Drömmen om frihet
Vem är fri? Vem är det inte? Efter kapitalismens svarta höst kommer kanske frihetbegreppet att skifta betydelse. Jan-Erik Pettersson spårar det i årets bokutgivning.
Av Jan-Erik Pettersson
Illustration: Emma Hanquist
Den 29 september 2008. Världens börser faller fritt. I Dagens Nyheter motiverar en senator sitt nej till den första räddningsplanen för USA:s ekonomi:
– Eftersom jag tror så starkt på den fria marknaden och friheten.
Frihet var ordet. Frihet och fri marknad. Idag är det en självklarhet att dessa två storheter uttalas i samma andetag.
Så har det inte alltid varit. Friheten var den franska revolutionens slagord. Och den nordamerikanska frigörelsens. Och alla de koloniserade ländernas. Kanske kommer ordet än en gång att skifta betydelse efter denna kapitalismens svarta september.
När politikens och marknadens aktörer sagt sitt är det tid för analyser och debatter. Och kanske, kanske, kommer de att förändra vårt sätt att använda ordet frihet.
För de debatterna kommer inte att handla om frågor som när återhämtar sig börsen eller vad händer med mina pensionspengar (nog så viktiga frågor), utan om hur har vårt frihetsbegrepp skapats? Vem är fri? Vem är inte?
Denna artikel ska handla om sådana frågor, så som de kan spåras i ett litet urval samhällsböcker i årets utgivning.
Nina Björks Fria själar (Wahlström & Widstrand) är en bok som visar sig vara en doktorsavhandling och som kanske därför är lite mera omständlig och fyrkantigt disponerad än den annars hade behövt vara, men som ändå är ett viktigt bidrag till den debatt som måste komma. En bok som analyserar frihetstanken och liberalismen, dess historia och ideologi, och undersöker vad dessa idéer får för konsekvenser för en levande och kämpande människa i det sena 1800-talets Sverige.
Textens centrum är den svenska 1800-talsförfattaren Victoria Benedictsson, lantbrukardottern som gifte sig med en 30 år äldre postmästare i Hörby och som helt av egen kraft blev författare, en av de ledande i det moderna genombrottets svenska litteratur. Dessa unga författare krävde, inspirerade av chefsideologen på andra sidan sundet, Georg Brandes, att få sätta problem under debatt, feja bort gamla konventioner, förändra samhället helt enkelt.
Men ingen av dem hade en så stark dröm om frihet som Victoria Benedictsson. Det var en dröm om att skapa sig själv. Bli helt oberoende av omständigheterna, av konvenanserna, av kroppens behov, av könet. Att som författare utföra en prestation som kunde bedömas på ett rent objektivt sätt. Frihet.
Så hände det osannolika. Hon träffade Georg Brandes. Hennes oöverträffade idol. Och inte bara det. Han närmade sig henne och de inledde ett förhållande. Därmed kunde Victoria få sitt objektiva utlåtande så att säga ur hästens mun, från överdomaren själv. Det blev ett dråpslag. Mot all rimlighet underkändes hon som författare och intellektuell men godkändes som kvinna. Det var bara kroppen han ville ha. I djup förtvivlan konstaterade hon att hon hade fel kön. Den sanna och objektiva prestationen var inte möjlig för henne. Och det hjälpte föga att hon satte Ernst Ahlgren som författarnamn på sina böcker. I sin dagbok skrev hon mot slutet: »Jag ville ändå hellre vara död. Jag är ju blott en qvinna«. 38 år gammal skar hon halsen av sig med en rakkniv. Året var 1888.
Varför kunde hon som var en radikal och liberal person inte se att det hon genomfört var en bragd? Varför behövde hon Brandes godkännande? Varför måste hon stiga ut ur sitt kön för att kunna skriva? Varför stod hon där så ensam med sitt författarskap, sin drömda stora prestation? Nina Björk pekar på hur starkt hon var inskriven i ett specifikt liberalt tänkande som etablerats under nästan två århundraden och som går tillbaka till två ledande ideologer – John Locke och John Stuart Mill.
Båda lärofäderna spikar fast den viktigaste tesen i den liberala ideologin: Alla är födda fria och jämlika.
Men både Locke och Mill lever i samhällen som är radikalt ojämlika. Och båda försvarar den ojämlikheten. Enligt Locke är grunden för människans frihet att hon äger sin kropp och kan göra vad hon vill med den. Hon kan till exempel ingå ett avtal om att skänka sin kropps prestationer till en annan människa i utbyte mot pengar. Det är då ett frivilligt avtal, och i sin ordning, även om det resulterar i att den ena parten blir rik och den andra fattig.
John Stuart Mill, som lever 100 år efter Locke, formulerar sig ännu lite tydligare. I boken Förtrycket av kvinnorna slår han fast det moderna samhällets grundsats: det är inte börd utan prestation som ska avgöra en människas placering på rangskalan. Men skillnaden mellan toppen och botten på skalan kan i princip vara hur stor som helst. Och det är alltid som en enskild individ, utanför kroppens behov, och aldrig i samarbete med andra, som människan skapar sig själv.
Den suveräna människan är målet och meningen med livet, alltså själen. Men för Mill är friheten både ett löfte och ett hot. Som många efterföljande marknadsliberaler är han på samma gång programmatisk optimist och känslomässig pessimist. Den moderna – och eftersträvansvärda – utvecklingen, tycks sätta krokben för sig själv. Dess oundvikliga följd heter nivellering. Vi får ett massamhälle där allt blir mer och mer detsamma. Och när massan träder fram på arenan så minskar friheten.
Friheten är därmed hotad av människor som förkastar idén om människans totala oberoende och som därmed bildar partier och fackföreningar, förespråkar statsingripanden. Eller påpekar att människan är del av naturen och att friheten därmed har sina givna begränsningar. Men Victoria Benedictsson såg aldrig detta som en möjlighet och därför kunde hon inte skippa Brandes och ta fasta på de i grunden optimistiska tankar som fanns i hennes egna böcker.
Från Victoria Benedictssons sena 1800-tal ska vi förflytta oss fram till vårt tidiga 2000-tal.
John Stuart Mill hade nog varit nöjd med en del saker här. Nivelleringen har inte blivit allenarådande så som han befarade. Rangskalorna är inte borta, föreställningen om den oberoende individen lever i högönsklig välmåga.
Fast vissa är förstås mera oberoende än andra. Mycket mera oberoende.
Amerikanen David Rothkopf skriver i sin bok Superclass (Leopard) om de mäktigaste och rikaste människorna i världen. De är 6 000 till antalet. De är ledarna för de största företagen, de är toppolitiker, toppbyråkrater, höga militärer, och på tampen, som ett slags clowner, några artister, konstnärer, författare. Och de upplever sig nog som just suveräna. De rör sig fritt över hela världen. Talar med vem de vill. Fattar på några minuter beslut som påverkar miljoner människor, men känner sig inte ansvariga inför dessa. De är superklassen.
Rothkopfs bok är lite märklig. Den utger sig för att vara en kraftig kritik av denna klass, samtidigt är det tydligt att författaren beundrar dess individer och är synnerligen smickrad över att få umgås med dem. De är ju så kunniga, bildade, vidsynta och trevliga.
Det som är bra med boken är dess konkretion. Det är de här människorna, säger han. De här organisationerna. Så här gör de. På de här ställena möts de. Här käkar de lunch. Så pratar de.
Superklassaren känner i första hand samhörighet med andra medlemmar av den högsta globala kasten oavsett var dessa kommer ifrån, anser Rothkopf. I realiteten är det naturligtvis inte riktigt så. Nationer spelar fortfarande en oerhörd roll på världsscenen. Varför skulle vi annars bry oss så mycket om det nordamerikanska presidentvalet? Varför skulle annars ett land börja krig mot ett annat? Och företagsledarna i superklassen agerar naturligtvis först och främst i sina egna företags intressen. Fast själva ser de sig helst som oberoende, objektiva globalister i en värld som styrs av inskränkta åsikter och särintressen. Därför är det rimligt att det är de som avgör de riktigt stora frågorna.
Superklassen har ju också svar på det mesta. Vad tycker de då om de gigantiska inkomstskillnaderna i världen? Vad är de ett uttryck för? Rättvisa, föreslår USA:s före detta finansminister Lawrence Summers. Världen fungerar allt bättre och de högpresterande har helt enkelt börjat få sin rättmätiga del av vinsterna. Men bara börjat, väl att märka.
Eliten strömmar från elitskolorna ut till de största företagen. I USA gick strömmen tidigare från Harvard till juridiska toppjobb. Idag, eller snarare när boken skrevs 2007, gick den från Harvard till investmentbankerna: Goldman Sachs, Lehman Brothers, Morgan Stanley. Framför allt för att dessa betalade så oerhört mycket bättre än alla andra. Genomsnittslönen för en anställd hos Goldman Sachs låg 2006 på runt 4 miljoner kronor. Företagets vd Lloyd Blankfein hade en lön på närmare 400 miljoner kronor.
Och vilka var de största bidragsgivarna till politikers kampanjer när boken skrevs? Jo, Goldman Sachs, Citigroup, Credit Suisse, Merril Lynch, Morgan Stanley, Bear Stearns, och hedgefonderna Fortress och SAC Capital.
Nu sägs att marknaden har tillåtits gå lite för långt, därför får politikerna blanda sig i det hela. Fast sanningen är att in- och sammanblandningen har pågått länge. Banker och kreditinstitut har haft halva inne i USA-politiken i åratal. Det är med politikernas goda minne som krisen byggts upp. Det är de som garanterat det övermått av frihet som bankvärlden åtnjutit.
Allt är ju relativt. I jämförelse med superklassen är västvärldens medelklass inte mycket att hänga i julgranen, rikedoms- och maktmässigt sett. Men jämfört med majoriteten av världens invånare så lever vi, ungefär en femtedel av jordens befolkning, i paradiset på jorden. Det menar i alla fall den norske professorn och författaren Thomas Hylland Eriksen i sin bok Jakten på lycka i överflödssamhället (Nya Doxa). För oss är det bara att välja: prylar, resor, kulturupplevelser, hobbys, läckra måltider. Smörgåsbordet är uppdukat.
Men är vi lyckliga? Icke. Alla undersökningar pekar på motsatsen. Olyckligheten är på frammarsch. Så det är tydligt att någonting fattas. Hylland Eriksen citerar en norsk sångare som sagt: »Vi har allt. Men det är också allt vi har.«
Det vi saknar är uppenbarligen något icke-materiellt, själen om man så vill. Och Hylland Eriksen pekar ut den för oss. Han kallar den hopp. Hoppet är det som alltför ofta saknas, i vårt samhälle där de viktigaste behoven är tillgodosedda och allt i övrigt förefaller så förutbestämt, färdigformat, opåverkbart.
Hylland Eriksen skriver lättillgängligt med massor av exempel hämtade från alla möjliga håll – idéhistorien, serievärlden, populärkulturen, idrotten. Och inget fel i det. Men ibland, rätt ofta faktiskt, känns boken mera kåserande än skarp. Vilket är synd, för det finns en hel del att hämta här. Och Hylland Eriksen är inte, som man skulle kunna tro av bokens inledning, ute efter att slå fast att vi blivit bortskämda av välfärdsstaten och skulle må bra av lite kalla avrivningar och ekonomiska stålbad. Tvärtom, understryker han, pekar de allra flesta undersökningar på att välbefinnandet är som störst när klasskillnaderna är som minst.
Men vad är den yttersta friheten för oss? Vad är det jordiska paradiset rent konkret för en vanlig medborgare i Sverige? Allt talar för att bilden som stiger fram på näthinnan kommer direkt från den senaste resebyråkatalogen. Kritvita stränder, turkost hav, vajande palmer, blånande berg.
Och det fantastiska är att dessa platser är fullt uppnåeliga för de flesta av oss. Men, som Milton Friedman brukade säga, det finns inga fria luncher. Allt kostar och i detta fall är det kanske inte i första hand pengar. Dessutom är det inte ens vi som får notan på bordet.
Jennie Dielemans livfulla och uppslagsrika reportagebok Välkommen till paradiset (Atlas) berättar om det fria resandets historia; hur överklassturismen övergått i massturism. Men också – och framför allt – om hur det går till idag. Om vem som får betala priset när marken exploateras, vattnet sinar, de traditionella näringarna slås ut och människorna tvingas in i turistindustrins härar av uppassare, servicefolk, taxichaufförer, souvenirförsäljare och prostituerade. Ständigt leende infödingar på pass för västerländska semesternjutare. Ja, frihetsdrömmen producerar ständigt nya rangskalor.
Idag framstår turismens motsägelser som allt mer absurda, allt omöjligare att hantera och försvara. Charterflygets orimliga klimatpåverkan förvandlar frihetsdrömmen till ett rent självbedrägeri.
Om man vill möta en författare som tycker att frihet är bra men bara för dem som kan hantera den, så kan man med fördel läsa britten Theodore Dalrymple. Han heter egentligen Anthony Daniels och är en före detta läkare som nu ägnar sig åt att skriva. Han brukar presenteras som en konservativ debattör. Det får nog anses vara en underdrift.
Livet på samhällets botten utkommer på Fri Förlag ägt av Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Och det kan ju finnas en logik i att man ger ut den här skriften. För det är ofta missbrukare Dalrymple skriver om (och som han har erfarenhet av som läkare.) Men det är ändå inte drogpolitiken han vill debattera. Vad det verkligen handlar om anges av bokens undertitel: Världsbilden som skapar underklassen.
Det är alltså själva underklassen, så som den ser ut idag, som han talar om. En underklass som har både mat och tak över huvudet, men saknar moral och handlingsförmåga. En infantiliserad klass. Som kräver frihet men inte vill ta ansvar.
Roderlösa båtar på livets hav.
Här har vi en författare som inte bara skriver om underklassen som det stora problemet i samhället utan också öppet visar sin motvilja för att inte säga avsky inför denna klass (de är fula, feta, hotfulla, insmickrande, självömkande). Det är både fascinerande och tröttsamt att läsa Dalrymple. Liksom flera andra konservativa debattörer tycks han innesluten i en tankebubbla. Han orerar om sina avskräckande favoritexempel i ett slags kolerisk-humoristisk ton och verkar ge blanka fasen i vad publiken tycker eller om den redan har somnat.
Fast själv menar han att han ser objektivt på saken. Och även om han säger sig hata all sorts offermentalitet så ser han underklassen som ett offer för en ideologi. Och förledarna heter i Dalrymples värld kultureliten. Det är den som predikar om sociala orättvisor och att samhället ska se till att ingen går under. Dessa förvrängda analyser suger underklassen i sig som en alkoläsk och spyr ut i form av pockande krav över politiker, socialarbetare och läkare. Samtidigt håller överklassen frivilligt på att klassa ner sig genom att ta över underklassens moden och dess musik för att inte tala om dess allra mest avskyvärda företeelser såsom tatueringar och piercing.
Denna samhälleliga ruttenheten beror inte helt oväntat, enligt Dalrymple, på för lite marknadsfrihet och för mycket social frihet, men framför allt på avsaknad av högre mål. Själ alltså. Eller religion om man så vill. Fast ingenting tyder på att Dalrymple tror på Gud. Här hamnar han således i problem. Hur ska ett religionssubstitut kunna konstrueras i vårt sekulariserade samhälle? Hur ska underklassen fås att bedja och arbeta i stället för att knarka och stjäla? Ja, kanske genom att tro på den västerländska kulturen, den egna nationen eller borgerligheten med dess fasta moral.
Hos Dalrymple kan vi se nyliberalismens avgång, och nykonservatismens tillträde, i rollen som högerns ideologiska ledstjärna. Frihet åt dem som är kreditvärdiga. Handklovar och moralkakor åt de andra.
Jan-Erik Pettersson är journalist.