Homofobins triumfer
Av Maria Küchen Ill: Kenneth Andersson
Politiken måste bli mer queer.
Det har sagts av Mona Sahlin, Gustav Fridolin och – med glad satirisk syra – av Tiina Rosenberg i en artikel i Aftonbladet, där hon redan för fem år sedan satte tummen i ögat på hyckleriet:
»Hos oss i Sverige kommer vi offentligt ut som lite vad som helst, men när statsministern valde att bekänna sig till både feminism och djurrättsaktivism var jag mäkta stolt. […] Nästa grej blir en svårare prövning för statsministern. Inför valet av ny terminologi och nya politiska strategier verkar han tveka inför ordet queer.«
Tillfrågad i ett annat sammanhang om han helst skulle kalla sig kommunist eller queer, valde SAP:s partiledare Göran Persson kommunismen. Det är bra att han står för vad han representerar: Det heteronormativa Sverige.
Och det heteronormativa Sverige, representerat både av politiker och av medier som granskar politiker, vill inte förlora kontrollen.
Gräddan av svensk medial offentlighet ryggmärgsreagerade genom att släppa superdrevet när arbetarrörelsen i slutet av 80-talet visade tecken på queerness i praktiken. Det är en olustig historia. Jag återkommer till den.
Men först: Att Göran Persson behärskar hyckleriets konst är uppenbart, men Gustav Fridolin hycklar inte. Fridolin har varit ett salt i svensk politik, kunnig, brinnande, har mött livet och människorna i stället för att bara prata om dem, i en tid och värld där gårdagens politiska modeller och strategier inte längre går att tillämpa.
I sin bok Från Vittsjö till världen skriver han att ungas politiska engagemang idag är starkt och utbrett men inte främst tar form genom medlemskap i partier. »Då kan man välja att ändra på partierna, eller försöka ändra på människorna.«
Yo. Och spjutspetsarna i ung svensk arbetarrörelse försöker gärna helst ändra på människorna. Jag upplevde det med emfas när jag på 90-talet bjöds in till SSU-sammankomst på Bommersvik för ett panelsamtal som skulle rädda förbundet ifråga, och insåg att ungpolitrukernas huvudfråga var:
»Hur får vi så många som möjligt att gilla vårt program och betala medlemsavgiften?«
Idén att i stället hitta metoder för att forma SSU:s lokala verksamhet och program i samarbete med potentiella nya medlemmar, verkade faktiskt obegriplig för många.
Och på tåget förra hösten hamnade jag mitt i ett gäng SSU:are på väg till något slags kongress. Skockens grädda skulle få bo på fint hotell medan boskapen skulle inhysas på vandrarhem. Och gräddan var mycket medveten om denna viktiga lilla, eh, klasskillnad.
Och häromdagen vid busshållplatsen mötte jag ett gäng förvirrade landsortsungdomar, ivägsända på facklig konferens i storstaden av sin lokala förbundsledning, som hade styrt ut dem med namnskyltar kring halsen à la dagisbarn och rödvita uniformer som lyste av oanvänd fräschör – rödvita t-shirts och kepsar som det stod något om »ung och stark« på.
Kanske hade de också skolats i politik enligt den uppgivenhetens agenda som går ut på att vi får acceptera, ungefär som vi får acceptera att människor lämnar svenska kyrkan, att de lämnar partierna. »Efter min korta tid i riksdagen« skriver Fridolin »är det vad jag är mest trött på, de som gett upp om demokratin så här alldeles i början.«
Sverige, påpekar han, har bara haft allmän rösträtt i drygt 80 år.
Inte för att jag pratade med de där unga fackföreningsrepresentanterna. Jag gjorde en Staffan Heimerson där, förlåt mig. Jag vågade mig inte fram.
Så här rapporterade Heimerson, ärrad krigskorrespondent, från upploppen i Paris förorter nyligen:
»Pojkarna, både av arabiskt och afrikanskt ursprung, bär munkjackor eller träningsställ med stora siffror på ryggen. En av dem sitter i rullstol. Plötsligt vågar jag mig inte fram.
Jag minns vad som hänt en svensk kollega i en liknande situation. Han presenterade sig, sa några inledande vänligheter – och kände plötsligt att de hällt tändvätska över honom och satt honom i brand.
Jag är i Parisförorten Aulnay-sous-Bois och ser gänget vid ett torg. Jag vet inte om de är farliga.«
Ja, Staffan Heimerson har kvar sitt jobb. Men vad ska vi med hans rapportering till? Det har onekligen hänt att reportrar dött i tjänst, nu senast Aftonbladets fotograf Martin Adler. Tuff skit ingår i jobbet. Men skulle det vara någon idé att skicka Heimerson ens till Skärholmen? Om han är livrädd för afroarabiska ungdomar i rullstol?
Heimerson skulle kanske också välja kommunism framför queer. Jag vet inte. Plötsligt vågar jag mig inte fram. Jag vet inte om han är farlig.
För så här, i sammandrag, skrev Heimerson i Aftonbladet sommaren 1988:
»Om vi nu i utredningen av mordet på Olof Palme finge höra, att många av de ledande aktörerna var vegetarianer, pederaster eller frimurare, skulle det inte bara vara mänskligt nyfiket att undra varför det står till på det viset. Det skulle vara lagligt. Det skulle vara befogat.
Det är, som sagt, Ok att vara vegetarian. Det är ingenting suspekt i att tillhöra en sexuell minoritet. Det finns inget klandervärt i att vara frimurare. Men om alla, eller nästan alla, i en krets som getts en uppgift att sköta är vegetarianer eller frimurare, blir det den gode medborgarens plikt att fråga om det kan ligga något dolskt eller sinistert i detta.
Väljer ämbetsmännen i en sådan situation medarbetarna efter andra hänsyn än kompetens? Bildade ett nätverk från vilket andra stängs ute? Finns dolda lojaliteter? Förekommer nepotism? Söker kaka maka mer än vad som är nyttigt för riket?«
Nej, detta författades alltså inte av något kokobello på en extremt homofobisk nätsajt, utan av en av de tyngsta namnen i svenska medier. Och – vad värre är – ingen sa emot.
Tvärtom ingick Heimerson i en hyfsat unison kör av journalister som såg det som ett scoop att förläggaren Ebbe Carlsson, indragen i spaningarna efter Olof Palmes mördare på ett sätt som oneklighen krävde journalistisk granskning, var – bäva, Sveriges rena land! – homosexuell.
Kränkningarna av Ebbe Carlsson innebar lösa mediala spekulationer om homosexuella konspiratoriska nätverk i samband med Palmeutredningen, och mynnade ut i en utfrågning i riksdagens konstitutionsutskott där Ebbe Carlsson drog proppen ur hela »affären« genom att säga, ungefär: Ja, jag är homosexuell. Och?
Att en privatperson pressas att redovisa sin sexuella läggning i KU är en skandal vars vidd ännu inte har gått upp för de politiska historieskrivarna.
KU har uppdraget att granska regeringens ledamöter när de kan tänkas ha begått formella fel. That’s all. KU ska punkt slut hålla tassarna borta från folks sexliv och från privatpersoner. I diskussionen om politik och queer är det dags att detta, om inte annat så för att hedra Ebbe Carlssons minne, nu sägs högt och tydligt nog.
Och Staffan Heimersons krönika från 1988, som bidrog i hög grad till homosexdrevet mot Ebbe Carlsson, bör ses i ljuset av hans skräck för fransk-arabiska gettokids.
Vi kan inte ha det så här längre.
Människor med vegetarian-, invandrar- och homofobi hör inte hemma på tunga poster i medierna.
Heimerson pekade inte bara ut homosexuella som en riskfaktor i samhällslivet, att bevakas av »den gode medborgaren«. Han jämförde bögar och vegetarianer med frimurare på ett sätt som definierar samtliga våra icke korvätande vänner som medlemmar i något slags institutionaliserat hemligt sällskap.
Det logiska steget vore väl att förhöra Gustav Fridolin i KU om vad han äter. Tänk om han är vegetarian?
Att i Heimersons krönika ersätta »vegetarianer«, »pederaster« eller »frimurare« med »judar« vore också intressant.
Och vem är »den gode medborgaren«?
En köttätande, vit heterokille som gillar fotboll. Tro mig.
Det är den killen som de senaste åren har lett arbetarrörelsen. Jag förstår om Mona Sahlin har problem med det.
Och jag har inte vågat mig fram till Thomas Bodström för att fråga vad han äter, men är han inte köttätare – mitt grundtips – så är han åtminstone vit, idrottsintresserad och hetero.
Till skillnad från i fallet med den politiska journalisten Erik Fichtelius – som fick lämna sin post för att han i misshugg hade ätit privat middag med paret Persson-Steen – har ingen inblandad förväntats byta jobb för att en svensk justitieminister på grund av ett gemensamt idrottsintresse umgåtts intensivt privat med tunga reportrar.
Idrottsintresse definieras inte ens när det gränsar till fanatism som grunden till en frimuraraktig gemenskap att bevakas i medier av »den gode medborgaren«.
Idrottsfanatikern ÄR den gode medborgaren, som kanske tycker att homosexuella är OK, men skulle han våga duscha med bögen i laget?
Där någonstans flätas två folkrörelser samman – idrottsrörelsen med arbetarrörelsen – i ett historiskt djup av sund svensk normerande kollektivism som den gode medborgaren i all välvilja bör granska. Effekterna kan annars bli sinistra.
Nej, jag är inte emot kollektivet, och Mona Sahlin hycklar inte. Hon är uppriktig i sin roll som en av få bärare av regnbågsfanan i SAP. Arbetarrörelsen har långt kvar till »queer«, det gäller från Rosenbad till gräsrotsnivå – inte så få homosexuella arbetare där ute skulle hellre ta livet av sig än komma ut på jobbet.
Mediedrevet mot Ebbe Carlsson gläfste att det var skumt att ledande socialdemokrater – Anna-Greta Leijon, Lennart Geijer, Carl Lidbom, heteros hela bunten, spelar det roll? – gick på fester hemma hos en bög. Denna kittlande lek med bögfobier och –fantasier – medierna triggades till exempel tydligen av att spaningsledaren Hans Holmér hade en snygg homosexuell livvakt – fick dock inte de socialdemokratiska väljarna att byta till ett straightare parti.
Socialdemokraterna vann valet hösten 1988, trots eller tack vare en valrörelse totalt dominerad av »Ebbe Carlsson-affären«.
KU-förhören med Ebbe Carlsson och andra inblandade i spaningsarbetet kring mordet på Olof Palme, tv-sändes och blev tittarsuccé. Politik som dokusåpa! Det gör mig rörd. För liksom Gustav Fridolin älskar jag demokratin och är inte beredd att ge upp hoppet om den efter ynka 80 år. Och med »demokrati« menar jag inte de oljat medietränade toppolitikernas show inför kameran – numera diskuterar de på anmodan både pungrakning, matvanor och annat som inte angår oss väljare ett dugg. Med »demokrati« menar jag det dagliga, tröga, noggranna ältandet av sakfrågor.
Bland feminister cirkulerar åsikten att Tiina Rosenberg vore en frisk queer fläkt som frifräsare i riksdagen. Absolut, men spektakulära frifräsare är generellt inte vad riksdagen behöver. Och queerperspektivet ska inte vara en exotisk krydda personifierad i enstaka färgstarka gestalter, utan inbyggt i den politiska processen med knarrig vardaglig självklarhet.
Många tyckte Ingvar Carlsson var skittråkig eftersom han överhuvudtaget inte tycktes kunna tala utan att först ha konsulterat partiet, men han är en av våra mest queerorienterade politiker. Hans bok Så tänkte jag från 2003 är ovanligt läsbar för att vara politikermemoar, präglad av torr skön humor. Vid avsnittet i Så tänkte jag om homosexdrevet mot Ebbe Carlsson som fick Ingvar att gå in i en depression, började jag grina. Jag blev tvungen att träffa honom, ta en fika och höra efter om det verkligen varit så illa.
Ja. Just så illa var det.
Än idag är Ingvar Carlsson häpet ledsen över att det förblivit så tyst kring kränkningarna av Ebbe Carlsson.
Ebbe själv är död. Han dog i aids. Men idag är det 2006, inte 1988, och som Tommy Lindquist konstaterade vid millennieskiftet i en artikel i Marxismen idag:
»Drygt tjugo år efter att homosexuella friskförklarades av svenska myndigheter samlar Pride-manifestationer skaror som första maj-arrangörer bara kan drömma om.«
Så kanske var idrottsfantasten Thomas Bodström fel ute, när han skildrade valrörelse- och VM-sommaren 1994 i sin bok VM-feber – fotboll, vänskap, besatthet – skriven tillsammans med reportern och vännen Mats Holm, och därmed ett exempel på det frimureri bland journalister och politiker som sportintresse medför och som den gode medborgaren kanske bör granska, Heimerson, hallå!
»Överallt pratades det fotboll. Mats och jag möttes inte längre av långa suckar när vi började prata fotboll mitt i någon middag där det i stället förväntades diskussioner om politik och kultur. […] Den enda person som inte verkade hänga med var statsminister Carl Bildt […]. Mot bakgrund av att riksdagsvalet bara låg ett par månader bort borde han ha insett att det skulle pratas mycket fotboll även i valstugorna.«
Hm. Kanske var Bodströms bok inte så valstrategiskt smart som han hoppades. Kanske förförde den få väljare utanför den köttätande idrottsälskande klick av heterosexuella män som i huvudsak styr vårt land. I stället kan det komma en dag när mäns omotiverande haranger om fotboll mitt i middagssamtal om politik eller kultur inte ens bemöts av suckar, utan av:
»Roligt att du är så engagerad i fotboll, lilla gubben, men ta killsnacket senare, det pågår en rätt viktig diskussion här.«
Maria Küchen är poet, prosaist och kulturskribent, aktuell med två böcker: romanen De heliga (Bonniers) och tankeboken Anteckningar efter en frontalkrock med Gud (Cordia).