Ordfront
Bli medlem

Ny dom över Nostradamus spådom

  

Av Johan Berggren

I århundraden har hans verser läst som esoteriska profetior, sannsyner om historiska händelser från mitten av 1500-talet. Nu när Michel de Nostradames, Nostradamus, Profetior, för faktiskt första gången översatts i korrekt ordning och utan fantasifulla ändringar, borde mystikerna jubla.
Men icke.

Även om det i våra dagar anses suspekt att tro på mystiska profetior, så är stadigt Nostradamus en av bibliotekens mest efterfrågade och utlånade författare. Men få mystiker finns att få tag i i Sverige. Skammen över att tro på medeltida astrologi tycks ligga som en våt, tystande filt. En herre som Ordfront magasin kontaktade, väljer att »låta det vara osagt« om det finns sannvisioner i Nostradamus Profetior, men hävdar bestämt att där finns »andliga och mystiska värden« som man »bör hysa respekt för«.

Tyvärr vill denne lärde herre inte förekomma med namn i en artikel om Nostradamus – så stor är skambeläggningen. I samtal om nyöversättningen säger han dock – lite skämtsamt – att den är »årets esoteriska ogärning.«

Anledningen kan vara att Anna Carlstedts och Jan Stolpes,  långt mer än tidigare översättningar är språkligt, versfotsmässigt och idéhistoriskt mer korrekt. Till exempel översätts nu »Hister« i strof 2.24 med »Donau« – eftersom Hister är flodens latinska namn. Alla fantasirika försök att få in »Hitler« i profetian går om intet. Så här lyder den nya översättningen:

Grymma vilddjur drivs av svält att korsa floder:
Större delen av trupperna ska gå mot Donau.
Store fursten släpar någon i järnbur
medan det germanska barnet vakar över Rhen

Men även om det inte handlar om andra världskriget är det ändå en ruskig bild, en av många, som Nostradamus frammanar ur ensamma vaknätter vid liten eld, såsom han lärt att antikens siare suttit, framkallat melankolins inspiration, och fått syner från gudarna – i den fromme katoliken Nostradamus fall Gud. Som den allra första kvadrinen lyder:

Sitter om natten i hemlig begrundan
ensam, vilande på pallen av brons
då en späd flamma stiger ur ensamheten,
manar fram vad ej är fåfängt att tro.

Men visst finns det fog för löjet som vilar över traditionen att tro att Nostradmus spådde sant, ett löje som startade redan 1558, tre år efter att Profetiorna gavs ut, när samtida franska satirikern Videl publicerade en pamflett som drev med dem.

Det finns också fog för att se texten i ett idéhistorisk klart ljus, för att bättre begripa den, och inte minst som läsare närma sig den utan hela »sannspådoms«-filtret emellan. Men ändå – de är profetior. Man ska inte glömma att Nostradamus själv menade att han såg in i framtiden – han har inte blivit misstolkad på så vis, även om sentida troende har tagit sig stora friheter med tolkningar – inklusive snedöversättningar och rena förfalskningar – för att få renässansläkarens verser att stämma bättre med diverse historiska händelser. Men även ärligare översättningar och tolkningar kan få annan lydelse.

I »Hister«-strofen har till exempel vissa översättningar till engelska tolkat »R_in« i den sista raden som »rien«. Där Stolpe ser Donau och Rhein, två floder, ser de en dunkel »Hister« samt ett germanskt barn som inget (rien) ser.

Vi ska dock vara på det klara med att Jan Stolpe är en auktoritet på medeltidsfranska, har till exempel översatt Michel de Montaignes essäer, och torde hamna i korrekt tolkning i långt större utsträckning än vad vi är vana vid från såväl Åke Ohlmarks fantasifulla och föga originaltrogna tidigare översättningar, som engelska och amerikanska mer eller mindre troende uttolkares.
(Dock lär inte Stolpe/Carlstedts nyöversättning döda allt tvivel, eftersom även den, eller i alla fall dess fotnoter, lämnar en och annan öppning för kritik. Exempelvis sägs i fotnoten till strof 1.74 den Barbarossa som nämns i samband med staden Antioka, vara den arabiske 1500-talssjörövaren. Snarare handlar det, när namnet Barbarossa och Antioka nämns tillsammans, om den mytomspunne tysk-romerske 1100-talskejsaren Fredrik Barbarossa, begravd i Antioka.)

Hur kommer det sig då att en del som Nostradamus siade om verkar så sanningsnära?
Tja, som redan satirikern Videl påpekade 1558; om man förutspår flera olika olyckor för varje fransk stad, kan man tillgodoräkna sig allt som sedan händer som en sann spådom. Och som Carlstedt beskriver är texten i Profetior öppen att tolka in lite av varje i. Den blir så av allmänna ordalag, och av vissa stilgrepp, som att konsekvent utelämna bestämd artikel.
Och att förklara hans svartsyn med att han själv vadat i pestepidemier i ett Europa härjat av religionsmassakrer och erövringskrig, räcker långt.

Anna Carlstedt och Jan Stolpes arbete hjälper oss att till skillnad från Katarina av Medici – samtida med Nostradamus – eller Joseph Goebbels – läsa in ödesbestämd mystisk sanning i Profetior. (Lockelsen i det mystiska lever vidare på bred front – i oktober 2008 sänder Svt ett avsnitt av Carin Hjulströms talkshow 21:30 med rubriken »Kontakt med det okända«.) Men även om Profetiorna berövats/befriats från mystiken, kvarstår, och kanske framträder tydligare, andra kvaliteter.

För Nostradamus ord ekar ändå kusligt relevanta genom århundradena. Även om inte en enda av profetiorna på pricken är sann, så stämmer hans vision av de följande 500 åren kusligt väl: Europa – och världen – har härjats av väldiga krig, det ena vidrigare än det andra, och plågats av grymma härskare.

Och just bilderna av dessa härskare gör Michel de Notre Dame relevant som annat än litteraturhistoria: Han var långt före sin tid i att inte smickra furstarna, utan kritisera dem. Han undslapp samtida furstars vrede genom att inte nämna någon vid namn, men dem han beskriver är skyldiga till att orsaka människors lidande och elände – det beror inte på Ödet eller Guds vilja. Det radikala och sanna i ett sådant narrativ går rätt genom århundradena. Nostradamus framstår som ärligare och friare i tanken än våra dagars fursteslickare, som igår satt på propagandaministerier, och idag återfinns i företagshyllande tankesmedjor där man ägnar dagarna åt att tillskriva de superrika fantastiska egenskaper, all framgång och rikedom förtjänar de, medan elände runt dem beror på onda influenser …

Slutligen är bilden av en ensam människa, som sitter i sen timme, bävande, men ändå uppkopplad mot världsalltets dunkla dyning, en direkt träff än in i våra postmoderna nätter.
Och sannolikheten för att vår framtid blir inte exakt, men något i stil med, vad Nostradamus förutsäger, är tyvärr fortfarande större än att hans Profetior kommer vara helt ute och cykla.

Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.

Michel de Notre Dame, Nostradamus, levde i Frankrike 1503–1566. Hans Profetior ANNO 1555 finns nu i nyöversättning av Anna Carlstedt och Jan Stolpe (Gidlunds).