Biblioteket och vi
Andra världar
Jag har ett mycket starkt minne av när jag lärde mig läsa i första klass. Inte bara lyckoberusningen utan också att fröken blev arg och sa att jag ljugit om att jag inte kunde läsa när jag började. Ingen lär sig så snabbt. Jodå. Den som tror sig hitta en överlevnad, den lär sig fortare än vad någon kan tro. När jag väl förstått att strecken blev till ord, till berättelser om så bara om att far ror och mor är rar, då kunde inget stoppa mig. Genom hela mitt liv har läsning sedan varit min drog.
Hemma hos mig visste vi inte vad bibliotek var. Pappa läste Jack London, B Traven och Bill och Ben, mamma läste Hällebäcks gård. Av mostrarna fick jag ibland FiB:s gyllene bilderboksserie och Flickornas julbok och när Tempo invigdes i Härnösand fick alla barn boken om Timpo Tempos borttappade blå vante. En jul kom pappas övervakare med en hel kasse väl tummade pojkböcker och kanske var det samma jul som husmor på skolan där mamma jobbade tyckte att jag var så snäll och artig att jag fick en Enid Blyton av henne. Men hur mycket böcker jag än fick så tog de slut. Då sparkade verkligheten brutalt in dörren.
Så där var det ända tills en lekkamrat frågade om jag ville följa med till biblioteket på Ängeskolan. Innan jag fick gå frågade mamma mig gång på gång: ”Kostar det inget? Är det säkert att det inte kostar någonting?”
Det kostade inget, jag fick gå. Och jag visste inte vad bibliotek var men sedan jag väl förstod det har jag aldrig riktigt lämnat det.
När jag var liten gav biblioteket mig hur många världar som helst. Andra världar än den där jag nästan inte överlevde. Hopp. Hur överlever man utan hopp?
Senare under den hemskaste tonårstiden nästan bodde jag på stadsbiblioteket. Sådana där grå novemberdagar. Eller soliga varma sommardagar när alla andra var lyckliga. Vänliga, mjuka fötter som lät mig få finnas. Hur många ord som helst att vila i, att växa av. Så småningom Läsesalen, fylld av märkliga tidskrifter jag aldrig hört talas om: Lyrikvännen, Kvinnobulletinen och Clarté. Fanns detta?!! Fick jag finnas?
Om jag inte fått orden, om jag inte fått hoppet om att det gick att finna andra världar, andra sanningar, andra platser att sätta ned mina fötter, vem hade jag då varit? Vart hade all min ångest, all min oro, alla mina hemska minnen fört mig?
Jag tror att jag blivit mycket dyr för samhället. Jag tror att varenda jävla krona som biblioteket kostade har vi skattebetalare fått igen miljoner gånger om bara när det gäller mig.
Doris Dahlin