Ord som fängslar
I Europas sista diktatur, Vitryssland, eller Belarus, lever författare farligt. Att kritisera regimen kan leda till fem års fängelse och böckerna har svårt att nå ut.
Av Annika Hallman
– Att vara författare i Vitryssland är ett tungt öde. Det är som att makten är emot vårt eget land, säger Uladzimir Arlou.
Han står i foajén till Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm, ett stenkast från de glittriga shoppingstråken på Stureplan. Det är i början av november och här pågår en poesikväll med författare från Vitryssland, eller Belarus. Det är inte fullsatt, men publiken som hittat hit är entusiastisk, det blir många applåder.
Arlou, som också är historiker, är en känd författare i Belarus, han tillhör en av de mest översatta i landet. 1997 fick han sparken från det statliga förlag som han arbetade på.
– Det var av politiska skäl. Formuleringen var intressant, något om att jag hade författat »historisk och annan misstänkt litteratur«, säger han.
Från scenen läser Uladzimir Arlou upp delar av det »Brev till fängelsedirektörer« som han skrivit tidigare i år: »Jag vill inte tro att ni drömde om att bli fängelsechefer som barn. Omständigheterna ledde möjligen till det. Någon av er kanske tvingades. Någon måste ju göra det allra smutsigaste arbetet.«
– När bekanta och vänner som tänker likadant som en själv blir fängslade så tänker man på dem varje dag. Jag ville försöka hjälpa till på något sätt. Jag hoppades att brevet skulle kunna framkalla någon slags medkänsla för att minska de fängslades lidande, förklarar han.
Brevet blev publicerat i en oberoende tidning och Arlou berättar att han hört talas om en fängelsevakt som läste upp det för fångarna.
– Kanske spelade det någon liten roll, säger han.
– Varje belarusier känner någon som är eller har varit häktad, konstaterar Valeryja Kustava från scenen strax efteråt. Sedan läser hon upp dikten »Tillit«.
Hon läser rytmiskt på belarusiska, en översättning på svenska finns i antologin med belarusisk litteratur, Språket som svalan bor i dess hjärta (Midsommar förlag), som getts ut under hösten. Några rader går: »Bland dessa vrak när ordets mening rasar, / Få säga sanningen«.
– Som författare vill man säga sanningen, men det kan man inte göra i Belarus. Det går inte att skriva rakt ut om vissa saker, säger hon efter uppläsningen.
Tillsammans med Vera Burlak, som inlevelsefullt läser sina dikter »Pan spelar på trumman« och den Nietzsche-inspirerade »Kamraten Ze« är Valeryja Kustava och Uladzimir Arlou inbjudna till Sverige genom den så kallade Litteraturresan – ett projekt som, med stöd från Svenska Institutet och Kulturrådet, har pågått i tio år. Författare från Sverige har varje år rest till Belarus och haft uppläsningar tillsammans med belarusiska författare. Nu görs det motsatta också.
Den här hösten går resan norrut. Dagen efter uppläsningarna på Brunnsgatan 4 tar gruppen tåget till Gällivare, Luleå och Umeå. I Pajala möter författaren Mikael Niemi upp som guide.
– Många författare får inte framträda i Belarus, vissa år har vi inte kunnat annonsera ut de belarusiska namnen. Då har de fått »dyka upp bara«, som av en händelse, för att läsa sina dikter, säger Maria Söderberg, producent och initiativtagare till resorna som startade 2002.
Hon berättar att i Belarus måste alla böcker vara godkända av staten för att ges ut och distribueras. Det skrivs inte heller särskilt mycket om böcker i tidningarna – de flesta medier är statligt kontrollerade. Många känner därför inte till författarskapen.
– Det finns en stor nöjesindustri, men den är ofarlig, där bränner det sällan till, säger Maria Söderberg.
Kritik och förtal av presidenten Alexandr Lukasjenko, som suttit vid makten sedan 1994, kan leda till upp till fem års fängelse. Kritik mot en tjänsteman till två års fängelse, berättar hon.
– Författarna måste vara oerhört försiktiga, de för ofta fram sin kritik mellan raderna. Det är en balansgång.
Efter presidentvalet i december 2010 när oppositionens protester mot det riggade valresultatet brutalt slogs ner, blev författaren och presidentkandidaten Uladzimir Njakljajeu, som varit med på Litteraturresan flera gånger, misshandlad och häktad i väntan på rättegång.
– Som enbart regimkritisk författare var han visserligen en nagel i ögat på myndigheterna, men när han började driva politik då blev han direkt farlig. Man måste vara modig för att ge sig in i politiken, han vet att han riskerar sitt liv, säger Maria Söderberg.
I mitten av november var han inbjuden till Stockholm för att ta emot Svenska PEN:s Tucholsky-pris, men myndigheterna i Belarus vägrade att låta honom åka.
En annan författare som gripits under året är Ales Bjaljatski, som leder människorättscentret Vjasna. Han anklagas formellt för skattebrott och riskerar ett sjuårigt fängelsestraff.
– Många författare ifrågasätter varför de överhuvudtaget ska skriva och ge ut något när situationen är som den är. De är sällan rädda för egen del, men de är oroliga för vad som kan hända deras familjer, att barnen ska förlora sin plats på universitetet, att hustrun ska nekas utresevisum.
Själv har hon inte stött på några problem under resorna, trots att hon besökt landet och staden Pinsk i södra Belarus omkring 60 gånger sedan 1997. Hon tror att det kanske beror på att hon hela tiden har kört med öppna kort, inte försökt dölja arrangemangen – och kanske inte minst – anlitat den statliga resebyrån Belintourist.
Det var den polske journalisten Ryszard Kapuscinski som väckte hennes intresse för området. Som fotograf hade hon gjort flera reportageresor till Afghanistan och Ryssland när hon började läsa Kapuscinskis Imperiet (1993), som delvis handlar om hans uppväxt i Pinsk som då hörde till Polen, och blev nyfiken, ville dit. Det resulterade i reportaget »Resan tillbaka till Pinsk« där hon och Anders Bodegård följde med den världsberömde journalisten till den plats varifrån »han slungades ut i världen« som det står i Ordfront magasin från 1997 där reportaget publicerades.
– Jag känner en närhet till området. Det påminner mig om min egen bakgrund i Arjeplog, också det en plats i periferin med olika befolkningsgrupper och språk.
Och hon tog starkt intryck av författarna hon mötte, som Svetlana Aleksijevitj, som skrev Bön för Tjernobyl (Ordfront, 1997) och Vasil Bukau, som gick bort 2003. Hon läste dikter av Ales Razanau och kände igen det han skrev från sina resor: byarna, kolchoserna, skogen, floden.
– Jag blev så förtvivlad när så lite var översatt.
Litteraturresan fick sin början 2002 i Pinsk. De fick inte annonsera i stadens tidningar, men lokalen som de lånade, en medeltidsklubb, blev ändå proppfull.
– Författarna stod och läste bland sköldar och spjut. Det var stämningsfullt.
Där föddes modellen med uppläsningar på två språk. Författarna läser på det egna språket och så läser en skådespelare upp en översättning efteråt. Eller så finns texterna översatta i häften som delas ut, eller som på Brunnsgatan 4, projiceras på en skärm intill.
– Det är viktigt för publiken att få höra originalspråket, för språkrytmens skull, säger Maria Söderberg som själv kallar sig en språkobegåvad människa, fast med känsla för just rytm och melodier.
Resorna till Belarus brukar äga rum under Kristi himmelfärdshelgen varje år – för »det är så vackert där då«, förklarar hon. Författarna där har genom åren vittnat om hur viktiga kontakterna med Sverige har varit.
– De slås av hur fritt det är här. Att alla möten är öppna, att man kan gå in och ut i bokhandlar, den avspända atmosfären. Det är på många sätt en drömbild – men tack och lov blir den också lite differentierad när de kommer hit, det finns ju arbetslöshet och bostadsbrist här också.
I år är det tioårsjubileum för Litteraturresan, därför var det extra viktigt att antologin Språket som svalan bor i dess hjärta kom ut. Här finns ett intressant urval av samtida belarusisk litteratur ackompanjerad av Maria Söderbergs bilder från de gångna årens många uppläsningstillfällen, utflykter och möten. Titeln är inspirerad av en diktrad i Volha Ipatavas dikt »Det vitryska språket« som finns med i samlingen. Ett tema som återkommer i texterna, berättar Maria Söderberg, är kontrasten mellan by och stad.
– Här finns en plågsam dubbelhet. Belarus är ett centralistiskt samhälle och de flesta författarna har lämnat landsbygden för att leva i staden. När de återvänder till landsbygden blir de inte längre igenkända. Äldre människor förstår inte vad de pratar om. De har världen som arbetsfält men har förlorat språket till det gamla, till sitt ursprung. Det finns en smärta där.
Nu hoppas hon att den svenska antologin ska följas upp med en likadan fast på belarusiska.
– Jag vet att boken har betytt enormt mycket för många. På bokmässan i Göteborg i höstas fick de inbjudna författarna tårar i ögonen när de lyfte upp den. Bakom finns förstås en stor sorg över att inte kunna möta sina läsare, sin publik – därför blir en sådan här bok extra viktig. Om jag i Belarus ombeds säga något från scenen brukar jag alltid säga att »orden har vingar«. Att ha en svala som symbol för antologin har flera betydelser. Den tycker om att vara nära människor – och föredrar öppna landskap.
Publicerad i nr 7/2011.
Annika Hallman är redaktör på Ordfront magasin.
Översättningarna i Språket som svalan bor i dess hjärta är gjorda av: Anders Bodegård, Stefan Eriksson, Veronika Eriksson, Nils Håkansson, Thomas Nydahl, Janina Orlov, Dmitri Plax och Kajsa Öberg Lindsten.