Nr 3/12 Nazisterna lade grunden för Greklandskrisen
Rötterna till den grekiska kan spåras redan till den tyska ockupationen under andra världskriget. Fyra romaner ger en bild av grekerna som ett hårt prövat folk, långt ifrån myten om de ansvarslösa dagdrivarna.
Av Torsten Rönnerstran
I massmediernas diskussioner om den grekiska krisen finns en kliché som skymmer sikten och omöjliggör en djupare förståelse. Det är bilden av Grekland som en idyll på dekis och av grekerna som charmiga men ansvarslösa dagdrivare. Men sanningen är en helt annan. Grekland har aldrig varit en idyll och de flesta greker har aldrig haft möjlighet att leva som dagdrivare. Sanningen är att den vanlige greken är en strävsam knegare som kämpar för att hålla hakan över vattnet i en svår verklighet.
Grekernas problem har i stället orsakats av en serie sociala katastrofer som landet har drabbats av under 1900-talet. Dit hör fördrivningen av den grekiska befolkningen från Mindre Asien efter kriget med Turkiet 1922, den tyska ockupationen under andra världskriget, inbördeskriget 1946–1949 och militärjuntans skräckvälde under åren 1967–1974.
De destruktiva effekterna av dessa katastrofer har nästan inte alls berörts i den massmediala debatten om Greklands kris. Det är mycket egendomligt. För den vetgirige finns det ändå en vetenskaplig litteratur av hög klass, där välrenommerade historiker utreder krisens bakgrund. Den mest läsvärda är nog Mazowers Inside Hitler’s Greece. The Experience of Occupation 1941–1944 (1993). Andra viktiga böcker är Boatswains och Nicolsons Historisk guide till Grekland (2000) och Cloggs A Concise History of Greece (2002).
Men det finns också mycket trovärdiga böcker som berättat om den grekiska krisen på ett mer lättillgängligt sätt. Dit hör Theodor Kallifatides Det gångna är inte en dröm (2010), Arja Saijonmaas En ung naken kvinna – mötet med Mikis (2011) samt Aris Fioretis Den siste greken (2009) och Halva solen (2012). De framträder självklart inte med vetenskapliga pretentioner, men det hindrar inte att vad de skriver i stort sett ligger i linje med den professionella historieforskningen.
Alla dessa fyra böcker skildrar Greklands historia under 1900-talet ur ett biografiskt – ibland självbiografiskt – perspektiv, men på ytan kan de ändå te sig mycket olika.
Det gångna är inte en dröm är en roman som skildrar Kallifatides eget liv från barndomen på Peloponessos till uppväxten i Athen och de vuxna åren som exilförfattare i Sverige. Den fungerar också som en pedagogisk sammanfattning av det som han berättat om Grekland i sina tidigare böcker, främst i trilogin Bönder och herrar (1973), Plogen och svärdet (1975) och Den grymma freden (1977).
Självbiografiska drag finns också i En ung naken kvinna, men den som står i centrum här är inte Arja Saijonmaa själv utan den grekiska kompositören och politikern Mikis Theodorakis. Bokens fokus ligger på året 1972, då Saijonmaa turnerade över stora delar av världen tillsammans med Theodorakis och hans orkester. Men detta år bildar samtidigt utgångspunkten för tillbakablickar på Greklands historia, så som den speglas i Theodorakis dramatiska levnad.
Ett likartat stoff, fast gjutet i en helt annan form, finner vi i Fioretis Den siste greken och Halva solen. Den siste greken är en roman om Grekland men också om exilgrekernas liv i Sverige. I centrum står Jannis Georgiadis och hans vänner Kostas och Efi samt deras vän Manolis Florinos. Den sistnämnde är en poesiintresserad läkare som bör vara skildrad i nära anslutning till författarens egen far, Mikael Fioretis, (känd för att i samarbete med Tranströmer ha översatt de nygrekiska poeterna Odysseas Elytis och Jannis Ritsos till svenska).
Fioretis far återkommer i Halva solen som berättelsens huvudperson. Här berättas med omkastad kronologi historien om hans liv: Sverige och dessförinnan i ett krigshärjat Grekland som han under dunkla omständigheter lämnade vid unga år.
Trots alla olikheter har de fyra böckerna ett gemensamt ärende. De vill visa att mycket av problemen i dagens Grekland går tillbaka på förhållanden som orsakades av den tyska ockupationen under andra världskriget och av den roll som England och USA spelat under efterkrigstiden.
Men böckerna kan också ge oss hjälp att genomskåda en propagandalögn som vi ofta mött i populärkulturen: att det var England och USA som drev ut de nazistiska trupperna ur Grekland. Som framgår av Kallifatides och Saijonmaas böcker drevs tyskarna i stället ut av den vänsterinriktade motståndsrörelsen EAM/ELAS, som för övrigt gjorde storartade insatser för att rädda landets judar undan förintelsen.
Vill du läsa hela artikeln?
Här kan du köpa det senaste numret av Ordfront magasin!
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!