Drömmen om utegrering
Den viktigaste dansen kring midsommarstången är »Nja jag vet inte okej då en liten stund«. Ingen av oss som lufsar runt är helt övertygad om värdet av att härma grodor. Vare sig som »svenskt« eller annat. Men vi gör det ändå. Koack-ack. Ack. »För barnens skull«. Jo. Men mest för att ödmjuka oss, peta på den där värdigheten som vi vankar omkring med, som vi anfaller med drängfyllor och dokusåpor, du-reformer och medeltidsveckor. Och grodimitationer.
Svenskhet. Vad är det? Svenskt medborgarskap är en sak. Det åtråvärda medlemskortet i en av världens exklusivaste klubbar. Med all inclusive kost och logi, nannysar för barnen, välhållna rekreationsytor, fri utbildning och otaliga chanser till networking med VIP:s. De flesta ärver sina medlemskap. Medlemmar i liknande klubbar kan smidigt byta till vår. Annars är det svårt att bli medlem.
Eftersom klubben är god enligt stadgarna tar vi emot ansökningar, men godtar bara dem som det är riktigt synd om. De kan få medlemskap ibland. Ja, b-medlemskap som de infödda b-medlemmarna förstås, de som inte är riktigt tillräckligt rika eller snygga för att vistas i huvudbyggnaderna. Utom i köksregionerna, då.
Men medlemskap i Sweden Spa&Golf Resort är inte samma sak som svensk. Svensk är inte heller det de vill integrera folk in i – det handlar mer om ett påbud att bli duktig småborgare. Svensk är något väldigt flyktigt. Språket? Nja. Ett gäng dialekter ihoptvingade i fröken-ur-ideal, i rask förändring. Språktest? Den ungerska akademikern som flyttade till Stockholm för två år sedan klarar det med glans. Sjuttonde generationens fiskare från Listerlandet har inte ett rätt – och utvisas till Bornholm?
Maten? Nej. Jonathan Metzgers doktorsavhandling på Stockholms universitet I köttbullslandet dekonstruerar »det svenska köket«. Det är en uppfinning av Tore Wretman. Gott, men inte »svenskt«. Förr åt man det man hade, eller hade råd med. Liksom resten av mänskligheten.
Och den där blomsterpenisen vi kör ner i marken den 22 juni är bara en skugga av något vi inte vet vad det var, täckt av flera lager punschverandemilitarism och Gullan Bornemarkska käckheter. Nationalsången? Ho ho! Den nämner ju inte ens Sverige. Kungafamiljen? Jamen, snälla, behärska dig.
Det finns bra saker som många svenskar är bra på. Demokrati, jämställdhet. Men om detta definierar svenskhet fanns det knappt en svensk i landet för 100 år sedan.
Men likväl är man svensk. Jag lurar ingen. Inget äkta kollektiv utan tvångsmedlemskap, både yttre och inre. Svensk är ett närmevärde. Och nära kommer man vid midsommarstången. Där danskar, kroater, texasbor eller garífunas hade utfört sina riter hängivet så är vårt påbud avogheten, den ursäktande självmedvetenheten. Man vet att man bör vara med, men vill inte riktigt. Inte helt. En svensk gillar inte påbud, vare sig från tradition, släkt, arbetsköpare eller myndigheter. Man vill vara ifred. Också från svenskheten.
Man allierar sig med den som gör en fri, gärna den mest anonyma makten – staten. En poäng som Henrik Berggren (nej, ingen släkting men vi är svenskar båda två) och Lars Trägårdh gör i boken Är svensken människa? En individualistisk anda.
Inte så dumt att bo granne med sådana försagda typer, kanske. Och gissa om svensken kommer förstå den som inte vill följa påbudet att bli integrerad. Men varför ens försöka integrera någon i ett gäng vars gemensamma nämnare är att de vill bli utegrerade?
Johan Berggren är chefredaktör för Ordfront magasin.