Rör inte min kompis
Vänd på ordet RUT så blir det TUR, det sammanfattar nog rätt bra vad som behövs i det nya Europa och Sverige. Tur att inte födas som rom, tur att inte födas fattig, tur att inte födas med fel föräldrar, tur att inte bli sjuk. Självklart ska man också ha tur med sina pensionsplaceringar. (För det är väl ändå inte någon som längre tror att finansmarknaden är en vetenskap.) I det gamla tråkiga Sverige var tur nästan avskaffat, där var det så beskaffat att även den som hade »otur« fick en chans, en möjlighet. Det är djupt sympatiskt och demokratiskt. Men det gällde förstås inte alla. Det svenska samhället har sina mörka bråddjup. Systematiskt har man exkluderat och förtryckt romer. Världens modernaste land med rekordår, grundskola, komvux, miljonprogram där bostadsbristen skulle byggas bort hade inte plats för alla. Fördomar och främlingsfientlighet härskade då som nu.
Touche pas à mon pote. Rör inte min kompis, märket med handen och texten, blev en symbol mot främlingsfientlighet. Föreningen SOS Racisme i Frankrike startade det hela 1985. Det spred sig till övriga Europa. Det kändes bra att bära det där märket. Många gjorde det, politiker och »vanligt« folk.
Nu demonstreras det åter i Frankrike, hundratusentals människor är ute på gatorna för att säga non till att pensionsåldern ska höjas. Första gången det rapporterades om de franska demonstrationerna, ett tag sen, råkade det sammanfalla med Sarkozys första våg av utvisning av romer. Alltså utvisning, deportation, av EU-medborgare. Då blev jag för ett kort ögonblick glad, jag trodde de omfattande franska demonstrationerna gällde just presidentens lagstridiga behandling av ett folk. Tänk om det fanns samma engagemang och hetta i kampen mot kränkningarna av romernas mänskliga rättigheter.
Nu om någonsin behövs den där handen med texten Rör inte min kompis. Den behövs i ett Europa som blir allt mer främlingsfientligt, där »invandring« och »multikulti«, för att citera Angela Merkel, plötsligt kommer in i politikens vardagsrum.
Solidaritet, ett ord som tycks vara på väg bort, fanns inte med i den svenska valrörelsen, där handlade det mesta om RUT och mittenväljarna. Och valet blev en brakförlust för Socialdemokraterna. Eftervalsdebatten och krishanteringen pågår med full kraft, och splittring. Högerfalang, vänsterfalang, reformism, taktik, ideologi. Och naturligtvis diskussionen, och slaget om mittväljarna. Kent Werne gör, på sidan sex, en djupdykning i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, läs hans reportage.
Möjligen är det symptomatiskt att det statliga betänkande Romers rätt, som nyligen lagts fram, har ett 20-årigt mål för när diskrimineringen av romer ska upphöra. »Ska en baby som föds i dag inte bli jämlikt behandlad förrän den är vuxen?« säger ständiga människorättskämpen Rosa Taikon i samtal med Johan Berggren.
Den gömda, romska familjen i Clara Lowdens reportage har ingen handlingsplan alls. De lever i ett nu, i en verklighet utan säkerhet, i ett samhälle som sagt nej.
Vi säger: Låt dem stanna! Nu. Inte om 20 år.
Marianne Steinsaphir är redaktör på Ordfront magasin.
Publicerad i nr 6/2010.