Dagen då polisen grep Boris Ivanov
Text och foto: Nuri Kino
Hur kan det komma sig att den inflytelserike och populäre generalen Boris Ivanov, omvittnat negativ till allt vad droger heter, greps av polisen i sitt eget hem med en påse narkotika putandes ut i ena bröstfickan? Fallet är så känsligt att journalisterna i landet inte vågat berätta om det förrän nu när de kan berätta historien om den utländske journalisten som undersöker fallet.
Det är natt, klockan är lite över ett i Georgiens huvudstad Tbilisi. Den unga kvinnan i receptionen på hotellet har just sett mig på tv och säger att hennes far vill prata med mig. Han har tjänstgjort under den general som fört mig till ett av världens just nu mest intressanta länder – om inte annat så för det geopolitiska läget, med gränser till Turkiet, Armenien och Azerbajdzjan. Ett land med en gästvänlig befolkning och ett frodigt landskap mellan de kaukasiska bergen, men med omfattande ekonomiska, inrikes- och säkerhetspolitiska problem.
Efter att först ha pratat med receptionistens far i telefon tar jag en taxi hem till honom. En ung man öppnar metallporten och lotsar mig till vardagsrummet. På bordet mellan två sammetssoffor i mossgrönt finns en bricka med rysk vodka och »fågelfrön«, oskalade solroskärnor. Den unge mannen sätter sig och ber mig göra detsamma, sedan ropar han på sin pappa som anländer. Han har ett fast handslag, tittar mig i ögonen innan han slår sig ner och säger:
– Så du är assyrier och bor i Sverige? Ni har ett fotbollslag som lyckats ta sig till eliten, grattis!
De »tvingar« i mig ett mindre glas vodka och sedan börjar vi tugga på fröna medan fadern berättar om sin förre chef.
– Generalen, Boris Ivanov, hade ingen narkotika på sig, det var en fälla. Regeringen trodde att han var inblandad i ett misstänkt kuppförsök, säger fadern, som har god inblick i landets rättsväsende. Han är en av de drygt tjugo personer jag mött som anser sig veta att Boris Ivanov, generalen, blev arresterad på falska grunder och nu riskerar tolv års fängelse.
Vem är denne Boris Ivanov, och varför har jag börjat intressera mig för hans öde? Hans föräldrar är assyrier från Iran och Turkiet som flydde till det kristna Georgien efter folkmordet på kristna i Turkiet, och nuvarande Iran, under första världskriget.
Boris Ivanov bestämde sig tidigt för att bli en stor man, någon som kunde förändra. Han började sin bana som polisaspirant i den förre detta Sovjetstaten Georgien, blev snabbt befordrad till chef för alla poliser i huvudstaden Tbilisi och sedan chef för den fruktade kriminalpolisen, när Sovjet fallit.
När inbördeskriget bröt ut fick han ytterligare en utmärkelse för sina militära insatser: han blev generalmajor och var, tillsammans med sin bataljon, en av de sista som lämnade utbrytarrepubliken Abchazien – till fots. Därefter blev Ivanov chef för militärpolisen och gjorde sig känd som mannen som flera gånger stoppade smuggling av vapen från Georgien till bland annat Armenien. Detta irriterade vissa makthavare, det ryktades att smugglarna hade kopplingar till regeringen och att det fanns folk på både KGB och inrikesministeriet som var inblandade i vapensmugglingen.
Ivanov hade många mäktiga fiender och för att få stopp på honom spred de ut att han hade uppmanat en man som arbetade åt honom att mörda en åklagare som sysslade med kriminella handlingar inom militären. Trots att Ivanov lyckades rentvå sitt namn kunde han inte bo kvar i Georgien utan tvingades ta med sig sin familj och flytta till Moskva där han med en gång fick jobb som chef för det ena polisdistriktet.
I dag är Boris Ivanov pensionär och har dragit sig tillbaka. Både hans yngre bror och hans fru dog i cancer i fjol. Hans syster, som flyttade till Chicago i USA när han flyttade till Ryssland, kom tillsammans med sina döttrar till Georgien för första gången på tio år för några månader sedan. Han passade då på att både besöka sitt forna hemland och återförenas med sin släkt. Tio dagar efter att han kommit till Georgien greps han.
Så här gick det till den där morgonen då Boris Ivanov greps enligt de många ögonvittnen som jag talat med:
Det var på morgonen den 27 juli 2006 och Boris Ivanov hade gått till marknaden tillsammans med tre vänner. Han skulle köpa presenter till sin syster och hennes barn som var på väg tillbaka till USA. Klockan tolv, lagom till lunchen, kom de hem.
Något konstigt var i görningen. De kunde konstatera att många främmande bilar körde omkring i det lilla området Kukia, som nästan enbart befolkas av assyrier (som också kallas syrianer och kaldéer) som känner varandra. En av bilarna stannade vid den lilla kiosken mittemot Boris Ivanovs hus och föraren frågade kioskinnehaverskan om hon kände Boris Ivanov och kunde peka ut hans hem. Hon nekade.
Boris Ivanovs hus ligger i en korsning. Sent på eftermiddagen samma dag blockerades alla fyra hörnen av civila polisbilar, samtidigt som flera identifierbara polisbilar patrullerade på gatorna i närheten.
Boris Ivanov förstod genast att de var ute efter honom. Hans långa erfarenhet från militärpolisen gjorde att han kunde förbereda grannar, släktingar och vänner på vad som skulle kunna hända. Han gav instruktioner om att inga skrymslen skulle lämnas dolda. Gardiner skulle halas upp så att polisen inte skulle kunna gömma något bakom dem och sen påstå att de då har påträffat »bevis« mot honom. Själv tog han på sig joggingkläder, så att de inte skulle kunna stoppa något på honom vid ett eventuellt gripande. En av släktingarna ombads att ta fram kameran och fotografera vid ett eventuellt polisbesök.
Ivanov samlade alla sina jackor och annat som hängde i hallen, och gav till sin ena kusin som tog dem med sig hem, så att polisen inte skulle kunna plantera »bevis« i någon av fickorna. Det är vanligt om polisen vill gripa någon i Georgien att de stoppar antingen vapen eller narkotika i dennes ficka. Ivanov tömde också alla glas på dryck för att de inte heller skulle kunna plantera något i dem.
Slutligen sa Boris Ivanov åt dem som befann sig i huset: »När de kommer, så titta på deras händer, och om de planterar något någonstans så måste ni skrika så att andra blir uppmärksamma på planteringen.«
Efter ett par timmar knackade polisen på och ursäktade sig: »Generalen, jag är ledsen, men vi kommer med dåliga nyheter.«
Ivanov svarade att det inte behöver vara dåliga nyheter, att man kan lösa det mesta genom att prata. Polischefen sa att de tyvärr måste undersöka huset. Ivanov kontrade med att de gärna fick söka igenom huset, men då på rätt sätt, och ärligt. Inga fula knep:
»Som ni ser så har jag omöjliggjort för er att plantera något här«, sa Ivanov.
»Då börjar vi med att undersöka Er«, svarade befälet.
De visade upp handklovarna samtidigt som Ivanov drog fickorna på joggingbyxorna ut och in, och sa: »Jag har ingenting på mig, varför vill ni sätta handklovar på mig? Vill ni söka får ni börja med huset«.
»Jag är ledsen, vi följer bara order.«
De fäste handklovarna så hårt på honom att han började blöda och ropade till av smärta. Tio poliser omringade honom och skrek för att överrösta honom så att ingen skulle höra vad han sa. En av polismännen hade något i sin hand och försökte hitta en plats, en ficka, hos honom att stoppa det i. När polismannen letade efter fickor på byxans baksida skrek Ivanov att han inte hade någon bakficka, något alla i huset hörde.
Ivanov, som tidigare varit boxare, är mycket stark och drog polismännen fram och tillbaka samtidigt som han skrek att de kunde glömma att försöka plantera något på honom. När de inte lyckades med att stoppa på honom något sa chefen att de skulle gå till polishuset.
Det blev lugnt en kort stund. Befälet sa sedan åt Ivanov att de ville att han skulle följa med till stationen. Ivanov lät polisen ta av honom handklovarna för att sätta på dem igen bakom hans rygg. Det var ett trick. Sekunden därefter höjde två polismän hans bakbundna armar så att han böjdes framåt och en av polismännen lyckades stoppa in en påse med okänt föremål i hans bröstficka. T-shirten var av tunt bomullstyg och påsen buktade därför synligt ut. Polisbefälet ropade åt en annan polis som burit en kamera hela tiden utan att använda den att det var dags att fotografera.
Poliserna tog Boris Ivanov till den enda bilen som hade luft kvar i däcken, barn från området hade tömt bildäcken. Polisen ringde efter fler bilar och bärgningsbilar. Situationen var som i en krigszon. Ivanovs släktingar och vänner skrek och spottade på polismännen, medierna, varav flera TV-bolag anlände.
Från grannar och släktingars hus hade alla kunnat se vad som hänt, eftersom fönstren från deras hus vetter direkt mot i Ivanovs gård. David Adamov, granne och vice ordförande för The Assyrian International Congress of Georgia, satt sig att ringa runt till flera betrodda personer, varav en var den kände brottsmålsadvokaten Jason Beselia, så att de skulle vara närvarande när polisen genomsökte Ivanovs hem senare samma dag.
Berättelsen om Boris Ivanov är som tagen ur en thriller om internationell politik, poliskorruption, ministerstyre, vapensmuggling och brist på mänskliga rättigheter i en del av världen som för de flesta är okänd och antingen mystifierad eller demoniserad. Georgien befinner sig i omvandling, det ska bli en demokrati, och förvirringen är total. Men vad gör jag här? Det började med ett mejl:
Dear Mr Kino, We have several problems here and I wonder if you as a known journalist can help us? General Boris Ivanov has been arrested, though he is unguilty. With best regards Ilona
Att jag får mejl från människor som behöver hjälp av en journalist är inte ovanligt. Men oftast måste jag avböja. Det tog därför någon vecka innan jag svarade. Jag ville först veta mer om Boris Ivanov och Georgien. Ilona Adamov skrev att en före detta general och chef för kriminalpolisen hade gripits och att polisen inför ögonen på trettio personer hade stoppat en påse med okänt material i hans bröstficka och sedan påstått att han »gripits, misstänkt för narkotikainnehav«. Adamov sa också att jag skulle kunna komma i kontakt med Boris Ivanov för en exklusiv intervju. Av en händelse befann jag mig i Chicago tre veckor senare för att föreläsa på AANF:s, Assyrian American National Federations årsmöte. Där mötte jag generalens bror, Ioseb Ivanov, systerdottern Irina och systerdotterns son George. De var där för att vädja till assyriska organisationer om hjälp. Irina kom för att hennes elvaåriga son, George, sett när moderns morbror gripits, och ville berätta vad han sett.
John Nimrod, en pensionerad amerikansk senator, var också på plats och krävde att förbundet skrev till Georgiens president och protesterade mot att hans vän Boris Ivanov hade lurats i en fälla av den georgiska regeringen. (Förbundet AANF har senare, bland andra organisationer, effektuerat Nimrods önskan.) Jag bestämde mig då för att plocka fram det första mejlet och försöka ta del av alla protester som skrivits till den georgiska regeringen.
Ytterligare två veckor senare befinner jag mig i Georgien. Där träffar jag ett tjugotal ögonvittnen, men också journalister och redaktörer och myndighetsutövare. Jag talar med så många jag kan hitta som har något att berätta, från James Rayis, internationell advokat verksam i USA, specialiserad på mänskliga rättigheter, till barn som befann sig utanför på gatan vid Ivanovs hus den där dagen.
Min närvaro i Georgien gör mig uppenbarligen intressant för andra journalister. Jag dras ofrivilligt in i en katt och råtta-lek som slutar med att flera medier toppar med nyheten om att jag granskar anklagelserna mot Boris Ivanov. De inhemska journalisterna vågar själva inte skriva eller göra tv-inslag om att han kan vara oskyldigt anklagad och använder sig därför av en genväg, mig. De skriver om en svensk journalist som granskar fallet. Ryktet om mig går, och myndigheterna bokar och avbokar möten med tjänstemän, samtidigt som de gör klart för mig att de vet varför jag är i Georgien.
Jag frågar en redaktör varför de inte själva skrivit om Ivanov. Redaktören tittar nervöst på mig och säger: »Det här är inte Sverige.«
Redaktören för nyheterna på en av landets större tv-kanaler får mig att lova att han ska få vara anonym i min text, och säger sedan: »Visst är han intressant, men Boris Ivanov är ändå bara en i mängden av personer som tidigare hade höga positioner och som nu grips på löpande band, speciellt i dessa dagar strax innan valet den 5 oktober. Man är rädd för att de tillhör något av oppositionspartierna och anklagar dem för att planera en statskupp eller något annat för att kunna sätta dem bakom lås och bom. Att polisen planterar bevis är mer regel än undantag.«
Men om nu Ivanov bara är en i mängden, och om det är så att man ofta planterar bevis, alltså fejkar brott för att få personer i fängelse, så ska det väl uppmärksammas?
Boris Ivanovs anhöriga är övertygade om att arresteringen iscensattes eftersom regeringen trodde att han var involverad i en planerad statskupp, något som tretton andra också gripits för.
Vice ordföranden för den parlamentariska kommittén för mänskliga rättigheter, Laili Papiashvili, säger inte emot: »I det här ärendet måste det finnas mer bevis. De kan inte gripa honom på ett bevis, de bör eller måste ha mer. Han gripande sammanföll också med nya problem som regeringen haft i Kodory Canyon.«
Kodory Canyon är en del av Abchazien, den provins som numera, efter inbördeskriget, är delad mellan en rysk och en georgisk del. Jag frågar Papiashvili vad hon menar med att det var olyckligt att hans resa till Georgien sammanföll med problemen i Kodory Canyon, men hon vill inte vidareutveckla det. Laili Papiashvili säger också att hon inte kan göra något åt att man arresterat Ivanov men att det stämmer att många vittnen har hört av sig till dem och varit upprörda över planteringen av bevis:
»Det stämmer att många har hört av sig och sagt att de vet att polisen stoppade på honom en påse med okänt innehåll, men det är inget vi kan göra åt nu. Vi måste vänta på ett domslut.«
Innan vi skiljs åt berättar hon att hon vet att självaste inrikesministern tittar på fallet Boris Ivanov och att jag borde prata med inrikesministern. Jag bokar ett möte med vice inrikesministern dagen efter. Klockan elva är det planerat. Halv elva ringer någon och säger att de tänkt fel, att de inte visste att alla sitter i möte i dag. Jag ber att få träffa någon annan från inrikesministeriet, vem som helst, men det går inte för sig. De ringer mig ytterligare tre gånger under dagen och ber om ursäkt för att ingen kan träffa mig innan jag lämnar landet.
Att den här typen av bemötande inte är någon slump blev uppenbart när jag försöker träffa åklagaren i ärendet: »Tyvärr, vi vet vilket fall ni tittar på och därför vill vi inte träffa er.« Hur kan de veta vilket fall jag tittar på redan dagen efter att jag anlänt till Georgien? Kan det vara så som människor sagt till mig att de lyssnar på samtalen och läser mejlen?
Advokaten Jason Beselia är mycket upprörd när jag träffar honom. Han säger att åklagaren och utredande polis gör allt för att förhala och förvanska, inte ett vittne har hörts, och inga bevis har redovisats. Varje gång han skriver till någon av myndigheterna får han ett svar dagen efter med texten: »Er begäran lämnas utan bifall.«
Själv har Jason Beselia intervjuat över tjugo vittnen och flera gånger rekonstruerat dagen för gripandet. »Jag ska ha ut honom, på ett eller annat sätt. Han är oskyldig och vi kan inte samtidigt skylta med att vi är en demokrati och plantera bevis på det här sättet. Det är ett fruktansvärt intrång i mänskliga rättigheter. Men tyvärr är han inte ensam om att blivit lurad av polisen på det här sättet. De har ju själva gått ut och berättat om hur de med hjälp av undercover-agenter planterar bevis.«
Samma kväll toppar tv-kanalen Imedi med ett reportage om att jag, en svensk journalist, är i Georgien för att granska anklagelserna mot Boris Ivanov. Vice ombudsman Beka Mindiashvili ringer till familjen jag ser nyheterna hos och frågar om Sozar Subari, som jag sökt i flera dagar, kan träffa mig dagen efter. Subari är ombudsman för allt. I Georgien finns det inte en barnombudsman, en handikappombudsman, Subari är allt i ett (Public defender of Georgia, står det på hans visitkort). Han berättar stolt om hur mycket han lyckats med på de dryga två år ämbetet funnits med sina sextio anställda som krigar för att förbättra landet för alla medborgare. Det mesta av ombudsmannens utgifter betalas av norska staten, en del av Sida i Sverige. Han säger att han självklart känner till Boris Ivanov men att inte heller han kan göra något förrän domen fallit.
Han säger också att det här fallet är annorlunda, större och viktigare och att han kommer att nagelfara vartenda ord i förundersökningen, om man inte gömmer den för honom, vill säga.
Subari har mycket att berätta om sitt hemland. Just nu är han mest upprörd över fängelseförhållandena. Trettio fångar hyses i en cell med högst åtta bäddar och man måste turas om att sova. Fångarna får heller ingen mat. Två gånger i veckan får släktingar komma med mat, och de som inte har släktingar som kan laga mat och baka bröd åt dem får tigga av andra interner.
Vi har kommit till den del av historien då jag får tala med Boris Ivanov själv. Hur det går till kan jag inte berätta av hänsyn till de som hjälpte mig. Boris Ivanov hålls fängslad i en cell som ser nästan likadan ut som de Subari berättat om. Det bor arton personer i ett rum med åtta bäddar vilket gör att sovandet har schematiserats. Boris Ivanov berättar att de andra fångarna ger honom förtur för att han är den han är, men också för att han lider av diabetes och högt blodtryck. Vilket däremot inte häktets ledning tar hänsyn till.
Han är mycket upprörd över att man stoppade en påse med narkotika i hans ficka när han greps.
– Jag kan inte tänka mig något mer förödmjukande. I hela mitt liv har jag hatat droger och gjort allt vad jag kan både som privatperson och polis för att stoppa narkotikahandel.
Det är svårt att föra en sansad konversation med Ivanov den eftermiddagen jag är i kontakt med honom. Han är upprörd, trött och kränkt. I hela hans liv har han tjänat sitt hemland, vunnit medaljer för hjältedåd som varit underlag för böcker om »nationalhjälten«, och nu sitter han häktad bland småtjuvar och hallickar.
På min fråga om vad han anser om omvärldens bild av Georgien, att det är ett av de länderna som snabbt vuxit till en demokrati, och en rättsstat, skrattar han först men blir sedan rasande:
– De håller på att förstöra landet. Utifrån ser det bra ut men inifrån ruttnar det. Det är synd på ett land som har alla förutsättningar, med vinodlingar, turistmål och annat som landet skulle kunna försörja sig på.
Under vårt samtal avbryter han mig flera gånger för att säga åt mig att vara försiktig, att jag kan vara avlyssnad och måste värna om de georgier som uttalat sig till mig.
Ivanovs har två vackra och rymliga hus, de är inte stenrika, men inte heller fattiga. När man kommer in i Boris Ivanovs georgiska hus vittnar bilder, inramade medaljer och tidningsurklipp om hur stolta syskon, andra familjemedlemmar, assyrier i allmänhet, och andra georgier är över Boris Ivanov.
Ett av de uppdrag som han belönats mest för är att han avslöjat ett nätverk av kidnappare. Georgiska militärer hade satt i system att gripa personer på falska grunder och sedan kräva gisslans släktingar på stora lösensummor. Kidnapparna, som alltså var georgiska militärer, arresterades och avväpnades. När de greps blev gisslan fri. Boris Ivanov blev en känd man och sedan en av huvudkaraktärerna i boken There is no way back, skriven av en rysk författare. Han blev nu allmänt kallad »Hjälten« i Georgien.
Min sista kväll i Georgien träffar jag en av landets mer kända journalister, han bjuder mig på Khinkali, en av nationalrätterna som består av kokta köttfyllda degknyten. Medan vi sörplar i oss saften, vilket man enligt tradition ska göra, försöker jag lära mig något om landets lagar. Jag vill veta om Ivanov kan sättas på fri fot. Att släppa honom vore ju en stor prestigeförlust för polismyndigheten. Journalisten, som vill vara anonym, säger att det finns en lag i Georgien som säger att man kan släppa någon efter en överenskommelse. Mer behövs det inte.
Journalisten och jag fortsätter äta vår middag och han ställer frågor om hur jag ser på hans land. Jag säger att det är som taget ur sagornas värld, speciellt på kvällarna när alla vackra gamla byggnader som kyrkor och stadshus som finns på kullarna är upplysta.
– Vad tycker du om amerikaniseringen? Du har väl sett McDonalds? frågar han småleende.
Ja, jag hade lagt märke till både McDonalds som köpt ett av de finaste husen och gjort om det till restaurang, och också sett och pratat med de unga amerikanska soldaterna som är i landet för att utbilda sina georgiska kollegor i krigskonst.
Varannan människa jag träffar är arbetslös, den största anledningen till att de ändå överlever är att över en miljon georgier jobbar i Ryssland och skickar hem pengar.
I samma veva som jag var där valdes Georgiens president, den 37-årige Michail Saakasjviki, till »Årets man« i Polen. Anledningen är bland annat att han ska ha fått ned arbetslösheten till att bara vara sju procent.
Mycket har förbättrats i landet, men de flesta anser att förbättringarna är kosmetiska, alltså på ytan – på djupet ruttnar det. Och det beror framför allt på den extremt höga arbetslösheten.
Medierna basunerade ut siffran sju procent, och det blev snabbt ett begrepp. Sju procents arbetslöshet.
Jag frågade en tjänsteman på inrikesministeriet hur det kommer sig att de påstår att enbart sju procent av landets arbetsföra är arbetslösa när precis alla man pratar med säger att den egentliga siffran är 50. Jag berättade också om alla människor jag träffat som säljer vad de har och kommer över för att försörja sina barn, en man hade demonterat sin bil och sålde delarna för att få in så mycket pengar som möjligt för det som tidigare var hans fordon.
»Du kan ju inte kalla honom arbetslös, han arbetar ju. Först monterade han ned sin bil och nu säljer han delarna. Det är väl arbete, eller?«, frågade inrikesministeriets tjänsteman mig argt.
Nuri Kino är mågfaldigt prisbelönt frilansjournalist och filmare som i år bland annat, som första icke-amerikan, mottog Guldpalmen på Beverly Hills Film Festival. Läs hans blogg: www.nurikino.com
Läs om händelseutvecklingen efter det att artikeln gått till tryck här