Nr 4/12 Religionsfriheten under hot
Såväl extrema som mer rumsrena röster höjs för att avskaffa religionsfriheten i Sverige. Som skäl anges ofta religionernas intolerans. Men den moderna lagen om religionsfrihet är just en toleransens lag, menar Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei.
Av Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei
Den 4 augusti 2012 samlades islamkritiker från USA och flera europeiska länder i Stockholm. Bland talarna fanns amerikanerna Robert Spencer och Pamela Geller, båda flitigt citerade i Anders Behring Breiviks 2083 – A European Declaration of Independence. I sitt anförande menade Spencer att islam och vänstern måste stoppas i frihetens och de mänskliga rättigheternas namn: »Att tolerera de intoleranta är självmord.« Företrädare för Swedish Defence League uttalade sig på ett liknande sätt och betonade vikten av demokrati och mänskliga rättigheter, samtidigt som de menade sig vilja förbjuda muslimska organisationer i Sverige. Några veckor senare sa Sverigedemokraten Pär Norling i en intervju med SVT att han ville förbjuda islam i Sverige. »Den finge man ha någon annanstans men i Sverige passar den inte in.« Muslimer som redan bor i Sverige ska utvisas. När Norling får en fråga av Expo Idag om hur detta rimmar med religionsfrihetslagstiftningen är svaret enkelt: »Religionsfrihet tycker jag inte om, den bör avskaffas!«
I allt fler europeiska länder sitter främlingsfientliga partier i parlamenten, så också i Sverige. Även om inget land har förvägrat muslimer att organisera sig, har visuella uttryck för islam förbjudits i det offentliga rummet i några europeiska länder. Enligt en rapport som presenterades av amerikanska PEW Research Center 2008, ökar islamofobiska och antisemitiska attityder i Europa. Den 28 juni i år presenterade Brottsförebyggande rådet sin årliga hatbrottsrapport, och dagen efter kom SOM-institutets rapport I framtidens skugga. Dessa visar att majoriteten av alla hatbrott är främlingsfientliga, samt att hatbrott mot religiösa ökar mest. Även i Sverige är muslimer och judar de mest utsatta grupperna. Femtio procent av Sveriges befolkning uttrycker att de har en negativ bild av islam.
Samtidigt har röster höjts för att religionsfrihetslagstiftningen bör avskaffas. Men hur ser denna lagstiftning ut? Varför tillkom den och vilken roll kan den spela i dagens allt mer mångreligiösa samhälle?
Sveriges rådande religionsfrihetslagstiftning är modern. Vid Uppsala möte 1593 slogs fast att Sverige skulle ha en evangelisk-luthersk statskyrka som alla medborgare enligt lag var tvungna att tillhöra. I och med Gustav III:s så kallade toleransedikt 1781 fick även andra kristna en viss religionsfrihet, och med 1782 års judereglemente gavs judar rätt, om än med strikta restriktioner, att vistas i landet utan att konvertera. I reglementet heter det att:
the almänna wilkoren äro lagde til grund, at the icke under någon förewändning måge antagas uti Rikets högre eller lägre Embeten och Snilor, icke åtnjuta någon Riksdagsmanna rätt, icke på något ställe i Riket inrätta publique Scholæ-hus til theras Läras utwidgande, icke genom någre wid theras gudstienst höflige Ceremonier gifwa anledning til förargelse, och at Judarne ej måge tillåtas, at hålla theras Synagoga på flere ställen, än i the Städer, som them til hemwist blifwit anwiste, samt at the inga sammankomster uti sina hus til theras Religions öfning måge anställa.
Under 1800-talet svepte liberala vindar genom delar av Europa, och under århundrades senare hälft fick svenska medborgare rätt att lämna svenska kyrkan, med kravet att de samtidigt gick in i ett annat av staten tolererat trossamfund. Först 1951 fick vi en lagstiftning som inte bara tillät medborgare att fritt välja, utan även välja bort, religionstillhörighet.
Den moderna religionsfrihetslagstiftningen växte alltså fram i skuggan av andra världskriget och är en del av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Lagarna syftar bland annat till att förhindra att människor förtrycks eller förföljs på grund av sin etniska eller religiösa tillhörighet. Lagarna garanterar tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. De ger var och en rätt att bekänna sig till, eller inte bekänna sig till, en religion eller trosuppfattning efter eget val, liksom frihet att »ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning«.
Men lagarna föreskriver också att religionsutövningen ska »underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.« Religionslagstiftningen ska alltså skydda sådan religionsutövning som inte bryter annan lag eller mot primära mänskliga rättigheter, som exempelvis rätten till liv eller utbildning. Det är med andra ord inte en absolut frihet – därför skyddas inte religiöst legitimerade bruk som exempelvis kvinnlig könsstympning eller rituell slakt av lagstiftningen.
Religionsfrihetslagstiftningen har alltså tillkommit som en del av de mänskliga rättigheter som ska skydda individer och grupper undan övergrepp liknande dem Europas judar och romer drabbades av under andra världskriget. Aldrig mer, var tanken, skulle något sådant få ske. Detta är viktigt att ha i åtanke idag, då olika grupper vill tumma på eller helt avskaffa lagen.
Sverige beskrivs ibland som världens mest sekulariserade land. Sedan 1500-talet har religion gradvis kommit att förpassats från det offentliga till det privata och i allt högre grad kommit att förknippas med individuell tro, snarare än med offentliga uttryck. Likartade tendenser kan vi se i stora delar av främst det protestantiska Europa. Redan 1882 utropade den tyske filosofen Friedrich Nietzsche Guds död, 1913 menade Sigmund Freud att religion var en barnsjukdom som skulle växa bort och på 1960-talet menade forskare att modernitet och sekularisering skulle resultera i att religion rationaliserades bort.
Idag kan vi emellertid se att religion (än så länge i alla fall) finns kvar som ett viktigt inslag i de flesta människors liv, men också att religion tagit sig nya former och uttryck allt eftersom människor fått nya behov. På 1970 och 1980-talen noterades främst framväxten av så kallade nya religiösa rörelser, som Guds barn eller Hare Krishna, och en utåtriktad frikyrklighet som exempelvis Livets Ord. Media rapporterade om sekter och hjärntvätt. Men främst har militant islamism stått i fokus under de senaste trettio åren, från revolutionen i Iran 1979, via kontroversen kring Salman Rushdies roman Satansverserna som tog fart 1989 och, naturligtvis, genom terrordåden mot USA 2001, Madrid 2004, London 2005 och Sverige 2010. Detta har föranlett allt fler att sedan 1990-talet prata om religionens återkomst.
Det är alltså främst destruktiva och våldsamma uttryck för religion som hamnat i fokus under de senaste trettio åren. Det är delvis mot denna bakgrund vi kan förstå röster som höjs om att förbjuda islam eller avskaffa religionsfrihetslagstiftningen. En annan viktig faktor är den ökade invandring som skett under efterkrigstiden. För huvudsakligen är det icke-svenskkyrkliga religiösa uttryck som kritiseras, och främst har som sagt muslimers religionsutövning hamnat i fokus. Många upplever visuella uttryck för islam som främmande och kanske skrämmande. Medan de flesta inte ens reflekterar över vissa religiösa uttryck i vardagen, som årets indelning, korset i flaggan eller kristet laddade namn, blir andra religiösa uttryck mer synliga. Det är också vanligt att muslimska attribut som sjal eller skägg tillskrivs negativa betydelser som bärarna själva sannolikt inte känner igen sig i.
Man kan alltså säga att religion har funnits här hela tiden. Men när den tar sig för majoriteten nya uttryck blir den genast synlig och, för vissa, provocerande.
Tolerans framhålls ofta som viktig i relation till olikhet och i mötet med »den andre«. Samtidigt finns det inte någon enighet om hur mycket olikhet vi kan tolerera. Senare års diskussioner om viss synlig religionsutövning illustrerar hur oklara toleransens gränser kan vara, men också hur religiösa och kulturella uttryck används identitetsskapande inte bara av de som omfamnar dem, utan också av dem som inte gör det. Högernationalistiska företrädare ställer föreställda svenska värderingar mot föreställda muslimska eller judiska värderingar. Ett tydligt exempel finner vi i Sverigedemokraternas idéprogram:
Sverigedemokraterna ser nationen som den viktigaste, äldsta och mest naturliga mänskliga gemenskapen efter familjen [...] Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur […] Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen […] Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik […] målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.
Men bör inte synen på medborgarskap i ett pluralistiskt samhälle även inkludera dem som betraktas som annorlunda av majoriteten? Måste det inte få finnas flera sätt att vara svensk eller europé? Detta blir centrala frågor när stabiliteten vacklar, ett behov av ett starkt ”vi” verkar öka, och kulturer och religioner konstrueras som homogena och oföränderliga enheter som kan ställas mot varandra.
Negativa och hatiska attityder mot muslimer, judar och andra religiösa minoriteter får därför betydelse också för en generell kritik mot rådande religionsfrihetslagstiftning. Sedan flera år har främst företrädare för Humanisterna argumenterat för att vi bör avskaffa lagen om religionsfrihet. De menar att de rättigheter som omfattas av den återfinns i andra lagkomplex, som lagarna om yttrandefrihet, mötesfrihet, tanke- och samvetsfrihet. Men blundar man inte då för lagstiftningens såväl historiska som symboliska värde? Det kan naturligtvis vara så att religionsfriheten inte har någon större betydelse för representanter för den sekulära majoriteten. Men att religion explicit omnämns i lagen är en garant och ett erkännande för de som faktiskt uttrycker en religiös tillhörighet. Det innebär en trygghet för utsatta grupper.
Tolerans är en form av maktutövning. De som har makten att bestämma vad som ska tolereras, har också makten att bestämma vad som inte kan tolereras. Som Stockholms förre överrabbin Morton Narrowe skriver i sina memoarer En tretvinnad tråd är tolerans ett passivt begrepp »som innebär att en som utger sig för att vara en bättre människa tolererar vad en sämre har för sig«. Ända sedan Gustav III:s toleransedikt har begreppet varit knutet till föreställningar om religionsfrihet i Sverige. För att tolerans inte ska bli förtryckande måste alla som delar denna makt utsätta sig för en självkritisk granskning.
Vi bör alla reflektera över när, hur och varför vi drar gränser för vad eller vilka vi vill tolerera. Och vilka »vi« och »dom« vi skapar. Nationell och kulturell gemenskap är inte gudagivna eller naturliga tillstånd, utan konstruktioner som vi alla är delaktiga i och därför gemensamt ansvarar för. När röster höjs för att förbjuda religiösa uttryck som inte bryter mot lagen, eller grupper misstänkliggörs på grund av etnicitet eller religionstillhörighet, måste vi reagera och reflektera. Vilka föreställningar och fördomar bär vi med oss in i bedömningen av »den andre«? I ett politiskt klimat där hatbrott mot religiösa minoriteter ökar, har de lagar som skrivits i skuggan av förföljelse och förintelse av religiösa och etniska minoriteter en viktig roll att spela. Detta oavsett vad man personligen tycker och tror om religion. Frihet är ett uttryck för de möjligheter individer har att kunna agera, som är – och bör vara – reglerat i lag. Så även religionsfriheten.
Susanne Olsson är docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, simon sorgenfrei är doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Här kan du köpa det senaste numret av Ordfront magasin!
Börja prenumerera och få tidningen direkt i brevlådan!