Ledare i OM nr 10-11/2007
Krig är inne
Av Johan Berggren
Fred är inte lika hett. Öppnar inte lika mycket möjligheter som krig. Naomi Klein beskriver i sin kommande bok Chockdoktrinen hur dagens globala nyliberala agenda utgår från Milton Friedmans idéer om att införa privatiseringar vid kriser. Motstånd bland befolkningen mot att avskaffa statligt skötta saker de vant sig vid att se som rättigheter, som skolor, sjukhus, vatten i kranarna, försvagas vid kriser. Då bör man passa på att privatisera.
Krig är en idealisk sådan kris. Iraks nya konstitution är skriven efter invasionsmaktens önskemål, en nyliberal önskelista som tillåter västs oljebolag att göra storvinster på att skeppa landets olja till västs törstiga ekonomier.
En annan »möjlighetsgivande« kris uppstod när orkanen Katrina drabbat New Orleans. Det offentliga hjälparbetet gick trögt, men privata militärföretag fick betalt för att skicka legosoldater till området, berättar Jeremy Scahill (sid 44). Efter orkanen totalprivatiserade man New Orleans skolväsende, medan stora delar av staden fortfarande låg i ruiner, berättar Naomi Klein (s. 59).
Sri Lanka efter tsunamin är ett annat exempel. Kustområden där det förut låg fiskebyar bebyggs nu med hotellkomplex. Detta nyliberala »framåtskridande«, som Klein kallar chockkapitalism, förutsätter destruktion och förbigående av folkviljan, men innebär större vinster åt de redan rika och mer makt åt de redan mäktiga.
I detta ljus blir exempelvis också Condoleezza Rices till synes bisarra uttalande efter Libanonkriget begripligt. Hon sa att det var en möjlighet till ett nytt Mellanöstern. Tusentals döda, klusterbomber överallt … en skimrande möjlighet? Ja, i nyliberalernas upponervända värld. Liksom Rices regering ansåg att attentaten mot World Trade Center gav dem ett tillfälle de inte fick missa.
Till krig mot Irak. Denna doktrin ger onekligen den gamla managementfloskeln »det kinesiska tecknet för kris är detsamma som möjlighet« en extra vidrig bismak.
Men vill man radikal förändring, särskilt sådan som går emot folkviljan, är agera-vid-chock-taktiken effektiv. Och kommer inte tillfället, får man skapa det. Ett extremt exempel är riksdagshusbranden i Berlin 1933. Nazisterna iscensatte ett attentat mot demokratin som gav dem förevändning att avskaffa den.
Ett mildare exempel är »krismedvetandet« omkring 1990 i Sverige. Alarmismen, underblåst av näringsliv och ledande sossar, nådde sådana höjder att LO-ledaren Stig Malm självmant föreslog att dra in fackets strejkrätt. Och så började Sverige bekämpa inflationen istället för arbetslösheten.
Fred är inte de härsklystnas kompis. Krig och kris är bättre. Används med fördel för att ena folk under diverse fanor. Men krig kräver fiender. USA har hittat terrorismen som ersättare till kommunismen som evigt hot. Och Irans president Mahmoud Ahmadinejad krånglar med kärnkraftsprogram och förnekar förintelsen. Då skramlar väst med hot och fördömanden, och Ahmadinejad kan rikta iraniernas uppmärksamhet från att de lever i en miserabel diktatur, och stämpla oppositionella som förrädare.
Krig är makthavarnas frikort för att bete sig hur som helst. Krig mot terrorismen. Krig mot narkotikan. I begreppet ingår att ändamålen helgar medlen, i krig är ju allt tillåtet. Visst, terrorism och knark är dåliga saker. Men det är krig också. Man skulle kanske starta krig mot kriget? Ja, ha ha, det låter storkorkat. Men det är ju det vi gör. Nordic Battle Group är Sveriges bidrag till kriget mot kriget. Vilka möjligheter öppnar det?
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.