Klimatångest
Om koldioxidens effekt på vår mentala hälsa
Av Johan Berggren och Andreas Palmær
Illustration: Fabian Göranson
Vad är det med oss? Varför agerar vi så tafatt och irrationellt när vi ställs inför klimatförändringarna, den största faran mot oss i historien? Johan Berggren och Andreas Palmær lägger mänskligheten på analyssoffan och finner att vi dras med en hel rad kollektiva mentala åkommor.
En annan värld är möjlig. En värld härjad av översvämningar, superorkaner, torka, massvält, flyktingkatastrofer, ekonomiskt kaos, krig. Total global kollaps. Ragnarök.
Den världen är till och med sannolik. Vi är på väg att skapa den åt oss själva genom utsläppen av växthusgaser.
Detta är inga nyheter. Eller ens ett större tvisteämne längre. Det är inte heller någon nyhet att livsstilen hos jordens rika måste förändras. Vi har alla vårt dåliga klimatsamvete.
Nyheten som saknas är hur vi ska få stopp på det hela. Kanske är det därför vi beter oss så förvirrat? Vi har fått ett chockbesked, men har ingen aning om vad vi ska göra. Avståndet mellan läpparnas bekännelse och de faktiska handlingarna har kanske aldrig varit så stort, varken hos makthavare eller vanligt folk. Skönsminkning, illa grundade förhoppningar och sånt som fixar samvetet mer än klimatet levereras i parti och minut, medan koldioxidhalten i atmosfären stadigt fortsätter att stiga. Vi har idag inga vägar för att åstadkomma den 80–90-procentiga, eller helst totala, minskningen av utsläpp av växthusgaser som måste till inom några få decennier. Men desto större hinder.
Därför anses det vara en framgång när man i Indonesien, på ett förmöte inför det stora internationella mötet om klimatet på Bali i december i år, nästan kommer fram till hur själva förhandlingarna ska utföras. Ett visst hopp finns att man ska enas om visionen 50 procents minskning av koldioxidutsläppen till 2050. »Men det har vi inte diskuterat ingående«, kommenterar miljöminister Andreas Carlgren.
Så. Den minskning som det finns visst hopp om en internationell vision av är, enligt vetenskapen, ändå kanske otillräcklig för att hejda klimatförändringen att gå in i den fas när naturens egna förstärkningsmekanismer av uppvärmningen klickar in, och det inte längre spelar någon större roll vad människorna gör eller inte gör. Inte undra på att vi är lite snurriga.
Vi är många och olika, och reagerar därför olika. Förvånsvärt många av oss kan dock diagnosticeras som varande någonstans längs den schweizisk-amerikanska psykologen Elizabeth Kübler-Ross femstegsmodell av sorg- och katastrofbudshantering: Förnekande, Vrede, Förhandling, Depression, Acceptans.
Förnekar gör vi alla lite till mans. Inte som de professionella förnekarna, som länge lyckades ifrågasätta vetenskapens rön i tjänst hos de som tjänar på att släppa ut växthusgaser. Nej, snarare på det psykologiska sättet. Vi nickar, jovisst är klimathotet förfärligt, oj, oj. Men vi agerar som om det inte fanns, eller var mycket mindre än vad det är.
Vi tar till något som kallas compartmentalization på engelska, fackindelning, det tänkande som tillåter en vetenskapsman att vara varmt religiös, eller värre, en lägervakt vara öm familjefar. Vi lägger in medvetandet om klimathotet i ett mentalt fack avskilt från områden som egentligen berörs av det. Överallt ser vi exempel på detta beteende, så gravt att det gränsar till schizofreni, personlighetsklyvning. Inte minst i medierna.
Svt sänder dokumentärer som »Planeten« medan »Packat och Klart« går i andra kanalen, där glada resereportrar flyger runt den koldioxidplågade Planeten – och koldioxidplågar den lite till. Dagens Nyheter hyllar Andreas Malms klimatradikala bok Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara försent (Atlas), för att dagen efter publicera artikeln »Toppår för resebranschen« Texten lyder: »Resebranschen går mot ett av sina bästa år – någonsin. Ticknet har aldrig tjänat så mycket pengar.
– Alla förutsättningar finns för att det ska bli ett fantastiskt år, säger Kajsa Moström, informationschef hos Apollo.«
Ingen fråga eller kommentar om eventuell klimatpåverkan av detta fantastiska år. En orsak till att medier, makthavare och vanligt folk, kan tillåta oss att vara så schizofrena när det gäller klimatfrågan är »brasklappen« som nästan alltid kommer. Vi går tillbaka till DN:s recension av Andreas Malm. Den i övrigt mycket positiva recensenten Sverker Sörlin skriver plötsligt: »Om tio år kan Malm mycket väl stå som det monumentala beviset för en klimathysteri som vi då lagt bakom oss.« Här kickar förträngningsmekanismen in, halmstrået som räcker för att få oss att fortsätta göra ingenting. »Ahh … Klimatlarmen KAN vara en bluff.«
Tyvärr kommer vi inte att skratta åt Andreas Malm om tio år, vi kommer att gråta över dagens okritiska tillväxttänkande, åt resereportagen, och all vår vilda fackindelning: Fritidsresors informationschef Lottie Knutson, rikskänd sedan tsunamin, pratar den 28 september i Svt:s Go’kväll om sitt miljöengagemang:
– Det går inte att snorkla utan att bli medveten om miljön och eventuella åtgärder man kan göra, säger Knutson. Det är ju så att man inte får stå på korallerna för det förstör, då ser man ju ryssar, till exempel om man är i Röda Havet, som står och inte förstår någonting och då har jag simmat fram och börjat skälla … Det är så underbart att bara fem flygtimmar från Sverige ligger Röda Havet med den här fantastiska världen.
Eh … Lottie? Det som är på väg att utplåna korallreven över hela planeten är inte klumpiga ryssar, utan höjda temperaturer i haven orsakade av global uppvärmning, där flyget, bland annat din arbetsgivare Fritidsresor, är en stor skurk.
Dagens Nyheter brottas med klimatproblemet-för-sig-tänkandet. Tidningen har omfattande och seriös rapportering om problemet, som dock inte verkade stå helt klart för redaktören för tidningens resebilaga Jan Malmborg förrän han sett dokumentären »Planeten«. Han vittnar själv om uppvaknandet i en artikel i februari år: »När vi skriver om flygresmål ska vi också göra det med ett större miljöansvar«, skriver han. Ansvaret består i att skriva mer om buss- och tågresor, samt att reseredaktionen ska bli »klimatneutral« genom företaget Climate Care.
I september i år skriver samme Malmborg om en forskarrapport som berättar att turismen idag står för 5 procent av världens koldioxidutsläpp, och ser ut att tredubbla dessa utsläpp fram till 2035, och den 10 november skriver Knut Kainz Rognerud en artikel om klimatneutralitetsbolagens tvivelaktiga vandel och effektivitet.
Det ser onekligen ut att pågå en samvetsbrottning på vår största morgontidning. Fast inte överallt. Bilagan På stan, som ska handla om Stockholm, har inga problem att under rubriker som »All njutning nu« skicka Per Hagman-wannabeen Johan Åkesson jorden runt, via flygplan:
»För att ge en stad respekten den förtjänar, behöver jag se staden från ovan. Helst med en cocktail i handen – på tjugoåttonde våningen i London, femtioandra i San Fransisco, sextiofemte i Bangkok.«
Men visst är vi beredda att göra uppoffringar. Särskilt de som egentligen inte är det. En lågenergilampa lyser lika bra som en vanlig. Kranvatten smakar lika bra som Loka. Men när det kommer till saker som faktiskt skulle kännas, blir det genast kinkigare. Johan Åkesson är långt ifrån ensam i sin kärlek till globetrottande via flygbränslets värmande ångor. Flygsemester är friheten, belöningen för långa månader på trista jobb, vår väg till världen. Men. Flyget är det överlägset miljöfarligaste sättet att förflytta sig räknat per kilometer. Flyg är också det transportmedel som ökar mest. Vi flyger som aldrig förr. Det är ju så billigt! Samtidigt är det lyxigt! När allt kommer omkring åker ju såväl Petter, Al Gore som Anders Borg privatplan. Trots alla larmrapporter är flygplan glamour, inte miljöförstöring.
Sorry, men vi måste ändra på det. Flyget borde kosta mer än tåget. Och vi måste börja … SKÄMMAS. Och skambelägga andra.
Expressen skriver den 20 juli om hur Robert De Niro firade sin 64:e födelsedag. Från Australien tog han sin privatjet österut över tidsgränsen och landade på Hawaii. »Där var det fredag igen och Robert kunde dubbla bemärkelsedagen.«
Möjligen tycker man att hjälten från Taxi Driver inte borde vara en sådan bracka, men inte blir man upprörd? Tänk dig nu att Robert De Niro står framför en barnvagn med en cigarett i käften. Lutar sig över det sovande spädbarnet, så nära att näsan snuddar den mjuka lilla kinden, så blåser han långsamt ut röken. Vad känner du nu?
Vårt förhållande till flyget idag påminner om hur vi såg på rökning på 70- och 80-talet. Snyggt, coolt och lagom farligt. Men något hände. Rökarna förpassades från festens centrum till att stå böjda under köksfläkten. Idag står de på balkongen, som högvakten utanför slottet, en ensam och frusen anakronism.
Vem körde ut dem? Jo, skambeläggarna. Blängaren, bitterfittan och besserwissern. »Hörru, kan du ta och fimpa den där ciggen?« låter så oerhört töntigt. Och ändå. Utan de beskäftiga hade vi fortfarande haft rökfärgade tapeter, aska i mattan, och fler fall av lungcancer och hjärt-kärlsjukdomar. Även samhället hjälpte till. »Rökning dödar« och andra morbida budskap började pryda paketen. Gnället var otrevligt, antirökpropagandan uppskruvad, men det fungerade. Vi genomskådade Marlboromannen. Men bil- och flygannonser pryds fortfarande av lyckliga familjer med leende barn. Samma barn vars framtid hotas av klimatförändringarna.
Hur ska vi få till en attitydförändring? Modiga äro pionjärerna. Tänk dig att du är på en middag, fyra par halvvägs genom kvällens andra bag-in-box. Håkan och Cecilia berättar om de varma januarinätterna i Thailand, blomsternattmarknaden i Phuket … Plötsligt avbryter du:
– Hoppas ni inte flög till Thailand?
Pinsam, mycket pinsam, tystnad. Du har just dödat festen. Man får ha civilkuraget hos en Rosa Parks för att höja rösten i det läget.
Ändå måste vi börja. Visst, det är varken möjligt eller önskvärt att vi helt slutar flyga. Flygning, liksom rökning, kommer alltid att finnas. Det är däremot nödvändigt att vi flyger mindre. Flygtrafiken står idag bara för cirka sex procent av de klimatpåverkade utsläppen. Men det totala flygandet ökar lavinartat. När det borde minska. Vi kan, tyvärr, inte åka på flygsemester så ofta som idag. Så nästa gång någon berättar anekdoter från weekendresan till London, harkla dig, bläng och skaka på huvudet. Säg »usch!« Du blir miljömuppen ingen tackar. Utom möjligen ditt barnbarn om fyrtio år.
Om vi vanliga dödliga för det mesta är fast i förnekandefasen, så har många makthavare kommit längre, till en fas där de känner sig hemma: förhandling. Politik och affärer består av kompromisser och avtal. Så just nu finner vi rader av statsmän och industriledare i en om möjligt ännu mer verklighetsfrämmande verksamhet än vanligt folks blundande för sina flygresor: de är i full gång med att förhandla med en fysikalisk process.
På Bokmässan i Göteborg talade Johan Ehrenberg om klimatet. Han berättade om hur statsminister Fredrik Reinfeldt uttryckt sitt stora, stora bekymmer för klimatförändringarna. Och sedan delegerat 1 miljard kronor till att åtgärda dem under innevarande mandatperiod. Det kan låta mycket, men 300 miljoner kronor om året är inte mycket mer än vinsten från de så kallade trängselavgifterna i Stockholm – pengar som är vikta för att bygga ut (den koldioxidutsläppande) biltrafikens vägnät.
Ehrenberg nämnde också Volvo, som lovat att driva sin nya bilfabrik med vindkraft. Vindkraft, ja det är ju rent och bra. Till att bygga utsläppande bilar … Han nämnde också Vattenfall, som slår sig för bröstet över sitt nya vindkraftverk i Öresund – en investering på 1 miljard kronor. Samtidigt, 40 mil åt sydost, bryter Vattenfall brunkol, den smutsigaste sortens kol, för ungefär 40 miljarder kronor. På deras hemsida står det kort och gott: »Vi bryter brunkol för att förse våra kraftverk i Tyskland med bränsle«, bland de mångordiga miljökärleksförklaringarna. Man berättar också att man är med i något som kallas »3 C Combat Climate Change – A Business Leaders Initiative.«
Denna organisations hemsida är förträfflig självsatir. En medlem är BP, British Petroleum. På deras hemsida kan man sedan i sin tur läsa om alla de nya oljefält de håller på att bygga ut. Combat, minsann.
Nej, businessledarna och utsläpparna lär knappast leda oss ur klimatkrisen, vare sig man tolkar deras dubbelspel som rent hyckleri, marknadsföring, eller avancerad förhandling med något som inte är förhandlingsbart. Vattenfall skriver också om en av de »tekniska lösningar« som många inom industri och politik gärna dänger i förhandlingsbordet med klimatförändringarna: avskiljning av koldioxid ur utsläppen, och senare slutförvaring av denna i till exempel underjorden. Ja, en provanläggning tas i drift i Schweiz 2008. Där ska det provas och utvärderas.
Projektet påminner om elbilen. I trettio år har branschen har lovat att snart, snart kommer de att finnas att köpa. Elbilen och provavskiljningskolkraftverk har de för att visa upp och säga: »Lösningar är på gång! Låt oss bara tjäna pengar som vanligt ett tag till, så!«
De tekniska lösningar som ska rädda klimatet har en otäck tendens att göra ganska lite skillnad. Istället framstår de mer som produkter av förhandlingsmentaliteten, som biobränslebilar. Etanol och biogas kräver en massa fossilt bränsle för att framställas. Det går aldrig att odla så mycket oljepalmer, sockerrör eller energiskog som behövs ens för att driva en liten del av världens växande bilflotta. Men om man dribblar lite med biobränslen, så får vi hålla på som förut, bara lite till? Snälla?
Här krävs ännu en diagnos av den stackars mänskligheten. Den här gången går vi till parterapeuten. Vi har ett mycket dysfunktionellt förhållande till vår äkta hälft vetenskapen. Hon har varit oss trogen sedan vi inledde ett stormigt förhållande för ett par hundra år sedan. Vi har ofta missbrukat hennes gåvor och misstolkat det hon sagt, men ändå i stort sett lyssnat på henne, för hon är ju så mycket klokare än vi. Tills nu. Nu vill vi liksom inte lyssna. Vår partner verkar nämligen prata skit om en av våra föräldrar. Pappa tillväxten får inte vara en misshandlade våldsman.
Människor är ju rationella varelser. Så det måste finnas en förklaring till att så många intelligenta och handlingskraftiga, beslutsfattare, ledare och förgrundsfigurer reagerar med förnekande och förhandlande, bortskyllande och rena fjanterier?
Det handlar om en gammal konfrontation i det mänskliga tänkandet: vetenskapen mot tron. Under 1800-talet stångades vetenskapen gång på gång med religionen: Evolutionsteorin kallades hädisk, liksom teorin om atomen, bägge tog många år att slå igenom.
Idag är inte religion den förhärskande globala överideologin, utan tillväxten. Vi och våra ledare undviker patologiskt sanningen om de förändringar som krävs. Och inte bara för att de är enorma, svåra och obekväma, utan också för att de går emot den globala tron på den oändliga tillväxten.
I färska boken Tillväxtens sista dagar (Ruin) skriver statsvetaren och miljöforskaren Björn Forsberg om vilket stigma det medför att hävda något som ändå rätt uppenbart är alldeles sant: »Den gränslösa tillväxtens omöjlighet på en begränsad planet«. Ifrågasätter man ekonomins och industrins rätt att fortsätta exploatera naturresurser, ja ens ifrågasätta att detta är något i grunden gott, så är man en bakåtsträvande dåre, en tomte av rang. Till och med stora delar av miljörörelsen låter bli att hävda denna uppenbara omöjlighet, för att inte bli utfrysta och isolerade.
Miljöpolitik som vi känner den, fick sin egentliga start på 80-talet, då den så kallade Bruntlanddoktrinen formulerades. Miljön skulle räddas, men inte genom förbud och hämmande begränsningar, utan genom att ny teknik skulle användas, framväxten av denna skulle vara ekonomiskt gynnsam och bra för miljön. Ekonomiskt tillväxt med ekologisk förbättring.
Och så fick vi det orwellska ordet »miljövänlig«. Alltså något som inte är, vilket man gärna tror, faktiskt bra för miljön. Utan bara lite mindre skadligt än något annat. Förlåt om vi smäller någons rosa drömballong, men de bilar som kör runt med blommor på lacken och kallas miljöbilar släpper bara ut mindre koldioxid än den hemska, hemska stadsjeepen. Och, just ja, även om Ford i reklamen påstår att deras nya bil är vägen till en friskare planet, är det inte sant. Och det geschäft som kallas klimatkompensation visar inga tecken på att vara något annat än ett slags halvbedräglig samvetshandel, i klass med att sälja bumperstickers med texten »Rädda klimatet«. Ingetdera motarbetar klimatförändringarna på något reellt plan.
Men det är företagsamhet, som ger tillväxt. Den heliga. Så, visst, klimathotet finns och är så stort, säger makthavare av alla färger. Men utan att sätta punkt fortsätter de alltid: men samtidigt måste vi fortsätta som förut. Okej, de är sällan så tydliga. De säger »men det ska kombineras med den ekonomiska tillväxten«.
Det har funkat hittills, trots att det ekologiska läget på många andra områden än klimatets är extremt utsatt. Skogarna minskar drastiskt, inte minst regnskogarna. Utfiskningen tömmer haven. Bristen på färskvatten på grund av överuttag och nedsmutsning – och klimatförändring – är en reell kris i många länder. Brister kommer att uppstå oftare och oftare. Med evigt växande utnyttjande, på en planet med ändliga resurser, hur skulle det annars gå?
Detta är ett ganska enkelt faktum, precis som den fysik som beskriver klimatförändringarna, och inget någon politisk riktning borde kunna ta patent på. Trots det är det liberaler av olika nyans som har svårast att ta till sig klimathotet. Det kollektivistiska i ett hot som riktar sig mot alla och ser ut att behöva att alla drar åt samma håll kan inte vara bekvämt för dem. Och deras världsbild ger få lösningar: Vi kan knappast världsbanka bort klimatförändringarna med skattesänkningar och privatiseringar. Kritik av tanken på ständig tillväxt anses också vänster. Men är den det?
Visst är ständig tillväxt en grundbult för kapitalismen. Samtidigt sträcker sig tillväxt som överideologi långt bortom kapitalismen. Den var också ledstjärna i Sovjetunionen, som på ett planekonomiskt sätt piskade fram tillväxt ur folk och naturtillgångar. Och lyckades rätt bra med det ett tag. Liksom dagens kommunist-kapitalist-Kina. Sovjet föll, är den gängse förklaringen, för att planekonomin inte gav samma tillväxt som västs marknadsekonomi. Reagans upprustningar ledde till att Sovjet »blödde« sönder när det försökte hänga med. Så var det säkert. Dock ger denna måttstock på samhällssystems duglighet ett otäckt perspektiv på dagens läge, när Kina slår väst med hästlängder i tillväxt. Om regeln »störst tillväxt vinner« gäller, vad är det som säger att vår demokrati erövrar deras diktatur – och inte tvärtom?
Samtidigt har många som inte kallas vänster begripit klimathotets magnitud. Den näringslivsnära Tällberg Foundations Bo Ekman läxar på debattplats i Svenska Dagbladet (24 oktober) upp »människans arrogans« visavi naturen, liksom nationers småaktiga tävlande med varandra, och kritiserar det faktum att mänskligheten ser ut att fortsätta med »business as usual« istället för »business as sustainable«, trots tydliga vetenskapliga varningar.
Men de flesta av de många miljömedvetna inom industri och näringsliv tror och påstår att ekonomisk tillväxt med ekologiskt förbättrat läge på bred front är fullt möjligt. Många hävdar också att Sverige har lyckats med detta och är ett föregångsland. Bland dessa statminister Fredrik Reinfeldt. Det är dock bara sant om man väljer att tolka våra koldioxidutsläpp och annan miljöpåverkan på ett för oss mycket skönmålande sätt. Reinfeldt åker till Kina för att läxa upp kineserna, vars tillväxt är mycket smutsig per krona. Björn Forsberg berättar att visst, Sverige rankas som toppland enligt EPI – Environmental Performance Index, tack vare våra stränga lagar och regulationer.
Men räknar man det »ekologiska fotavtryck« vi svenskar gör, alltså vår konsumtion av prylar tillverkade utomlands, samt de industrier som våra investeringar i omvärlden driver, hamnar vi enligt Världsnaturfonden på femte plats i miljöligan – från botten. Om hela världens befolkning skulle ha svensk nivå av miljöanvändande, skulle vi behöva tre jordklots resurser. Att gömma sig bakom det nationella, när man ingår i ett internationellt utsläppssammanhang, är inget annat än ett rent ansvarsfrånsägande.
Den svenska ekologiskt och klimatmässigt korrekta tillväxten är alltså bara en lögn, tillverkad med missvisande fakta. Kineserna då, och afrikanerna? Ska de inte få tillväxa sig ur sin fattigdom? Argumentet hörs ofta. Men det är inte resurser som saknas – det är fördelning. Endast en liten procent av världens nuvarande tillgångar skulle radera ut massvält, undernäring och analfabetism på kort tid. Hade kostnaderna för USA:s krig i Irak lagts på »millenniemålen«, skulle de varit uppnådda idag.
Men tillväxttänkandet slår vakt om en av kapitalismens heligaste, och grymmaste, dogmer: egendomsrätten. Rätten till egendom är långt starkare än rätten till liv i dagens värld. Ingen kan tvinga de som redan har att dela med sig. Det låter ju hårt. Men då kan de peka på tillväxten: »De behöver inte ta av oss, de kan få nytt, som tillväxten ordnar.« Men faktum igen: med dagens världsordning och dess enorma tillväxt, på ekosystemens och klimatets bekostnad, så kommer förvånansvärt lite de fattiga till del.
Klyftorna i världen har ökat de senaste 30 åren. Och de fattiga länder som ändå blir raskt rikare, Kina och Indien, är också de som dras med värst fördelnings- och miljöproblem. Ideologin som lever på att sälja in drömmen om en bättre morgondag, håller på att ta ifrån oss alla möjligheten till just detta. Och möjligheten till en långsiktig tillväxt av levnadsförhållanden.
Visst vore det bra om vi kunde rädda klimatet och tjäna pengar på det. Problemet är dock att vi enligt det rådande systemet bara ska rädda klimatet om vi kan tjäna pengar på det – på kort sikt. Kollaps är motsatsen till tillväxt, fråga fiskeindustrin på Newfoundland. Tillväxt av välstånd, välfärd och utveckling på lång och hållbar sikt är förstås eftersträvansvärt även med det mest ekonomistiska synsätt. Men med de naturliga resurserna på gränsen till sammanbrott är vi i den sitsen att den kortvariga tillväxten är diametralt motsatt den långsiktiga. Men det globala kapitalistiska systemet är inte långtidsplanerande. Det reagerar på direkta marknadsincitament, inte på långsiktiga prognoser: medlen dirigeras dit tillväxten är bäst just nu, och ser ut att bli det det kommande halvåret.
För en mer kontrollerad och långsiktig tillväxt av alla människors välmående, skulle naturligtvis något slags överordnad makt vara önskvärd. Marknadsekonomi mår dessutom bara bra av sådant, som i det svenska saltsjöbadsandesamhället. Något slags världsregering nämns ofta, en instans som kunde implementera exempelvis regulationer av koldioxidutsläpp, så att inte bara utsläppen – som drabbar alla länder – dirigerades till de länder som dels har makt att släppa ut vad de andra än säger (USA) dels anses få släppa ut ett tag till för att växa sig ur fattigdom (Kina).
Britten John McClintock, ekonom vid Europakommissionen, hävdar i The Uniting of Nations (Peter Lang Publishing) att världen borde gå att ena med EU som förebild. Att vi så småningom skulle få ett slags »Demokratiska Unionen« som spände över hela världen. På så vis kunde också klimathotet mötas. Dock kan man kritisera detta. EU har, trots fagra löften, hittills misslyckats kapitalt med att komma till rätta med sina koldioxidutsläpp, mest tack vare övertron på handeln med utsläppsrätter. Idag har de stora europeiska utsläpparna manipulerat sina regeringar att ge dem så mycket utsläppsrätter att de har ett överflöd.
Och McClintocks behandlar i övrigt demokrati rätt oproblematiserande. Indien kallas ofta världens största demokrati. Men hur demokratiskt är ett land om hälften av de röstberättigade är analfabeter?
Mellanstatliga avtal är det som hittills har gett internationella framsteg på miljösidan. Exemplet USA kan kyla av den som hoppas på en världsregering: den federala regeringen är mer i händerna på storföretag än många delstater, och stoppar ofta dessas strävan efter bättre miljö- och välfärdslagstiftning.
Men faktum kvarstår, tanken på en mänsklighet, ett styre, är lockande. Ett sådant kunde raskt implementera rationella förslag som en koldioxidranson per människa, viktat faktorer som behov av utveckling. Redan Albert Einstein drömde om en världsregering som satte konkurrensen mellan nationer, som så ofta utmynnat i krig, ur spel. (Han talade sig dessutom varm för socialism.)
Det vore oss främmande att tro att vi är smartare än Einstein. Faktum är att för att möta klimathotet är det dags för ett paradigmskifte, en stor systemförändring. Tillväxten måste börja räknas i andra termer än bara pengar. (Idag är det ett bisarrt faktum att en miljökatastrof, med efterföljande kostsamt saneringsarbete, ökar ett lands BNP.) Nationell tävlan om vem som ska vinna mest på att få släppa ut mer måste upphöra, liksom den kortsiktiga kapitalismen, med sin ständiga strävan efter att pressa ner löner och exploatera naturresurser, som överordnande globalt system.
McClintock har en stark poäng: Det finns redan en sorts globalt finansdepartement, World Trade Organisation med Världsbanken och IMF, som styr och ställer med nationers ekonomier. Varför skulle det inte kunna finnas också ett globalt miljödepartement, socialdepartement och så vidare? Man kan ändra WTO i grunden, och låta det avveckla skatteparadisen – enorma resurser att satsa på miljö och fattigdomsbekämpning kunde i ett slag frigöras. Och bygga ut det till ett arbetsmarknadsdepartement. En till synes enkel reform, med en rättvisa som vore svår att motsäga, skulle kunna vara att genomföra en global minimilönreform, på säg en dagsinkomst på 100 kronor. Kinas tillväxt skulle dämpas, och därmed dess miljöförstöring, samtidigt som hundratals miljoner i ett slag skulle lyftas ur fattigdom.
Men tillbaka till verkligheten. De heliga tre K, kapitalismen, konkurrensen och konsumtionen, råder allena, och de kräver tillväxt, den som förutsätter fortsatt orättvisa med ständigt ökande exploatering av snuskbillig arbetskraft och ändliga naturresuser.
För att ändra detta kan vi börja med oss själva. Vi är uppfostrade att älska konsumtion, bilar, flygplan, stora, feta maskiner. Och vi gör samma misstag med våra egna barn. Från Bolibompa hörs sången: »Stora maskiner, vi kan bygga, stora maskiner, vi kan krossa.«
Vi vuxna borde börja rätta oss efter det vi säger åt våra barn. Sluta att bortskämt ge oss själva en aldrig sinande ström av nya leksaker. Vi säger åt den kinkande femåringen: »Nej, du fryser inte här i hallen, men du måste ändå sätta på dig jackan, för det är kallt ute – där vi är om fem minuter.« På samma sätt måste vi inse att klimathotet måste mötas med vissa obekvämligheter idag, för att vi ska kunna ha en morgondag. För just barnens skull. Vi är skyldiga dem att vuxet se fakta i vitögat. Om vi tänker göra valet att fortsätta, konsumera tills det brakar, bränna fossila bränslen så länge det bara går, så får vi väl stå för det. Säga till våra barn: »Jo, mamma och jag tänkte så här, vi har det jättejättebra nu, tills ni blir vuxna och får jobb ungefär, men det leder tyvärr till att allt brakar ihop när vi blivit gamla. Okej, bara så ni vet?« För så agerar de flesta av oss, här och nu.
I årtusenden har vår existentiella dödsångest hållits i schack av: »Jag dör, men mina barn och barnbarn lever vidare och kan få ett bättre liv.« Det har fått människor att utstå ofattbara lidanden, och hjälper oss alla att gå upp på morgonen. Det är också ett av konsumtionskapitalismens främsta försäljningsargument. Men snart är det inte längre realistiskt att tänka så.
Bara en tredjedel av svenskarna oroar sig mycket, eller extremt mycket för klimathotet, enligt en färsk undersökning från Länsförsäkringar. Om man nu tillhör den här tredjedelen känns läget som upptakten till en skräckfilm: »Nej! Fan! Gå inte in det där huset där en familj mördades! Sov inte över! GÖR DET INTE!« Men det är inte en teveruta man tittar på, det är ut genom fönstret.
Som vi ser det är det oundvikligt att många kommer att bli radikala ställda inför denna insikt. Och radikalitet är vad världsläget behöver. En radikal och snabb omställning kräver stark övertygelse och vilja, den kräver passion. Hoppet ligger i människors förmåga, ja rentav behov av, att anamma en rörelse, att underordna sig och arbeta för ett högre mål. En förmåga som ofta lett oss snett i det förflutna, men också åstadkommit storverk. Nu behöver vi omfamna kampen för klimatet på det sättet.
Se det som nästa steg i vårt förhållande till vetenskapen. Att faktiskt moget ta den på allvar. Detta kan bli det allövergripande hot som mänsklighetens behöver för att enas. Att inte reagera kraftfullt och kollektivt på detta hot är lika vansinnigt som att inte reagera kraftfullt och kollektivt på säg, en fientlig invasion.
När Nazityskland drog fram genom Europa var det många som ville tona ner hotet, till och med se goda drag i erövrarna. Men när Hitler kom till Storbritannien var det stopp. Nationens krafter samlades, andan och moralen var de främsta vapnen. Defaitister och kollaboratörer kom snabbt på skam. Storbritannien skulle aldrig bli ett imperium igen, tiden för det var slut, såsom kanske tiden för kapitalismens globala hegemoni är slut idag. Men Storbritannien överlevde. Det blev deras »finest hour«. Det här kan bli vår.
Johan Berggren och Andreas Palmær är extremt oroade världsmedborgare.