Nr 1/12 EU:s pigor
Enligt FN finns 210 miljoner migranter i världen, drygt hälften av dem är kvinnor. Det vanligaste jobbet för dem är att arbeta i någons hem.
text: Rebecka Bohlin foto: Madeleine Minson
Männen här har kommit till Sverige för att hitta jobb och börja ett nytt liv. De är byggjobbare och städare, polacker och spanjorer, tonårssöner med sina pappor.«
Citatet är hämtat ur en artikel om EU-medborgare som flyttat till Sverige och kommit att tillhöra den växande gruppen hemlösa, publicerad i Dagens Nyheter, den 10 januari 2012. Svetsaren Becera Viorel och byggjobbaren Tadek Rybarcyk tillbringar för tillfället nätterna på madrasser i S:ta Clara kyrka i Stockholm, får vi veta.
Artikeln är en av många som, när temat är migration, väljer att porträttera just män som migrerar och deras livsvillkor.
Det är lätt att via medierna få intrycket att det framför allt är män, med fru och barn kvar i hemlandet, som är den största gruppen migranter.
Verkligheten är dock en annan.
I fackföreningen Unites tunga stenbyggnad mitt i ett livligt London har jag stämt träff med en grupp migranter som arbetar i servicesektorn. En av dem är 42-åriga Candida Abankwa. Hon flyttade från Ghana till Storbritannien för sex år sedan. En syster fanns redan här, och hjälpte till med det praktiska, förklarar hon.
Candida Abankwa sitter snett framför mig vid det stora konferensbordet i ett av fackets mötesrum. Hon ser oerhört trött ut, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hon arbetar natt som städerska. Men i dag är hon ledig.
Hon berättar för mig om villkoren i service-sektorn: Lönerna är låga, jobben tunga, arbetstiderna obekväma, stressen stor och anställningsförhållandena osäkra. Värst, menar hon, är ändå respektlösheten mot arbetare med låg status. Det är den främsta anledningen till att hon själv valt att organisera sig fackligt.
– Trakasserier och översitteri är våra största problem, även sexuella trakasserier. De klagar på vårt jobb, samtidigt som de inte ger oss tid att göra ett bra jobb, säger hon och visar hur någon gör en gest och en nedlåtande min när den kollar om en yta har damm.
För sitt nattjobb, klockan tio på kvällen till sex på morgonen, har Candida Abankwa en bruttolön på 8,30 pund i timmen (knappt 90 kronor). Hon har inget ob-tillägg.
I London delar hon lägenhet med flera andra migranter. Efter skatt får hon ut drygt 10 000 kronor, för rummet betalar hon 4 300 kronor plus el och uppvärmning – vilket innebär att hon kan skicka hem ungefär en tusenlapp i månaden till sin 12-åriga dotter som är kvar i Ghana. Varje månad lägger hon dessutom undan en summa för att kunna hälsa på dottern en gång om året.
– Jag flyttade till Europa för att få ett bättre liv. Men frågan är om det har blivit så mycket bättre? Det är inte lätt att leva här, säger hon.
Jag frågar Candida Abankwa om hon tror att hon kommer att kunna ta emot sin dotter i Storbritannien så småningom. Hon skrattar till när hon får frågan och svarar svävande:
– Om det blir möjligt… Flickan säger inget om att hon bara får träffa mig en gång om året. Hon har det okej med min syster, hon har ju inget val.
Candida resonerar om hur det skulle vara att ta hit dottern. Att hyra en egen lägenhet är inte att tänka på, det är för dyrt.
– En ensamstående mamma, hur kan hon ta ett städjobb på natten? Ska hon lämna sitt barn ensamt? Candida Abankwa suckar.
– Sådant är livet för fattiga stackare. Vi kan inte göra någonting åt det.
Sedan säger hon att hon inte kan svara på fler frågor.
– Jag fick något annat att tänka på, säger hon och lämnar rummet.
Candida Abankwa är långt ifrån ensam om att vara kvinna och migrant. Inte heller om att lämna barn bakom sig i jakt på försörjning och överlevnad.
Enligt FN:s uppskattning finns det omkring 210 miljoner migranter i världen, drygt hälften av dem är kvinnor och det vanligaste jobbet för kvinnor som migrerar är att jobba i någons hem. Men det är inte bara på en global nivå som fler kvinnor än män migrerar, även inom EU har det kommit att bli så. 52 procent av migrationen inom den europeiska unionen utgörs i dag av kvinnor.
En viktig förklaring är att efterfrågan på hembiträden ökar i takt med att de ekonomiska klyftorna vuxit i Europa och välfärden rustas ner.
Jag söker upp Eleonore Kofman, chefen för ett EU-finansierat forskningsprojekt inriktat på kvinnors migration, i London. Från en livligt trafikerad gata i city stiger jag in i den pampiga biblioteksbyggnaden London Library, där professorn i genus, migration och medborgarskap har lovat att möta mig. Snart knackar en äldre kvinna mig på axeln och frågar om jag möjligen är Rebecka Bohlin.
Vi slår oss ner i bibliotekets kafé och Eleonore Kofman berättar hur migrationsmönstren inom unionen förändras och att fler kvinnor migrerar i takt med att arbetsmarknaden blivit mer flexibel. I samband med EU:s östutvidgning 2004 ökade rörligheten inom unionen markant, men då var det fortfarande något fler män som migrerade.
– Den första tiden, 2004–2007, var migrationen mansdominerad, förklarar Eleonore Kofman.
Storbritannien och Frankrike är de två länder som tagit emot flest migranter i EU, men även i mindre länder, som Sverige, märks den ökade rörligheten.
Eleonore Kofman ser det förändrade könsmönstret i ljuset av en stadigt ökad efterfrågan på kvinnors arbete, framför allt inom äldreomsorg och i privata hem, men också i servicesektorn som växer i hela Europa.
Vi ser en strukturomvandling på den europeiska arbetsmarknaden. Den har visserligen pågått ända sedan 1970-talet, men den har smugit sig på oss gradvis och arbetsmarknadens nya konturer har därför varit svåra att skönja. Utvecklingen handlar i hög grad om rationaliseringar, att göra industriproduktion allt mindre arbetskraftsintensiv och på globalisering i bemärkelsen att europeiska industrier flyttar sin produktion till låglöneländer.
2004 larmade Svenskt Näringsliv om att 75 000 industrijobb försvunnit i Sverige under en fyraårsperiod. 2006 rapporterade Statistiska centralbyrån att 3 000 personer årligen förlorar sina jobb till följd av att företagen de jobbar på flyttar produktionen utomlands, företrädesvis till Kina eller Östeuropa. I finanskrisens spår har ytterligare omkring 50 000 svenska industrijobb försvunnit, uppgav Teknikföretagen 2010.
Utvecklingen har inte bara inneburit färre industrier utan också att den europeiska arbetsmarknaden i allt högre grad kännetecknas av små och utspridda arbetsplatser med mer otrygga, osäkra och lägre betalda jobb.
Den egyptiska ekonomen Samir Amin uppskattar att omkring 40 procent av arbetarklassen i den rika delen av världen numera har så otrygga villkor att de bör räknas till vad han kallar för ett »prekariat«.
I boken The Prekariat – The new dangerous class (Bloomsbury, 2011) reder författaren Guy Standing ut villkoren för prekariatet: Det är arbetare som saknar »ett ankare av stabilitet«. Inom den här delen av arbetarklassen är lönerna lägre, kontrakten osäkra och arbetstiderna obekväma. Dessutom omfattas de prekära jobben sällan av samma typer av anställningsförmåner som många fast anställda har. Det kan handla om bonus, sjuk- eller föräldraledighetslön, semesterersättning, subventionerad lunch, friskvårdsbidrag och mycket annat som uteblir.
I takt med denna utveckling ökar efterfrågan på migranter – men framför allt på kvinnliga migranter. Forskare talar om en »feminisering« av arbetsmarknaden, vilket märks även i Sverige.
Nästan var tionde anställd i vården i Sverige har utländsk bakgrund. I servicesektorn är det betydligt mer. Var tredje anställd i hotell- och restaurangsektorn är född i ett annat land, enligt rapporten Kommunals medlemmar och den globala utmaningen (2010), av Anna-Lena Lodenius. I samma rapport uppskattar Lodenius motsvarande siffra för städare i Sverige till 90 procent.
Guy Standing konstaterar, efter att ha analyserat forskning från en rad olika länder, att kvinnor har en »oproportionellt« stor del av de prekära jobben.
En viktig förklaring är att i servicesektorn letar få företag efter den som kan utföra jobbet effektivast, servera flest tallrikar eller städa störst yta på kortast tid. I stället letar de efter den som kan utföra jobbet med det trevligaste leendet och få kunden att känna sig mest bekväm.
Om kvinnorna kommer från fattigare länder och har lämnat sin familj bakom sig, är de inte bara tillgängliga på udda tider och lättare att exploatera för att de flesta är rädda för att gå med i facket. Dessutom finns en möjlighet för både kunden och chefen att intala sig att låglönearbetet inte är ett skitjobb; för migranten är det ett »bra« jobb, tack vare det kan ju barnen i hemlandet gå i skola och äta sig mätta.
Detta synsätt, att värdera ordet »bra« olika i förhållande till olika människor, är en viktig förklaring till varför så många människor accepterar de låga lönerna och usla villkoren i servicebranschen.
Jämfört med många andra länder har arbetarna med de lägsta lönerna det betydligt bättre i Sverige, vilket i hög grad beror på att fackföreningsrörelsen är starkare här.
I Sverige ligger bruttolönerna på runt 19 000 kronor i månaden för de flesta servicejobb som har kollektivavtal – en lön som Candida Abankwa inte kommer tillnärmelsevis i närheten av. Till det kommer ob-tillägg.
Men branschen regleras till allt lägre grad av kollektivavtal i takt med att den svenska fackföreningsrörelsen försvagats – i dag är ungefär en femtedel av branschen helt oreglerad, vilket innebär en helt ny situation.
Hotell- och Restaurangfacket i Sverige har nyligen genomfört en stor granskning och upp---märksammat en rad exempel på människor som jobbade 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. I vissa fall var månadslönen så låg som 2 000–
3 000 kronor.
Facket har inte lyckats organisera prekariatet i någon större utsträckning – ens i Sverige.
Under arbetet med min kommande bok De osynliga träffar jag ett antal personer som arbetar i servicesektorn i Sverige, Storbritannien och Tyskland, och även några av dem som arbetar under de »bästa« förhållandena, som har svenska kollektivavtal och fasta heltidsjobb uttrycker en förtvivlan när de beskriver vilka konsekvenser stressen och de allt flexiblare arbetsvillkoren får för deras liv och hälsa. Kroppen värker, de tvingas arbeta delade turer med ett arbetspass på morgonen och ett på kvällen, de tvingas ha kombinationstjänster som innebär att arbetsdagen delas upp mellan olika arbetsplatser och restiden däremellan görs på obetald fritid. En av de städerskor jag intervjuade hade totalt sex timmars obetald restid mellan sina olika arbetsplatser och turer, per dag i Stockholm.
Ändå är det alldeles tyst om detta, om låglönestressen, arbetsmiljöskadorna, feminiseringen av arbetsmarknaden och det växande prekariatet. Rut-debatten, om skattesubventioneringen av hushållsnära tjänster, fortsätter att handla om allt annat än städerskans arbetsvillkor och lön.
Rebecka Bohlin är frilansjournalist. Hennes bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass (Atlas) utkommer i februari 2012.