Happyranda - Ikea kommer till byn
text: susanne skog
foto: beatrice tigerhielm
Ikea, här är jag! Här, på andra sidan E4:an! På gräsplätten bakom Domusladan, mellan diket och Catalog Mail Outlets varuintag. Och där är du, ett tomt skal än så länge, härifrån sett ett smalt långt illblått horisontalt band mot en vidsträckt bakgrund av grus grus grus. Två män står och röker på taket, några gula bulldozrar rullar eftertänksamt omkring på byggplatsen. På min Haparandakarta står det tryckt: Här bygger Ikea. I fetstil. Trots att det faktiskt inte riktigt finns.
Än.
Men bara det att det snart kommer att finnas har redan haft så stor betydelse för Haparanda att själva varuhusets rent fysiska förverkligande framstår som en bisak. När Kamp-rad kungjorde sitt etableringsbeslut förra året tog den omvälvning av hela gränsregionen som pågått länge i ganska sakta mak plötsligt räserfart.
Ikea tänker dra till sig en och en halv miljon besökare varje år. Alla regionens små och stora, gamla och nyetablerade företag klättrar upp på Ikeadjurets rygg och vill åka med. Ett nytt stort handelscentrum på 150 000 kvadratmeter ska byggas, mängder av parkeringsplatser, lägenheter och villatomter, ny kriminalvårdsanstalt – investeringar på alla håll, man räknar med minst 1 000 nya jobb. Ett tolv våningar högt hotell är en av de senaste satsningarna. Den svartvita fasaden ska föra tankarna till en björkstam, är det tänkt.
Idag är nästan inga hus i Haparanda högre än tre våningar.
Små björkar prasslar i snålblåsten. Österut, mot finska gränsen, breder en slät grus-öken ut sig över det som i alla tider varit en obebyggd våtmark, ett några hundra meter brett ingenmansland mellan Sveriges och Finlands gränsstationer. På andra sidan gruset börjar Torneå, med sina drygt 22 000 invånare dubbelt så stort som Haparanda. Det är här, i detta ingenmansland, som allt ska utspela sig – de båda städerna ska nämligen byggas ihop. Projektet kallas På Gränsen-Ra-jalla och går ut på att bygga en helt ny gemensam stadskärna, här, mitt över gränsen. Stadsgator dras ut och knyts ihop, till exempel Storgatan och Torneås Torikatu där EU står för hälften av kostnaden, andra hälften delar kommunerna på. Svenska regeringen har gett klartecken till utbyggnad av järnvägen mellan Kalix och Haparanda, en början till upprustning av det norrbottniska järnvägsnätet, som via Haparanda har fast förbindelse med Finland och vidare in i Ryssland.
Haparanda-Torneå ska bli ett nav för hela Barentsregionen, är det tänkt. Därav investeringarna. Därav alla pengarna från svenska och finska staten och från EU. Därav gruset.
Det är inte så konstigt att Ikea är med på kartan. Fast det inte riktigt finns.
Jag besöker Haparanda i juni 2006, ett knappt halvår innan Ikeavaruhuset ska öppnas.
Torget framför stadshotellet är till hälften uppgrävt. Mitt emot det sammanbitna mörka stadshuset vajar rader av klädställningar, övertäckta av vita presenningar mot dugg-regnet. En mager mörkhyad man säljer kamouflagebyxor, linnen, klänningar av sådan där kvalitet som det liksom är såhär ute på torg. Isande kallt, svalorna kryper över taken. En tunggumpad skavd vit Merca gungar fram över kullerstenen. Till höger Kalles grill. De gräver och gräver.
Haparanda är stramt. Lite slitet. Inga krusiduller. Inga H&M-Lindex-Twilfit-med-flera har tagit över gaturummet och gjort det identiskt med andra svenska stadskärnor.
Digitalklockan på stadshuset: 09.47.
Klockan på min mobildisplay: 10.47. Den slog automatiskt över till finsk tid på bussen någonstans mellan Kalix och Haparanda, och vill inte låta sig ställas tillbaka.
Det Haparanda jag ser och det framtida, det som jag hör om, läser om i tidningar, i informationsmaterial, på hemsidor med byggplaner, 3D- och flygbilder, internationella och lokala strategidokument på högglansig företagarprosa – skillnaden är så stor att tidsglappet antar symboliska proportioner. Nu och sedan. Då och nu. Beroende på var man står, och kanske vem man är.
De båda städerna har etablerat ett varumärke, som de kallar det, med egen logotype i kombination med en Vision 2010. »HaparandaTornio – internationell mötesplats« står det i loggan. På Haparanda kommuns sajt kan man läsa under länken Varumärket: »Under förra årtusendets näst sista år, 1998, antog vi i Haparanda och Tornio en gemensam vision. Visionen har inkluderats i respektive stads budget- och strategiplaner och är övergripande i allt arbete. […] Visionsarbetet utgick ifrån vad vi ville uppnå med vårt gemensamma arbete. Det utmynnade i Vision 2010: Haparanda-Torneå är ett internationellt centrum i Bottenviksbågen och Barentsområdet, en mötesplats för kultur, kunnande, varuflöden, innovationer och männi-skor.« Och längre ner i samma text: »Känslan i människors medvetanden ska vara att HaparandaTornio ger ett mervärde, oavsett om man kommer till oss som turist, som shoppare eller är invånare i någon av våra städer. Alla som besöker Haparanda-Tornio eller bor här blir ambassadörer, medvetet eller omedvetet. Det innebär att våra städer måste ge ett gott intryck. Hela tiden. Uthållighet och tydlighet är grundläggande faktorer för att bygga ett starkt varumärke.«
Få människor syns till på Storgatan, bara utanför restaurang Ponderosa sitter tre personer som förhoppningsvis sett gladare förmiddagar. Snett över gatan: Nya Konditoriet.
Tervetuloa – Välkommen.
Här jobbar en kvinna som pratar finska, länge, med en mamma med en kanske nioårig dotter. Flickan bär tillbaka deras glas och koppar till disken, kassörskan tackar med ett mjukt Kiiitooos! Hörrö gumman, hoppa i jackan! säger så mamman. Sådär är det. Tanter, gubbar, ungdomar, folk skvallrar, diskuterar, köper lotter och mjölk på finska, men slår oftast om till klockren svenska när så behövs.
På biblioteket är bokhyllorna genreindelade på två språk. Priser i skyltfönster anges i SEK och euro, skyltar i butiker alltid på svenska och finska, ibland också engelska. Samma dag som finländarna införde euro kunde man köpa kvällstidningen med euro i Haparanda. Tidigare hade den finska marken varit en lika vanlig valuta som svenska kronan, så det innebar inga svårigheter att låta euron ta markens plats. Numera erbjuds de som är anställda av Haparanda stad, men bosatta i Finland, att få sin lön i euro.
Även i Röda Korset-loppisens skyltfönster finns allt i två versioner: »KAIKKI lasten-vaattet 10:–/1,10€« och så bredvid »ALLA barnkläder 10:–/1,10€«. Därinne bland kläder, böcker och prylar sitter två kvinnor över varsin kopp kaffe. En av dem läser högt ur Haparandabladet som kommer två gånger i veckan, även det tvåspråkigt. Hon läser långsamt med allvarlig röst om hur någon mött en björn nästan inne i en närbelägen by. Den andra kvinnan nickar och hummar bekymrat. De byter några lågmälda ord om en gemensam vän som bor helt nära där björnen gått fram. Inga glada nyheter.
Jag frågar den vänlige fotohandlaren på Köpmangatan om han sett något av all denna tillväxt, konkret, i sin vardag. Han tänker efter lite. Jo. Han ser dagligen folk som stannar vid Stadshypoteks föns-ter tvärs över gatan och tittar på husutbudet. Priserna har gått spikrakt uppåt på sistone. Och så är det lite besvärligt att parkera på Storgatan ibland. Det måste de nog göra något åt.
Det och en del annat. Stans nuvarande mått är anpassat till 10 000 kommuninvånare. Bara Ikea räknar med uppemot 30 000 besökare. I veckan.
Arbetsförmedlingen. En påtagligt nöjd handläggare berättar att det pågår en mängd anställningsintervjuer i stan. Ikea håller på att rekrytera sina 100 personer av runt 1 800 som har anmält sitt intresse. Andra nyanlända företag och gamla som vill växa söker redan nu personal för fullt för att vara redo. Sedan. Snart.
Denna dag finns 23 lediga jobb uppsatta i fönstret mot gatan. Butikschef hos Ittala, skolsköterska, musiklärare, toppsäljare, socialsekreterare. Och så söker ett företag i danska Århus en Mystery Shopper, en person som ska gå runt i stans butiker, inkognito, och helt enkelt spionera. Kolla om personalen är kunnig och vaken, om stället ser rent och prydligt ut. Allt ska rapporteras till det danska företaget via internet.
Mystery Shopper. I Haparanda. Hur mystisk kan man vara i ett centrum som består av några få gator, en galleria med några få butiker och så restaurang Ponderosa på gatuplan? En trappa ner, i källarvåningen, har superdesignade Marimekko överraskande nog öppnat ett Showroom. Lika svindyrt som på Norrmalmstorg. Så glasartat tjusigt. Och så ensligt, åtminstone denna årets ljusaste förmiddag. Randiga nattskjortor, en enkel enfärgad tröja för 800 spänn. Inte en skrynkla, inte ett hårstrå ligger snett. Inte mycket att hämta här för en Mystery Shopper. Men det är väl inte här den mystiska ska röra sig. Utan där. Sedan.
Lilla Haparanda. Här finns så mycket björkar, överallt detta milda, fluffiga prassel av tunna blad. Den 14 september 2003 anordnades en folkomröstning i kommunen om På Gränsen-projektet. Bara 52 procent av de
8 172 röstberättigade deltog, och utslaget blev nej. Tre månader senare antog kommunfullmäktige översiktsplanen för städernas sam-manslagning. Valresultatet påverkade över huvud taget inte händelsernas utveckling.
Tänker att jag nog ska gå till Finland. Hittar en cykelväg som slingrar över ännu ett grustäckt område, nu söder om motorvägen ut mot havet. E4:an ska flyttas ännu 70 meter söderut för att ge plats för nya stadskärnan, och här ska några av de nya kvarteren bredan sig. Jag passerar fyra män i blåställ, de verkar arbeta med att mäta upp något för mig osynligt. De stannar upp och betraktar mig tyst. Surmulet. Följer mig med blicken.
Efter gruset tar vassruggar vid, gölar av öppet vatten, sjöfåglar. Den här delen av våtmarken ska vårdas, man har lagt stor möda på att utreda På Gränsen-projteket ur miljöperspektiv, dragit det genom Vattendomstolen, granskat och jämfört de båda ländernas bestämmelser.
Cykelvägen dyker in under E4:an. EU-långtradare och timmerbilar dundrar förbi ovanför mitt huvud. Vilken perfekt våldtäktsundergång! Grunt vatten flyter fram i ena halvan av den rätt långa tunneln, obefolkade grönområden på båda sidor. Ingen insyn.
Väl ute i ljuset igen passerar jag tullstationerna, de ser stränga ut. Ända sedan Finland skildes från Sverige 1809 och först blev ryskt, senare finskt, har detta tidvis varit en mycket påpassad gräns. Men nu tappar dessa bistra gränsväktare snart tänderna helt och hållet. Till årsskiftet öppnas en O’Learys franchiserestaurang i det svenska tullhuset.
Men vänta. Det här är ju trots allt en nationsgräns. Egendomligt enkelt det verkar, i en tid då världen snarare sett allt fler gränser upprättas de senaste decennierna, än tvärt-om. Kanske är det bara fördomar eller konservatism som gör att iallafall jag har svårt att föreställa mig en motsvarande partiell ihopsippring av, säg, Frankrike och Tyskland.
Men alldeles betydelselös är den inte, trots allt, den svenskfinska gränsen. Första hus på finska sidan är turistbyrån, sedan länge gemensam för Haparanda och Torneå. Svenska hundar är sällan rabiesvaccinerade, vilket betyder att de inte får komma in i Finland. Haparandabladet rapporterar om hur svenskar med hund i bilen har tvingats lämna sin bil med hunden i på svenska sidan och promenera över gränsen till turistbyrån. Tidningen ställer s-kommunalrådet Sven-Erik Bucht (ibland kallad Kungen av Haparanda) mot väggen. Han medger att man inte hunnit med att diskutera just den här frågan, men att »vi måste hitta en långsiktig lösning där vi tar med alla sådana här aspekter«.
En annan olöst aspekt: tiden. Det nya björkstamshotellet är en av de byggnader som kommer att byggas rakt över nationsgränsen. Alltså även över tidsgränsen.
Vad ska klockan egentligen vara därinne? Hittar ingen som kan svara mig på det.
Tre unga kvinnor jobbar på turistbyrån denna dag. En av dem talar svenska, hjälpligt. Jag ställer frågan om hur tiden ska hanteras i det nya området. De stirrar på mig som om jag inte vore klok. Så jag frågar istället hur jag tar mig till Torneås centrum. De processar frågan sinsemellan på finska, fnissar, svaret blir: Torneå har inget centrum.
Finns det nåt café då? Nå, gå dit, hon pekar på kartan, där brukar svenskarna sitta.
Caféet är tomt.
Det finns en grafisk illustration som tycks vara en favorit när det gäller att beskriva områdets potential: Det är en kartbild där Haparanda och Torneå befinner sig i centrum. Kring denna mittpunkt har man ritat ringar som sprider sig utåt, det för tanken till vattenringar, eller till bilder av hur en jordbävnings verkningar sprider sig utåt från ett epicent-rum. Vid varje ring anges hur många invånare som bor inom respektive område. Inom en radie på 13 mil finns nära 500 000 invånare och flera storföretag: LKAB, Billerud, Lapin Kulta, SSAB, Nokia, Stora Enso och andra. I den ringen har man också fångat in staden Kemi, som har en av Finlands viktigare exporthamnar och egen flygplats. Den yttersta ringen på 50 mils radie sträcker sig in i Nordnorge och Ryssland, där står siffran 965 000. Nu är det väl trots allt en bit mellan dessa personer. I Haparanda kommun går det elva invånare på en kvadratkilometer. Och Haparanda är Norrbottens till ytan minsta kommun. (I Kiruna: drygt en person per kvadratkilometer).
Så varifrån ska alla människor komma? Alla de som ska befolka och besöka alltihop? Vad gör alla dessa människor nu, som de alltså inte kommer att göra sedan, när de istället besöker eller bor i Haparanda-Torneå? De nya jobben, lägenheterna, husen, handelscentrumet – människorna som ska fylla alltihop, varifrån ska de komma?
Det får vara en tillfällig besökare förlåtet om hon inte riktigt får det hon vet att gå ihop med det hon ser. Det är en svindlande tanke att ett så hopplöst avlägset utkantsområde plötsligt tycks lyckas vränga ut och in på sig självt. Transformeras till en helt nykonstru-erad centralort för en region som sträcker sig in i fyra länder, med tentakler ut i hela världen via E4:an, järnväg, sjöfart, flyg. Det finns till och med en rymdbas inom räckhåll.
Tillbaka på torget. Iskallt duggregn. Klädförsäljaren har packat ihop. Skillnaden igen, mellan allt det som väntar bara ett snäpp fram i tiden, och det jag ser. Storgatan, Köpman-gatan, sväng höger bakom hotellet, höger igen och så tillbaks på Storgatan. En grå Audi med tonade rutor glider runt med upphöjd ändalykt och muskulös musikanläggning. Dunkar fram genom den isvita sommarkvällen, som om den hade ett oroligt och alltför stort hjärta innanför plåten. Grävskopan har lagt av för dagen. Krämbullar med strössel på Haparandas konditori.
Susanne Skog är skribent, ljudkonstnär och radioproducent.
Fotnot: Ikea öppnar den 15 november 2006. Katalogen distribuerades under vecka 32 till alla Haparandas hushåll. Lite info om själva katalogen kan man få på Haparanda kommuns hemsida: www.haparanda.se, sök Ikeakatalogen.