För några få dollar mer
Krav. Rättvisemärkt. Rainforest Alliance. I våra fruktdiskar lovar etiketterna miljöhänsyn och ibland också socialt ansvar. För några kronor extra köper vi kolonialvaror och stillat samvete. Men ofta lovar etiketterna mer än de kan hålla. Åsa Wilson har åkt till plantagen i Ecuador, världens största bananexportland, och funnit missförhållanden, och stora luckor i kontrollsystemen.
Text och foto: Åsa Wilson
»Det här är världens bästa jord, vad som helst kan växa här«, säger en gammal man och pekar stolt ut genom bussfönstret på den intensiva grönskan som omsluter vägarna i Ecuadors kustregion.
Vad som helst. Ändå ser man nästan bara bananer, mil efter mil av prydligt uppradade bananpalmer. En av landets stora exportvaror, och en lukrativ bransch. Men slitsam och farlig. Varje år insjuknar tusentals bananarbetare i cancer och lungsjukdomar på grund av kemikalierna som sprutas över plantagerna. Arbetsdagarna sträcker sig många timmar över de lagliga gränserna, lönerna ligger långt under landets lagstadgade minimilön och arbetarna saknar både sjukförsäkring och skyddsutrustning.
Teodoro Párragas vänsteröga har frätts sönder av bekämpningsmedel. Bakom ett snett, insjunket ögonlock vilar ett oseende glasöga. Han arbetade på Hacienda Triumfo. Arbetsgivaren var jätteföretaget Reybanpac, miljömärket Rainforest Alliances flaggskepp i Ecuador. Största kunden är Chiquita.
Den lilla gröna grodan som klistras på varje banan ska garantera att företaget dels tar ansvar för miljön, dels skickar de anställdas barn till skolan och håller stenhårt på alla säkerhetsföreskrifter. Alla arbetare ska ha skyddsutrustning i närheten av giftiga bekämpningsmedel och ingen får närma sig plantorna som just har besprutats.
Men Teodoro Párraga fick ingen skyddsutrustning eller ens varning när han gick till arbetet den där dagen i juli förra året. På morgonen hade ett av företagets flygplan besprutat hela plantagen. Pölar av regnvatten och kemikalier låg fortfarande samlade på palmernas blad. Teodoro Párragas jobb var att skära bort de blad som hade angripits av den parasitära sigatokasvampen, bananodlarnas svåraste motståndare.
– Jag klättrade upp och undersökte bladen, berättar han. Då fick jag en dusch i ansiktet. Kemikalierna rann rakt ner i ögonen på mig. De brände som eld i hela huvudet. Jag har aldrig haft så ont.
Två veckor senare opererade läkarna bort ögat. Teodoro Párraga försvann snabbt från företagets register. Enligt lönekontoret hade han aldrig varit på jobbet den dagen.
– Det finns ju så många som försöker lura oss på pengar, säger företagets kvalitetsansvarige Jorge Meza som ska se till att Rainforest Alliances regler följs.
Någon hjälp från arbetsgivaren under sjukskrivningen fick Teodoro Párraga aldrig. Trots att ecuadoriansk lag kräver att arbetsgivaren ska betala ut en del av lönen under ett helt år om de anställda blir sjuka.
– Vi antog att han hade lämnat sin tjänst. Han kom ju inte till jobbet, säger Jorge Meza.
Besprutningsplanen fortsätter att surra i luften ovanför Reybanpacs plantager. Varannan vecka besprutas hela arbetsplatsen. Långt ifrån alla arbetare vågar söka skydd. Det beror på hur nitisk förmannen är – och förmannens lön beror på hur hög produktivitet han kan få ut av sina arbetare. Vissa låter arbetarna ställa sig under tak när kemikalierna regnar över odlingarna. Andra tycker att det är ett onödigt slöseri med tid.
– Ingen talar om för oss när de ska bespruta, säger Luis Santo, som arbetar på Reybanpacs plantage Zulemo. Vi får kemikalierna rakt på oss. Ibland blir synen suddig och man mår illa. Vi brukar smita undan och dricka några glas mjölk. Det hjälper mot illamåendet.
Mjölken får de köpa av företaget. En liter kostar 70 cent, lönen för omkring en timmes arbete för de sämst betalda arbetarna.
Statlig sjukförsäkring är ingen självklarhet i Ecuador. Den existerar, men bygger på arbetsgivarens goda vilja. Det är arbetsgivaren som måste registrera sina anställda och betala in försäkringsavgiften varje månad. Meningen är att den anställde ska bidra med 9,53 procent av inkomsten, medan arbetsgivaren betalar 12,5 procent. På så vis får den anställde tillgång till statlig sjukvård och kan så småningom gå i pension.
Men bara ett fåtal av arbetarna inom Ecuadors enorma jordbrukssektor har ett försäkringskort i fickan. Få arbetsgivare har lust att lägga tolv procent extra till sina utgifter för att deras anställda ska kunna gå till sjukhuset.
Här ligger Reybanpac före många av sina konkurrenter. De flesta av arbetarna kan visa upp ett intyg på att de är anställda och berättigade till sjukvård på landets statliga sjukhus. Men deras löner och arbetstider ligger fortfarande utanför lagens ramar.
Minimilönen i Ecuador är 200 dollar i månaden. (Cirka 1 200 kronor. Ecuador har ingen egen valuta, utan använder sedan år 2000 den amerikanska dollarn.) Enligt regeringens beräkningar behöver en familj på fyra personer drygt 500 dollar i månaden för att täcka sina basbehov.
– Här finns ingen som tjänar mindre än 200, vi följer lagen, säger Jorge Meza stolt och visar upp Reybanpacs lönelistor.
Men han har glömt att minimilönen gäller för 40 timmars arbetsvecka. Alla anställda arbetar sex dagar i veckan – helt utan lönepåslag. Den tvåveckors semester de anställda har rätt till har han också glömt. Den är inräknad i veckolönen, säger han. Förresten tycker han inte att det är så noga.
– De flesta vill ju ändå inte ha semester. De föredrar att arbeta extra, säger han.
Övertid är inte heller så viktigt. Förpackningsarbetarna som sällan arbetar mindre än tio timmar om dagen får inte heller några extra inkomster.
– Men går man hem innan allt är klart är man ju inte välkommen tillbaka nästa dag, säger 23-åriga Dexy Andrade.
Hennes arbetsdag sträcker sig ofta från sju på morgonen till sju på kvällen, sex dagar i veckan. På så sätt kommer hon upp i de lagliga 200 dollarna i månaden och arbetsgivaren slipper problem.
I Ecuador sköts kontrollen av Rainforest Alliances certifierade företag av stiftelsen Cencervación y Desarollo. Mauricio Ferro som ansvarar för verksamheten vägrar tro att Reybanpac skulle bryta mot reglerna.
– Det måste vara ett missförstånd, säger han. Ibland säger folk saker som de inte förstår. Vi intervjuar ju arbetarna varje år när vi besöker plantagerna. De skulle berätta för oss om något var fel.
Från senaste besöket fick han med sig ett fläckfritt protokoll. Kanske glömde han fråga, kanske vågade de inte berätta. Eller så var det lättast att inte lyssna. Om Reybanpac förlorar sitt certifikat förlorar Concervación y Desarollo de dryga 50 000 dollar som företaget betalar varje år för att få klistra Rainforest Alliances groda på sina bananer. Utan den sortens inbetalningar skulle varken Mauricio Ferro eller någon annan av stiftelsens 25 anställda ha något jobb.
– Reybanpac är det företag som genererar mest inkomster för vårt program och vi har ont om pengar, säger han.
I europeiska fruktdiskar har en djungel av olika ekologiska märkningar blommat upp. Svenska Krav kräver inte bara ekologisk odling utan också social rättvisa och rimliga arbetsförhållanden av sina leverantörer. Men på många bananklasar står det bara »ekologiskt«. Då är det troligast att ingen har frågat efter hur arbetarna mår. EU-reglerna för ekologisk produktion ställer inga krav på att arbetarna ska behandlas väl. Där gäller det enbart att undvika giftiga kemikalier.
– Vi har ingen anledning att fråga om arbetarnas löner och kontrakt. Vi följer de internationella reglerna för ekologisk produktion, säger Xavier Cevallos, verksamhetschef på Eco-cert Ecuador, ett av de företag som granskar och godkänner ekologiskt odlade matvaror.
Carlos Riera Villon har arbetat i åtta år på företaget Marplantis som förra året godkändes av Eco-cert. Och visst har det blivit bättre sedan kemikalierna försvann.
– Förr sved det i skinnet när jag kom hem från jobbet. Vi mår bättre nu, säger han.
Men trots de åtta åren på företaget har han fortfarande inget anställningskontrakt. Semester, övertidsersättning och sjukersättning har han aldrig hört talas om. Den enda försäkring han har är arbetskamraternas solidaritet.
– Om någon blir sjuk så försöker vi hjälpas åt. Arbetskamraterna ger några dollar, det vi kan undvara, till medicin, berättar han.
Hans arbetsdag brukar vara tio timmar lång och ge omkring 15 dollar (90 kronor) beroende på hur många kartonger arbetslaget hinner fylla. Det gör honom till en av de bättre betalda arbetarna. Kvinnor tjänar mindre. Ofta inte mer än åtta dollar, alltså en bra bit under laglig minimilön, trots att de arbetar minst tio timmar om dagen. De som blir sjuka får vara tacksamma om arbetet finns kvar när de tillfrisknar.
– En gång fick jag så ont i ryggen att jag inte orkade gå till jobbet. Jag var borta en dag. När jag kom tillbaka fick jag en utskällning av chefen. Nu vågar jag inte stanna hemma, berättar en ung kvinna.
Här och var försöker arbetarna organisera sig för att kräva sina rättigheter. Lagen ger dem rätt att bilda fackförbund, men bara om 30 av de anställda på företaget har skrivit under ansökan. Så lång hinner listan sällan bli innan de som skrivit under har fått sparken.
– Man får inte klaga. Vi behöver ju jobben, säger en man i trettioårsåldern, som presenterar sig som Diego.
Något efternamn vill han inte uppge. Tillsammans med några arbetskamrater sitter han på en liten träbänk intill en gata i staden Milagro, som lever på fruktexport. Utefter gatan trängs rangliga trähus, tätare och tätare för varje generation.
– Ingen av oss som arbetar på plantagerna har råd att köpa en egen tomt. Jag blev tvungen att bygga på mina föräldrars tomt när jag gifte mig så nu har vi ingen plats för grönsakslandet längre, säger Diego.
Han och hans kamrater arbetar i förpackningsanläggningarna på företaget Lamiformis ekologiska plantager. Några har jobbat tio år på samma företag, men på pappret är de tillfälligt anställda. Alltså har de ingen försäkring, ingen semester och ingen sjuklön.
Bredvid Diego på bänken sitter Henry som berättar att han håller på att hämta sig från en inälvsinfektion. Det bränner fortfarande i magen och benen är darriga, men han har ändå klarat av arbetsdagen.
– Man vågar inte vara borta för länge, säger han. Om de börjar sakna mig anställer de någon annan som tar min plats och sedan finns det kanske inte mer jobb till mig.
Någon sjuklön får han inte, och medicinerna får han betala själv. Ingen av männen från förpackningsanläggningen har någon sjukförsäkring. De har bara jobb fyra dagar i veckan och räknas därmed som tillfälligt anställda. Att timmarna de fyra dagar de arbetar ofta överskrider den lagstadgade fyrtiotimmarsveckan, spelar ingen roll.
– Vi har försäkrade arbetare på fälten. Förpackningsarbetarna anställer vi genom mellanhänder. Då kan jag ju inte springa och vara polis och kontrollera att de har ordning på sina papper, säger Lamiformis verksamhetschef Simón Cañarte.
Henrys läkarbesök och mediciner kostade honom drygt hundra dollar, en halv månadslön. En kusin med ett välfyllt bankkonto lånade honom pengarna till tio procents ränta. Det är Henry nöjd med.
– Det är en tjänst han gör mig, säger han. Det vanligaste är att man får låna till 30 procent om man inte har någon säkerhet. Det här kommer jag nog att kunna betala tillbaka inom ett par år. Det är inte så farligt.
Svenska Krav kräver social rättvisa av sina leverantörer, men i övrigt lägger de sig inte i arbetsförhållandena på plantagerna. Löner och arbetstider kan se ut hur som helst. Krav gör inga egna kontroller på plantagerna. Det är importföretagen som köper frukten som själva ska ansvara för att reglerna följs.
– Hur man gör det har vi inga regler för. De kan välja att anlita ett bolag som sköter kontrollen, eller ha egen personal på plats, säger Johan Cejie, regelutvecklingschef på Krav.
När det står både rättvisemärkt och ekologiskt på bananerna höjs kraven på producenterna. Här hittar man företag som både håller på 40-timmarsveckan och betalar sina arbetares försäkringspremier.
På Prieto Organics i den lilla staden Buenavista berättar arbetarna att de har fått ledigt på lördagarna sedan rättvisemärkts symbol dök upp på företaget. Dessutom kan de ansöka om stipendier för att skicka sina barn till skolan och besöken hos företagets läkare är gratis.
Varje låda rättvisemärkta bananer som säljs ger en dollar till projekt som ska förbättra arbetarnas tillvaro. Förra året rann 350 000 dollar in i arbetarnas kassa på Prieto Organics.
Men trots att Prieto Organics har varit rättvisemärkt sedan år 2000 har inte alla anställda hunnit få del av förmånerna.
– De säger att jag ska få semester för första gången i år, hoppas att det är sant, säger Roberto som har arbetat i fem år på Prieto Organics.
Försäkring och anställningskontrakt fick han först efter tre års arbete. Innan dess kallades anställningen tillfällig.
Företagets vd Pablo Prieto förklarar att det går långsamt att förhandla fram anställningskontrakt för alla arbetare. Problemet är att företaget bara går med på kontrakt med falska anställningsdatum. Skulle de medge att i stort sett alla anställda har arbetat många år utan lagliga kontrakt och försäkringar riskerar de böter och stämningar.
– Det skulle innebära ett enormt juridiskt problem för oss. Det skulle kunna bli väldigt dyrt, säger Pablo Prieto.
Prieto Organics med sina drygt 250 anställda är ett undantag bland Ecuadors rättvisemärkta bananodlare. Alla andra är små familjeägda jordbruk som har slutit sig samman i kooperativ och gemensamt ansökt om att få sälja rättvisemärkta bananer.
Här blir det i det närmaste omöjligt att reda ut vem som sköter sig och vem som fuskar. I Ecuador finns ett trettiotal kooperativ, många med mer än hundra medlemmar. Allt detta ska övervakas av två inspektörer, anställda av företaget FLO-cert.
Det blir ett besök om året på varje kooperativ, med en förvarning ett par veckor innan inspektören dyker upp.
– De måste ju få tid att förbereda sig, säger Ximena Ganchala, en av inspektörerna.
Inspektionerna består av intervjuer på kontoret. De flesta odlingar har aldrig fått besök av inspektörerna.
– Vi gör så mycket vi hinner. Det blir stickprov på två–tre odlingar vid varje besök, säger Ximena Ganchala.
Det syns på gårdarna att det sipprar in pengar från rättvisebananerna. Moderna tvätt- och förpackningsanläggningar har växt upp mitt i djungelns massiva grönska och bostadshusen blir allt bekvämare. Den som behöver bygga till och renovera kan få räntefria mikrolån från kooperativet.
– Vi tog ett lån för att dra in elektricitet och snart har vi en färdig vattentoalett också, säger Felix Ortega som tillhör kooperativet Cerro Azul.
Men det är bara jordägarna som får del av pengarna. Ändå har varje jordbruk flera anställda som skördar bananerna och bär de lådorna till landsvägen där lastbilarna hämtar dem och forslar dem till hamnen.
– Vi har funderat på om det finns något sätt att försäkra dem, men vi har inte haft råd, säger Pablo Leon, vd i kooperativet Cerro Azul.
Rättvisemärkts kriterier för hur anställda ska behandlas gäller inte för de små jordägarna.
– Det är en problematik som är känd för oss, men om vi ska gå in och kontrollera så krävs det att det ska vara en betydande mängd anställda på samma arbetsplats, ett par hundra personer i alla fall, säger Daniel Sommerstein på Rättvisemärkt i Sverige.
Skördearbetarna har inga fasta jobb, inga förmåner. De samlas varje morgon före soluppgången på torg och i vägkorsningar. Utrustade med ryggsäckar, gummistövlar och machetes väntar de på att bli upphämtade av de stora lastbilarna som kör ut dem till plantagerna. Några har redan en överenskommelse med någon odlare. Andra försöker förhandla till sig en rimlig lön innan de kliver upp på lastbilsflaket. Ett dagsverke kan kosta allt från åtta till 15 dollar.
Många av lastbilarna, fullastade med billig arbetskraft, rullar iväg mot de rättvisemärkta kooperativen. Men för daglönarna spelar det ingen större roll var de hamnar. Rättvisemärkts regler gäller inte dem och arbetsgivarna slingrar sig undan arbetslagstiftningen lika lätt som på alla andra företag i landet.
– Det märks att de små jordbrukarna har ont om pengar, de driver på oss mer, säger Winston Espinosa som har arbetat på flera av jordbruken i kooperativet Cerro Azul. De kräver att man ska hinna med flera arbetsuppgifter på en gång. Det är klart att de inte har råd att betala försäkringar. Men de är ofta snällare än cheferna på stora plantager. Ibland får man ett glas läsk när det är varmt.
Åsa Wilson är frilansskribent och särskilt svag för Ecuador. Hon har gjort flera resor runt landet och arbetat ett halvår på dagstidningen La Hora i huvudstaden Quito.