Med hopp om bättring
Av Johan Berggren
Det finns en anledning till luciatåg, Jesus födelsedag, midvinterblot, hanukka, och så vidare – behovet av att tända ljus i december. Tror man inte att det blir bättre sedan, kan man lika gärna ligga kvar i mörkret och tryna tills man dör av näringsbrist. Så vi försöker ha med ljus och hopp i det här numret, trots att en stor del av det handlar om valet och dess följder, och alla analyserna inte är så muntra.
Jag ser hopp där jag kan. I det faktum att en vän röstade borgerligt för första gången i sitt liv. Alltså, inte för att han gjorde det, utan för att han gjorde det för att han trodde att det var det bästa för alla.
Inte för att han gillade att Fredrick Federley skänkte pengar till Israels armé under Libanonkriget (»men jag röstade inte på just honom«) eller för att han är för marknadshyror (»men det vill de väl inte ha?«)
Många kände att regeringen Persson skulle bort. För att medierna gav det intrycket, eller för att de trodde på Reinfeldts »välfärd, men med förnuft«.
»Dags för förändring« genomsyrade sensommaren. Något av ett föräldrauppror. Så ni sossar tror inte att jag kan fixa det här? Att jag behöver ert kvävande stöd med tillgängliga hyresrätter och sjukhus där jag slipper betala hutlöst för bra vård? Sliskigt välmenande avdrag för fackavgift och billig a-kassa? Gratis museum? Allsång på Skansen? Men jag är faktiskt inget barn längre! Jag klarar mig själv, hör ni det? Själv!
Borgarnas visioner skimrade av oprövad välvilja, ännu utan konkreta fel, medan sossarna tyngdes av en rejäl ryggsäck kritiserbar verklighet. Så argument mot borgarna fäste liksom inte. Dock realiseras deras visioner nu, och jag ser hopp i att till nästa val kommer de väljare som röstade på högeralliansen för att få en förändring i betydelsen förbättring för alla, ha konkreta saker att ta ställning till, kritiserbara på ett helt annat sätt.
Demokraternas framsteg i USA ger hopp. Trollhättan ger också hopp. Sverigedemokraterna går framåt i Sverige. Men Trollhättan, som för ett årtionde sedan var ett högerextremt fäste, blev efter valet sd-fritt (sidan 16). Även nya partiers framväxt kan ge hopp. Ofta är de bevis på politisk passion och demokratins flexibilitet, som i Skinnskatteberg (sidan 32).
Jag såg miljöminister Andreas Carlgren på bussen, och tror nu lite mer på att han tar klimatproblemen på allvar. Hoppfullt, liksom att insikten om klimatförändringarna börjar sjunka in på bred front. Svt:s Planeten hade för mycket suggestiv musik och för lite fakta, och Aftonbladets upprop om att köpa lågenergilampor som kändisarna är naivt.
Men ändå, insikten växer. Den stora insikten att om vi ska rädda oss, och vår jord som vi känner den, måste vi bygga om vår civilisation från grunden. Vi kan inte längre vara beroende av fossila bränslen. Vi kan inte längre leva i ett konsumtionssamhälle utan effektiv återanvändning.
Att högeralliansregeringen inte har viljan eller förmågan att leda Sverige i en planetär omsvängning, väljer jag att blunda för just nu. Revolutioner har skett förut, till sämre odds. Och vi behöver en global, fredlig, i grunden omvandlande revolution av hur vi lever – för att överleva.
Miljöförstöringen, med dess effekter som växthuseffekten, har varit känd länge. Nu står det också klart att den kommer att skapa drastisk och permanent världsdepression. Så marknaden har börjat vakna. Bra, det med. Vi behöver alla dra åt samma håll inför denna mänsklighetens hittills största gemensamma utmaning.
Johan Berggren är Ordfront magasins chefredaktör