Krigsmål: Etnisk rensning
När den bosnienserbiska armén genomförde den etniska rensningen våren 1992 tog den kontroll över 60 procent av Bosnien på sex veckor och drev 750.000 människor på flykt.
Det brukar sägas att kriget i Bosnien började i Sarajevo den 6 april 1992, den dag då Bosnien-Hercegovina fick internationellt erkännande. Den dagen demonstrerade mellan 50.000 och 100.000 Sarajevobor, av alla nationaliteter, mot kriget och kroatiska och serbiska extremnationalister som ansågs hota den nyfödda staten.
Krypskyttar från SDS, Radovan Karadzics parti, öppnade eld mot demonstranterna. Snart skulle Sarajevo vara en belägrad huvudstad och bilderna på det serbiska artilleriet som från kullarna runt staden i över tre år besköt dess invånare som sprang undan krypskyttarnas kikarskikten skulle bli en nyhet världen vande sig vid. Belägringen av Sarajevo fick stor uppmärksamhet över hela världen. Där direktsände TV-kamerorna människor som dog och sårades.
Nikola Koljevic, en vältalig USA-utbildad professor »med Shakespeare som specialitet« blev vicepresident i Republika Srpska undslapp sig en gång i en intervju att »den internationella uppmärksamheten på huvudstaden tillät oss att ta itu med det som vi var tvungna att göra i norra Bosnien«. De serbiska separatisternas mål var att skapa ett sammanhängande område i norra Bosnien som skulle förbinda Serbien med Republika Srpska Krajina, de serbkontrollerade områdena i Kroatien där kriget hade frysts i januari 1992 när FN-trupper placerades ut som buffert. De skulle också säkra östra Bosnien som gränsade till Serbien.
Vid de första fria valen i Bosnien 1990 fick de nationalistiska partierna en majoritet i de tre dominerande befolkningsgrupperna. En koalitionsregering bildades och i presidentrådet, där Alija Izetbegovic var ordförande, styrde kroatiska HDZ, serbiska SDS och muslimska/bosniakiska SDA tillsammans.
När rapporter nådde Sarajevo om terror i Bijeljina i nordöstra Bosnien i början av april 1992 beslöt presidentrådet att skicka dit ledamöter för att undersöka vad som hände i staden. En av dem som fick uppdraget var SDS-politikern Biljana Plavsic, som numera sitter på Hinseberg dömd för krigsförbrytelser som hon erkände i Haag. Den 6 april kom hon till Bijeljina och mötte Zeljko Raznatovic, mer känd som Arkan. Plavsic omfamnade och kysste Arkan, en bankrånare under 1970-talet som nu uppträdde som krigsherre. Han gjorde sig både en förmögenhet och ett eget politiskt parti, SSJ, innan han i januari 2000 mötte gangsterdöden i Belgrad. Plavsic kallade Arkan »mitt barn« och sade att Arkan hade räddat stadens serber från brott som muslimer förberedde. Dagen innan hade Arkans trupper dödat 41 personer, varav 38 muslimer.
Mönstret i Bijeljina skulle upprepas de kommande veckorna i andra städer. Det var en kombination av lokala kupper där SDS i form av kriskommittér tog över styret och beväpnade serbiska grupper, som Arkans »Tigrarna« och andra paramilitära kårer från Serbien som fick sköta det smutsiga jobbet. Den etniska rensningen var krigets mål och terror var redskapet. I många fall hade den serbiska lokalbefolkningen övertygats om att de skulle bli offer för de »kroatiska Ustasja-fascisterna« och »fundamentalistiska islamister« om man inte slog till först.
En stor del av den jugoslaviska folkarméns, JNA:s, soldater och vapenarsenal överfördes till den bosnienserbiska armén VRS, den armé som fick Ratko Mladic som överbefälhavare. Motståndet var svagt och på sex veckor hade de serbiska separatisterna tagit kontroll över ungefär 60 procent av Bosniens yta. I början av juni 1992 beräknades 750.000 människor, merparten kroater och muslimer i norra och östra Bosnien, vara på flykt.
I några fall råkade utländska ögonvittnen befinna sig på plats och kunde vittna om vad som hände. Balkanchefen för FN:s flyktingorgan UNHCR, spanjoren José Maria Mendiluce, var på väg från Belgrad till Sarajevo när han passerade Zvornik, en industristad i östra Bosnien vid floden Drinas västra strand. 59 procent av kommunens invånare var muslimer och 38 procent var serber. Den 8 april 1992 inleddes den etniska rensningen.
Mendiluce kunde själv se hur jugoslaviskt artilleri öppnade eld från den serbiska sidan av Drina och inne i staden härjade Arkans soldater tillsammans med »Röda baskrar«, en specialstyrka underställd inrikesministeriet i Belgrad. Mendiluce greps av serberna: »Jag hölls kvar i två timmar och insåg att jag löpte allvarlig fara. Jag kunde se lastbilar fyllda med döda kroppar. Jag såg milismän som tog döda barn, kvinnor och gamla människor från deras hus och slängde dem på lastbilarna. Jag såg minst fyra eller fem lastbilar fyllda med lik. När jag kom till Zvornik hade rensningen redan genomförts. Gatorna var folktomma. Allt var över. Erövrarna plundrade och städade upp efter massakern. Jag var övertygad om att de skulle döda mig.«
Efter att Mendiluce frigivits lyckades han dock ge FN-beskydd åt några tusen vettskrämda muslimer. Hur många som dödades i Zvornik våren 1992 är ännu osäkert. I juli 2003 inleddes utgrävningar på en otillgänglig plats på berget Crni Vrh (Svarta toppen) utanför Zvornik. Upp till 700 personer kan finnas i graven men identifieringen av offren har försvårats då detta är en så kallad sekundär grav, det vill säga kropparna har flyttats från sin ursprungliga grav. Det har dock konstaterats att det bland offren finns både män som dödades i Srebrenica i juli 1995 och människor som rapporterades saknade i Zvornik våren 1992.
Ledaren för SDS i Zvornik, Brano Grujic, förklarade när den etniska rensningen var fullbordad att »det aldrig hade funnits några moskéer i Zvornik«. Journalisten och författaren Chris Hedges kommenterade det så här: »Han visste att det hade funnits moskéer i Zvornik. Men hans barn och barnbarn skulle få lära sig lögnen. Serbiska ledare skulle förvandla den till ett accepterat historiskt faktum.«
Under 2003 har flera bosnienserber som är åtalade i Haag erkänt olika brott och också uppträtt som vittnen i processen mot Milosevic. Miroslav Deronjic är en av dessa. 1992 ledde han den kriskommitté som hade tagit makten i Bratunac och han har erkänt att han beordrade attacken mot den muslimska byn Glogovac i maj 1992. 65 civila mördades, bostäder brändes ned och moskén förstördes. När Srebrenica i juli 1995 hade intagits av VRS utsågs Deronjic till »civil kommissionär« i Srebrenica av Radovan Karadzic.
Den 27 november 2003 framträdde Deronjic i Haag och vittnade om att vapen transporterades över Drina redan under 1991 för att beväpna bosnienserberna. När kriget bröt ut anlände trupper från JNA, liksom Röda baskrarna till östra Bosnien och Deronjic berättade i Haag om planerna på »dödande och fördrivning« för att genomföra den etniska rensningen.
Under sommaren 1992 kom allt fler flyktingar till Kroatien. De berättade om interneringsläger, bland annat runt Prijedor i nordvästra Bosnien. Först när ett TV-team från brittiska ITN och Ed Vulliamy från The Guardian i början av augusti fick besöka lägren kom bekräftelsen på ryktena. Efter den stora uppmärksamheten runt om i världen fick Internationella Röda kors-kommittén tillträde till lägren.
Den 21 augusti 1992 fick ett antal fångar i Trnopolje det glädjande beskedet att de skulle friges vid en fångutväxling. I byn Tukovi utanför Prijedor samlade bosnienserbisk polis ihop ett tusental civila kroater och muslimer som skulle skickas iväg till samma utväxling. En konvoj på 30 bussar körde iväg. Vid berget Vlasic stannade konvojen i ett skogsområde och Darko Mrdja, som tillhörde en grupp specialpoliser under befäl av Prijedors polischef Simo Drljaca (som sköts till döds av brittiska SFOR-soldater när han i juli 1997 skulle gripas och föras till Haag) gav order om att män i vapenför ålder skulle separeras från kvinnor, barn och åldringar. Över 200 män valdes ut och fördes i två bussar till en ravin.
Mrdja gav order om att männen skulle placera sina värdesaker i plastpåsar och sedan ställa sig på knä vid kanten till stupet. Därefter sade Mrdja: »Ni kommer att utväxlas. Levande mot levande. Döda mot döda« Därefter öppnade polisen eld. Enligt Haagtribunalens åtal mot Mrdja beräknas 228 personer vara saknade efter händelsen. Tolv personer överlevde genom att de kastade sig ut över stupet och har kunnat vittna om händelsen. Den 24 juli 2003 erkände sig Mrdja skyldig och väntas därför klara sig undan med 15–20 års fängelse.
Under hösten 1992 stabiliserades fronterna, Radovan Karadzic hade lagt under sig 70 procent av Bosniens yta och i detta område hade nästan alla icke-serber fördrivits samtidigt som spåren av kroater och muslimer utplånades. I städer som Banja Luka sköts knappt ett skott, men den etniska rensningen genomfördes utan pardon. Av de 536.549 muslimer och kroater som vid folkräkningen 1991 hade bott i norra Bosnien återstod 1995 enligt FN:s beräkningar 67.000. Av de 301.641 muslimerna och kroaterna i östra Bosnien fanns 4.000 kvar.
När kroatiska separatister, med uppbackning från den kroatiske presidenten Franjo Tudjman i Zagreb, våren 1993 inledde ett krig för att skapa ett Storkroatien blev det nya etniska rensningar och massakrer i centrala Bosnien och södra Hercegovina när kroater ställdes mot muslimer. Befolkningsomflyttningarna var gigantiska och sommaren 1995 hade långt över hälften av landets förkrigsbefolkning lämnat sina hem. Den svenske diplomaten Sverker Åström var en av många utanför stridsområdet som då förespråkade en etnisk delning av Bosnien. I sin förskönande omskrivning för detta stöd till Bosniens delning skriver Sverker Åström i Expressen den 6 november 2003 att det handlade om att »folken i det f.d. Jugoslavien själva skulle få bestämma sin framtid«. Problemet med detta synsätt är att de flesta flyktingarna i Bosnien-Hercegovina inte lämnade sina hem frivilligt. Skapandet av etniskt rena områden förutsatte att människor fördrevs eller kände sig så hotade att de till sist ansåg att deras framtid låg i Göteborgs förorter, Australien eller Chicago. Samma sak gällde för de serber som i maj och augusti 1995 lämnade de serbkontrollerade områden i Kroatien när Tudjman gav order om angrepp.
Uppskattningsvis 200.000 serber flydde då från områden där deras släkt bott i århundraden. Flera hundra civila serber som blev kvar mördades och flera åtal har väckts i Haag mot kroatiska generaler. En av dem, Ante Gotovina, har nu hållit sig undan sedan i juni 2001 och det faktum att han inte har utlämnats har försenat Kroatiens närmande till EU och fick USA att i oktober 2003 lova en belöning på fem miljoner dollar till den som ser till att Gotovina grips.
I Belgrad dömdes den 29 september i år fyra medlemmar i den paramilitära gruppen »Hämnarna« för morden den 22 oktober 1992 på 16 serbiska muslimer som pendlade från sin hemstad Sjeverin till sina arbeten i staden Priboj. Vägen passerade bosnienserbiskt territorium och där tvingades muslimerna lämna bussen och fördes till Visegrad där de efter förnedrande behandling arkebuserades eller knivhöggs till döds vid floden Drina. Kropparna slängdes i floden och har aldrig återfunnits. Trots att händelsen snabbt blev känd 1992 dröjde det över tio år innan de serbiska myndigheterna beivrade morden på 16 av sina medborgare.
Resultatet av den etniska rensningen under kriget i Bosnien har till stor del blivit bestående, trots freden i Dayton i november 1995, som undertecknades av Milosevic, Izetbegovic och Tudjman. I Haag pågår en rad rättegångar och bland de som har dömts eller sitter häktade finns både kroater, bosnienkroater, muslimer, serber, bosnienserber och kosovoalbaner. Både Franjo Tudjman och Alija Izetbegovic var föremål för förundersökning från tribunalen när de dog en naturlig död 1999 respektive 2003. Milosevic väntas få sin definitiva dom om något eller några år.
Offren har tillhört alla befolkningsgrupper på Balkan. Fortfarande är tusentals människor försvunna och ovissheten och sorgen är lika stor för de som aldrig kunnat begrava sina anhöriga, vare sig de är muslimer, kroater, serber eller albaner. Alla bär de på en längtan att få svar på vad som hände när deras kära dog och de vill veta vem som gav ordern. En del bedömare anser att en stabil fred också kräver rättvisa och en sanning om det förflutna. Andra varnar för att detta fortsätter att gräva upp krigets sår och håller hatet levande.
I november 2003 hade tio år gått sedan tribunalen i Haag öppnades. Det var en långsam start och många tvivlade på att de ansvariga för krigsförbrytelser någonsin skulle hamna inför rätta. De åtalade har dock blivit allt fler och genom åtalen och de offentliga rättegångarna ges möjligheter att få en tydligare bild av vad som hände under krigen. Personer som har invaggats i falsk säkerhet kan helt plötsligt hämtas på begäran av tribunalen och på några timmar förpassas till en cell i Haag.
För många överlevande från Srebrenica var Naser Oric, den muslimske befälhavaren i staden, en krigshjälte. Men den 10 april 2003 greps han av SFOR-styrkor i Tuzla och flögs till Haag där han ska ställas inför rätta för mord och andra övergrepp mot serber i och runt Srebrenica 1992–95. Den 2 december 2003 dömdes Momir Nikolic, underrättelsebefäl i VRS, till 27 års fängelse för sitt » aktiva deltagande« i massakern i Srebrenica i juli 1995. Nikolic hade erkänt och domen sågs därför som oväntad hård. Samma dag inleddes rättegången mot Enver Hadzihasanovic, tidigare general i den bosniska arméns tredje kår, och överste Amir Kubura, som ledde den sjunde brigaden i bosniska armén. De båda förnekar brott men åklagarsidan anser att de som befäl bär ansvaret för att över 200 kroatiska och serbiska civila och kroatiska krigsfångar dödades i centrala Bosnien 1993. I de förband som de båda ledde ingick utländska frivilliga, så kallade mujahedin, som anses skyldiga till grova övergrepp under kriget. En av åtalspunkterna gäller en civil serb, Dragan Popovic, som hade fängslats och den 20 oktober 1993 mördades genom rituell halshuggning. Detta är inte första gången muslimer ställs inför rätta i Haag, men åtalet mot Hadzihasanovic, Kubura och Mehmed Alagic (general, SDA-politiker och tidigare borgmästare i Sanski Most som avled i mars 2003) är det första mot befäl inom den bosniska armén.
Redan 10 mars 1997 inleddes den första rättegången sedan processerna i Nürnberg och Tokyo då kollektivt ansvar för krigsförbrytelser prövades. Efter 20 månaders rättegång där 122 vittnen hördes dömdes i november 1998 muslimen Hazim Delic till 20 års fängelse, muslimen Esad Landzo till 15 års fängelse och kroaten Zdravko Mucic till sju års fängelse för mord, våldtäkter och andra övergrepp på civila serber som våren 1992 spärrades in i Celebici-lägret i Konjic, cirka sju mil utanför Sarajevo.
I Bosnien har samma nationalistpartier som vann valet 1990 nu återkommit till makten. I Kroatien vann Tudjmans HDZ och extremhögern valet den 23 november och förpassade koalitionen av socialdemokrater och socialliberaler till oppositionen. Även om HDZ nu framställer sig som ett måttfullt parti finns en fruktan för att de storkroatiska drömmarna återigen kan blomma upp och att Kroatien begraver samarbetet med Haagtribunalen och vänder EU ryggen.
I Serbien har den koalition som i september 2000 besegrade Milosevic fallit samman och Milosevic har tidigare från sin cell i Haag gett sitt stöd till radikalpartiet, det extremhögerparti som är syskonparti till Jean-Marie Le Pens franska Front National, och som vill avbryta allt samarbete med Haagtribunalen och fortfarande drömmer om ett Storserbien. Vid presidentvalet den 16 november vann radikalernas kandidat, men valet ogiltigförklarades då valdeltagandet var alltför lågt.
Vid parlamentsvalet den 28 december kommer radikalerna att toppa sin lista med partiledaren Vojislav Seselj, trots att denne sitter i en cell i Haag. Valframgången den 16 november överraskade alla och nu räknar radikalerna med att de nästa år kommer att ha regeringsmakten i Serbien. Ett Serbien med ett fascistiskt parti vid makten skulle knappast öka möjligheterna för stabilitet på Balkan.
Ulf B Andersson
Ulf B Andersson är journalist och författare till boken Tuzla-förnuftets oas. Bosnien mellan krig och fred (Federativs 1996). Han vikarierar f.n. som redaktör för Amnesty Press.