Konsten att umgås med röster
Många - fler än man kan tro - äger förmågan att höra röster som ingen annan hör. Vissa begår brott, om rösterna kräver det. Andra lär sig att samtala med "demonerna" och ser dem som livsledsagare. Gottfried Grafström berättar om nya forskningsrön vad gäller rösthörande och vilka konsekvenser de borde få för bland annat psykiatrin.
En gång i världen grundade människor civilisationer och religioner på hallucinerade gudaröster, uttolkade av högt uppburna schamaner eller profeter; många samhällen hörsammar fortfarande deras budskap. Idag associerar nog de flesta ordet rösthörare med mentalsjuka mördare som hängs ut på fetstilta löpsedlar. Hur har den sinnesförändringen gått till?
Enligt en omdiskuterad teori kan rösthallucinationer hänga ihop med en mångtusenårig, ännu pågående, kollektiv kulturkris. Om det är gåtans lösning så har åtskilliga tänkare och diktare varit snubblande nära att finna den. Bland andra Gustaf Fröding. Och det kan mycket väl tänkas att vi idag är på väg att klara upp mysteriet. Kanske med hjälp av teknisk bevisning - i så fall delvis tack vare magnetresonanskameran, den uppfinning som i fjol belönades med dubbla nobelpriser, i medicin och fysik.
På 1980-talet gick en kvinna vid namn Patsy Hage under behandling hos Marius Romme, psykiatriprofessor i Maastricht, Holland. Hon plågades av röster och självmordstankar. Det enda som höll henne uppe var en bok med den avskräckande titeln The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind. Enligt författaren, Julian Jaynes, ansågs det i förhistorisk tid normalt att höra röster: "Så det kanske är jag som är normal, och de andra onormala?" sa hon till sin doktor. Romme svarade att han ingenting visste om rösternas natur. Han hade bara lärt sig att de är ett psykotiskt symptom.
Så han föreslog att Patsy skulle tala med med en annan av hans patienter, en kvinna med liknande problem. Därmed bröt han mot en av psykiatrins oskrivna lagar, som lyder "du skall icke uppmuntra patienter att prata med varann om sina röster; då blir de bara sjukare". Men till Rommes förvåning resonerade kvinnorna lugnt och sakligt om sina upplevelser; nästan som om det gällde vädret eller matpriserna.
Han var klar över att flertalet rösthörare lever normala liv, och i övriga avseenden kan vara mentalt symptomfria och friska. Det gav honom den goda idén att ta reda på om deras hjärnspöken på något vis skiljer sig från de mentalsjukas.
Problemet var att få tag på de friska rösthörarna. Han löste det genom att år 1987 medverka i en populär talkshow i TV, tillsammans med Patsy Hage. De berättade för tittarna om fenomenet och bad alla intresserade rösthörare att ringa efter programmet. De fick 700 samtal, varav 150 från uppringare som sa sig ha full kontroll över sina inre samtalspartners. En del ansåg sig rent av ha nytta och glädje av dem.
Rommes initiativ har idag vuxit ut till ett globalt nätverk, Intervoice - en kombination av självhjälpsrörelse och forskningsprojekt. Alla deltar på lika villkor, psykiatriprofessorer som psykpatienter.
Samtidigt som Romme riktade sig till de holländska tv-tittarna så bedrev Julian Jaynes fältstudier i New York. Han och hans studenter intervjuade inskrivna mentalpatienter, hemlösa uteliggare, barn med låtsaskompisar och vanliga studenter. Av de schizofrena sa sig åttio procent höra röster; av de utslagna cirka hälften; och av de normala studenterna nära en tredjedel. De icke diagnostiserade upplevde i regel sina röster som välvilliga. Många berättade gärna om vad de hört, utan att skämmas eller låta sig skrämmas. I motsats till de sjukförklarade; deras röster talade ofta i skrämmande och hotfulla termer.
Den bok som höll Patsy Hages livsmod uppe lanserar en överraskande teori om det mänskliga medvetandets utveckling. Författaren utgick från att språkförmågan har spelat en huvudroll i det dramat. Men en detalj satte myror i huvudet på honom. Varför är språkcentra bara förlagda i den ena hjärnhalvan (normalt den vänstra)? Barkens kontrollorgan brukar vara dubbelsidiga. Det vore konstigt om en så viktig funktion som språket saknade en pendang på motsidan, tänkte han - och drog den djärva slutsatsen att det finns en språkfunktion även på höger sida, fast omedveten.
Den tanken slog Julian Jaynes 1967. Kort därpå blev Roger Sperrys dramatiska rön rörande de nu så berömda "hjärnhalvorna" kända. Han hade bland annat upptäckt, att om man kapar trossarna mellan storhjärnbarkens högra och vänstra temporala lober - med ett kirurgiskt snitt genom hjärnbalken - så kan patienten sönderfalla i två olika personligheter (som ibland kan råka i luven på varann).
Det stödde Jaynes' idéer, som bland annat handlar om att de gudaröster våra gamla profeter (och nya psykpatienter) lystrar till utsänds från den lob som dittills hade ansetts språklös och stum. Det fick honom att börja skriva boken om sin teori. Den blev klar 1976. Men först 25 år senare, tre år efter hans död, föll den hjärnfysiologiska pusselbiten definitivt på plats.
En rad forskare har nu klarlagt att hörselvillor aktiverar just den region Jaynes angav. Saken var i och för sig klar före magnetkamerans tid. Redan på åttiotalet lyckades man med äldre teknik (PET-scan) påvisa förhöjd aktivitet i högerloben när en schizofren patient hörde röster.
Efter Sperry har allt fler framkastat tanken att rösthörande kan ha med överföringen mellan hjärnhalvorna att göra. Den idag dominanta vänsterhalvan kan ha byggt upp censurmekanismer; och hos somliga sätts dessa ibland ur spel. Det betyder att de symptom man rafsat ihop under slaskdiagnosen "schizofreni" kanske inte betecknar en kroppssjukdom i vanlig mening. Det kan handla om ett slags återfall i vad Jaynes kallar det "bikamerala" psykets arbetssätt. (Än mer våghalsiga tänkare har föreslagit att rösterna helt enkelt gestaltar "livsprogram", att de är en sorts styrenheter som varje frisk hjärna upprättar. Enligt den hypotesen skulle vi alla vara styrda av röster, av "tips från coachen". Med den skillnaden att bara somliga uppfattar sina kommandon.)
I en av Bibelns äldsta skrifter - boken om Amos - står det ingenting om att profeten ifråga kan tänka eller känna. I stressade beslutslägen är det Gud som griper in, för att via profetens "bikamerala" medvetande ge folket nya direktiv. 400 år senare skrevs den likaledes gammeltestamentliga Sakarjas bok; där anmodas föräldrar att döda sina barn om de hemsöks av röster. Hur kan ett så diametralt motsatt synsätt ha utvecklats på så relativt kort tid?
Jaynes lusläste även Iliaden; de ord som där betecknar tankar och känslor hade ursprungligen andra, mer konkreta yttre betydelser. Etymologiskt stod ordet psyche först för "andedräkt" - inte för en inre rymd av beslut, insikter och ångest. Ord för inre psykologiska förlopp - det vill säga vad vi kallar introspektion, inre seende - saknades i äldre versioner av verket.
Utifrån dessa, och rader av andra indicier drog Jaynes slutsatsen att vårt moderna, självreflekterande jagmedvetande är en nyinstallerad funktion. Kanske bara runt tre-fyra tusen år gammal.
Problemet är inte rösterna
Romme och hans efterföljare har utvecklat frågeformulär, till hjälp för alla som vill arbeta med sitt rösthörande. Där ställs frågor av typ; hur många är rösterna? Hur gamla? Av vilket kön? Är de onda eller goda? Vad talar de om? I vilket tonläge talar de? Och så vidare. Det fascinerande är att såna intervjuer, helt automatiskt, framkallar bilder och mönster som belyser rösternas uppkomst och utveckling. Ofta ger de en bild av varför och hur det gick som det gick med vederbörandes liv.
En av dem som deltar i arbetet med att utveckla frågebatterier - även för andra grupper, som till exempel självskadare och tvångsneurotiker - är svensk och heter Maths Jesperson. Han menar att det inte bara handlar om en alternativ behandlingsteknik, utan om ett radikalt psykiatriskt paradigmskifte. Nedan följer en förenklad version av ett schema över skillnaderna mellan den förhärskande medicinska modellen, och den som vanligen kallas humanistisk, eller biografisk.
Paradigmvältarna inom psykiaterkåren blir allt fler. Tre tunga namn vid sidan av Romme är Loren Mosher, verksam i Kalifornien, sedan sjuttiotalet känd för en rad böcker om social mentalvård; Sashi Sashidharin, professor i socialpsykiatri i Birmingham i England; och Thomas Bock, psykolog i Hamburg. Oberoende av Romme gjorde Bock på åttiotalet samma slående upptäckt; att patienterna själva var de verkliga experterna. Mosher gjorde sig nyligen bemärkt genom att lämna sitt amerikanska fackförbund, APA. Och för några år sen sa Sashidharin upp sitt medlemskap i det brittiska psykiaterförbundet.
Enligt det nya paradigmet ska psykiska störningar inte primärt ses som sjukdomar, utan som mer eller mindre medvetna strategier för att förstå och hantera inre konflikter; försvarsmekanismer för överlevnadsbruk. Vissa strategier fungerar inte, utan leder till allt svårare låsningar. De kan sluka så mycket tid och kraft att den drabbade inte klarar sitt dagliga liv. Kan man inte reda ut konflikterna - vilket är besvärligt och tar lång tid - så kan man, i varje fall på kort sikt, hjälpa patienten att skaffa sig en bättre strategi. Och därmed leva ett någorlunda drägligt liv.
Tvärt emot vad de flesta tror - även många psykiatrer - så är rösterna inte konstanta. De förändras över tid. Och de är i hög grad påverkbara. Onda röster kan förvandlas till goda. Det är först när de tar makten över individens handlande som de blir ett svårt handikapp. Problemet är inte rösterna i sig, utan sättet att hantera dem. Att försöka blockera eller tiga ihjäl dem tycks vara den sämsta tänkbara strategin. Det brukar göra dem starkare - än mer aggressiva och destruktiva.
Gustaf Fröding som evolutionspsykolog
Vissa rösthörare står på uppenbart god fot med sina uppenbarelser. Gustaf Fröding berättar i ett brev till en vän (Mauritz Hellberg) 1894 - med klart självironisk distans - om sin andekontakt med mahatmor i Tibet. "Jag hade en mycket stark förnimmelse av det verkliga i allt detta, men icke desto mindre flög det i mig en oemotståndlig lust att driva med det heliga brödraskapet och det kom upp i mig en lustig melodi: mahatmerna dansa, mahatmerna dansa. (...) var gång jag tyckte mig höra de hemlighetsfulla rösterna svarade jag med 'mahatmerna dansa'."
Två år tidigare skrev Fröding en novell med titeln Fångar. Den utspelar sig på en mondän tysk kuranstalt, och författaren har lagt följande ord i en illyrisk barons mun:
"... nervositet och latent vansinne och sådant där, som fysiologerna bråka så mycket om nu för tiden - ser ni, det är just kinesernas sätt att förklara saken - det som inte passar ihop med mandarinatet är icke normalt. Vore det vi som rådde, då skulle kineserna anses som slöa idioter, eftersom de inte begrepe en enda tanke eller känsla av våra. Nej, vår hjärna och våra nerver kunna icke fördraga det s.k. samhällets levnadssätt, det är saken - därför bli vi sjuka - det är som att försöka vänja pantrar och babianer vid isbjörnarnas klimat. (...)
Ser ni, det finns två slag av människor och de ha alltid funnits - det ena är arbets- och samfundsmänniskorna, de som redan för tiotusen år sedan började gräva i jorden och bygga hus... Det andra slaget, det är Nimrods efterkommande, jägarne... I början var det de som voro de starkaste... Men åkerbrukarna överflyglade dem med sitt sega arbete, höggo ned skogarne, inmurade vildmarkerna inom samhällets gränser, och en vacker dag funno sig jägarmänniskorna bevakade från alla håll av kloka, självsäkra, beräknande ögon och avspärrade från varje möjlighet till verksamhet efter sitt sinne."
Frödings filosofiska texter påstås ofta vara halvsmälta, föga originella läsfrukter. Men historiesynen i Fångar är inte bara väl gestaltad, den är både originell och genomtänkt. Fröding hävdar - helt i linje med Jaynes - att de mentala avvikarna är bärare av symptomen på en uråldrig kulturkris.
Själv skrev jag 1973 en scenpjäs om Frödings sjukdomstid - Sjung vackert om kärlek. Idéer från Fångar ligger invävda i den. Kärnbudskapet i stycket är - helt i linje med Romme och postpsykiatrin - att den klaraste och sakligaste bilden av Frödings sjukdom har getts av patienten själv. Ingen som har tagit del av hans journaler, brev och beskrivningar kan förneka att hans "diagnos" är rikare orkestrerad och mer informativ än de dåtida psykiatrernas klumpfotat kliniska kårjargong.
Sina röster kunde han förstås inte förklara rationellt. Lika lite som hans läkare. Men han visste mer än han själv förstod. Stora diktare är ett slags forskare som utövar en kvalitativ vetenskap, där ingenting är mätbart.
Vem ska då lösa den psykotiska knuten?
Den vårdform Romme och hans meningsfränder praktiserar har kallats för "postpsykiatri". Den är släkt med den radikala "antipsykiatri" som lät tala om sig på sextio- och sjuttiotalen, via språkrör som Laing och Cooper. Med termen "postpsykiatri" vill man markera att det inte längre handlar om att bekämpa skolpsykiatrin; man föredrar att lämna den åt sitt öde och börja om från början; skapa något helt nytt. Romme håller till exempel på att utveckla sitt arbetssätt till en allmän processdiagnostik, som ett alternativ till den nuvarande psykiatrins etikettdiagnostik.
Kemi, genetik och psykokirurgi i all ära, men forskarmödorna på de fälten har varit till måttlig hjälp för patienterna; det hela har snarare tjänat syftet att göra psykiatrin salongsfähig på de medicinska kongresser som läkemedelsindustrin så generöst sponsrar. Det vet läkarna själva mycket väl. Många säger det öppet, i varje fall mellan skål och vägg.
Psykiatrins diagnosmodeller är vetenskapligt ohållbara. Det man kallar för en psykos uppfyller sällan de medicinska kriterier som krävs för att ett tillstånd ska klassas som sjukdom. Nästan alla psykotiska symptom kan uppträda vid extrem sorg. Satsningen på orsakskedjans kemiska och genetiska länkar är teoretiskt intressant, men terapeutiskt har den hittills varken varit vetenskapligt välgrundad eller särskilt meningsfull. Som projekt liknar det ett försök att förstå tv-programmen genom att plocka isär bildröret.
Enligt Jaynes är schizofreni en kulturell utvecklingsstörning som inte går att förklara på rent biofysisk, hjärnfysiologisk nivå. Allt fler hjärnforskare håller med honom. Ett av deras huvudspår är nu, att de psykosociala minnesfälten i omvärlden spelar en avgörande roll för hur vår plastiska hjärnas funktioner utformas.
Men psykiatrins värsta problem har inte med dess vetenskapliga trovärdighet att göra. Det är att de diagnoser som ställs lätt brännmärker patienterna för livet och avleder uppmärksamheten från det bredare orsakspanoramat.
Det finns massor av forskning rörande sånt som förväntningseffekter, grupptryck, ojämlika maktbalanser, inlärd hjälplöshet med mera. Och i och med att psykiatrin sitter inne med såväl den lagstiftande och exekutiva som den dömande makten så är dagens patienter i praktiken chanslösa. Det är desto allvarligare eftersom mental hälsa också är en klassfråga.
Det norska folkhälsoinstitutet offentliggjorde i november 2003 en rikstäckande undersökning som visar att höginkomsttagare och högutbildade grupper löper klart mindre risk att drabbas av psykiska diagnoser än sämre lottat folk. Bland män med lägre socioekonomisk status var risken för mental ohälsa tredubblad! Jag skulle vilja se den som lyckas visa att den klasskillnaden orsakas av neurotransmittorer, eller av ett underskott på serotonin.
Visst är den mentala diagnosapparaten ett imponerande bygge. Visst underlättar den informationsutbytet mellan klinikerna. På samma sätt som Linnés sexualsystem hjälper botanister att ta reda på vad det är för blommor de plockar, och diskutera sina fynd med kolleger. Men den moderna växtgenetiken har visat att gamle Carl vons klassindelningar har mycket lite med växtvärldens stökiga släktförhållanden att göra. Om man vill veta varför en växt har blivit vad den är, då behöver man ett helt annat sexualsystem. Detsamma gäller nog den som verkligen vill veta hur hans eller hennes patient blev mentalsjuk.
Skolpsykiatrins diagnostiska mallar kommer förr eller senare att dumpas på historiens sophög. Precis som rasbiologin. Även den åtnjöt en gång högt vetenskapligt anseende. I det längsta förnekade man samfällt att hänvisningar till skallmått och till "blodet" kunde få tragiska politiska följder och tjäna som alibi för moraliskt hyckleri och annat sattyg.
I medvetandets hyperkomplexa värld är den mekanistiska medicinen inte bara maktlös, den kan vara direkt farlig. Både för invididen och samhället. Enligt ekonomiprofessorn Ingeman Arbnor bör alla samhällsvetenskaper förse sig med en motsvarighet till Heisenbergs obestämdhetsrelation, som ju styr i atomens mikrokosmos. Samma krav bör enligt min mening ställas på själens ingenjörer.
Så här lyder Arbnors obestämdhetsrelation; ju mer noggrant man diagnostiserar enskilda aspekter av en människa kvantitativt/ statistiskt, desto mindre förstår man av henne som helhet. Och omvänt: ju bättre man förstår henne som helhet, desto mer obestämda blir de kvantitativt/statistiska aspekterna.
Hur många rösthörare finns det i Sverige? Eftersom de saknar intresseorgan och ombudsmän är det svårt att få fram statistik, men ungefär 40.000 personer är diagnostiserade som schizofrena; av dem borde 30.000- 35.000 höra röster. Men av lättbegripliga skäl lär mörkertalet vara stort. Därtill finns det andra psyksjuka som också umgås med spökröster. Så låt oss gissa på 50.000. Vidare anses två tredjedelar av alla hörande vara "normala". Vi landar därmed på runt 150.000. Även det är nog lågt räknat; global statistik tyder på att minst en procent av varje större befolkning lider av allvarliga psykiska besvär. Om de "friska" rösthörarna nu är dubbelt så många hamnar vi på tre procent - det vill säga nära en kvarts miljon svenskar.
Det är mot den bakgrunden vi bör se de kriminella gärningar som begåtts och begås av rösthörare. Att förebygga brott genom att spärra in udda människor i förväg är ett orealistiskt förslag. Enligt engelska beräkningar skulle man behöva bura in femtusen individer för varje psykotiskt mord man eventuellt lyckas förebygga.
Det finns idag inga kända sätt att helt eliminera rösthallucinationer. Däremot tycks de onda, destruktiva demonerna kunna omskolas till inspirerande hjälpare, som tycks förmedla djupa insikter i universum, klärvoajans, talang för healing och så vidare. Somliga vill därför behålla sina röster. En del har börjat formulera det som ett politiskt gräsrotskrav; en rätt att slippa behandlas för sitt hörande. Några har hänvisat till exemplet homosexualitet, som för bara några decennier sen sågs som en psykisk sjukdom och behandlades med mediciner, elchocker och lobotomi.
Historien som mardröm
Idén att vårt jagmedvetande är en fånge, inburad i språket, har framförts av många, under olika epoker. Och tanken att vi bär på en bortträngd mentalitet, som en gång förenade oss i en mytisk symbios med omvärlden, den har utvecklats med stor grundlighet av C. G. Jung, Erich Neumann, Jean Gebser, Joseph Campbell, Stanislav Grof, John Weir Perry, Ken Wilber med flera. Grof startade 1980 ett Spiritual Emergency Network, för att lotsa människor genom psykotiska kriser och andliga nödlägen, via insikter om problemens sociokulturella och existentiella sammanhang. De mentala symptomen ses enligt Grofs modell som steg i en utvecklingsprocess.
Vad var det Fröding skrev?!! Var det inte något om att "de bofastas sega mullvadsarbete har kvävt de fria nomadernas livsvilja"? Alla rösthörare är nog inte medvetna om vilket lysande sällskap de ingår i; Sokrates, Platon, aposteln Paulus, Mohammed, Jeanne d'Arc, Swedenborg, Florence Nightingale,
C. G. Jung och Gandhi, för att plocka några namn ur högen. (Men klubben har också mindre godhjärtade medlemmar, till exempel Hitler.)
Så Fröding är långt ifrån ensam om att ha letat efter nån sorts kodnyckel till historien. För att förlänga katalogarian; Judith Weissbaum, en amerikansk litteraturprofessor, har testat Jaynes' teori mot vittnesmål från klassiska författare som har skildrat och/eller personligen upplevt rösthallucinationer. Bland andra Homeros, Vergilius, Shakespeare, Milton, Blake, Wordsworth, Coleridge, Tennyson och Yeats.
Stephen Dedalus, alter ego för James Joyce i Odysseus, har beskrivit historien som "en mardröm som jag försöker vakna ur". Och en forskare som tänkte i nästan exakt samma banor som Frödings baron i Fångar var tvärvetenskaparen Paul Shepard. Han ansåg att vi omöjligt kan ha anpassat oss till de historiska civilisationernas livsvillkor. Inte än. Vi har haft på tok för kort tid på oss. Människans ursprungliga kulturer har överallt krossats, vilket har gjort oss alla mer eller mindre mentalt amputerade, enligt Shepard.
Att det moderna medvetandet dras med vissa barnsjukdomar, och därför lätt far vilse, det är helt enligt naturens ordning. Vi lär aldrig få veta hur många miljoner år och hur många tragiska bakslag det har kostat fåglarna att utveckla sina vingar och skyddsfärger. Hittills har de flesta arter förr eller senare gått under. Vår bästa chans att utmärka oss i evolutionsloppet kanske är att bli den första art som i förväg visste varför den dog ut!
Nej, förresten, var inte orolig! Jag tänker inte låta den här essän klinga ut i en så sorglig tonart. Omskakande kriser förändrar ofta problem - så radikalt att de löser sig på egen hand. Det är tänkbart att vi en dag kommer på hur vi skulle kunna använda vår hjärna bättre än nu. De kreativa uppbrott som pågår, bland annat inom psykiatrin, inger hopp.
Om vi får tro den tongivande hjärnforskaren Antonio Damasio, så växer vetandet om de emotionella tillstånden nu så snabbt, att dagens sätt att behandla depressiva och emotionella besvär kommer att te sig lika urmodigt för nästa generation som kirurgi utan bedövning ter sig för oss. §
Gottfried Grafström
Gottfried Grafström är dramatiker och vetenskapsjournalist.
ORDFÖRKLARINGAR
Paradigm; system av (oftast omedvetna) grundantaganden om verkligheten, giltiga för en hel socialgrupp eller kultur.
LÄSTIPS
Jaynes, Julian; The Origin of Consciousness in the Breakdown of the Bicameral Mind. Houghton Mifflin, Boston, 1976. Finns även i en senare pocketupplaga.
Romme, Marius & Escher, Sandra; Förstå och hantera röster. En vägledning för dem som arbetar med rösthörare. Riksförbundet för social och mental hälsa, 1999. Kan beställas från RSMH, Instrumentvägen 10, 126 53 Hägersten (eller via epost, rsmh@rsmh.se).
Weissbaum, Judith; Of Two Minds. Poets Who Hear Voices. Wesleyan University Press 1993.
"Medvetandet" enligt Julian Jaynes
Vårt moderna, reflekterande jagmedvetande är en social uppfinning. Det är sammansatt av en serie mentala procedurer som bygger upp en inre rymd med hjälp av ett inlärt bildspråk. Denna inre rymd avsöks och redigeras av ett fiktivt "jag", en tänkt spegelbild av individen ifråga. Jaget arbetar ungefär som en markör på en dataskärm; det kan förflyttas längs en tidsaxel, inom berättande, utvalda ramar, som bestäms av vår personliga karaktärsstruktur. Jaget fokuserar och intensifierar våra sinnesintryck. Detta slag av medvetande är en begränsad del av vårt inre liv; tankar, känslor, inlärning, intuition och kreativitet fungerar lika bra när "medvetandet" (i denna specifika jayneska mening) är frikopplat; och oftast effektivare.
Medvetandet går att stänga av, till exempel genom hypnos; ett tillstånd som enligt Jaynes liknar ett samspel mellan hjärncentra som ofta styrde våra förhistoriska hädangångnas beteende. Den hypnotiska trancen saknar subjektiva inslag; jaget är utplånat. Introspektion, det vill säga inre seende, är omöjligt under hypnos. Schizofreni kan tänkas vara en liknande typ av "återfallsmedvetande". Förmågan att framkalla rösthallucinationer finns latent i varje normal hjärna. Det är i sig inget symptom på sjukdom.
Den förhistoriska människan kanske inte kände skuld och existentiell ångest på samma sätt som vi. Hennes identitet smälte ihop med gruppens. Fysiskt fungerade hon förmodligen mer optimalt och var "friskare" än nutidsmänniskan. Men hon stod handfallen inför kulturkollisioner och förändringar. Därför valde evolutionen bort det bikamerala sättet att organisera hjärnans arbete och styra vårt beteende.
Jaynes' forskningsansats har kallats för "mjukvaruarkeologi". Den bygger på tvärvetenskapliga kopplingar mellan psykologi, neurologi, historia, lingvistik, mytologi, psykosemiotik, paleopatologi och många andra discipliner. GG