Den eviga Lundgren
Gunilla Lundgren har ägnat ett helt liv åt att berätta historier, men är ändå lite av en doldis. Som lärare och läsfrämjare har hon skrivit böcker tillsammans med dem som står utanför det svenska samhället, bland annat romerna.
Av Marianne Steinsaphir
Tillsammans med vår fröken som heter Gunilla började vi skriva dikter för ett år sedan. Vi skrev bara ner våra tankar och så kallade vi det för dikter. Men så bestämde vi oss för att vi skulle skriva en bok tillsammans. Den skulle handla om zigenare, och det skulle vara en sann bok.« Så inleds debutboken från 1972, Maritza – en zigenarflicka, och lärarinnan är Gunilla Lundgren. Vid det här laget närmast legendarisk författare, läsfrämjare och solidaritets… ja vad säger man om en person som i hela sitt liv skrivit böcker och berättat historier tillsammans med dem som står utanför det svenska samhället. Men som vill bli en del av det – på jämlika villkor.
Mångfaldigt prisbelönad och välkänd i vissa kretsar, men ändå en doldis. Blir kanske så när man jobbar med minoriteter och barn, säger en god vän, när vi pratar om saken.
Efter Maritzaboken blev det Salme, 1975 och Hur ska det gå för Armas?, 1977. Och nu är det uppemot 30 böcker, Gunilla Lundgren vet inte riktigt själv hur många. Men hon berättar gärna hur det hela började, medan vi dricker kaffe och äter god Saviako som Ramona Taikon bakat. Saviako, som också Alojsa, från Alojsa zigenarhövdingens pojke var en fena på att baka. Skrattande minns Gunilla hur roligt hon och Aljosa hade när de åkte omkring på mässor och bibliotek och berättade om boken. Men också hur få exemplar den var inköpt i till biblioteken.
Alltsammans började i slutet på 1960-talet på Döbelnsgatan i Stockholm, som då var betydligt enklare kvarter, och på skolan Lilla Adolf Fredrik, där Gunilla Lundgren var lärare i en så kallad obs-klass (en dåtida benämning på en specialklass för barn med olika behov av särskilt stöd).
– Två romska familjer med många barn i åldrarna sju till fjorton år hade kommit, närmast från Spanien. Men alla barn var födda i olika länder eftersom familjerna flyttat runt, de hade levt i slumområden. De skulle nu gå i skola och sedan slussas in i samhället. Men det fanns inga böcker. Så jag tänkte, vi skriver en bok, jag och barnen. Det tog flera år, men till slut blev Maritza klar. Men utan den brasilianske pedagogen och kristne socialisten Paulo Freire (1921– 1997) hade det kanske inte blivit något överhuvudtaget. Alfabetisering, spridandet av förmågan att läsa och skriva, hör ihop med livet, sa Freire. Han ansåg att man inte ska skriva »om dom här människorna utan med dom«.
– Min ledsagare i livet är Paulo Freire och hans bok Pedagogik för förtryckta, säger Gunilla Lundgren.
Sedan flyttade alla barnen till Rinkeby och där blev boken klar.
– Barnen gjorde mig till författare. Och de romska barnen tog mig till Rinkeby och där har jag skrivit böcker sedan dess, i snart 40 år.
Egentligen ville Gunilla Lundgren åka till Pablo Freires Brasilien i sin ungdom, hon är född 1942, men i stället reste hon till barnens olika länder och hamnade bland annat i en stor kåkstad, La Perona med cirka 7 000 invånare, i Barcelona. Hon hade fått en lapp med namn på flickornas släktingar och hittade dom till slut.
Så plockar hon fram ett svartvitt foto på en radda ungar i varierande åldrar, och hon själv. Pekar på en liten flicka och säger, »det där är Tariqs mamma«. Och då förstår jag. Det är Tariq i Tariq, bergets hövding från 1999. Som nu jobbar i restaurangen på Ikea i Kungens kurva, som hon stötte ihop med när hon senast var där.
– Gissa om jag fick en stor portion?
Nästan alla barnen bor nu i Rinkeby, och Gunilla Lundgren har en jättefamilj. Hennes liv har växt ihop med författarna till flera av böckerna.
Hon har bara gott att säga om Rinkeby. Där har hon arbetat på romskt dagis, i skolor, på bibliotek, och i nästan 20 år har hon varje år tillsammans med barn och unga läst nobelpristagaren i litteratur och skapat ett flerspråkigt bildhäfte. Många är författarna som varit där har blivit djupt imponerade, ibland rörda. Som JM Coetze, känd för att vara rätt skygg. När han fick se illustrationerna som eleverna gjort till boken Childhood sa han: »Dear children of Rinkeby, before, Childhood was my book, but now it belongs to you«.
I år är det författarna Vargas Llosas och Nelly Sachs tur, och temat är flykt. Alldeles nyligen utkom Nobel i världen – om att upptäcka världen, språket och sig själv (Premiss). Det är en berättelse där Gunilla Lundgen och Lotta Silfverhielm berättar om nobelarbetet i Rinkeby.
– Det är ett mirakel att jag kunnat stanna i Rinkeby i nästan 40 år och skriva böcker. Jag kallar inte Rinkeby ett ghetto. Det speglar världen och förändras hela tiden. När jag började var det svenska arbetare och romer, som tyckte att de kommit till paradiset med centralvärme, moderna kök och badrum. Sedan har det kommit människor från Kosovo, Latinamerika, Somalia bland andra. De som kommer hit är drabbade av krig, fattigdom, miljöförstörelse. Men det är bra att vi har Rinkeby. Det finns så mycket god vilja här.
Hon tycker själv att hon passar bra i Rinkeby. Hon har fyra syskon och berättar att ibland hade familjen det bättre ställt och ibland sämre, på så vis fick alla syskonen olika uppväxt. När äldsta systern föddes drev pappan en stor gård i Bergslagen.
– Vi for vind för våg ibland, någon period bodde vi i en fabrikskällare, någon annan period var mamma fin dam och gick på visit. Jag blir inte så upprörd. Jag vet att det går att börja om även om man frusit i gummistövlar utan sockor när det är snö.
Inte heller känner hon igen sig i beskrivningen av att samhället blivit mer segregerat. Hon menar att det var likadant när hon var barn.
– Vi umgicks inte över klassgränserna.
Det är något självklart och handfast i Gunilla Lundgrens förhållningssätt. Här finns varken offer- eller hjälparmentalitet. Paulo Freires tankar igen: hjälparna är farligast, de gör människor till offer.
– Jag tycker inte synd om barnen i Rinkeby, jag arbetar inte för att hjälpa. Det är som en daglig livsuppgift och det är bara att jobba på. Min målsättning är inte att alla barnen ska bli författare. Det viktiga är att vi skapar tillsammans med respekt för varandra. Att få uttrycka sig själv stärker och sätter i gång en förändring. När jag är i Rinkeby tänker jag att nu har jag dom här barnen, nu ska vi göra något bra ihop. Det räcker för mig.
Gunilla Lundgren är också inspirerad av Reggio Emilia-pedagogiken, som utvecklades i Italien och används på de kommunala förskolorna, av folkskoleläraren Loris Malaguzzi. Den är spridd i hela världen och innefattar bland annat en tro på barnets inneboende kraft. »Ett barn har hundra språk« och »alla ska inte bli konstnärer men ingen ska bli slav«, är ett par citat av Malaguzzi.
Listan på betydelsefulla böcker som Gunilla Lundgren medverkat till kan göras lång. Men engagemanget för romerna kan inte nog uppmärksammas. Och det är bara att beklaga att böckerna har svårt att nå ut, trots samarbeten med bland annat Skolverket.
Det grannlaga arbetet med att också »översätta« vissa böcker till romani gör att proceduren fram till färdig bok är en lång process med många inblandade. Gunilla Lundgren själv ser det som ett förtroende hon fått. Sedan den första boken om Maritza har det blivit nio böcker i samarbete med romer, och romer medverkar också i flera antologier.
Förutom »riktiga« böcker visar hon mig flera häften, dagböcker, album som gjorts tillsammans med barn och unga. Hon är ständigt verksam och anpassar sig till omständigheterna som råder, ibland finns det pengar till inbundna böcker, ibland inte.
Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.
Vill du läsa hela artikeln?
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!
Köp tidningen i närmaste kiosk!
Publicerad i nr 7/2010.