Ordfront
Bli medlem

Sandvikens dotter

 

Efter att ha krupit under skinnet på unga kvinnor i romanerna Pappa Pralin och Änglarnas syster tar Anna Jörgensdotter en ny riktning i sitt
författarskap med höstens historiska kollektivroman Bergets döttrar. Djupdykningen i hembygden Sandvikens historia fick henne att bättre förstå sig själv.

Text: Mats Jonsson 
Foto: Sara Mac Key

Hösten 2002 drabbades jag av Pappa Pralin, en roman om Andrea, en tjej strax över 20 som kämpar med sin ångest, sitt självförakt, sin livsvilja och sin himlastormande kärlek till den sårige violinisten Casper. Samma år hade jag givit ut den självbiografiska serieromanen Hey Princess, som berör liknande teman, och jag kunde inte undgå att känna något slags släktskap med bokens författare, den hyllade debutanten Anna Jörgensdotter. Vi var båda födda 1973 och uppvuxna i små norrländska industristäder, hon i Sandviken och jag i Kramfors. Och även om Pappa Pralin inte var uttalat självbiografisk skälvde boken av samma nakna, känslomässiga kompromisslöshet som jag själv var ute efter.

När vi möts för första gången är det november 2009, några månader efter att hennes roman Bergets döttrar har kommit ut och mötts av lysande recensioner. Det är ett myllrande stycke prosa där de många människo­ödena bildar en väv under och kring andra världskriget, som i en roman av en rysk mästare. Samtidigt är språket rent och klart, och historien rör sig inom ett mycket begränsat geografiskt område, Sandviken och byarna runt omkring. Här bygger enslingen Edwin byns första slalombacke, medan hans tre systrar på sina olika sätt kämpar med ett samhälle där valmöjligheterna är få och en kvinna ur arbetarklassen omgärdas av osynliga skrankor. Karin dör ung i barnsäng, Sofia fastnar någonstans på vägen och blir ett bihang till sin stilige men stele make Arvid. Den enda som lyckas bryta sig loss är drömmaren Emilia, men först efter att ha stött bort arbetskamraten Irmas löften om en större och mer rättvis värld, och efter ett misslyckat men välmenande förhållande med vänstermannen Hugo.

– Där är »skyskrapan«, det moderna hyreshuset där Emelie och Hugo hade sin lägenhet, där, på sjätte våningen, säger Anna Jörgensdotter och pekar.
Hon har just mött mig på stationen och vi går till hennes arbetslokal i ett Sandvikens centrum som är mer levande än jag väntat mig. Vi dricker kaffe och hon snusar nikotinfritt.
– Jag är så illa tvungen, jag är med barn, säger hon och skrattar.

De där parallellerna jag upptäckte hösten 2002 blir fler. Våra döttrar är födda med några månaders mellanrum och både hon och jag har gift sig med en tre år yngre person från den lilla ort där vi växte upp, någon som inte kände oss när vi bodde kvar. Vi konstaterar att tre år är den avgörande åldersskillnaden i ungdomen, då man inte är med i samma skolkatalog. Vi har båda gjort böcker som skildrar vår uppväxtort, skillnaden är att hon grävt djupt ner i bygdens historia. Och att hon har valt att flytta tillbaka till Sandviken.

Hur fick du idén till Bergets döttrar?
– Egentligen började allt på bara en plats, i en tanke. Ett behov av att kunna sätta mig själv i ett större sammanhang och att se mig själv med en bakgrund. Den personliga startpunkten låg kanske i en vilja att förstå vissa känslor eller svårigheter i mig själv. Jag började upptäcka att jag inte hade någon tillgång till andra kvinnors berättelser. 
– Tanken från början var att jag ville skriva om min farmor, men hon berättade inte ens när jag ställde en massa frågor. Hon skruvade på sig och var inte van vid att berätta om sig själv. Hon sa hela tiden: »fråga farfar i stället, skriv om honom, han kan berätta«. Det vet jag ju att han kan, det är det som är problemet!
­– Sedan fick jag ändå några små guldkorn från farmor som jag blev alldeles lycklig över, vissa saker som hon berättade om sin barndom, men det är väl egentligen det enda sanna i boken. Eftersom jag fick veta så lite fick jag titta på fotografier och så gick fantasin igång. Så började jag gräva i kommunarkivet här i Sandviken och fick tag i lite mer berättelser.

Vilken sorts berättelser hittar man i arkiven?
– Man kan hitta tidningsintervjuer, ljudband med kvinnor som hållit föredrag, saker från olika föreningar. Men där blev det också tydligt och sorgligt att i en kvinnoförening handlar det om att baka bullar till bandymatcher eller att bjuda in föreläsare om matlagning eller hur man tar hand om sina barn, aldrig något som handlar om frigörelse eller »vad vill du göra med ditt liv?«.
– Jag byggde vidare på det här plus ett intresse av Sveriges roll under andra världskriget, som också var en ingång till boken. Med tysktransporterna och andra saker som jag inte fått lära mig, som vi inte talade om i skolan. Precis som med kvinnohistoria var det här berättelser som mörkats, varit lite dolda.

Kanske var det först kontroversiellt och sedan blev det bortglömt.
– Det var ju naturligtvis oerhört nedtystat under kriget. Jag började tänka på vad det gör med människor – all censur, rädsla över att tala och att man fick inte ifrågasätta. Vad gör det med människor när man mörkar information så att man inte ens får en rättvis chans att protestera mot hur det ser ut. Sådana saker hade både med kriget och kvinnorna att göra. Det var ingången: Vad händer med människor när de inte får tala, eller när de blir övertalade om att de ska leva ett visst sorts liv och inte får gå utanför den ramen? I en massa olika former, för alla de här personerna i boken slåss på olika sätt mot en sådan snäv mall, som Milton som är homosexuell eller Arvid som är så otroligt fast i den här mans­ideal-rollen.

Arvid är intressant, det skulle vara så lätt för författaren att göra honom till ett svin, istället för den tragiska figur han är nu.
– Det var väldigt viktigt för mig att alla människor skulle vara så komplexa som möjligt, det har hjälpt mig att tänka så kring mig själv. När jag växte upp tänkte jag att jag alltid skulle kunna definiera mig själv – »det här är Anna«. Jag ville kunna beskriva mig själv med tre ord eller något sådant. Det blev så otroligt begränsande, men jag kände att man hela tiden hade en formel för sig själv, och när det sedan inte gick att rymmas i den mådde jag så himla dåligt. Och det där har tagit så lång tid för mig att förstå, att det beror på vem man träffar, i vilken situation man befinner sig, hur trygg man är med människor, hur sedd man känner sig. Att man rymmer så många lager av människa är skönt, då slipper jag känslan av att »det här inte är jag«. Det är en befriande känsla att inse det, då får man en tolerans för att man brister ibland eller känner sig jävligt rädd ibland. Kraven på en själv minskar lite.

Hur lång tid har arbetet – materialinsamlandet och skrivandet – tagit?
– Jag började ganska precis efter att jag fått min dotter, så det blir tre år. Först skrev jag hundra sidor bara för att hitta in i tonen i boken. Och sedan skrev jag väldigt ingående om alla karaktärerna. Därifrån kom berättelsen, jag hade ingen tanke om intrigen förrän jag börjat spåna på karaktärerna, och då dök nya karaktärer upp i och med det. Sedan skrev jag igenom hela berättelsen och därefter la jag till saker från massor av kollegieblock där jag skrivit ner detaljer från arkivet och filmer, som jag satte mig och plockade in, som att ta lite färg (låtsas måla med pensel). Det var en jätterolig del av det hela – jag satt med den här bunten av block och funderade »var ska jag ha med den här färgen, den här möbeln …«

Det låter ju jättekul, som ett bisarrt men fantastiskt sätt att arbeta.
– Det var verkligen kul, ett perfekt sätt att separera de olika delarna. Först grunden, själva berättelsen, sedan lägga på saker – först lägga på för mycket för att det är så roligt och sedan ta bort och kanske lägga till något annat.

Det låter ju också som att det gör det hela hanterbart.
– Jag skulle inte ha kunnat göra allt samtidigt.

Det hade mer varit som att sitta och borra sig fram långsamt, som en borr genom Hallandsåsen …
– Ja, lite grann, först måste man få vara i flödet när man skriver berättelsen, och inte behöva stanna upp hela tiden och tänka »men gud, såg det verkligen ut sådär då, var det så i Sofias kök, fanns det där?«. Nu ville jag bara ha berättelsen och det fick bli felaktigheter. Och så fick jag kolla upp allting sedan och dekorera och inreda. Och sen är det ju också en mix – alla byggnader är inte autentiska, jag fick ju ta mig friheten att bygga egna hus också.

Jag blev nyfiken när jag först hörde om Bergets döttrar. Du vet det här med »bekännelseromaner«, det är min absoluta favoritgenre, men i en sådan bok kan man verkligen bara braka fram. Man behöver inte ta så många hänsyn och man behöver inte … kunna så mycket. Bara köra. Så jag undrade över hur du skulle arbeta med något helt annat.
– När jag ska börja med ett nytt projekt är egentligen en förutsättning, att nu ska jag göra något helt annat. Man måste utmana sig själv, nu har jag skrivit så otroligt länge men jag känner hela tiden att jag bara är i början på något. Jag kan känna att jag inte är nöjd med boken – eller det är jag ju, men när jag var klar med den kände jag att jag inte hittat dit där jag vill vara, men det kommer man förhoppningsvis aldrig att göra och det är väl det som triggar en. Som det här med miljöbeskrivningar, som jag var fullständigt ointresserad av när jag skrev Pappa Pralin. Jag hatade att läsa böcker där det var långa miljöbeskrivningar och nu bara älskar jag det. Och så blir jag inspirerad av det, som i Stina Aronsons Hitom himlen, hon har sådana fantastiska miljöbeskrivningar, så otroliga bilder, och man kan bli så inspirerad av det för att man själv inte kan det. Eller Elfriede Jelinek som skriver så rått, så ironiskt, det kan jag bli taggad av. Jag skriver ju verkligen inte ironiskt och har alltid sagt att jag hatar ironi, men kan samtidigt känna att jag skulle vilja skriva så, det finns liksom inga gränser. Samtidigt är det ju svårt att komma ifrån en bild, som med Pappa Pralin, man får ju en stämpel på en gång som är svår att få bort, att allt man gör är självbiografiskt. Att man är »trasig«, det är bilder som etsas fast som man blir tokig på för man känner inte att man är där själv. Man får inte förändras, på något otäckt sätt.

Har du gått skrivarkurser?
– Ja, jättemånga. Jag blev beroende av dem ett tag. Jag har gått Skurup i tre år, Biskops-Arnö i ett år, och så skapande svenska i Uppsala och lite olika. Jag vet inte hur jag fått studiemedel till allt jag gått.

Om du har gått så många antar jag att du gillat det?
– Ja, det har jag verkligen gjort, det har varit fantastiskt bra. Det är något jag kan sakna, framförallt den där dialogen kring det man gör, att hela tiden ha den med andra som skriver. Det är ju fantastiskt.

Det är ju det man hör av alla som gått någon form av konstnärlig utbildning.
– Det är ju inte undervisningen i sig, utan just de där mötena man har med varandras texter som är otroligt stimulerande. Man kan ju känna sig lite ensam när man håller på med det här. Det är ju ingen klyscha, man har inga arbetskamrater man fikar med på rasten och pratar om jobbiga saker med.

Och även om man har det sitter man ändå där ensam med det vita papperet som stirrar mot en.
– Ja, det är viktigt att ha folk omkring sig. Som man kan ha en dialog med. Har du det?
Ja det har jag, eftersom jag jobbar med Galago träffar jag ju serietecknare heladagarna. Min senaste bok ritade jag på natten istället för att sova. Jag lever fortfarande i sviterna efter det, något slags bli-förälder-hormon-psykos.
– Var det så att du inte kunde sova, eller kände du att du måste jobba?
Jag måste jobba, jag tror att det slog slint i hjärnan på något sätt.
– Kanske var det någon form av självbevarelsedrift, det kunde jag känna när jag fick barn, att man fick ett sådant extremt stort behov av att hitta någon möjlighet att skriva två ord i alla fall. Att man blir tokig om man inte får det där lilla egna utrymmet, det skapande rummet, någonstans i det här. Man är van vid att skapa, och så hinner man inte ens läsa.

Man kan också få dåligt samvete för att man kräver att få allt hela tiden.
– Ja, att man inte bara låter det vara ett år, men ett år är ju långt. Inte i det stora hela, men när man är uppe i det går ju tiden inte så fort. Blev det något av din bok, förresten?

Ja, det blev en liten bok som inte blev så jättebra, men  jag ville prova en del berättartekniska grejer som inte riktigt visade sig funka, och då fick jag ju veta det.
– Ja, man måste göra det också, våga det. Att det inte blir så bra. Jag längtar jättemycket efter att skriva, men så fort jag sätter mig ner tänker jag bara att det måste bli bra. Då går det ju inte. Och så får man hela tiden påminna sig själv om var det började nånstans, det ursprungliga behovet, det är det enda som kan få loss mig från känslan av att det måste bli bra, och av den här cirkusen som det är med intervjuer och uppläsningar. Att man åker runt en massa, och branschen, den är inte alltid så upplyftande. Det kommer för nära, det går in i en. Och då är det viktigt att minnas var det här började. »Vad är behovet, Anna?«. Jag satt väl inte och tänkte »det här måste bli bra« när jag började skriva, det var ju bara ett behov och det spelade inte någon roll vad det blev. Det måste man hitta tillbaka till.

Jag känner igen det. Jag jobbar ju i förlagsbranschen och måste tänka kommersiellt för att förlaget ska överleva, men när man börjar bli lite för glad över höga försäljningssiffror är det mycket som kommer och kontaminerar.
– Ja, jag känner ju press från förlaget nu när det är ganska tufft i branschen. Jag vet inte ens om det blir en pocket, det är helt nytt nu att man ska ha ett namn eller ett ansikte eller skriva deckare. Det är så tydligt att det bara handlar om försäljning. Och då blir man lite hjärntvättad av det, och känner att »jag måste ju sälja och de får inte vara besvikna på mig«, men jag orkar inte. Det har ju ingenting att göra med lusten eller vad man egentligen vill skriva. Ibland kan jag känna att jag är ekonomiskt beroende av att känna mig utsatt. För jag tycker verkligen inte om att stå på scener, men gör det skitmycket för att jag ska få in pengar för att kunna skriva.

Det är inte så att du tycker om det innerst inne?
– Nej. Jag har ju gjort det förut, då tyckte jag om det men nu har jag drabbats av någon sorts scenskräck.

Det känns, som du sa, som att ditt skrivande handlar mycket om dig själv och din plats i det här …
–  Det var ju lite så. När jag intervjuade den finska författaren Sofie Oksanen för Vi läser sa hon att det som hände för 50 år sedan är en del av idag. Det är ju väldigt enkelt, men en väldigt viktig tanke. Det är så lätt att konservera en tid, vi lever nu, och man ser inte att »nu« består av »då«, av det som format nuet. Jag har också tänkt mycket så, det är intressant på många sätt. När man säger »nu är jag vuxen« kapar man sin tonårstid, sin barndom, sin uppväxt, det är liksom inte med i det vuxna, men det är ju självklart. Allt som har med bakgrund att göra tycker jag är så otroligt viktigt för att man ska överleva nuet, må bra nu, skapa ett bra samhälle nu.

Du har talat om dubbelexponeringar …
– Min känsla av Sandviken efter arbetet med Bergets döttrar är just en dubbelexponering, när jag går på gatorna vet jag så mycket om hur det sett ut här förut, att staden är lager på lager. Det är en jättehäftig känsla. Det har att göra med komplexitet, det kan man också tänka om människor, istället för den där konserverade människosynen – att man bara är en människa och är det just nu, att man inte tar med treårslagret och fjortislagret. Inte bara åldrar, utan också att man rymmer en annan Anna som är mycket modigare. Det var lite tanken i Bergets döttrar att Emilia i mötet med Irma ska falla genom en massa lager i sig själv. Hon börjar här och tänker att det bara finns det här. Och så börjar hon falla och det tar på något sätt aldrig slut och hon kommer i kontakt med en väldig massa sidor eller känslor, och finns det någon botten i det där? Det är lite intressant.

En sak jag tänkte på när jag läste boken är att alla är så hämmade. Att sexualiteten mest framstår som ett problem.
– Jag läste i en recension, kanske den enda negativa jag fick, av någon som var arg för att han inte tyckte att kvinnorna hade någon sexualitet. Jag tycker att det är väldigt intressant att kvinnors sexualitet och lust på den tiden hade sådana faktiska konsekvenser, att det ganska lätt ledde till graviditet, som i sin tur inte var som den är nu – barnsängsfeber var inte jättevanligt men det förekom. Sedan också synen på kvinnor som njuter eller tar för sig sexuellt – jag tänker mig att det verkligen var svårt för en kvinna att känna lust eller njutning under de omständigheterna. Och det är ju inte okomplicerat för männen heller, att prestera hör till mansrollen. Och så kan det ju fortfarande vara.

Jag tycker att de här skildringarna av sexualiteten känns sanna och relevanta även idag, sorgligt nog. Kanske inte riktigt av samma orsaker, men ändå.
– Ja, absolut. Det är ju ytterligare en sådan sak, vad händer med en människa som inte får känna lust till någonting? Det är ju jätteviktigt för att man ska känna sig levande. Det är något jag känner att jag vill fortsätta skriva om, lust och sexualitet. Det är intressant och svårt med kropp, kroppslighet, det fysiska överhuvudtaget. De här personerna i boken är ju så okroppsliga på något sätt.

Det är bara Hugo som har kropp.
– Ja. Och han har liksom för mycket kropp, och plågas av det. Och Emilia kan inte titta på sig själv.

Jag kände mycket för Emilia. Trots att det gick som det gick blev jag glad över att du totade ihop henne med Hugo. Att han är ändå okej.
– Ja, jag gillar Hugo jättemycket. Och det där är ju en relation som skulle ha kunnat funka. Det var ganska viktigt för mig att det skulle få vara så, att hon skulle få bryta upp från ett förhållande som ändå var ganska hyfsat. Jag vill inte vara tydlig med varför hon bryter upp, men det ska ändå kunna vara så att hon är missnöjd med ojämställdheten men kanske inte kan formulera det, det kan vara en känsla av att hon mer och mer fastnar i det här köket där hon polerar och vill sträcka sig ut genom fönstret. Fast det var väldigt svårt att skriva om Emilia och Hugo, för jag började identifiera mig nästan för mycket med henne.

Jag måste säga att om det är någon som känns mer huvudperson än någon annan så är det Emilia.
– Jo, så känner jag också.

Det är klart, hon är ju också på något bakvänt sätt en modern människa mer än de flesta andra. Hon talar kanske till folk i vår ålder.
– Jo, hon fastnar ju inte på samma sätt som de andra i det här stela och förväntade. Hon plågas av det också, att hon inte lyckas fastna i det. Att det blir krångel på jobben hon har, och så det här med Carl Melin förstås, att i stället för att rikta sig mot Irma så riktar hon sig ändå mot mannen. Hon är inte fri, men samtidigt tänker hon också  någonstans att hon ska kunna få ta plats, som i scenen där hon kysser honom. Men det är ju också komplext, det är som att hon ändå faller för en förväntad bild, där hon riktar sig till en man och använder sig av sex, samtidigt som det kanske bara är en lust hon känner i stunden. Det vet inte jag riktigt.

Det är nog det bästa och det värsta jag vet, historierna där alla egentligen bara vill väl men det ändå går åt skogen för att de sitter fast i …
– … sin egen otrygghet i kombination med stadens blickar och samhällets förväntningar på en individ. Vad man får vara och inte får vara. Det i kombination med att man inte har sig själv kan bli förödande.

Det har gått några timmar. Vi sitter på ett fullsatt kafé vid gågatan och dricker mer kaffe. Våra sallader är uppätna och bakom sorlet rullar en oändlig slinga med absurda muzakversioner av Bright Eyes, Memories och Moonlight Shadow. Barndomens soundtrack, ompaketerat för en ny tid. En kvinna stannar till, ursäktar sig och börjar tala med Anna om en rad olika projekt. Vid bordet intill äter en bebis bananpuré. Kvinnan, som visar sig vara Sandvikens bibliotekschef, säger hej då och går ut på gatan.

Ditt eget förhållande till Sandviken, vad har det haft för toppar och dalar? Det är mycket jag känner igen från min egen relation till min uppväxtort. Och att du nu bor här, det gör mig nyfiken.
– Det var ju väldigt skönt att flytta härifrån efter gymnasiet, jag som så många andra. Jag kände mig på något sätt inte möjlig i den här staden när jag växte upp här. Och så trodde jag givetvis inte att jag skulle flytta tillbaka. Mycket av föraktet för Sandviken var kopplat till min känsla om mig själv. När jag bättre började kunna sätta in mig i ett sammanhang började jag också kunna se Sandviken på ett mer komplext sätt. I och med Pappa Pralin var jag här ganska mycket och pratade om boken. Då åkte jag runt mycket, bland annat till mitt gamla högstadium och återerövrade sådana farliga platser. Då kunde jag se de olika delarna på ett annat sätt, inte bara se Norrsätraskolan som ett stort monster utan också se osäkerheten, se Norrsätraskolans dåliga självförtroende. (Skratt.)
– När man kan se det kan man också känna en form av ömhet, som också är en ömhet för sig själv, att jag kunde se mig själv på skolgården som något annat än en jävligt rädd och bortkommen och ful tjej. Jag kunde tycka lite synd om mig själv för första gången. Äntligen kunde jag se på mig själv och tänka »fan vad synd att det skulle behöva bli som det blev«.

Mats Jonsson är redaktör på Galago och Ordfront magasin.