Tystnadens triumf
Genom att kategoriskt låta bli att svara på frågor om övergrepp och folkfördrivningar i Sudan och Etiopien har oljebolaget Lundin Petroleum och utrikesminister Carl Bildt valt en vinnande strategi, menar Kerstin Lundell, författare till boken Affärer i blod och olja.
Text och foto: Kerstin Lundell
»Baserat på våra tidigare erfarenheter finner vi inte att det är av konstruktiv natur att kommentera ogrundade påståenden om Lundin Petroleum och dess verksamhet.«
Det är allt svar jag fått på alla frågor jag ställt i fyra år om företagets kännedom av eller inblandning i alla de händelser – dödskjutningar, brännande av byar – i Sudan och Etiopien som jag påträffat medan jag samlat material till boken Affärer i blod och olja (Ordfront 2010) och för artiklar i tidningen Process Nordic.
Jag kontaktade företaget med jämna mellanrum med frågor, med erbjudande att kommentera graverande anklagelser eller direkta vittnesmål. De avböjde alltid. Citatet ovan är deras förklaring till varför.
»Ogrundade påståenden«? Jag har varit länge i dessa områden och pratat med mängder av människor. Jag har FN-rapporter.
Eftersom så mycket pekar på att det svenska börsföretaget medvetet eller omedvetet varit inblandat i allvarliga övergrepp och brott mot mänskligheten, förväntade jag mig att dess representanter skulle försöka få mig att inse att detta inte stämde.
Jag trodde att jag skulle få höra att de flygbombade byarna i Sudan inte alls hade med behovet av att rensa oljefält från en potentiellt fientlig lokalbefolkning att göra. Att fördrivningen av människor från den etiopiska provinsen Ogaden med överfall och brutal terror inte alls hängde ihop med att Lundin Petroleum och andra oljebolag etablerat sig i trakten.
Men så blev det inte. Jag fick aldrig någon intervju med någon företrädare för företaget.
Denna tystnad förvånar mig än idag. Utan tvivel har dessa händelser ägt rum. Utan tvivel var Lundin Petroleum där. Utan tvivel tjänade företaget pengar på de kontrakt de slutit med de regimer i de länder där dessa brott begicks. Utan tvivel måste de veta något. Men ingen förklaring, ingen egen version av vad som hänt. Bara tystnad.
Det råder inget tvivel om att oljan förvärrat konflikterna som drabbat vanliga, fattiga människor som bor i dessa områden, eftersom de stridande kämpar om kontroll över oljeinkomsterna. Regeringen som tecknat kontrakten med oljebolaget försökte försvara bolagets verksamhet, medan rebellerna attackerade den för att hindra att regeringssidan skulle få del av oljeinkomsterna.
I både Sudan och Etiopien riktades vapnen mot civila. De drabbade tillhörde samma folkgrupp som rebellerna och regeringssidans strategi gick ut på att driva bort befolkningen. Militären attackerade civila: kamelherdar, mammor, mormödrar – och barn.
Mina undersökningar gav starka indicier för att företagets representanter rent av samarbetade med militär på oljefälten medan fördrivningen och dödandet av lokalbefolkningen pågick. När min bok Affärer i blod och olja kom i februari i år och stora medier intresserade sig, började också andra journalister försöka få Lundin Petroleum att yttra sig. Men tystnaden fortsatte. Det blev nej när TV4 bjöd in företaget till sitt morgonprogram, när radions P1 försökte få dem till Studio Ett och SVT-programmet Debatt försökte få till en debatt.
I Dagens Industri den 3 mars i år bröt företaget till slut tystnaden. Ian Lundin, företagets styrelseordförande, skrev själv. Bland annat att jag avsiktligt använt mig av missvisande information. Alltså gissade han mina avsikter. Han har också helt fel vad gäller de fakta jag presenterar. Den är mycket försiktigt och noga utvald, med tanke på hur kontroversiellt ämnet är, och hur allvarliga anklagelserna är.
Några rader i Ian Lundins inlägg ägnades åt det han verkligen kan veta något om, Lundin Petroleum: »Vår målsättning var vi än är i världen är att hitta olja och gas med så bra och effektiva metoder som möjligt, men alltid på ett ansvarsfullt sätt ur ett socialt och miljömässiga perspektiv«.
Åter uppstår frågor. Om detta är deras målsättning, borde väl Lundin försöka förklara alla de FN-dokument där företagets verksamhet, framförallt runt ett vägbygge i Sudan, nämns i samband med grova övergrepp? Eller kommentera de intervjuer jag gjort med krigsdrabbade offer i områdena? Beljuger dessa människor Lundin Petroleum för skojs skull?
Mot en väldig mängd graverande material ställer han en mycket kortfattad rapport som jag håller för helt opålitlig. Det är ett förvånansvärt tunt svar på tal.
Några av resonemangen i Ian Lundins artikel känner jag igen från en annan företrädare för företaget – Carl Bildt. Båda hänvisar till oljans bidrag för fred och utveckling. Problemet är att olja inte bidrar till utveckling i Afrika, enligt många forskare. Det finns även statistiska samband som pekar på raka motsatsen. Så oljan är knappast målet som skulle kunna förlåta alla medel. Och nu gäller frågorna medlen: Vilken är Lundin Petroleum inblandning i konflikterna? Hur mycket har man känt till vad deras pengar gått till, vad deras anläggningars upprättande och säkerhet krävt i form av strider och övergrepp?
Carl Bildt följer bolagets linje: tystnad. Än idag vill han inte svara på frågor om Lundin-tiden. Han var ju styrelsemedlem i företaget strax innan Alliansen vann valet 2006 och han sadlade om och blev utrikesminister. Han vill följaktligen inte heller svara på frågor om sitt engagemang i Lundin Petroleum påverkar svensk utrikespolitik. Gång på gång har mina framstötar att få svar av den folkvalde avböjts. För att få Bildt att besvara åtminstone en endaste fråga, frågade jag till slut rakt ut om han kanske kan ha varit inblandad i brott mot mänskligheten när han arbetade för företaget? Jag hörde hur pressekreteraren drog efter andan i luren, och hon lovade att fråga utrikesministern igen. (Det blev åter nej.)
Så jag satt ensam i tevesofforna, i radions studior. Oemotsagd framförde jag de allvarliga anklagelserna. Då kan man ju tro att jag vunnit på walk over, men så är det inte. Det är Lundin Petroleum och Carl Bildt som vinner på tystnaden. Trots att Carl Bildt utan tvivel är flera resor skickligare än jag på att debattera, vinner han på att inte göra det.
Johan Brånstad, som varit redaktör på Svt:s Dokument Inifrån, anser att tystnaden kan vara en strategi.
– Så fort man har med ett företag att göra så har de rådgivare som räknar på om de tjänar på att uttala sig eller inte. De senaste årens kritik av medierna har begränsat oss journalister och ökat rådgivarnas makt, säger Johan Brånstad.
Man kan se att min kritik inte fått några konsekvenser i praktiken. Strategin har fungerat: Lundin Petroleums aktiekurs har hållit sig väl på Stockholmsbörsen under våren.
Det finns heller inga tecken på att Carl Bildt behöver bekymra sig om kritiken. Det framgick bland annat när Ameer Sachet (s) ställde en fråga i riksdagen till statsministern om Carl Bildt om uppgifterna i min bok. Har statsministern fortfarande förtroende för Bildt? Statsministern delegerade frågan till handelsminister Ewa Björling, som lakoniskt yttrade: »Svaret är ja.«
Jag ville dock inte ge mig. Har Carl Bildt varit inblandad i eller haft kännedom om övergreppen och håller tyst om detta, har ju de som eventuellt känner till denna hans hemlighet möjlighet att påverka honom. Carl Bildts inblandning i Lundin Petroleum kan faktiskt påverka Sveriges utrikespolitik. Misstanken är tillräckligt befogad för att åtminstone förtjäna ett svar.
En som kan känna till vad Bildt vet är Sudans president, Omar al Bashir. Bashir är idag kallad till den internationella domstolen i Haag för att svara på frågor om brott mot mänskliga rättigheter. (Han har inte hörsammat inkallelsen.) al Bashir har också i det förflutna haft starka kopplingar till al-Qaida.
»Jag har träffat Bashir ett par gånger. En gång när han åkte till södra Sudan för att inviga ett oljefält och jag har träffat honom i Khartoum med Carl Bildt«, säger Ian Lundin till journalisten Gustaf Trapper (Dagens Industri, den 1 mars 2006.)
Ett halvår senare blev Carl Bildt Sveriges utrikesminister. Vad diskuterade de tre männen vid det mötet? Nämnde man något som hade med övergreppen på oljefälten att göra? Oljeutvinningen i Sudan hade några år tidigare varit mycket blodig, inte minst på Lundins oljefält, enligt samstämmiga rapporter från ett stort antal människorättsorganisationer och FN. Enbart de inblandade har svaren.
Carl Bildt har även samtalat med andra parter i det blodiga inbördeskriget, enligt egna uppgifter. Själv har Carl Bildt sagt att dessa samtal handlat om fred, men en trovärdig källa – som vill vara anonym – menar att så var det inte. Dessa samtal handlade om möjligheten för Lundin Petroleum att fortsätta med sin verksamhet även efter att ett fredsavtal undertecknats. De som var med vid fredssamtalen kan mycket väl ocksåha något att berätta som är känsligt för Sveriges utrikesminister, såsom rebellrörelsen SPLA, som idag är den politiska rörelsen SPLM, som styr i södra Sudan.
Slutligen kan förstås Ian Lundin och andra på Lundin Petroleum veta saker som skulle kunna skada utrikesministern om de kom ut. Alltså kan det finnas en hel del särintressen som kan sätta press på honom, som dessutom kan beröras av beslut som Carl Bildt kan fatta som utrikesminister.
Är Carl Bildt rentav en säkerhetsrisk? Långsökt, kanske, men det är ju vad han blir om fel personer kan utöva utpressning.
Första gången jag ringer till Säpo blir jag bryskt avvisad, men nästa gång får jag tag på pressekreteraren Mattias Lindholm, som tar frågorna på allvar. Men några svar på detaljnivå kan han inte ge.
– Vi kommenterar inte enskilda fall eller vilka fall vi jobbar med. Det är väldigt viktigt att det blir tydligt, säger han flera gånger.
Om en minister utsätts för hot eller otillåten påverkan är det i alla fall allvarligt och en fråga för Säpo.
– Det är naturligtvis allvarligt för demokratin och de processer vi har i vårt parlamentariska samhälle, konstaterar Mattias Lindholm. Egentligen borde de här frågorna vara intressanta för regeringskansliet och deras säkerhetsorganisation, säger han.
Så jag ringer regeringskansliet, och får en första kontakt som lovar att se till att frågorna besvaras. Men till slut är den första dagen slut, och sedan den andra också innan jag fått svar och jag kan inte vänta längre. Tystnad råder.
Kerstin Lundell är filansjournalist och författare till boken Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika (Ordfront 2010).