Superlärarna - finns de?
Vem ska göra jobbet? Enstaka stjärnor eller en samspelt lärarkår? Hans Lagerberg reflekterar över språnget från folkskola till Klass 9A.
Av Hans Lagerberg
Gunilla och Stavros, Christin och Igor. En stor tevepublik tycker sig under våren ha fått nya spännande vänner – ur en yrkesgrupp som de tidigare uppfattat som helt oglamorös. Redan efter ett avsnitt av dokumentären Klass 9A såg nu Svenska Dagbladets reporter lärare glida fram genom skolkorridorerna i skinande vita rustningar under entusiasmens och yrkesskicklighetens banér (19/2-08).
Allt föranlett av att skolledningen på Johannesskolan i Malmö gett en skara »erkänt skickliga« lärare uppdraget att på en termin förvandla en klass med usla betyg till en av rikets tre bästa klasser - inför Sveriges televisions kameror.
Skulle »superlärarna« lyckas omstöpa dessa strulputtar till toppelever? Tävlingsmomentet i »Make Over«-anda fängslade många tittare, men i bakgrunden skymtade intressanta frågor som: Vad betyder en lärare? Vad förmår han eller hon? Kan en stjärnlärare verkligen vända utvecklingen i en klass? I en skola? I ett skolväsen?
Jag blev fundersam när skoldebattörer som brukade resonera i ekonomiska termer redan på förhand förklarade sig övertygade om att lärarna skulle lyckas. Och under första avsnittet förvånades jag över hur få eleverna var – och inte föreföll de heller särskilt motsträviga.
Märkligt var även berättarens tal om att det gällde att förvandla en av Sveriges »tio sämsta skolor« till en av rikets tre bästa klasser. Skolor – klass? Förklaringen till glidningen anades när pressen rapporterade att klassens betygssnitt egentligen inte var så katastrofalt, och när berättaren fortsatte att konfrontera bäst mot sämst stod det helt klart att dokumentären hade starka drag av en genre där kontrasterna är viktiga för dramaturgin.
Här fanns uppenbara likheter med dokusåpor om »elaka kockar« som rycker upp krogar nedosade av frityr och slentrian. Producenten hade konstruerat ett drama, som fick nerv av en verklighet där niondeklassarna skulle välja framtid – eller väljas bort –och manipulationen fick många lärare jag mötte att helt ta avstånd från jippot; de vägrade att se programmen.
Kanske missade de ändå något.
Det har varit intressant att se »superlärarnas« möte med eleverna i Klass 9A. Enligt eleverna hade klassens tidigare lärare inte brytt sig eller bara följt schemat. De nya är mänskligt förstående och intresserar sig för vad som händer eleverna även utanför klassrummet.
Idrottsläraren säger att varje gång eleverna lyckas så har också han lyckats. »Jag är här för din skull«, säger han till eleven som skolkar. En sådan inställning är ingalunda självklar – det har alltid funnits lärare som sett som sin främsta uppgift att »upprätthålla nivån« och tyckt att de elever som inte nått denna får skylla sig själva.
Lärarna i Klass 9A försöker vinna elevernas kärlek och respekt. De lyssnar, de anstränger sig att förstå. »Jag försöker få mina elever att tycka om mig och det jag tycker om«, säger matematikläraren. Eleverna känner att de nya lärarna vill dem väl, trots att de ställer höga krav, för samtidigt får eleverna höra: Ni kan klara det här!
Allt stämmer väl med fackpedagogernas teser om att det behövs kärlek och struktur för ett gott lärande. I framgångsrika skolor är klimatet vänligt samtidigt som det finns tydliga regler och höga förväntningar på alla. Men hur blir man som lärare en god auktoritet?
Min farfar var folkskollärare. På seminariet i Karlstad fick han för hundra år sedan många påtagliga tips. De flesta handlade om hur lärarens regemente skulle upprätthållas. I övrigt härmade han sina egna lärare – eller prövade sig fram på egen hand; som lärare i en byskola med flera årskurser i samma rum måste han samtidigt som han hade genomgång med en grupp se till att de andra arbetade självständigt.
Det var en nödlösning för många skollärare, som ledde fram till utveckling av arbetsskolans i många avseenden goda pedagogik. Och insikten om att man disciplinerar eleverna lättare genom att sätta dem i arbete än genom att slå dem.
För utövaren av ett intellektuellt yrke kan det tyckas självklart att detta bör bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet, men det är inte alltid lätt att omsätta forskarråd i handling. Ingen kan plugga sig till att bli en bra lärare. Man kan lära sig massor genom att läsa om hur man bör bemöta elever eller planera sitt arbete men aldrig få ett allmängiltigt svar på frågan: Hur gör man? Läraren hamnar ofta i oförutsedda situationer, och ingen manual är giltig för alla elever.
För att klara sina uppgifter utvecklar duktiga lärare en tyst kunskap – som jag vill kalla konst. Det handlar om kunnande i att skapa förtroendefulla kontakter med eleverna och att anpassa undervisningen till varje enskild elev. Sådant klarar »superlärarna« i Klass 9A bra, vilket delvis kan förklaras med deras läggning men mer med att de genom erfarenhet vant sig vid att improvisera och att vara öppna inför nya tekniker och kulturer.
De skapar ordning med engagemang, kärlek och struktur. De åstadkommer arbetsro genom att erbjuda mening och glädje, med konsekvens och envishet. Sålunda tillkämpar sig dagens lärare den auktoritet min farfar fick genom att bara vara lärare.
I det avseendet har »superlärarna« imponerat på mig, de har kunnat motivera eleverna och skapa förutsättningar för dialoger. Som representant för den goda lärarkonsten säger en av dem att hon försöker hitta vägen till eleven, ge uppgifter efter förmåga. Men om själva undervisningen har teveserien varit mycket förtegen.
Min farfars uppgift var att fostra barnen till lydiga och gudfruktiga undersåtar. Sådana dygder blev inte lika gångbara i ett högindustrialiserat samhälle som ville kalla sig demokratiskt. Det gav utrymme för pedagoger som satte »barnet i centrum«. Ibland tolkades detta som att eleven skulle söka sig fram till kunskapen på egen hand, vilket egentligen få progressiva pedagoger verkligen hävdade.
Nestorn bland dem, John Dewey, talade om att eleven skulle vara i centrum för lärarens och läroplanens bemödanden – och att barnet inte fick fastna i sin egen erfarenhetssfär.
Den läroplanskommitté som beredde våra gällande läroplaner, Lpo 94 och Lpf 94, ansåg att den svenska skolan ändå kommit att lita väl mycket till elevens aktivitet och att den förbisett skolans centrala funktion att överföra värden från tidigare generationer – sedan var det en annan sak att kunskaper aldrig kan »läras ut« utan bara förvärvas genom den lärandes egen aktivitet. Läroplanen försöker därför förena den progressiva pedagogikens intresse för utveckling och kreativitet med förmedlingspedagogikens koncentration på lärande och tydlighet.
Hur lyckades då lärarna i Klass 9A?
Ordföranden för Lärarnas Riksförbund Metta Fjelkner var mycket nöjd med dokumentärens lärarbild. Säkerligen har »superlärarna« också övertygat de flesta tittarna om att lärares engagemang betyder mycket för elevernas prestationer. Fast det är ju ingen nyhet. Otaliga enskilda har genom åren vittnat om lärare som gjort livet bättre; det bortauktionerade barnet Harry Martinson mötte till exempel en lärare som jagade bort »gråhetens råttor och skyddade släktet från digerdöden Dumhet«. Att lärarnas kompetens gör skillnad bekräftas även av Skolverket, när detta konstaterar att det finns stora variationer inte bara mellan utan också inom skolorna – även i »dåliga« skolor finns det grupper av bra lärare som får verksamheten att flyta. För många elever utgör dock mötena med de inspirerande lärarna bara tillfälliga avbrott i en trälig skoltid.
Om »superlärarna« nådde teveproducentens mål eller inte är ointressant – skolans uppgift är knappast att få klasserna att tävla i betyg. Viktigare är om lärarna uppnått de mål de själva och läroplanen satt upp. Men om det får vi inget veta. Och trots att det varit intressant att följa lärarnas arbete med elevernas lärande har teveserien samtidigt tenderat att inskränka skolproblemen till frågor om personligheter. Det är seriens riktigt stora problem. Vad Klass 9A inte låtsas om är alla andra faktorer som avgör om en lärare ska kunna utöva sin konst fullt ut.
Skolan lär framför allt eleverna att vara elever, den vänjer dem vid beteenden som kan vara nödvändiga för att kollektivet ska fungera – men även att vänta, att sitta still och inte fråga varför, att anpassa sig till kamraternas normer och lärarens nycker. »Det rör sig om förfalskning, föregivande av kunskaper, färdighet att ostraffat hämnas, snabb tillägnelse av allmänna talesätt, smicker, underdånighet, beredvillighet att förråda sina likar för de högre uppsatta osv, osv«, skrev Bertolt Brecht i Flyktingsamtal.
På 1990-talet tänktes kampanjen Teach for America ändra situationen för eleverna i USA:s fattigskolor. De skulle få ett fullödigt liv genom att lära sig att mobilisera sina resurser. Därför engagerades lärarna från de bästa universiteten, en elit av unga lärare som gick till verket med stora ambitioner och de bästa avsikter – ett förstorat och seriösare Klass 9A-experiment. Men kampanjen misslyckades. Eleverna uppförde sig inte som lärarna beräknat, parternas uppfattningar om livssammanhangen skilde sig alltför mycket – de kunde inte mötas.
Dagligen uteblir mötena även i svenska skolor, eftersom lärarna tillhör medelklassen och ofta inte ens närmare reflekterar över att många barn är vana vid andra normer. Det har genom åren fått otaliga barn från arbetarklassen att uppfatta sig som avvikande.
I korridorer och lektionssalar byggs hackordningar upp. Mellan eleverna. Och mellan dem och lärarna – vilka inte självklart har rätt men mer makt. Det åligger dem till och med att värdera, kritisera, korrigera och sortera eleverna. Trots att skolans uppgift länge varit att sträva efter demokrati och jämlikhet har den fortsatt att skapa hierarkier genom att premiera dem som utvecklat ett underordnat beteendemönster, läs: fjäsk, och sedan de flesta lärare sagt sig önska »elevdemokrati« följer gärna reservationen: fast dom är nog inte riktigt mogna än.
Ändå har många pedagoger påstått att orsaken till att den svenska skolan hävdat sig så väl internationellt ligger i dess utflöde av demokratisk kultur – och att lärarens konst ligger i att skapa denna öppenhet. Vår nuvarande utbildningsminister Jan Björklund varnar däremot för att lärare och elever ska vara kompisar. Han har rätt i den meningen att lärarna ska vara arbetsledare och i allmänhet är eleverna överlägsna när det gäller erfarenheter och kunskap, men just det gör deras förmåga att skapa närhet till eleven desto viktigare. Tilliten behövs inte »bara« för att skapa tilltro till att demokrati fungerar i praktiken utan är också förutsättning för en läroprocess där elevens intresse får stort utrymme för lärarens styrning. För att skapa förtroenden är dock skolans hierarkiska organisation inte särdeles lämpad. Och än svårare blir det när konkurrensmentaliteten är så påtaglig som i teveserien.
Eleverna konkurrerar redan om utrymmet framför tevekameran – liksom lärarna. Inte ens alla lärare som utvalts till Klass 9A tycks duga till tevestjärnor – somliga skymtar bara förbi. Märkligt är också att i en tid när skolledningarna talar om vikten av att alla lärare »drar åt samma håll«, så arbetar Klass 9A:s lärare var för sig. Först vid en kris klagar klassföreståndaren: »Folk kommer och flyger ut och in«. Då bestämmer sig »arbetslaget« för att anpassa sig mer till varandra. Men i serien förblir den ensamma läraren hjälte. Och dessvärre så hotas det viktiga lärarsamarbetet även ute i verkligheten av individuell lönesättning och av att rektorer ingriper för mycket eller för lite; en av anledningarna till krisen för Johannesskolan var för övrigt säkert den brist på stabilitet som följt av att skolan förbrukat en skolledare per läsår. Denna påfrestning på cheferna har samband med företagskulturens intåg i skolsystemet.
Sedan 1980-talet har skol- och hälsosystem över hela västvärlden utsatts för avregleringar. Marknadsmekanismer har påståtts kunna styra mål- eller resultatinriktade verksamheter bättre än myndighetsregler, och ekonomernas styrmedel har förts in i en sektor som alltifrån Sokrates tid haft en helt annan uppfattning om rationalitet och förnuft. Numera ses utbildning som investeringar – i humankapitalet. Jan Björklund försvarar nya nationella prov i fysik, biologi och kemi med att de naturvetenskapliga ämnena är viktiga för svensk industri och svenskt näringsliv. Det finns också stora pengar att tjäna inom utbildningssektorn, och nyliberalerna betraktar skolan som vilket affärsområde som helst. De tvekar inte om att de skolor som inte kan »konkurrera« bör läggas ned. (Det höll på att hända Johannesskolan, och satsningen på »superlärarna« kan ses som ett försök av skolledningen att vända trenden.)
Vi är alltså på väg mot ett system med skolföretag, där lärarna i värsta fall blir försäljare som ska tillgodose kundernas (elevernas) önskemål med hänsyn till deras betalningsförmåga. I skolpolitiken talas inte längre om jämlikhet utan på sin höjd om likvärdighet; det handlar nu inte om att enskilda elever ska få tillgång till resurser efter behov utan att skolorna ska få lika tilldelning i stort. I den långa teveserien Klass 9A nämns aldrig att segregeringen blivit skolans största problem. Att kulturella och sociala problem är koncentrerade till vissa skolor, är däremot i fokus för dokumentärfilmen Vikarien (2006, regi Åsa Blanck, Johan Palmgren). I den miljön har lärarkonsten blivit så gott som omöjlig att utöva även för engagerade och erfarna lärare, och jag tvivlar på att ens den karismatiske Stavros från 9A skulle lyckas där – än mindre jag själv. Även i »bra« skolor påverkas dock lärarkonstens villkor av skolsystemets utveckling.
Vad blev det av den bildningsskola läroplanen förordar? Den som ser bildning som processer och förhållningssätt och önskar att eleverna ska bli medvetna om hur de tänker och lär sig lära? Jan Björklund föredrar »beständiga« kunskaper och företräder en facitkultur, där till och med kulturarvet riskerar att ses som »fasta kunskaper«, en rigid kanon.
Björklund utnyttjar den vulgarisering av kunskapsbegreppet som länge präglat tidningarnas rapporter om de internationella kunskapsmätningarna, uttolkade som om de gällde ishockeyresultat. Den svenska skolan har framställts som en katastrof – vilket den ingalunda är. Till och med mäktiga intressenter inom näringslivet, som annars är nöjda med skolans privatisering, vänder sig mot att ensidigt pluggande premieras. De önskar en arbetskraft som är flexibel och initiativrik, och de oroas över att de svenska femton-åringarnas resultat på sistone något försämrats enligt Pisa-undersökningarna – när det gäller att förstå sammanhang och tänka självständigt, inte i »fasta kunskaper«. Jan Björklund håller dock fast vid dessa, sådana som lätt kan mätas, och ibland låter det på hans anhängare som om kontroller i sig skulle förbättra resultaten.
Givetvis behövs utvärderingar för att eleverna ska få veta hur de klarat sina uppgifter, och behovet av inspektioner har ökat eftersom friskolor kan startas utan större kompetenskrav och gärna använder sig av obehörig, billigare personal. Men samtidigt som Skolverket hävdar att kontroll är nödvändig för att en skola ska bli framgångsrik varnar det för att kontrollen tar överhand. Lika mycket måste satsas på kunskaper och omsorg.
Betoningen av kontrolliver har lett till att den målstyrda – eller snarare resultatstyrda – skolan åter centraliserats. Standardiserade prov går illa ihop med en pedagogik som bygger på att läraren anpassar undervisningen till individers mognad och förmågor. Nivåkontrollivern är ett hot mot lärarnas professionalism och deras lärarkonst. Samtidigt behövs en hård kontroll av andra saker i marknadsskolan: att ledningen inte sätter vinsten före elevernas intressen.
Med betygshetsen inskränks den frihet läroplanerna ger lärarna, och en del skoldebattörer tycks tolka professionalitet som förmågan att fermt expediera detaljerade order – som hugskottet att bidra till att en klass ska bli Sveriges tredje bästa. De myndigheter som stött lokala utvecklingsprojekt läggs ned, medan utbildningsministern i stället satsar miljoner på utökade inspektioner.
Den nya betygsutredningen uppmanades att inte bry sig om sambandet mellan kunskap/lärande och betygen, och enligt pedagogen Hans-Åke Scherp (SvD 23/3-08) har åtskilliga åtgärder inom skolområdet det senaste året stridit mot den pedagogiska forskningens resultat. De har i stället styrts av populistiska villfarelser om att kontroll, ökade krav och hårda tag leder till lärande och fördjupade kunskaper. En tidigare moderat skolpolitiker försvarade dock utbildningsministern: på skolområdet räcker sunt förnuft och allmän livserfarenhet bra. Man undrar vad läkarna skulle säga om landstingspolitikerna uppmanade dem att använda sig av sitt sunda förnuft vid operationer?
Teveserien Klass 9A riktade uppmärksamheten mot lärarkonsten. Det behövdes, men när seriens producent sa sig inte ha något emot att »romantisera upp lärarna lite« visade han oförståelse för riskerna med att fokusera allt på lärarnas kompetens.
De skoldebattörer som hyllat Gunilla och Stavros har inte självklart lärarkårens eller elevernas utveckling i åtanke. När de förespråkat högre lärarlöner har de förenat detta med ökade krav på lärarna, på en yrkesgrupp som redan är ovanligt hårt drabbad av »utbrändhet«. Om man ensidigt utpekar lärarens kompetens som faktor för skolornas framgång finns dessutom risk för att lärarna får skulden när politikerna gör villkoren för utövande av lärarkonsten omöjliga. Än märkligare blir förstås ett verbalt hyllande av lärarnas professionalism om man samtidigt tjatar om att de måste kontrolleras hårdare. Samt försvarar anställning av obehöriga.
Det finns en stor risk med att skoldebatten inriktas på individer i stället för på de totala resurserna. Superlärare finns inte, i alla fall inte i den meningen att de klarar alla skolproblem. Och skolan är inte en angelägenhet bara för lärare. Den är allas ansvar.
Hans Lagerberg är före detta lärare. Hans senaste bok Lärarna. Om utövarna av en svår konst (Ordfront) nominerades till Augustpriset 2007.