Nr 2/12. Män som älskar män
Från Strindberg och Lundell går en röd tråd till dagens litteratur. Manliga författares syn på könsroller verkar ha väldigt svårt att förändras. Fortfarande upphöjs manliga genier, och kvinnor reduceras till biologiska funktioner eller överjordiska väsen. Eller är det en konservativ längtan tillbaka till gamla trygga tider när världen skälver?
Av Isabelle Ståhl
Alla kvinnor i Ronnie Sandahls bok Vi som aldrig sa hora är ouppnåeliga, eteriska väsen som aldrig tillmäts fler egenskaper än skygga rådjursögon. Alex Schulmans bok Att vara med henne är som att springa upp för en sommaräng utan att bli det minsta trött påstås handla om en kvinna som heter Amanda Widell, trots att hon har ungefär tre repliker i boken. Vad hon svarar på hans trevande oneliners får man aldrig veta. »Hon glimmar lika oåtkomligt som silvret hos pantlånaren.« När hon blir gravid sover hon nästan hela tiden och pratar därför ännu mindre.
Forskarna Monica Rudberg och Harriet Bjerrum Nielsen skriver att män i vår kultur ofta får representera det onda genom den teknikbegränsande rationaliteten medan kvinnor beskrivs som nästan överjordiska varelser med de djupaste och sannaste känslorna. Jag finner den kvinnorollen så mycket trängre än den som Sandahls och Schulmans manliga karaktärer tilldelas: alienerade outsiders som gör konst av skevheten och utanförskapet.
Ett karaktäristiskt drag hos manliga genier är att ofta påpeka vilka missförstådda underdogs de är. Denna tradition kan spåras tillbaka till sekelskifteslitteraturens flanör. Han låter sig roas och äcklas av människornas ansträngningar och tillåter sig att ställa sig som betraktare till den värld som han egentligen är en del av. På så vis undgår han också sin egen kritiska blick. Flanören rörde sig i det offentliga stadsrum som var kännetecknande för moderniteten, men ställde sig samtidigt utanför med en kritisk blick på det moderna. Ungefär som Per Hagman, som i Att komma hem ska vara en schlager, tjatar i 259 sidor om hur ovärdigt och banalt allt i hans omgivning är (förutom hans eget tankeliv). Han förfasar sig över det ovärdiga svenska kulturlivet, kvinnor som pratar vulgärt om att de inte tar den i tvåan på första dejten, det »risifruttigpräktiga« samhälle där alla kräver att han ska skriva en roman om någon »ymnigt menstruerande, sårbar men jättesjälvständig kvinna«. Samtidigt som han påpekar att han är väldigt känd och spännande är det väldigt synd om honom. »Ingen vill ha mig, det gör mig alltför vacker inuti.«; »Jag blir äldre, jag blir bättre.« Naturligtvis går Hagmans romanjag på alla fester ensam. Det manliga geniet riskerar inte att ses som en förlorare om han kommer ensam: hans utanförskap är ju litteratur, inte social inkompetens och hans aspighet är ett personlighetsdrag, inte en diagnos.
I sin självbiografi skyller Julian Assange – visserligen inte främst känd som författare, men en idol och förebild för många unga män idag – anklagelserna om sexuella övergrepp på Sveriges statsfeminism, som enligt honom även grundlade beslutet att skicka trupper till Afghanistan(!). Han hinner naturligtvis inte umgås med sin förstfödde son särskilt mycket, utan går istället omkring i en nationalpark och jämför sig med Jesus när han var fyrtio dagar i öknen. Han skriver vidare att den största kampen alltid handlar om att få vara sig själv. Är inte kampen något som är större än självet?
Samma fråga ställde jag mig när jag läste Karl-Ove Knausgårds Min kamp. Hans olidligt hajpade romansvit handlar om en helt vanlig man och hans helt vanliga medieklasstillvaro i vilken minsta sömniga anekdot tydligen är i nationens intresse. Han äter middag, går på innerstads-Ica och blir tänd på en tjejs snygga bröst, föraktar män med barnvagnar och skriver så mycket att han bara måste vara borta från familjen i fem månader. Om en kvinna hade skrivit om samma beteende i en bok hade dess tema tänkbart beskrivits som ett provocerande uppror mot modersidealet. Men när Karl-Ove Knausgård gör det är det tydligen en allmängiltig skildring av vad det innebär att vara människa.
I Min Kamp 2 är Knausgård närmast fixerad vid sin frus kroppslighet. Mot »kroppens trygghet« blir »oron blev ett platt intet, ett moln av damm«. Han irriterar sig på hennes utbrott och skriver om gravida kvinnors brist på rationellt tänkande, och han hatar att »trotsa sin egen natur för att tillfredsställa hennes« men vet att det samtidigt finns ett syfte och ett mål som står över allt annat.
August Strindberg var likt Knausgård besatt av kvinnans plikt att underkasta sig sin »natur«. Han menade att »kulturkvinnan« försökte emancipera sig från naturlagen, det vill säga att fortplanta släktet, vilket måste leda till rubbningar. Äktenskapets svårigheter berodde oftast på hustruns emancipationssträvanden. Om man bara levde enkelt, anspråkslöst och i enlighet med »naturen« så blev man överraskande nog lycklig trots att man var stadsbo och kulturmänniska.
Idag finns det ett enormt intresse för ett sekelskiftesdoftande mansideal som kunde vara hämtade ur Giftas 2. Nordiska muséet tillägnade en hel utställning åt dandyn, en manstyp som Oscar Wilde karaktäriserade med förmågan att avhålla sig från känslor. Horace Engdahl menar i Cigaretten efteråt att den moderna kvinnan är ett bekymmer. I boken med det outhärdliga namnet Dingo Dingo – den manliga frigörelsen är här raljerar Bob Hansson över genusretorik och skildrar några män som »tar kontrollen över sina liv och sina fruar«, enligt förlaget.
Tillåt mig låta analysen spilla utanför litteraturen. För den självgoda och självupptagna manstypen som kan beskrivas med Bob Hansson-citatet »här ligger jag och duger« är legio i samhället. Även bland de föregivet unga, upplysta och »jämställda«. Teveprogram tillägnas socialt inkompetenta män som sitter och är odrägliga mot omgivningen, vilken tolererar alla förolämpningar om de bara får lyssna till hans allvisa utlåtanden om alltings tillstånd. Se på Veckans brott med den notoriskt otrevliga Leif GW Persson, eller Per Morberg i Vad blir det för mat. Morbergs fru får på inga villkor hjälpa till med maten, bara koka upp vattnet till pastan, och han får ofta raseriutbrott på henne eller någon reporter, säger han glatt i en intervju i Dagens nyheter. I BBC:s modernisering av Sherlock Holmes är Sherlock personifieringen av samma mansideal: iskallt logisk, empatiskt störd och rå och sexistisk mot kvinnliga medarbetare.
Det manliga geniet påminner om det hemlighetsfulla väsen som han brukar beskriva som sitt kvinnoideal. Vilka hemligheter ägnar sig den manliga författaren åt när han gömmer sig för familjen i fem månader? Vad finns bakom dandyns kyliga ironi? Skillnaden är att hans stela yta ses som uttryck för intellekt och genialitet, medan den kvinnliga mystiken ses som ett uttryck för hennes naturbundna, trolska kvinnlighet.
Kanske är dessa nykonservativa mansideal tecken på det som Susan Faludi benämnde som en feministisk backlash. När världen skälver i klimatförändringar och ekonomiska kriser och gamla maktordningar rubbas känns det tryggt att återvända till gamla trygga stereotyper av manlighet, som Per Morbergs bygdetyranniska husfader, Knausgårds sekelskiftesmacho, Hagmans vonobendandy, Sandhals missförstådda stackare och Schulmans svärmiska romantiker.
Isabelle Ståhl är litteraturkritiker och skriver regelbundet i Nöjesguiden.