Klassfrågan knäckte fi
Av Anna-Klara Bratt
Veckan efter valet samlar feministiskt initiativ till eftervalsdebatt på den feministiska teatern Lacrimosa på Söder i Stockholm. Mötet står i djup kontrast till den presskonferens på vilken fi kom ut i april 2005. Då dignade det av press. De journalister som är på plats den här gången är samtliga medlemmar eller sympatisörer. I panelen sitter Maria Jansson och Devrim Mavi från fi:s styrelse tillsammans med Maria-Pia Boëthius och undertecknad. Samtalet leds av Görel Elf och Kristina Hultman, som både för mindre än en vecka sedan stod på fi:s riksdagslista. Gudrun Schyman är på annat håll. Maria Carlshamre likaså.
Miljön är klart källare, och inte helt olik de heta feministfestivalerna på Kafé 44 i Stockholm i början av 90-talet. Alla har något att säga. Det känns politiskt, utomparlamentariskt – och klart vänster. Trots detta utbryter snabbt en ganska högljudd debatt. Maria-Pia pekar ut medierna som boven i dramat, Devrim talar om patriarkatet och Maria Jansson sammanfattar snitsigt med könsmaktordning, nationalism och heteronormantivitet. Själv vill jag hellre tala avhopp, bristande mediestrategi och ideologisk förvirring, och det väcker heta känslor.
I slutet av oktober skickade Schyman ut sitt 28:e feministbrev sedan hon avgick som partiledare för vänsterpartiet 2003. Det första efter valet, i vilket fi fick 37 954 röster, 0,68 procent. Schyman formulerar sig fyndigt och svängigt – och klart vänster (www.schyman.se). Samtidigt fäller hon sin numera självskrivna kommentar om blockens förbannade cementering.
Hur fick väljarna egentligen ihop den här ekvationen? Eller fick de det?
Strax före valet kom avhoppade Ebba Witt-Brattström ut som en av flera folkpartister bakom förslaget om avdrag för hushållsnära tjänster. En grumlig konfliktbild inom fi klarnade, även om den kunnat skönjas redan innan fi hamnade i hetluften. På det konstituerande mötet i Örebro hösten 2005 fanns inget som helst stöd för det så kallade pigavdraget. Dit kom heller aldrig Witt-Brattström. Den avhoppade folkpartisten Maria Carlshamres inträde på riksdagslistan följande vår förmådde inte heller rucka på den saken.
Men när Witt-Brattström kom ut i pigfrågan strax före valet, gjorde fi det också. Ingen reagerade. Det var för tätt inpå valet. Att fi kom ut till vänster var liksom överspelat. Alla såg ju att det var Gudrun Schyman. Och opinionsundersökningarna talade sitt entydiga språk.
Beröringsskräcken för fi var, och är fortfarande, stor. Till och med många vänsterfeminister har drabbats av den. Och den går åt båda håll. Gudrun eller fi pratar inte gärna om sin vänstertouch. Inte heller talar vänsterpartiet gärna om Gudrun – eller med fi.
Den parlamentariska chockterapi fi initialt tycktes kunna erbjuda förutsatte egentligen allianser över blockgränserna. Inte bara som idé, utan också som organisatorisk grundmodell. Konflikten höger–vänster kan tyckas olöslig, men att erkänna den är en förutsättning för att gå vidare. Hade fi gjort det, hade man både kunnat enas om vilka frågor man aldrig skulle kunna komma överens om, och de man hade kunnat skapa allianser kring.
Pigavdraget var knäckfrågan. I den hade man aldrig kunnat komma överens. Inte med mindre än en allmänbildande kampanj för synen på, och värderingen av, kvinnors arbete: Vanliga avtalsmässiga, icke subventionerade, vita löner för städning i hemmet.
Varför tog man då inte diskussionen – öppet? Svaret är: ideologisk förvirring. Om man hade erkänt problemet kunde man antingen kommit ut som ett vänsterfeministiskt parti eller presenterat valtekniska lösningar. Kryssa Ebba om du vill ha avdrag för hushållsnära tjänster, kryssa Gudrun om du inte vill ha det.
De områden man mycket väl hade kunnat skapa tvärpolitiska allianser omkring är uppenbara: medicinsk forskning och vård anpassad till kvinnors kroppar och ohälsa; ett utbildningsväsende som tar hänsyn till och utvecklar sig i fråga om kön och annan diskriminering; ett gediget arbete mot lönediskriminering; krafttag mot våldet mot kvinnor och så vidare. Hjärtinfarkt finns som bekant i alla samhällsklasser. Lönediskriminering också.
Att fi redan i Örebro 2005 antog ett gediget, intersektionalistiskt program gör det idag till ett av få partier som är redo att möta de rasistiska argumenten från exempelvis sverige- eller nationaldemokraterna (se statsvetaren Maria Janssons valanalys på fi:s hemsida). Ett modernt och gediget program i sina stycken, men osammanhållet i förhållande till den redan existerande ideologiska kartan.
De utdragna och plågsamma offentliga utspelen och avhoppen demonstrerade detta, och smulade samtidigt sönder alla tvärpolitiska möjligheter. Med Witt-Brattström försvann de bättre ställda, men oorganiserade knytblusarna – en stor och arg samhällsbärande grupp. Att fi aldrig riktigt svarade på Witt-Brattströms obegripliga utspel gjorde inte saken mer begriplig. I och med mediernas ohämmade lustmord på långtidssjukskrivna Susanne Linde, drog sig sedan den omfattande gruppen förtidspensionerade (över 500 000 i Sverige) tillbaka in i sina skal.
På spel stod inget mindre än den egna förtidspensionen. Att fi i det här läget inte hade kraft att stödja Linde på ett tydligare sätt har säkert haft betydelse. När sedan Rosenberg gav upp efter månader i hetluften, började även de hängivna vänsterfeministerna räkna röster på fingrarna. De röstade istället mot ett regeringsskifte. Den innersta fi-kärnan stretade på och hade inte alls tid vare sig med aggressiv mediestrategi eller interna ideologiska samtal. Att samtidigt organisera och kommunicera ett nytt ideologiskt paradigm blev för mycket för dem som var kvar.
Historiskt kommer fi med största sannolikhet få rätt i många frågor. Inte minst har man lyckats bilda hela Sverige i frågor som rör HBT och heteronormativitet. Flera tongivande personer kommer med största sannolikhet lämna styrelsen efter årsmötet i november. Kvar sitter de utomparlamentariska aktivisterna i en trevlig källarlokal och skiter i mediestrategi och sådant, som borgarna vann valet på. Ett sympatiskt avantgarde, absolut. Men ingen blocköverskridande parlamentarisk chockterapi. Där gjorde blocken gemensam sak – mot ett feministiskt initiativ. §
Anna-Klara Bratt är ledarskribent i syndikalistiska veckotidningen Arbetaren och sedan 2004 medlem i feministiskt initiativ.