktörer« stationerade i Irak. Det innebär att de amerikanska militära styrkorna nu är färre än en koalition av fakturerande militära företag, vilkas handlingar i stort sett inte övervakas, och som inte kan hållas ansvariga för brott.
Man kan säga att Bushadministrationen har skapat en skuggarmé som kan användas till att föra krig som är impopulära hos hemmaopinionen, men extremt profitabla för några få privata företag, som opererar utanför lagen.
Sedan man deklarerade »globalt krig mot terror« , har den amerikanska administrationen systematiskt fört över miljarder dollar av skattemedel till företag som Blackwater USA, DynCorp, Triple Canopy, Erinys och ArmorGroup. Dessa har i sin tur använt dessa medel till att bygga upp infrastrukturen och räckvidden hos privatarméer så mäktiga att de matchar eller överträffar vissa länders militärer.
»Jag tror att det är extremt farligt när en nation börjar outsourca sitt monopol på övermakt och våld för att stärka sin utrikespolitiska linje eller nationella säkerhetsmål«, säger den amerikanska veterandiplomaten Joe Wilson, den siste amerikanske ambassadören i Irak före 1991 års Gulfkrig.
Wilson menar att de miljarder dollar som gått till dessa företag »gör dem till en enormt mäktig intressegrupp inom den amerikanska politiska sfären, en intressegrupp som de facto är beväpnad. Och frågan kommer någon gång att uppstå: vem är de lojala med?«
Det är i stort sett omöjligt att skaffa exakta uppgifter om hur mycket USA spenderar på legosoldatstjänster – både för journalister och valda politiker – men vissa uppskattningar från USA:s Kongress gör gällande att 40 cent av varje skattedollar som gått till kriget i Irak går till privata kontraktörer. I dagsläget spenderar USA omkring två miljarder dollar i veckan på sina operationer i Irak.
Det har pratats mycket om Bushadministrationens »misslyckande« att bygga upp en internationell konsensus, men det kanske aldrig var dess avsikt. I följe med de amerikanska stridsvagnar som rullade in i Irak i mars 2003 kom den största armé av privata kontraktörer som någonsin satts in i ett krig. Vita huset ersatte internationell diplomati med lukrativa krigskontrakt, och en koalition av villiga nationer som bidrog med symboliska styrkor med en koalition av fakturerande företag som bidrog med bataljoner av privatanställda.
Ingen demokratisk kontroll
Under 1991 års Gulfkrig var förhållandet mellan reguljära trupper och privatanställda ungefär 60 till 1. Idag är de privatanställda fler än de vanliga soldaterna i Irak. I juli 2007 arbetade fler än 630 krigskontrakterade företag för USA i Irak. Sammanlagt har de runt 180 000 anställda, från mer än 100 länder. De amerikanska armén har 160 000 soldater i Irak.
Sammanlagt kan alltså USA ha så många som 400 000 man som deltar i ockupationen, oräknat allierade nationers styrkor.
Statistiken är inte heller heltäckande. En amerikansk regeringsrapport från förra året uppskattade att 48 000 man arbetade för mer än 170 privata militära företag i Irak – alltså utan kontrakt direkt med amerikanska staten. »Detta kamouflerar hur stor USA:s egentliga inblandning är«, säger ambassadör Wilson.
Hur mycket som spenderas på enbart legosoldater förblir hemligstämplat. Källor i Kongressen uppskattar att USA har spenderat minst 6 miljarder dollar i Irak, och Storbritannien runt 400 miljoner dollar. Samtidigt har de företag som valts ut av Vita huset för återuppbyggnadsprojekt lagt enorma summor av sina anslag, möjligen miljarder dollar, på legosoldater som ska skydda deras personal och projekt.
Det enskilt största enskilda amerikanska kontraktet i den privata säkerhetssektorn i Irak var värt 293 miljoner dollar och gick till den brittiska firman Aegis Defence Services, vars chef är den brittiske överstelöjtnanten Tim Spicer, som förföljts av anklagelser om att vara en legosoldat på grund av sin privata inblandning i afrikanska konflikter. Det Texas-baserade DynCorp är en annan stor vinnare, som fått kontrakt för över en miljard dollar för att deras personal ska träna irakiska polisstyrkor, medan Blackwater USA kammat hem 750 miljoner dollar från enbart statsdepartementet för att leverera »diplomatisk säkerhet.«
För närvarande kan en amerikansk eller brittisk före detta elitsoldat anställd hos en privat säkerhetsfirma i Irak tjäna 650, ibland uppåt 1 000 dollar om dagen. Detta är summor som ligger skyhögt över den lön som soldater i krigszonen med amerikansk eller brittisk flagga på axeln – istället för en företagslogga – tjänar.
»Vi har tiotusentals kontraktsanställda där borta, en del av dem tjänar mer än försvarsministern,« kommenterade nyligen ordföranden i kongressens utskott för beviljande av medel till försvarsändamål, John Murtha, demokrat från Pennsylvania. »Hur i helvete rättfärdigar ni det?« Delvis utför dessa kontraktsanställda alldagliga jobb som traditionellt utförts av soldater. Vissa erfordrar ingen militär utbildning, men kan innebära dödlig fara, som att köra lastbil igenom rebellkontrollerade områden.
Andra jobb är mindre farliga, som att laga mat eller tvätta på militärbaser, men risken att utsättas för granat- eller raketattacker finns också där. Denna sorts service levereras av företag som KBR och Fluor, och andra i en komplex labyrint av underleverantörer. Men många privatanställda deltar också i väpnad strid och »säkerhetsoperationer«. De förhör fångar, samlar information, sköter utlämningsflyg, skyddar uppsatta tjänstemän inom ockupationsbyråkratin och har, åtminstone en gång, haft befäl över amerikansk och allierad trupp i strid.
General David Petraeus, ansvarig för att genomföra president Bushs truppförstärkning i Irak, gjorde tidigare i år ett avslöjande uttalande när han berättade att han emellanåt i Irak bevakats av »kontrakterad säkerhet«. Åtminstone ytterligare tre tjänstgörande generaler i Irak har för närvarande privata livvakter. »Halva vår armé är privatanställd, jag vet inte om det finns något jämförbart i historien,« säger Dennis Kucinich, demokrat från Ohio, och medlem i kongressens utskott för förvaltningsöversyn och förvaltningsreformer, som har arbetat med att undersöka krigskontraktörer.
»Kanske föregångaren till dagens situation är britterna och deras hessiska (lego)soldater under den Amerikanska revolutionen.
Kanske den gången var sist det hände, och jag behöver inte berätta att de förlorade. Men jag menar att det inte finns någon demokratisk kontroll, och ingen önskan om demokratisk kontroll här.«
Detta har förödande implikationer. Joseph Wilson säger: »I frånvaron av internationell konsensus har Bushadministrationen förlitat sig på en koalition av vad jag kallar de samarbetande, de korrupta och de tvingade: de som tjänade pengar på sitt engagemang, de som tjänade politiska poäng på sitt, och de få som beslöt att deras förhållande till USA var viktigare än deras förhållande till något annat land. Och det är ett verkligt problem, för det finns ingen grund av internationell legitimitet som stödjer oss i det vi valt att göra.«
Dessutom betyder denna revolution att USA inte längre behöver förlita sig på sina egna medborgare för att utkämpa sina krig, och inte heller behöver man inkalla soldater, vilket skulle ha gjort Irakkriget politiskt ohållbart.
Bushadministrationens förlängda arm
Under utfrågningar i Senaten i januari, hyllade general Petraeus de privata styrkorna, och hävdade att dessa kompenserade bristerna hos den överansträngda militärstyrkan. Petraeus sa till senatorerna att, tillsammans med Bushs truppökning, de »tiotusentals kontrakterade säkerhetsstyrkorna ger mig anledning att tro att vi kan slutföra uppdraget.«
Sammantaget med Petraeus senare medgivande att truppökningen ska pågå fram till mitten av 2009, betyder detta att en stadig tillväxt för legosoldater och andra privata styrkor i Irak är aktuell under överskådlig framtid.
»Den ökande användningen av kontraktörer, privatstyrkor, eller som en del kallar dem, ’legosoldater’, gör att krig blir lättare att starta och utkämpa – det behövs bara pengar, inte medborgare,« säger Michael Ratner, ordförande för Center for Constitutional Rights, en organisation som har stämt privatkontraktörer för vad de menar är brott mot de mänskliga rättigheterna i Irak.
»I samma utsträckning som en befolkning manas att gå i krig, finns det motstånd, ett nödvändigt motstånd för att förhindra självförhärligande krig, dåraktiga krig, och i USA:s fall, imperialistiska härskarkrig. Privatstyrkor är nästan ett måste för ett USA som bestämt sig för att behålla sitt sönderfallande imperium. Tänk på Rom och dess ökande behov av legosoldater.«
Privatstyrkor är också politiskt smidiga för många regeringar. Deras förluster räknas inte, deras göranden övervakas praktiskt taget inte, och deras brott straffas inte. Anmärkningsvärt nog finns det ännu inte, efter fyra års ockupation, inget effektivt system för övervakning av de privata styrkorna med regeringskontrakt, något sätt att hålla dem ansvariga för sina handlingar, och de lyder varken under militär eller civil lag. De kan inte ställas inför krigsrätt (trots ett försök från Kongressen att ställa dem under de amerikanska militärlagarna), och de har inte åtalats i amerikanska civila domstolar. Och vad de än gör i Irak, kan de inte åtalas där, eftersom den amerikanska ockupationsadministrationen gav dem fullständig immunitet år 2004.
»Dessa privata kontraktörer är verkligen administrationens förlängda arm«, säger Kucinich, som har uppmanat till ett tillbakadragande av alla USA:s kontraktörer från Irak. »De tar skamlöst hur mycket de vill i betalning. Det finns ingen bokföring över hur många man de har, eller vad de gör.«
Detta leder till den avgörande frågan: exakt vad gör dessa människor i Irak i USA:s och Storbritanniens namn? Jan Schakowsky, demokrat från Illinois och ledande medlem i kongressens särskilda utskott för säkerhetsfrågor, förklarar svårigheterna med att övervaka privata militära företag, betalda av USA:s regering: »Om jag vill titta på ett kontrakt, måste jag gå till ett hemligt rum och titta på det, jag får inte göra några anteckningar, får inte föra ut några anteckningar därifrån, alltså – kort sagt, jag har inte tillgång till de kontrakten, och även om jag hade det, skulle jag inte kunna berätta om det.«
Krigsmarknaden
På internet har flera videofilmer spritt sig som virus. De visar vad som ser ut att vara utländska legosoldater som använder irakier som prickskyttemål, till de inblandade företagens stora förtret. Trots händelser som dessa, och trots att tiotusentals privatanställda befunnit sig i krigets Irak, har bara två individer av alla dessa ställts inför rätta för något brott. En åtalades för att ha knivhuggit en annan privatanställd, och den andra erkände sig skyldig till att ha barnpornografiska bilder på sin arbetsdator i Abu Ghraibfängelset.
Dussintals amerikanska soldater har ställts inför krigsrätt – 64 stycken enbart i mordrelaterade fall – men inte en enda beväpnad privatanställd har åtalats för något brott mot en irakier. I de fall då privatanställda anklagats för att ha varit inblandade i brottslig verksamhet eller incidenter med dödsfall, har deras arbetsgivare hjälpt dem att snabbt fly landet.
USA:s privatanställda sägs ha ett eget motto: »Det som händer här idag, stannar här idag.« Internationella diplomater säger att Irak uppvisar en ny amerikansk krigföringsmodell; en som är ett smygande hot mot den globala ordningen.
»Att outsourca säkerhetsrelaterade, militärrelaterade uppgifter till ickestatliga, ickemilitära krafter är en stor källa till oro, och det har tagit många regeringar på sängen,« säger Hans von Sponeck, en erfaren 32-årig FN-diplomat, som var chef för FN:s Irakmission före invasionen.
I Irak har USA använt sina företagsallierade till att bygga upp arméer av legosoldater, många lockade från fattiga länder med löften om högre löner än de kan få av sina hemländers militär. Att regeringarna i vissa av dessa privatkrigares länder är emot Irakkriget spelar ingen större roll.
»Vapen finnes, slåss mot betalning«, har blivit global lag.
»Den mest oroande aspekten är att dessa styrkor står utanför parlamentär kontroll. De kommer överallt ifrån och ansvarar inte inför någon utom en liten grupp människor som i sin tur kommer från länder vars regeringar kanske inte ens exakt vet att de anställt en privatarmé och skickat in den i en krigszon,« säger von Sponeck. »Om vi nu har en krigsmarknad, är detta en kommersiell fråga snarare än en politisk – som kan debatteras.« Regeringskontroll över huruvida detta alls ska ske, bör ske, och isåfall, i vilken omfattning och utförande, marginaliseras. Detta är en mycket oroande ny aspekt på internationella relationer. Jag tror det håller på att bli svårare och svårare att kontrollera för de länder som dessa soldater kommer ifrån.«
I Irak, till exempel, finns hundratals chilenska kontraktsanställda hos företag som Blackwater och Triple Canopy, trots det faktum att Chile, som tillfällig medlem i FN:s säkerhetsråd var emot invasionen, och fortsätter att vara emot ockupationen av Irak. En del av chilenarna sägs vara härdade veteraner från Pinochettiden.
»Det är förstås inget nytt med sambandet mellan politik och ekonomi, men det är någonting i grunden perverst med privatiseringen av Irakkriget och bruket av legosoldater,« säger den chilenske sociologen Tito Tricot, en gång politisk fånge och torterad under Pinochetregimen.
»Denna externalisering av tjänster eller outsourcing, syftar till att sänka kostnader – legosoldater från tredje världen kostar mindre än deras motsvarigheter från i-länder – och maximera fördelar. Med andra ord, låt andra utkämpa amerikanernas krig. I inget av fallen spelar det irakiska folket någon som helst roll.
Den nya världsoordningen
Irakkriget har infört ett nytt system. Rika nationer kan rekrytera världens fattiga, från länder som inte har något direkt att göra med konflikten, och använda dem som kanonmat för att erövra svagare nationer. Detta tillåter den erövrande makten att hålla sina egna förlustsiffror nere – det enskilt största hindret för att föra krig som det i Irak. I Irak har fler än 1 000 kontraktsanställda dödats och 13 000 skadats. De flesta är inte amerikanska medborgare, och dessa siffror tas inte med i den officiella statistiken över stupade och sårade, i en tid då amerikaner bryr sig mer och mer om förlusterna i Irak.
I Irak har många företag som styrs av amerikaner eller britter vältränade styrkor, rekryterade bland elitenheter ur deras egna arméer, att använda i känsliga operationer. Men lägre ner i leden består privatarméerna av irakier eller folk från tredjevärldenländer. Runt 118 000 av de uppskattningsvis 180 000 kontraktsanställda är irakier, och enligt uppgift är många legosoldater dåligt betalda, illa utrustade, och knappt tränade irakier.
Legosoldatsindustrin pekar på detta som något positivt: vi ger irakier jobb, även om det är att ockupera sitt eget land anställd av en storföretag som kontrakterats av en fientlig invasionsmakt. Doug Brooks, chef för en företagsgrupp som handlar med legosoldatstjänster med det orwellska namnet the International Peace Operations Association, argumenterade redan på ett tidigt stadium av ockupationen: »Museer behöver inte vaktas av Abramsstridsvagnar när en irakisk säkerhetsvakt anställd av en kontrakterad firma kan göra samma jobb för mindre än en femtiodel av vad det kostar att hålla en amerikansk soldat på fötter. Att anställa inhemska vakter gör irakier delaktiga i sitt lands ekonomiska framtid. De använder sin lön för att försörja sina familjer och stimulerar ekonomin. Och, kanske ännu viktigare, varje vakt innebär en potentiell gerillakrigare mindre.«
På många sätt är det en välkänd modell för multinationella storföretag; billig arbetskraft i utblottade länder anställs i megaprofitabla verksamheter. Dessa företag lägger också fram argumentet att de hjälper ekonomin genom att anställa inhemsk arbetskraft, även om det är till svältlöner.
»Donald Rumsfelds mästardrag, och det största arvet han lämnar efter sig, var att han förde 90-talets märkesföretagsrevolution in i hjärtat av världens största militärmakt,« säger Naomi Klein, vars kommande bok Chockdoktrinen undersöker dessa ämnen.
»Vi ser nu födelsen av den ihåliga armén. I likhet med de så kallade ihåliga företagen såsom Nike, spenderas miljarder på militär teknologi och design i rika länder medan den fysiska arbetet och umbärandena med invasioner och ockupationer i allt högre grad outsourcas till underlevarantörer som tävlar med varandra om att göra jobbet för den lägsta ersättningen. Precis som att denna modell medför rasande missförhållanden i tillverkningssektorn – där de stora märkesföretagen alltid lyckas förklara sig oskyldiga till sina leverantörers gärningar – medför den militära missförhållanden, med ofattbart mycket högre insatser.« I fallet Irak, skulle de amerikanska och brittiska regeringarna kunna ge sken av att dra tillbaka sina styrkor och helt enkelt privatisera ockupationen.
Faktiskt, kort efter det att brittiska premiärministern Tony Blair tillkännagjorde att han ville dra tillbaka 1 600 soldater från Basra, dök det upp rapporter om att den brittiska regeringen övervägde att skicka dit privata säkerhetsföretag, för att »fylla tomrummet man lämnat.«
Spionen som kom in med fakturan
Medan Irak dominerar löpsedlarna, håller krigs- och säkerhetsföretag på att utvidga sitt redan ansenliga inflytande. Den amerikanska regeringen är mitt uppe i den mest radikala privatiseringen av sin verksamhet i historien. Enligt en artikel i Vanity Fair betalar regeringen dessa företag lika mycket som de sammanlagda skatterna från alla amerikaner som tjänar under 100 000 dollar per år, vilket innebär att »över 90 procent av alla skattebetalare skulle lika gärna betala in allt de är skyldiga i skatt direkt till (kontraktörerna) istället för till (regeringen).«
En del av denna outsourcing sker i känsliga sektorer, inklusive säkerhetbranschen. »Det är magneten nu. Allt dras till dessa företag, individer, expertis, och verksamheter som förut utfördes av statens olika säkerhetstjänster,« säger Melvin Goodman, före detta enhetschef och analytiker på CIA. »Det som bekymrar mig mest är bristen på ansvar, ingen kan hålla de privata ansvariga. Hela industrin är i stort sett okontrollerbar. Det är en skandal.«
RJ Hillhouse, en bloggare som undersöker de privata säkerhetsföretagens och säkerhetstjänsternas hemliga värld, kom nyligen över dokument från det statliga Office of the Directorate of National Intelligence (DNI), det samordnande organet för all USA:s säkerhetsverksamhet, som visade att Washington spenderar runt 42 miljarder dollar årligen på privata säkerhetsföretag, en ökning från år 2000, då samma post var 17,54 miljarder. För närvarande innebär det att 70 procent av USA:s säkerhetsbudget går till privata företag.
Det kanske inte är överraskande att DNI:s nuvarande chef är Mike McConnell, före detta ordförande i the Intelligence and National Security Alliance, den privata säkerhetsindustrins lobbyorgan. Hillhouse avslöjade också att ett av USA:s känsligaste säkerhetsdokument, presidentens dagliga information »the Presidential Daily Briefing«, delvis förbereds av privata företag, trots att det bär USA:s säkerhetstjänsts officiella stämpel.
»Låt oss säga att ett företag är irriterat på en regering som hindrar dess affärer, eller en av dess kunders affärer. Att presentera och manipulera information om en sådan regerings misstänkta samarbete med terrorister skulle snabbt väcka Vita husets uppmärksamhet, och skulle kunna användas för att forma utrikespolitiken«, argumenterar Hillhouse.
Multinationella legosoldater
Stärkta av sin nyvunna status utökar nu multinationella legosoldatsföretag sin närvaro även på andra slagfält: i Latinamerika opererar DynCorp International i Colombia och Bolivia och andra länder som en del av »kriget mot narkotikan« – säkerhetsföretag från USA får nästan hälften av de 360 miljoner dollar som är USA:s militära stöd till Colombia; i Afrika hittar man legosoldater i Somalia, Kongo och Sudan med siktet inställt på FN:s rejäla fredsbevararbudget (detta har de gjort minst sedan tidigt 90-tal och antagligen tidigare också). Tungt beväpnade legosoldater skickades till New Orleans efter katastrofen med orkanen Katrina, och det finns förslag på att privatisera bevakningen av USA:s gräns mot Mexiko.
Brooks, privatmilitärens lobbyist, säger att folk inte borde bli »överdrivet fixerade vid Irak«, och berättar att hans organisations »medlemsföretag har mer personal som arbetar med FN och i Afrikanska unionens fredsuppdrag än de flesta länder.« von Sponeck säger att han tycker att användandet av dylika företag i krigföring skulle förbjudas, och fördömer i hårda ordalag den institution som han gjort karriär i: »FN, inklusive generalsekreteraren, borde reagera på det här, men istället tiger de.«
Den pågående strömmen av pengar till dessa företag, främst från USA:s och Storbritanniens regeringar, betyder att makt som en gång exklusivt förbehölls nationer idag ligger hos privata företag endast lojala med vinster, VD:s, och, ifall de är börsnoterade, aktieägare. Och förstås, med sina kunder, vilka de än är. CIA-artade tjänster, specialoperationer, hemliga operationer och småskaliga militära och paramilitära styrkor finns nu till salu på världsmarknaden i en utsträckning som saknar motstycke i modern historia. Detta tillåter företag eller länder med pengar till förfogande men utan militär styrka att hyra in skvadroner av tungt beväpnade och topptränade elitsoldater.
»Detta väcker mycket viktiga frågor om staten, dess funktion och kärnan i dess makt. En sak som folk tror är exklusivt för regeringen – helt och hållet skött och kontrollerat av den – är användandet av militärmakt,« säger kongressledamoten Jan Schakowsky. »Men plötsligt har vi vinstdrivande företag på global nivå som är mäktigare än stater, som sannolikt kan påverka politiska beslut, som verkar ha allt stöd de kan önska av vår nuvarande administration som också är ganska äventyrlig världen över och hyser förkärlek för att operera i hemlighet.«
»Det väcker frågor om demokratier, om stater, om vem som egentligen formar vår utrikespolicy, om relationerna mellan vissa länder. Kanske är det deras mål att få nationella allianser som NATO att bli obsoleta i framtiden, att det är deras marknad och att de är beredda att göra jobbet till den som bjuder högst. Vem är det egentligen som bestämmer om det ska bli krig eller fred här i världen?«
Översättning: Johan Berggren
Jeremy Scahill är en amerikansk undersökande journalist och författare, aktuell med boken Blackwater: The Rise of the World's Most Powerful Mercenary Army (Nation Books, 2007).