Nr 3/12 Staden i allmänhet
Vi lever i en tid av stora, folkliga protester. De äger rum i de stora städernas absoluta mitt. Hur hör revolten ihop med staden?
av Johan Berggren
De stora folkliga resningarna i Kairo, Tunis och andra städer under den arabiska våren, och de samtida folkliga protesterna runtom i världen; i Aten, Madrid, Tel Aviv, Santiago, London och Quebec, och inte minst i New York där de permanentades och spred sig i USA och världen som »Occupy«-rörelsen kom kulturgeografen och marxistiske samhällsanalytikern David Harvey att ställa sig frågan hur staden hör ihop med revolten. Han redogör för sina tankegångar i den nya boken Rebel Cities (Verso 2012).
Det är inte första gången en våg av uppror svept genom världens städer. Vi har upprorsåret 1848 i Europa, Pariskommunen 1878, revolutionsåren i slutet av första världskriget där inte bara Moskva och St Petersburg utan även München och Berlin och inte att förglömma Stockholm, var i uppror. Han pekar på 1968: Paris, Mexico City och Prag. Han pekar på Sovjet-blockets fall, och han pekar på de stora protesterna mot Irakkriget 2003, världshistoriens hittills största samtidiga globala manifestationer.
Det sägs att internet hjälpte den arabiska våren. Och visst var den digitala offentligheten behjälplig. Men utan den analoga, utan stadens gator och torg, kan inga folkliga maktmanifestationer äga rum.
Samtidigt är städernas makten boning och bastioner.
Denna dragkamp mellan makten och folket har funnits med sedan första städerna uppkommer som följd av den första kapitalackumulationen. Urstäderna uppstår som följd av att människor blev bofasta odlare. Egendom uppstår: yrken uppstår, militär uppstår, när spannmålsförvaren blir befästa, den förvarade maten ska delas upp med handel och löner.
Sedan dess har staden i ojämn utveckling blivit allt viktigare som människans miljö. För ett par år sedan passerade vi en vändpunkt: för första gången någonsin lever en majoritet av människorna i städer.
Men kapitalackumulation betyder inte nödvändigtvis kapitalism. Före 1700 var få städer större än 1 miljon invånare. För städernas tillväxt till dagens megapoliser hör samman med den moderna kapitalismens inträde i historien.
Den kapitalistiska cykeln av investering-profit-återinvestering-ny profit kräver ständigt mer. Mer råvaror, mer arbetskraft, större produktionsvolymer, mer avsättningsmarknader – och fler investeringsobjekt. Det vill säga större fabriker, fler arbetare, större transporter, och så vidare. Städer växer av detta tryck. Och blir snabbt också själva föremål för profitsökande. Harvey berättar om att den första kapitalismens stora vinnare i England; den lantägande adeln. Mark och egendom blev snabbt mer värdefullt i de växande städerna.
Sedan dess har städerna varit föremål för investeringar. I tider av överskott av kapital har detta investerats i nya och/eller befintliga fastigheter. Byggboomar och fastighetsbubblor är oskiljaktliga från kapitalismens berg-och-dalbana.
Senast i den stora fastighetsbubblan i USA stod bankerna för krediten till både byggare och bostadsköpare, för att sedan få både husen och bli utköpta från de förfallna skulderna med skattemedel när bubblan spruckit: en av historiens störsa överföringar av medel från de många fattiga till de få rika var ett faktum.
Och i staden sker den stora sekundära utsugningen av arbetare. När man gått från arbetet med sin lön, står hyresvärdarna på tur. Dagens städer byggs också för att slussa oss till maximal konsumtion.
Samtidigt uppstår motrörelsen mot absolut makt också i staden. I urformen på de grekiska antika torgen. Sedan dess har i stort sett alla större samhällsomdaningar skett med revolter på gator och torg i ryggen, (som till exempel Per Albin Hansson noterade.) Den allmänna plats som vi alla skapar och har del av är uroffentligheten, den grundläggande förutsättningen för demokratisk politik. När andra fora, som parlament och medier är oframkomliga för protester, är gatan det som finns kvar. Härav sloganen »Gatorna tillhör oss«.
De urbana protesterna behöver ju inte betyda förändring eller demokratisering; protester kan också slås ner. För makten å sin sida, manifesterar sig också i det offentliga rummet. Det gäller allt ifrån Haussmans ombyggnad av Paris, till militärparader i Sovjet till vår tids kommersiella makts uppköpande av gatan, omvandlingen av det offentliga rummet till ett kommersiellt; från gata till galleria.
Även den ökande övervakningen av oss i våra städer är en del av denna dragkamp mellan staden som allas vår offentliga allmänning och maktens behov att kontrollera, styra och utvinna profit. Tidningen Re:Public Service avslöjade nyligen att det finns 55 000 övervakningskameror på offentlig plats i Stockholm. I USA används liknande obemannade flygande drönare som de som bombar folk i Afghanistan och Pakistan för att övervaka städernas invånare.
Harvey pekar på att vänstern tradionellt har förringat stadens roll i samhällsomvandling och revolution. Man har bokstavstroget fokuserat på industriproletariatet, istället för att se att det i praktiken ofta är en ordentlig blandning av stadsbor som utgör de faktiska upproren och protesterna. Harvey knyter an till Michael Hardt och Antonio Negri som menar att staden är en stor allmänning producerad av dess kollektiva arbetskraft, och detta ger staden en annan roll i kampen mot kapitalismen. Om den borgerliga stadens producenter skulle strejka, omöjliggörs den. Vi har sett det vid sophämtarstrejker, men addera leveransstrejker, hyresstrejker, gatublockering, så kortsluts staden, och med den kapitalismen, på nolltid.
Revolutionära visioner, men knappast romantik. Harvey söker en rörelse kraftfull nog att ta sig an de väldiga utmaningar mänskligheten står inför idag: Den ökande globala och lokala ojämlikheten; Miljön – när den kapitalistiska expansionen börjar nå sina naturliga gränser för råvaror och avsättningsytor måste den eviga tillväxten stoppas. Dessa problem ser Harvey som oskiljaktliga från den globala kapitalismen. Kanske finns kraften hos dem som kräver rätt till sin stad. För att få den måste man ha rätt till hela sin jord.
Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront -magasin.