Trollhättan mot ljusare tider
Text: Anna-Lena Lodenius Foto: Beatrice Tigerhielm
Murat Nimoni och Ljojie Safet sitter på biblioteksfilialen i Kronogården, en miljonprogramsförort till Trollhättan, och spelar schack. Det är en sen eftermiddag i början av oktober och de diskuterar valresultatet.
– Jag är ledsen över att borgarna vann. Socialdemokraterna skulle ha samarbetat mer med småpartierna. Då hade de haft en chans, säger Murat eftertänksamt. De är båda medlemmar i socialdemokraterna, berättar de. Självklart gick de också och röstade.
I medborgarkontoret som ligger intill biblioteket träffar vi Dzenet Arnautoviç som deltog i arbetet med att försöka öka valdeltagandet i Kronogården och andra förorter. Arbetet beskriver hon som väldigt lyckat, och många som bott länge i Sverige tog för första gången steget och gick och röstade.
– Vi försökte utbilda folk, ibland med så enkla saker som att det bara får finnas en valsedel per kuvert. De kunde fråga sådant som »vad kostar det att rösta?«. Alla partier kom hit och de hade varsin kväll när de fick berätta om sin politik. Det här handlar inte om att gynna något särskilt parti utan om att stärka demokratin.
Ett högt valdeltagande brukar generellt gynna socialdemokraterna, och så är det även i Trollhättan. Hela 65 procent röstade på partiet i stadsdelen Kronogården, jämfört med 53 procent i hela kommunen. Även vänsterpartiet ligger klart högre här än i resten av kommunen.
Det går inte att ta miste på att Margreth Johnsson, socialdemokratiskt kommunalråd i Trollhättan, är påtagligt nöjd när hon tar emot i sitt ljusa arbetsrum på femte våningen i Trollhättans stadshus. Partiet gick fram lokalt med hela fem procent i valet. (Visserligen berodde framgångarna delvis på att några ledande vänsterpartister gick över till socialdemokraterna strax innan valet.)
Det är över huvud taget rätt uppåt med det mesta vad gäller Trollhättan. Inflyttningen ökar, högskolan växer och inte minst satsningar som »Trollywood«, filmstaden som skapades av Film i Väst med EU-stöd, har blivit en regionalpolitisk succé som gett både arbetstillfällen och stjärnglans åt kommunen.
Margreth Johnsson är också nöjd med att sverigedemokraterna, de senaste årens plågoris i kommunpolitiken, raderats. Även det en klar avvikelse från resten av Sverige där partiet noterat framgångar nästan överallt. Möjligen räddas partiets sista mandat av en enda röstsedel, att den var vikt har gjort att det nu utreds om den ska godkännas eller ej. Fast egentligen spelar det ingen roll, stolen kommer i alla fall att stå tom. I sista stund övertygades visserligen en 19-åring att ställa upp på partiets vallista, men han har redan hoppat av och berättade i samband med detta att han inte ens själv röstat på sd.
Varför har inte socialdemokraterna i Trollhättan dragits med i fallet för partiet på riksplanet? Margreth Johnsson betonar att valanalysen ännu inte är klar, men hon tror att partiet lyckades nå ut med sin politik, inte minst till de svagare i samhället, till exempel invandrargrupperna. Men också att det finns en påtaglig framtidstro i Trollhättan och att företag, föreningar och politiker i mångt och mycket strävar åt samma håll.
Detta tror hon också är en förklaring till att missnöjespartier som sd inte fått lika mycket stöd i Trollhättan som tidigare. Samtidigt betonar hon att partiet inte blundat för de problem som främlingsfientliga grupper ofta pekat på som språksvårigheter och kriminalitet.
Egentligen vill hon inte alls prata om det som varit, hur det såg ut i Trollhättan för 10–15 år sedan. När jag väcker frågan om den där olycksaliga sommaren 1993 då moskén brann blir hon först tyst. Sedan försäkrar hon att detta är något kommunen för länge sedan lämnat bakom sig.
Trollhättan tog emot många arbetskraftsinvandrare från 50-talet och framåt som lockades till bland annat Saab eller Volvos bilfabriker. Även mottagandet av den senare vågen av flyktinginvandring fungerade relativt väl här, jämfört med på andra håll i landet. Ett år blev Trollhättan till och med vald till landets flyktingvänligaste kommun. Samtidigt som Sjöbo röstade nej till flyktingmottagande 1988 var det tre av fyra Trollhättebor som välkomnade flyktingarna. Kommunen höjde raskt kvoterna, och det strömmade till asylsökande som fyllde miljonprogramsområdena i stadens utkanter. Sedan hände det något.
Ny demokrati tog plats i kommunen 1991 vilket möjligen legitimerade främlingshatet. Ungefär samtidigt började det dyka upp fler nazister, och framförallt från 1993 kom ständiga rapporter i lokala medier om skinheads som attackerade invandrare, deras butiker och religiösa lokaler.
En kväll i juli 1993 marscherade ett trettiotal alkoholpåverkade skinheads i centrala staden skanderande »Sieg heil« och »Ut med packet« samtidigt som de passade på att vandalisera ett hotell som vid den här tiden användes som flyktingsluss. Två mörkhyade män från Somalia attackerades, den ena fick mer än tio kraftiga sparkar och slag mot huvudet och magen. En av gärningsmännen hoppade jämfota på mannens huvud och han fördes till sjukhus med livshotande skador. En av dem som dömdes för sin inblandning var sverigedemokraternas kontaktperson i kommunen.
Gärningsmännen var även med i ett rockband som hette Brigad Wotan som spelade så kallad vit makt-musik. Efter denna händelse fick bandet smeknamnet »Somalia Kickers« av sin publik, och gav även ut en singel under detta namn där de bland annat framförde låten »Blattesvin«.
I mitten av augusti samma år brändes en shiamuslimsk moské ner till grunden. De som senare greps av polisen var alla mellan 16 och 18 år. Två uppgav i polisförhören att de var medlemmar i sverigedemokraterna.
Drygt tio år senare träffar jag Zeinab Bazzi bland frysdiskar, vattenpipor och staplar med lyxförpackad baklava på nyöppnade »Max – svensk och orientalisk livs«, som tagit över sedan både Vivo och Ica lagt ner i Kronogården. Hon har två små flickor i en bred vagn, en tre månaders bebis som sover och en rejält irriterad ett och ett halvt-åring som tappar nappen på trots hela tiden, samtidigt som deras något äldre kusin möblerar om i ostdisken. Ändå svarar hon tålmodigt och lugnt på mina frågor.
Jovisst har hon röstat. Det var första gången, fast hon kunde ha röstat redan förra valet. Det blev socialdemokraterna. Varför? Jo, för hon var rädd att de skulle förlora regeringsmakten. Vi kommer också in på moskébranden. Zeinab har starka minnen av den tiden, fast hon bara gick i mellanstadiet när det var som värst.
– Jag kommer speciellt ihåg att det var ett rasistgäng som stod här med sina pitbullterrier och väntade varje dag jag kom från skolan på ett gäng härifrån området.
– Nu är det mycket lugnare. Jag känner mig fullständigt säker när jag går här med mina barn. Fast folk inne från Trollhättan fattar inte det. De tror att det fortfarande är jättefarligt här.
Det enda problemet nu, som hon ser det, är att det fortfarande förekommer väldigt mycket droger bland dem som bor i Kronogården, Lextorp och andra av Trollhättans invandrartäta förorter. Bilden bekräftas av Asbed Kurdian som är integrationskonsulent i kommunen sedan många år. Han föddes i Armenien, växte upp i Albanien och kom till Trollhättan som arbetskraftsinvandrare på 60-talet.
– Jag kom en fredagkväll. På måndag morgon ställde jag mig och monterade bilar på Volvo. Jag kunde inte ett skit om bilar.
– Jag tänkte att om du ska bo här måste du kunna språket och då måste du samla ord. Så jag började samla på ord och korta meningar som jag hörde. Tills jag insåg att det jag lärt mig var inte svenska utan finska, och jag fick börja om igen.
Han tror att det politiska våldet och främlingshatet delvis försvunnit på grund av ett framgångsrikt integrationsarbete. Arbetslösheten är fortfarande hög bland utlandsfödda, uppskattningsvis dubbelt så hög som bland svenskfödda. Men respekten och toleransen har ökat.
En del av de gamla nazisterna har ändrat uppfattning, en av dem som brände ner moskén arbetar numera som fritidsledare i kommunen. En liten påminnelse om det förflutna kom visserligen i årets val när Nationalsocialistisk front, ett renodlat nazistiskt parti, ställde upp och fick cirka 200 röster. Fast enligt Asbed Kurdian har nazisterna inte märkts mycket den här gången.
Asbed Kurdian leder projektet »Trygg i Trollhättan« som bland annat handlar om att mobilisera vuxenvärlden i arbetet mot kriminalitet och våld. Det började med en pappaförening där pappor, många med invandrarbakgrund, stöttar sina barn genom nattvandringar och på andra sätt. Senare föddes en mammaförening och nu även en ungdomskommitté. Den senare började i blygsam skala med tre till fyra ungdomar, men har nu vuxit till ett 70-tal medlemmar som träffas och simmar, styrketränar, dansar eller bara sitter och pratar på ungdomscaféer på Kronogårdens medborgarkontor.
En av de aktiva i ungdomskommittén är Hussein Abdallah som vi stöter på av en händelse i Kronogården några timmar senare. Han frågar vad vi gör och skiner upp när han hör namnet Asbed Kurdian.
– Du vet, han är lite som vår ledare, säger Hussein Abdallah och drar ett bloss på cigaretten.
Sedan berättar han att han var en av de första som gick med i ungdomskommittén för snart ett och ett halvt år sedan, bland annat för att han ville stödja andra unga.
– Vi har ju alla gjort dåliga saker och vi vill inte att våra småbröder ska göra samma misstag som vi. Det är viktigt att deras fritid är full, att de har mycket att göra. Då hinner de inte tänka på brott.
Ingvar Blixt, kriminalkommissarie på polisen i Trollhättan, menar att den långsiktiga trenden visar att man fått ner brottsligheten i bostadsområden som Kronogården. Även om det rent statistiskt kan se olika ut år från år, framför allt beroende på hur många killar det finns just då i åldern 14–16 år. Han talar om mängder av små och stora insatser, väktare som kan flera språk och vet vems barn det är som är ute och stökar, medborgargrupper som övervakar bostadsområdena, kameraövervakning på skolorna med mera.
Bättre integration och minskad kriminalitet i all ära. Men frågan är om inte andra faktorer varit viktigare för att intresset för sd krympt i Trollhättan. Partiet märktes inte mycket i andra kommuner, men fick ändå massor med röster. Metoden på andra håll var att försöka tiga ihjäl partiet, vilket gav sd:s representanter möjligheter att framstå som förtryckta sanningssägare. I Trollhättan var partiet däremot i högsta grad synligt och omdebatterat, inte minst i lokala medier.
Sd fick två mandat i Trollhättan redan i valet 1998, men gjorde i början inte stort väsen av sig. Då, 1998, fanns partiet endast i fem kommuner i landet, och Trollhättan med sina drygt 50 000 invånare var den absolut största kommunen av dessa. Efter valet 2002 tog sd plats i 29 kommuner med sammanlagt 49 mandat. I Trollhättan var partiets storlek oförändrad, det mest påtagliga var att det valdes in nya representanter som gick in för arbetet på ett helt annat sätt.
Margreth Johnsson placerar en fet bunt med motioner i en plastmapp på bordet framför mig. De handlar om allt från att folkomrösta om invandringen till fler djurkliniker. Partiet har bland annat motsatt sig den nya moskén, krävt organiserad repatriering av »icke skyddsbehövande« och velat införa ett förbud mot »extrem religiös klädsel« i skolan (läs burka ).
– De var väldigt militanta, det var ruggigt. De var lite nazistiska i sitt sätt att vara och de interpellerade och motionerade hela tiden om högt och lågt, säger Margreth Johnsson.
Samtliga partier i Trollhättans fullmäktige var överens om att inte samarbeta med sverigedemokraterna.
– Sd låtsas vara rena, fortsätter hon. Men i grund och botten har de samma värderingar som alltid. Jag hade då ingen känsla av att partiet har mjuknat i sin inställning till invandrare. Fast de vill förstås gärna ge ett annat sken. De uttrycker sig på ett mer raffinerat sätt. Men det är ingen skön bild om man kikar lite under ytan.
Medierna i Landskrona, den kommun där sd fick allra störst stöd i landet, har anklagats för att ha spätt på invandrarfientligheten genom att skriva mycket om invandrare som begår grova brott. I Trollhättan har man valt att hantera sådana frågor med stor försiktighet, enligt Valdemar Lönnroth, reporter på TTELA (Trollhättans Tidning/Elfsborgs Läns Allehanda).
Sedan fanns det förstås interna strider och några omskrivna lokala »affärer« som ytterligare solkade partiets rykte. Förre representanten i Trollhättan Jimmy Windeskog flyttade till kommunen för att rycka upp verksamheten. Men när det visade sig att han gjort »hitlerhälsningar« på ett rasistiskt möte blev kritiken hård. När han dessutom uttalade kritik mot att en sd-representant i skånska Åstorp har ett adoptivbarn från Indien var måttet rågat även för sd:s ledning. Windeskog lämnade Trollhättan och sitt mandat i kommunen. (Senare har han gått med i det mindre och betydligt mer extrema främlingsfientliga partiet Nationaldemokraterna.)
Den andre representanten Gorm Lind figurerade senare i samband med anklagelser om att ha förskingrat partikassan.
– En väldigt känsloladdad kille som hetsade upp sig och försökte peka ut oss chilenare som grupp, berättar Jorge Pereira som leder en antidiskrimineringsbyrå i Trollhättan och sitter som ersättare i fullmäktige för socialdemokraterna. Det var ju inte så lyckat, vi är väldigt många som har utländskt ursprung i fullmäktige.
– Sedan började han trassla till det för sig. Han tog ur partikassan och köpte en hund.
Jorge Pereira anser att människor som Gorm Lind inte ska ha något utrymme alls. Han vägrade rentav att tala med honom. Även Jorge Pereira tycker att det har blivit lugnare i Trollhättan, även om han menar att oron finns kvar hos många invandrare.
Jag ringer upp Gorm Lind som inte förnekar de ekonomiska oegentligheterna som han skyller på ett antal extraordinära händelser i sitt liv. Ärendet polisanmäldes aldrig, och idag vill han lämna det som hänt bakom sig. Han har också lämnat partiet.
Ordfront magasin har talat med flera av de sverigedemokrater som suttit i Trollhättans fullmäktige sedan 1998. De tycker samtliga, vilket kan tyckas paradoxalt, att de faktiskt behandlats väl och har aldrig känt sig utfrusna. Ingen har protesterat eller intrigerat mot partiet, däremot har de aldrig fått vara med i nämnder och inte känt sig delaktiga i de beslut som fattats. Dock fick de faktiskt igenom några tämligen okontroversiella förslag som säkerhetsbälten och alkolås i skolbussar.
En av sd:s tidigare representanter berättar att han en tid bodde granne med moskén, och att han inte hade något emot detta. Han påpekar att den nya moskén, som var klar redan 1994, är mycket större än den gamla som brann. Partiet uppges ha 20–30 medlemmar i Trollhättan. Men de har inte ens en egen avdelning längre.
Innan vi beger oss till tåget besöker vi den shiamuslimska moskén, uppbyggd på den plats i förorten Lextorp där den gamla brann ner. Nu hoppas även sunnimuslimerna i staden snart komma i gång med byggandet av en egen moské, tills vidare håller de till i en källarlokal.
Vi blir visade runt av Sameer Panjwani som berättar att det kommer många människor på kvällarna nu under ramadan. Medan fotografen tar bilder ringer min mobil. Det är journalisten Valdemar Lönnroth som jag tidigare talat med och som vill ge mig ett tips. Jag berättar att mitt möte med Trollhättan gjort mig lite konfunderad. Allt verkar nästan uppgjort, lite för bra för att vara sant. Alla invandrare jag träffar har börjat rösta – och de röstar på socialdemokraterna. Alla bekräftar kommunens bild av lugn, samarbete och påtagliga förbättringar. Valdemar Lönnroth skrattar:
– Så du funderar om det är något slags potemkinkuliss?
Han lugnar mig och säger att den bild jag har fått stämmer rätt bra med hans uppfattning. Det är såhär det är i Trollhättan numera.
Jorge Pereira hör av sig på telefon någon dag senare. Han vill diskutera den nya regeringens integrationspolitik. Att den drar undan stödet för alla motkrafter, som han ser det. Integrationsverket, som finansierar antidiskrimineringsbyrån Integrationsforum i Trollhättan samt liknande kontor på ytterligare 21 platser, samt Centrum mot rasism, paraplyorganisationen för ett antal organisationer mot rasism (bland annat Integrationsforum i Trollhättan). Utan att man berättar vad som ska ske i stället. Samtidigt som 45 miljoner i partistöd ska betalas ut till sverigedemokraterna under de kommande fyra åren.
– De har inga framtidsvisioner. Det enda de gör är att slå på det civila samhället och de krafter som behövs nu när främlingsfientligheten växer.
Den borgerliga alliansen vill förstås överlåta åt marknadens parter, arbetsgivarna och i viss mån facket, att komma åt diskrimineringen. Tanken är säkert att dessa krafter även ska klara av organiserad rasism och främlingsfientlighet i olika mer eller mindre grova former. Det känns som ett riskabelt projekt i dessa tider av valframgångar för sd i landets olika kommuner. Utom just i Trollhättan där det mesta för närvarande pekar åt motsatt håll.
Anna-Lena Lodenius är författare, frilansjournalist och redaktör på Ordfront magasin.