Stulen retorik
Hur den svenska modellen urholkas.
Även en person som ägnar mycket tid åt politiska analyser och mediekritik kan ibland förundras. Precis som i förra valet är idag Moderaternas strategi att använda retorik stulen från arbetarrörelsen. Med ord som jämlikhet, solidaritet, arbetslinje, uttryck som värna välfärden och den svenska modellen döljer man framgångsrikt att själva politiken syftar till att rasera just den välfärdsmodell man säger sig värna.
Och var finns granskningen av denna politik och det samhälle den leder till? Återigen är de stora riksmedierna nöjda med att göra Schlingman och kompanis vilja. De lyfter fram Moderaternas retorik, och analyserar utifrån den. Ett exempel av många var när Fredrik Reinfeldt och Per Schlingman på DN debatt gick ut och påstår att de vill se högre löner i den offentliga välfärdssektorn (22/1). Då skrev DN:s politiska kommentator Henrik Brors en analys med rubriken ”M tar nytt kliv åt vänster”.
Om detta kan man säga mycket, men två saker är slående. För det första: vad stod det i moderatartikeln, vad ville dom? Jo, de föreslog fortsatta skattesänkningar, som naturligtvis innebär mer för dem som redan har större inkomster än de som jobbar i välfärdssektorn. För det andra: ett ”nytt” kliv, förutsätter att man redan tidigare har tagit kliv åt vänster. Har Brors helt missat de senaste fyra åren händelser?
Under den moderatledda alliansregeringen har det ju skett kraftiga förskjutningar åt höger. Till att börja med höjde man på politisk väg kostnaden för medlemskap i fack och a-kassa. Över en kvarts miljon tvingades lämna fackföreningsrörelsen och nästan en halv miljon a-kassan, det största medlemsraset i fackets moderna historia.
Sedan har man genom nerdragningar fullständigt förändrat de arbetsmarknadsinstitutioner som är grundläggande för den svenska modellen. Arbetsmarknadspolitiken grundar sig inte längre på utbildningsinsatser och individens rätt till arbete utan på straff, disciplin och coachning. Arbetsmiljö- och rehabiliteringspolitiken tvingades spara 30 procent, vilket drabbade yrkesinspektioner och skyddsutbildning. Istället för rehabilitering dumpas nu sjuka på arbetsmarknaden där de tvingas konkurrera med friska personer om ett fåtal jobb.
A-kassan sänktes kraftigt så att det numera endast är 10 procent av de heltidsarbetande som får ut 80 procent vid arbetslöshet. Dessutom försvårade man för stora grupper att över huvud taget kvalificera sig. Allt detta i kombination med försämrat anställningsskydd (två års visstidsantällning tilläts) har man krattat manegen för en växande låglönesektor som förstås ska serva den elit som fått de stora skattesänkningarna.
Skatterna har sänkts med 97 miljarder. Det motsvarar lönekostnaden för 231 000 heltidsanställda i offentlig sektor (lön 25 000 kr/mån + 40 procent i socialavgifter). Mest har skatterna sänkts för dem som redan tjänar mest och har störst förmögenhet. De ska nu använda sina nya miljarder för att köpa subventionerad städhjälp och privata sjukvårdförsäkringar så att de säkert kan gå före i köerna. Privatiseringsvågen går vidare, arbetslösheten har exploderat och den offentliga sektorn har tvingats säga upp folk trots stora behov. Jag bara undrar: När togs det första klivet åt vänster?
Inför valet 2006 varnade jag för den mentalitetsförskjutning som skulle komma om högeralliansen skulle genomföra sin politik. Rädsla inför att inte få hjälp tvingar allt fler köpa privata arbetslöshets- och vårdförsäkringar. Då vill de ha lägre skatter, och sakta men säkert införs en borgerlig hegemoni som krossar allt vad den svenska jämlikhetsmodellen byggt på. Jag lovar att ägna varje vaken sekund åt att bekämpa detta.
Stefan Carlén är förbundsekonom på Handelsanställdas Förbund, en av författarna till den politisk bestsellern Bokslut Reinfeldt (Ordfront) och före styrelseordförande för Föreningen Ordfront.
Ordfront magasin 5/2010