Så förlorade s valet
Av Peter Gustavsson
Sverige har en bred folklig uppslutning för värderingar som jämlikhet, solidaritet och en stark välfärdsstat. När vi går till valurnorna brukar bästa sossen vinna. Oftast är det socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP), men vänsterpartiet och kristdemokraterna gjorde succéval 1998 på att angripa s-regeringens nedskärningar. I valet 2002 växte åter SAP:s väljarstöd, då man klarat sitt mål att halvera den öppna arbetslösheten.
I valet 2006 blev samma fråga SAP:s fall. När s-regeringen lät arbetslösheten stiga efter 2002 års val såg de »nya« moderaterna socialdemokraternas akilleshäl – jobben – och angrep den under flera år. Moderaterna vann valet på att framställa sig som bättre socialdemokrater än socialdemokraterna, för en väljarkår oroad av växande arbetslöshet och klyftor.
Bakgrunden till de växande klyftorna i Sverige är inte någon hemlighet. Sedan 90-talets början har både borgerliga och socialdemokratiska regeringar hållit inflationen nere genom permanent hög arbetslöshet. Detta bekräftades senast av LO:s tidigare chefsekonom P O Edin som i P1:s Pengar sade att politiken numera utgår från att det finns en »jämviktsarbetslöshet« som inte får understigas för att hålla inflationen på den nivå Riksbanken beslutat.
Mellan 1992 och 2004 hade Sverige konstant röd-grön majoritet. Enskilda partier gick upp och ner, men rösterna stannade inom blocket. Men hösten 2004 minskade både socialdemokraternas och vänsterpartiets väljarstöd.
Socialdemokraterna hade accepterat att arbetslösheten växte. Partiet brast i politisk handlingskraft och visioner. EMU-omröstningen och katastrofvalet till EU-parlamentet 2004 visade att man hamnat i otakt med väljarna. Samtidigt avlöste skandalerna varandra: s-regeringen satt i ständig krishantering.
Anna Lindh skulle ha tagit över partiledarskapet under 2004. När hon blev mördad såg sig Göran Persson, som redan längtade hem till gården, tvungen att leda en tredje valrörelse. Samtidigt hade vänsterpartiet bekymmer. Svt:s Uppdrag Granskning skildrade partiets och partiledarens kommunistiska förflutna, och det förekom interna stridigheter. Den i sig populära politiken för 200 000 nya jobb i offentlig sektor kom i skymundan.
Då tog Fredrik Reinfeldt initiativet med »alliansen« och moderaternas makeover till »det nya arbetarpartiet«. Väljare som aldrig tidigare röstat på moderaterna började överväga en röst på »förändring«. Att högern inte hade några bättre lösningar på arbetslösheten spelade mindre roll – de pratade om den, vilket gav intrycket att de brydde sig. Moderaterna hade hittat socialdemokraternas akilleshäl. Det försvagade förtroendet, också i de egna leden, för socialdemokratins förmåga att klara sysselsättningen.
Det hade inte behövt bli så. På den socialdemokratiska partikongressen i Malmö i november 2005 var protesterna massiva mot en misslyckad arbetsmarknadspolitik och en ekonomisk politik som inte satte sysselsättningen i fokus. Partiledningen tvingades till eftergifter. Men när ombuden återvände hem efter Malmömässan var det som att inget hade hänt.
Den socialdemokratiska valrörelsen hade två grundbudskap. Det ena, »trygga människor vågar«, handlade om att Sverige ska konkurrera med trygghet, kunskap och nya idéer snarare än med låga löner. Så kallad produktiv rättvisa, som bar det starka samhället på 50-, 60- och 70-talen. Att satsa på sociala framsteg är investeringar, inte kostnadsposter i en budget som ska hållas så liten som möjligt.
Detta trängdes dock undan av ett annat budskap – »det går bra för Sverige«. Denna one-liner ersatte den gamla devisen »stolta men inte nöjda«. Nu framstod socialdemokraterna som både stolta och nöjda. Partiet berättade genom det för väljarna att en röst på socialdemokraterna är en röst mot att förändra.
Till slut hade till och med de egna partiarbetarna svårt att hålla sig för skratt när partihögkvarteret skickade ut ytterligare pressmeddelanden med rubriken »nu kommer jobben«. Det stod i bjärt kontrast till den verklighet tusentals valarbetare mötte när de knackade hundratusentals dörrar runt omkring i landet.
De kommuner där socialdemokraterna lyckades göra bra val var också de där man ignorerade den centrala strategin att sopa samhällsproblemen under mattan. Ann Lundgren, partiarbetare i Göteborg, säger till Aktuellt i Politiken: »Om jag hade gått ut och sagt att det går bra för Sverige till folk i Hammarkullen och Gällbo, hade de trott att jag kommit från en annan planet«.
Socialdemokraterna missade också möjligheten att visa att det inte behövde bli mer av detsamma genom att klargöra att man syftade att bilda en rödgrön koalitionsregering. Väljarna fick aldrig någon entusiasmerande beskrivning av det rödgröna projektet – de ideer som väglett regeringen och samarbetspartierna under de gångna åtta åren. Till skillnad från de rödgröna partierna i Norge, som gick fram gemensamt under beteckningen »Nytt flertall«, framstod det svenska vänsterblocket som splittrat jämfört med en enad borgerlighet.
Socialdemokraterna förlorade alltså på sin egen hemmaplan – jobben. Partiet öppnade för detta genom att inte se sin egen 90-talspolitik med kritiska ögon. Lyckas partiet inte förnya sin ekonomiska politik i opposition lär vi få vänta mer än en mandatperiod tills väljarna åter tycker att SAP är de bästa socialdemokraterna.
Peter Gustavsson är projektledare på Ordfront, medlem i SAP, och bloggar på socialdemocracy.blogspot.com.