Feminismen på skolgolvet
I skolan gäller fortfarande gamla könsnormer. Elevernas gymnasieval följer traditionella mönster, flickor presterar fortfarande bättre än pojkar och med den nya gymnasieskolan finns en risk att könsstereotyperna förstärks. Vad har hänt? Ordfront magasin besökte två högstadieskolor, en i Tyresö och en i Bollstabruk, för att prata jämställdhet.
Text: Annika Hallman
Foto: Lotta Törnroth
»Feminist? Nja jag vet inte … men jag är för jämställdhet!«
Så löd standardsvaret när feminismen kom på tal när jag var ung, om den ens fördes på tal, vill säga. På högstadiet och gymnasiet, i skolans värld, minns jag inte om någon överhuvudtaget tog upp saken. F-ordet var laddat.
Visst tyckte jag och de flesta andra tjejer i klassen (inklusive fröken) att pojkarna i klassen var allmänt jobbiga. Vi var en grupp rätt starka unga kvinnor som tog plats och var aktiva på lektionerna, men feminister? Begreppet fanns inte riktigt i vår begreppsvärld, ingen hade pratat med oss om hur lätt det är att falla in i stereotypa könsroller, om manliga härskartekniker, kvinnlig underordning och så vidare. Därför blev det en ögonöppnare när jag tog Marilyn Frenchs Kvinnorummet ur mammas bokhylla och inte kunde sluta läsa, och sen, på universitetet, möttes av fakta, fakta, fakta. Är det så här världen ser ut? Varför har ingen sagt något?
Då hade det blivit 1990-tal.
Hur är det i dag? Är unga mer medvetna om feminism och jämställdhet än vad jag var på 1980-talet?
Jag gör ett högst ovetenskapligt stickprov. Samlar åtta niondeklassare i Centrumskolan i Tyresö utanför Stockholm, sex tjejer och två killar, hälften går idrottsprofilen på skolan, hälften i musikklassen. Jag frågar: Vad betyder feminism för er?
– De flesta är nog feminister, men man vill inte säga det. Ordet feminism låter så negativt. Det låter som om tjejer ska ha allt. Jämställdhet är ett bättre ord, säger Sofie Edstedt.
– Det låter som en gammal sur kärring, säger David Tegnér.
– Jag har ingen direkt bild alls, säger Lukas Viktorsson.
De andra skruvar på sig.
– Ordet är så hårt, säger Linnea Forsén.
– Ordet ger fel associationer, något slags girlpower, fortsätter Sofie Edstedt.
– Jämställdhet är bra, men feminism låter som om kvinnor ska ha det så mycket bättre, säger David Tegnér.
Tillbaka på ruta ett?
Läser man vad Delegationen för jämställdhet i skolan presenterade i sitt delbetänkande i juli i år är det lätt att bli nedslagen. I Flickor och pojkar i skolan – hur jämställt är det? konstateras det att elevernas gymnasieval fortfarande är hårt könsbundna och att könssegregeringen har ökat sedan läsåret 1995/1996. I endast tre av 17 nationella gymnasieprogram råder en någorlunda jämn könsfördelning, det är inom utbildningar för naturvetenskap, samhällsvetenskap och medier. Yrkesprogrammen är särskilt hårt uppdelade. Flest pojkar finns på el-, fordons- och byggutbildningarna och flest flickor på hantverks-, omvårdnads-, barn- och livsmedelsutbildningarna. Och de som bryter mot de traditionella valen på gymnasiet hoppar oftare av skolan eller byter utbildning.
I betänkandet hänvisas det till forskning som visar att pojkar får mer taltid i klassrummet och tar mer av lärarens uppmärksamhet (fast oftast handlar det om tillsägelser) medan flickor oftare blir hjälpredor eller får agera »buffert« gentemot stökiga killar samtidigt som de upplever en större psykisk stress. Det konstateras också att betygsskillnaderna mellan flickor och pojkar är i stort sett oförändrade sedan 1960-talet. Flickor har i genomsnitt 10 procent bättre betyg i alla ämnen utom i idrott och hälsa, oavsett socioekonomisk bakgrund.
»Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster« står det klart och tydligt i skolans läroplan Lpo 94, liksom att all undervisning ska genomsyras av ett genusperspektiv.
Vart tog allt detta vägen i praktiken? Man får onekligen intrycket av att jämställdhetsarbetet i skolan står och stampar. En rätt olustig insikt som väl också fick utbildningsminister Jan Björklund att sjösätta den tvååriga utredningen Delegationen för jämställdhet i skolan förra hösten med syftet att just lyfta fram och utveckla kunskapen om jämställdhet i grundskolan och på gymnasiet. Utredningen ska kartlägga och analysera könsskillnaderna i utbildningssystemet, ta fram kunskapsöversikter och identifiera områden där ytterligare kunskap om jämställdhet och genus behövs.
För som läget är i dag når inte skolan jämställdhetsmålen, står det i delbetänkandet. Ett problem är lärarnas brist på insikt kring det egna förhållningssättet. Lärarna tror att de behandlar alla lika fast de inte gör det och många ser inte frågan om jämställdhet som obligatorisk »utan snarare som ett komplement till den vanliga undervisningen.«
I Centrumskolan i Tyresö verkar det tyvärr stämma ganska bra.
– Nej, vi har ingen strategisk plan för hur vi ska arbeta med just jämställdhet, säger Lisbeth Carheden, biträdande rektor på skolan.
– Jag vet ju inte vad som händer exakt ute i klassrummen, men det finns en medvetenhet ute bland pedagogerna om att flickor ska få mer taltid och så, det ligger inom ramen för vårt arbete med allas rätt till lika behandling.
Centrumskolan har nyligen slagits ihop till en skola av de tidigare enheterna Nyboda skola och Forellskolan. Här går omkring 570 elever. De kommer från hela Tyresö, ett stort område.
– Eftersom vi har levt med en stor omorganisation så har sådana här inriktningar inte riktigt hunnits med. För vår skola är också andra frågor viktiga. Vi har många elever med arbetarklassbakgrund, och elever från andra länder. Därför försöker vi också få in vilka olika villkor vi lever under, säger Lisbeth Carheden.
Hon berättar att skolan däremot varje hösttermin avsätter en vecka åt värdegrundsarbete för alla elever på högstadiet.
– Då arbetar vi i smågrupper och diskuterar sådant som hur vi är mot varandra, vilka förhållningssätt som gäller, att alla ska respektera alla och så.
Att värdegrundsarbetet i skolan prioriteras framför jämställdhetsarbetet är väldigt vanligt, står det i delbetänkandet från Delegationen för jämställdhet i skolan. Och att jämställdhet är ett kunskapsområde är något som ofta förbises.
»Flera undersökningar visar att skolan har en tendens att förstärka traditionella mönster och uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt« skriver Skolverket på sin hemsida.
För att råda bot på det ska Skolverket på uppdrag av regeringen genomföra en rad jämställdhetsinsatser i skolan under perioden 2008–2010. Dels kan skolor söka jämställdhetsbidrag för olika jämställdhetsprojekt, dels kan lärare och skolpersonal få fortbildning i sådant som att motverka traditionella yrkesval och skolstress bland flickor och få ökad kompetens i frågor om sexualitet och samlevnad och hedersrelaterat våld.
– Satsningar på jämställdhet i skolan har funnits tidigare i olika omgångar genom åren, men högskolekursen på 7,5 poäng som är specialutformad för skolpersonal är ny. Den får intresserade lärare själva söka bredvid sitt ordinarie arbete. Vi hoppas att allt sammantaget ska ge skolorna en god skjuts framåt i jämställdhetsarbetet, säger Pia-Lotta Sahlström, undervisningsråd på Skolverket.
– Synd bara att inte arbetet med jämställdhet sker kontinuerligt, det är lite av ett problem, lägger hon till.
Anna Ekström, som leder arbetet med Delegationen för jämställdhet i skolan vid sidan om sitt ordinarie arbete som ordförande i Sveriges akademikers centralorganisation SACO, håller med.
– Ett av problemen i skolan är att jämställdhetsarbete bedrivs som separata projekt, det är något man jobbar med när det dyker upp projektpengar. Men då kommer det utifrån och hamnar liksom ovanpå på allt annat som ska göras. Det finns en trötthet ute i skolorna över alla dessa projekt som dyker upp och över alla konsulter som åker runt. Jag tycker att det vettigaste vore att verkligen integrera arbetet med jämställdhet i all undervisning.
Hur då? Många lärare vittnar om att det saknas kunskap om hur man rent praktiskt arbetar med jämställdhet.
– Det är bara att börja! En duktig lärare eller rektor blir inte avskräckt. Det finns massor av böcker, handledningar, filmer och tv-program. Sen är det också viktigt att jämställdhet i skolan lyfts fram mer inom Lärarutbildningen.
Behövs det fler regler? Tydligare mål?
– Nej, ett problem i dag är att det finns alldeles för många mål i kursplaner och läroplaner. Till slut blir de så många att lärarna inte klarar av att uppfylla dem. Det kallas målträngsel. Då blir det liksom valfritt att arbeta med jämställdhet, lite utifrån vad som är inne just nu, eller utifrån påtryckningar från en föräldragrupp, säger Anna Ekström.
Sen får vi inte glömma att det har hänt en hel del på området, påminner hon.
– Jag är mer och mer övertygad om att vi sakta men säkert håller på att bryta de traditionella könsrollerna inom skolan, men det finns ingen snabb lösning. Numera dominerar flickorna på alla prestigeutbildningar på gymnasiet utom på civilingenjörsprogrammet. Det är ett bra steg framåt.
Vad borde skolan göra för att förändra de könsstereotypa gymnasievalen?
– Jag tror det är jätteviktigt med bra studie– och yrkesvägledning. Att det överhuvudtaget finns på skolan. Så är det inte nu. Om fler ungdomar väljer lite smartare från början så kommer man långt.
En kritik som riktats mot Jan Björklunds gymnasieutredning från 2008 är att inriktningen på en mer arbetslivsanpassad gymnasieskola med rena yrkeslinjer och lärlingsprogram, kommer att leda till ytterligare könssegregering bland unga.
Men Anna Ekström är inte orolig.
– Problemen inom yrkesprogrammen har varit avhoppen. Nu vet vi genom erfarenhet att om man istället för att sprida ut flickorna på olika klasser håller ihop dem mer så stannar de kvar.
Tillbaka till Tyresö. Vad tänker niondeklassarna i Centrumskolan välja för inriktning på gymnasiet?
David Tegnér kan tänka sig att gå på sjömansskola eller på rocklinjen på Fryshuset. Lukas Viktorsson är rätt skoltrött, säger han, och vill därför studera något roligt, kanske gå en kockutbildning, eller något med musik. Linnea Forsén kommer nog att välja något med samhälle, för det är en bred linje, säger hon. Sofie Edgren har tänkt plugga teknik eller ekonomi, Josefin Bengtsson vill gå frisörlinjen och Vanessa Viklund och Ronja Fröberg vill gå ett program med samhälle eller design.
– Man väljer de ämnen man är bra på, konkluderar Sofie Edgren.
Även om inte skolan i Tyresö ligger i framkant när det gäller jämställdhetsarbete får jag intrycket av att fritidsgården med dess verksamhet fyller en viktig funktion när det gäller stämningen på skolan. Fritidsgården är centralt placerad i högstadiebyggnaden och verkar ha blivit något av skolans mötesplats, med sitt fik, öppet mellan nio och fem varje dag, med kvällsverksamhet sex dagar i veckan. Och med vuxna som har tid. Personalen arbetar aktivt under terminerna i de olika klasserna med värderingsövningar och tjej- och killgrupper. Det handlar om att motverka mobbing, konflikter, stök. För ett par år sedan lyssnade några i personalen på en föreläsning med Mia Hanström, konsult i ungdoms- och jämställdhetsarbete, och blev inspirerade, berättar Inger Lundin, chef för fritidsgårdsverksamheten.
– Även om man själv tyckte att man var ganska jämställd innan så upptäckte man ju vissa saker. Det är bra att bli påmind om det. Det handlar om att vi vuxna måste förändra vårt beteende, inte bara eleverna. Till exempel att jag som kvinna inte genast svarar på något som gäller köket när någon av eleverna frågar, utan visar att de lika gärna kan vända sig till en man.
Ohuru Hallström, som är fritidsledare på skolan, säger att det också handlar om att tänka på hur verksamheten organiseras.
– Hur ser lokalerna ut? Fyller de både killarnas och tjejernas behov? Ockuperas biljardbordet bara av killarna? Är det bara tjejerna som får baka? Jag försöker föregå med gott exempel och dra igång bakning bara för killarna. Många gillar det, säger han.
Mia Hanström berättar, när jag får tag på henne på telefon på Åland där hon är bosatt, att skolan kan vara en svår koloss att förändra, för själva formerna i skolan gynnar inte utvecklingen av jämställdhet, det finns liksom inte tid och inte plats för det. Men ett bra tillvägagångssätt är att försöka synliggöra ojämställdheten, det som vi uppfattar som »normalt«.
– Vanans makt är så stark. Men att till exempel börja räkna bilder i dagstidningarna, analysera hur kvinnor och män framställs, reflektera kring partnerval och analysera vilka som får mest utrymme i olika grupper, det är en bra början, säger hon.
Hon har själv en bakgrund som fritidsledare och vid sidan av konsultarbetet samordnar hon nätverket Kön spelar roll. Hon konstaterar att konceptet att spela på kön tyvärr fortfarande är rätt framgångsrikt i dagens samhälle – den ekonomiska kraften ska inte underskattas – men ändå har det hänt enormt mycket sedan hon började arbeta med frågorna.
– Kunskapen i dag är fantastisk. För 20 år sedan när jag började prata om jämställdhet ute på fritidsgårdarna så hade jag med mig en väska med böcker i ämnet. Nu skulle jag aldrig få plats med all litteratur som finns. Det finns en helt annan medvetenhet i dag.
Visst, ordet feminism kan fortfarande vara laddat i vissa grupper, samtidigt finns ett helt annat utrymme i dag för den som vill engagera sig. Och det är klart att lärarna innehar en nyckelposition.
– Det är inget fritt val längre att jobba med jämställdhet. Man kan tycka vad man vill, men lärarna har faktiskt ett sådant uppdrag, det står i läroplanen.
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.