När idéer styrde förlagen
I dag återstår bara spillror av folkrörelsernas en gång så livaktiga -bokutgivning. Vänsterförlagen har blivit privata. Och de föreningsägda har hamnat på andra sidan.
Av Jan-Erik Pettersson
I september i år köptes aktiemajoriteten i Ordfront Förlag av Alfabeta. Föreningen Ordfront, tidigare majoritets-ägare, behåller en ägarandel på 4 procent. Det betyder också att ett av de mera framträdande förenings- och organisationsägda förlagen försvunnit och att ett i huvudsak privatägt förlag tillkommit.
Kanske är det en del av en större trend. Kanske blir förlagsverksamhet mer och mer en privat affär.
Fast i verkligheten är det inte riktigt så. Ideella organisationer och stiftelser kan visst driva förlag. Bara pengarna finns.
Det kan verka som om det bara återstår spillror av folkrörelsernas en gång så livaktiga bokutgivning. Tiden och Prisma har uppgått i Norstedtsgruppen, LT:s förlag i Natur & Kultur, Författarförlaget köptes av finansmannen Tomas Fischer.
Men det är inte riktigt sant. Ägandet av förlag via stiftelser och organisationer är fortfarande viktigt. Helt enkelt eftersom idédriven bokutgivning sällan är ekonomiskt lönsam.
Generellt kan man säga att vänsterförlagen i dag i allmänhet är privata. De i vid mening föreningsägda återfinns oftast på andra sidan. Eftersom vänsterförlagen lever helt på marknaden, så tvingas de anstränga sig mer för att sälja sina böcker och det är förstås ingen nackdel. Men bristen på kapital är ändå ett problem som man inte kommer ifrån. Och ingen lösning finns heller i sikte. Helge Bäckström och Gustaf Lindgren, som möjliggjorde Tidens Förlag och Folket i Bild, är gestalter som tillhör historien och de organisationer som skulle kunna vara med och finansiera vänsterutgivning är inte intresserade.
Äldre bokförlag på den vänstra flanken var oftast – dock inte alltid – ägda av organisationer och partier. Detta av naturliga skäl. Bokhandlarna, som tillhörde städernas etablerade borgerskap, sålde inte gärna skrifter från vänster. Radikala bokutgivare, tidningsutgivare och författare sågs av den kulturella överklassen som samhällets drägg och några av dem kastades i fängelse på grund av sina skrifter.
Tidiga arbetarrörelseförlag var inte heller särskilt intresserade av den litterära offentligheten utan inriktade sig snarare på att tillgodose rörelsens propagandabehov. Men snart började det märkas att arbetarnas förlagsverksamhet också handlade om någonting större och vidare än propagandan – om en strid om kulturen. Det var säkert ingen tillfällighet att Förlaget Fram, som ägdes av det Socialdemokratiska ungdomsförbundet, leddes i tur och ordning av tre av de ledande gestalterna inom den tidiga arbetarrörelsen – Per Albin Hansson, Zäta Höglund och Fredrik Ström. Förlaget fick snurr på framför allt spridningen av prisbilliga broschyrer, av vilka de mest efterfrågade trycktes i upp till 50 000 exemplar, men man lyckades också få in Strindberg i sin författarkrets och man gav ut en skönlitterär debutbok, kortromanen Människor, av en ung författare vid namn Pär Lagerkvist. Det experimentet gav dock varken ära eller inkomster till förlaget. Skulle man ha inhöstat någotdera av detta på en författare som Lagerkvist så hade man behövt kapital och uthållighet. Men de sakerna var bristvaror, minst sagt, hos de radikala förlagen. Och skulle så förbli.
När det socialdemokratiska partiet bestämde sig för att starta ett regelrätt bokförlag med en professionell ledning i början av 1910-talet så var det ekonomiska dilemmat akut och lösningen bestod i att hitta en person med pengar. Det gjorde man också i form av s-riksdagsmannen och professorn i mineralogi Helge Bäckström som satsade 10 000 kronor i företaget. Bäckström fortsatte sedan att skjuta till ganska mycket pengar fram till 1930 då LO tog över hans ägarandel. Tiden växte till sig och blev ett medelstort förlag men fick kritik för att man inte lyckades fånga upp 1930-talets stora generation av arbetarförfattare. Vilket man i praktiken kanske inte hade möjlighet att göra.
Proletärförfattarna gick nästan mangrant till Bonniers, för det var där man kunde få ekonomisk uppbackning i form av förskott och dessutom större publiceringsmöjligheter i olika tidningar och tidskrifter, något som var avgörande för fattiga författares försörjning. Några arbetarförfattare lyckades Tiden ändå dra till sig, framför allt Moa Martinson som var politiskt profilerad och dessutom ett mer säljande namn än maken Harry och de andra proletära prestigeförfattarna som huserade hos Bonniers.
Vill du läsa hela artikeln?
Här kan du köpa det senaste numret av Ordfront magasin!
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!
Publicerad i nr 6/2011.
Jan-Erik Pettersson är frilansjournalist.