Eva arbetade på Migrationsverket som assistent åt asylhandläggarna i två år. Hennes uppgift var att föra in alla beslut som togs i ett datasystem. Hon hade just tagit sin examen på kulturvetarlinjen vid Stockholms Universitet och var glad över att få ett fast jobb, som dessutom kunde leda till befordran – målet var att bli asylhandläggare.

– Jag var jättenaiv! Jag trodde verkligen att mitt jobb på Migrationsverket skulle betyda någonting och att jag kunde påverka. Ambitionen var att arbeta mig upp till handläggare, men jag förstod väldigt snart att det var något jag inte alls ville bli, säger Eva över en kopp kaffe på ett fik i Stockholm.

Eva beskriver den första tiden på verket som obehaglig. Hon kände sig illa till mods av den hårda jargongen som rådde på hennes nya arbetsplats.

– Jag minns tydligt en händelse under en av mina första arbetsdagar. Det hade stått i tidningen om en ung man från Bangladesh som skulle avvisas och därför försökt begå självmord. Det kommenterades på fikarasten med skratt. En av handläggarna på min avdelning hade varit med och fattat det här beslutet. De andra handläggarna skämtade med henne: »vad hjärtlös du är då«. Jag tyckte det var konstigt att man kunde vifta bort det hela så lätt, säger Eva.

Hon förstod snart att attityden hon stött på i fikarummet genomsyrade hela systemet.

– Det är en atmosfär, säger Eva. Vad jag inte förstod då, är att det är en skyddsmekanism. Personalen tycker verkligen att det är hemskt när något sådant händer. De blir jätteledsna, men antingen slutar man eller så slår man det ifrån sig, till exempel genom att påstå att de asylsökande ljuger eller att skylla på medias bild av Migrationsverket.

– Samtidigt var den förhärskande mentaliteten att lag är lag och att den ska följas till varje pris.

Med tiden kunde Eva se ett mönster i de beslut hon läste. Människor med giltiga asylskäl fick avslag, knappt någon beviljades asyl av flyktingskäl och de konventioner som Sverige skrivit under visade sig inte vara mer värda än det papper de tryckts på.

– Under mina två år på Migrationsverket hörde jag aldrig någon prata om konventioner, eller hur Sverige levde upp till dem. Barnkonventionen kom man helt enkelt runt genom att i besluten skriva att den tagits i beaktande. Man hänvisade också till att även om det ligger i barnets bästa att få stanna, måste Migrationsverket ta hänsyn till Sveriges reglerade invandringspolitik. Ofta skrev man att det bästa för barnet var att återvända hem.

Även asylhandläggandets påstått mest heliga princip; att absolut inte skicka tillbaka människor till tortyr, visade sig i praktiken inte vara särskilt helig.

– Man gör standardbedömningar. Varifrån en person kommer är viktigare än den individuella prövningen. Ett bra exempel är asylsökande från Bangladesh. Det är allmänt känt att det förekommer tortyr i bangladeshiska fängelser, det kan man läsa i ett flertal Amnestyrapporter, men det tog beslutsfattarna sällan hänsyn till. Till och med i fall där den asylsökande varit efterlyst av myndigheterna i Bangladesh på grund av sitt politiska engagemang, gav man ändå inte uppehållstillstånd, säger Eva.

Diskuterade ni verkligen aldrig att ni bröt mot FN:s konventioner?

– Nej, aldrig. De enda gångerna var när jag tog upp det och det gav bara en resignerad stämning. Många på Migrationsverket känner sig fångade i ett system som de inte kan påverka. Direktiven kommer från regeringen, säger Eva, och tillägger att handläggarna ofta mådde dåligt efter att de hade intervjuat asylsökande som upplevt hemskheter i sina hemländer.

Något som både Migrationsverket och Utlänningsnämnden länge har kritiserats för är de långa väntetiderna som de asylsökande måste genomlida. Under senare år har ett nytt system vuxit fram för att minska dem: asylhandläggarna får en »pinne« för varje beslut som tas. (Det slutgiltiga beslutet tas däremot av beslutsfattaren.) Antalet »pinnar« en handläggare får är direkt knutet till den anställdes löneutveckling och befordringsmöjligheter.

– En dag sa vår chef att »nu ligger vi för lågt till, vi producerar inte tillräckligt många beslut, vi får nog införa det här systemet vi också«, berättar Eva. Månaden efter att vi introducerade »pinnsystemet« slog vi rekord i antal producerade ärenden.

Hon är övertygad om att systemet med pinnar gör att utredningarna blir sämre.

– Man har inte tid att kalla in den asylsökande för en andra eller tredje intervju. Handläggarna uppmanades av cheferna att inte utreda »för mycket«. De menade att man kan överutreda ett ärende. Chefen sade ofta att: »ni nya handläggare måste lära er när ett ärende är klart«. Med »klart« menades när handläggaren hade underlag att fatta ett, underförstått, negativt beslut, berättar Eva.

Per och Anna arbetar som handläggare på Migrationsverket: Anna som asylhandläggare och Per med återvändande. Jag träffar dem en kall eftermiddag i mars i Stockholm.

Pers avdelning använder sig inte för tillfället av »pinnar«, men han har tidigare arbetat med asylärenden och minns hur »pinnhetsen« påverkade arbetsmetoderna och kvaliteten.

– Det handlar om produktion. Ju fler »pinnar« på enheten, ju mer producerande är den. Chefen får beröm för ett bra arbete om hans eller hennes avdelning har producerat många »pinnar«. Sedan hävdar man att det ska ställas i relation till kvalitet, säger Per. Personligen tycker jag att det är ett helt befängt system.

Anna håller med.

– Hela idén med »pinnar« är att människor inte längre är individer. Det är löpandebandprincipen! Avslag är det enklaste för då kan du bara skriva ihop lite klyschor som: »enligt Migrationsverkets kännedom så …« och då skriver beslutsfattaren direkt under ett negativt beslut. Om man däremot tycker att en person ska få uppehållstillstånd måste man kämpa hårdare och det tar längre tid, vilket i sin tur leder till att du inte producerar lika många »pinnar«. Många av de handläggare jag känner väljer att i första hand producera »pinnar«, säger Anna som har arbetat med asylärenden i mer än tre år.

– Inte alla, inflikar Per som tycker att det är den interna organisationskulturen som gör att man drivs till att producera många »pinnar«.

– Samtidigt ser man efter löneförhandlingarna vilka det är som får högst lön. Jo, de som producerat flest »pinnar«! Och det är de som skriver flest »pinnar« som befordras, säger Anna.

Kan man göra karriär på Migrationsverket och samtidigt ignorera »pinnsystemet«?

– Nej, inte på asylsidan, säger Anna.

Enligt Per går det att avancera även om man är en medioker »pinnproducent«, men det beror på var i Sverige man arbetar, och på vilken enhet.

– En del chefer lägger stor vikt vid »pinnar« medan andra inte alls gör det, menar han.

Handläggare på Migrationsverket får ofta kritik för de många negativa besluten, som tas tillsammans med en beslutsfattare – som alltid har det sista ordet. Beslutsfattaren lyder i sin tur de direktiv som kommer från regeringen. Direktiven kallas på fackspråk för praxis. Praxis är en lagtolkning, och i praktiken är praxis hård och till nackdel för den asylsökande.

– De som gör lagtolkningen behöver aldrig sitta mittemot den asylsökande och lyssna på vittnesmål om förföljelse, våldtäkt och mord. De behöver heller aldrig skriva att: »vi på Migrationsverket anser att det är säkert för den asylsökande att återvända« till den by han eller hon kommer ifrån, och bo granne med dem som är själva anledningen till att flyktingen befinner sig i Sverige, säger Anna.

Under tre års arbeten med asylärenden har hon endast kunnat ge en enda familj uppehållstillstånd av flyktingskäl.

– Jag var så lycklig att jag efter det gick omkring och hoppade i en vecka, utbrister hon.

Per tror att ledningen på Migrationsverket är rädd för att personalen ska opponera sig.

– Det finns en attityd, en slags dold lojalitet, som säger att om man jobbar på Migrationsverket ska man vara lojal mot den praxis och de regeringsbeslut som finns – annars ska man sluta och göra något annat, säger Per.

Jag tar fram en artikel från Amnesty Press där en före detta anställd på Migrationsverket, påstår att »negativa beslut ej behöver underbyggas« och att »standardformuleringar accepteras av beslutsfattarna«. Både Anna och Per instämmer. 

– Det går snabbare och smidigare om man i sin utredning föreslår en negativ utgång, menar Anna.

– Standardformuleringar uppmanas av praxis, säger Per.

Anna ger ett exempel:

– I vårt mallarkiv har vi olika formulär för beslut. Det finns massor av olika mallar för negativa beslut, men inte en enda för positiva beslut.

Advokat Sten de Geer tror att de flesta inom Migrationsverket och Utlänningsnämnden är medvetna om bristen på rättssäkerhet för asylsökande i Sverige, men att många anställda gör det som förväntas. Han bekräftar handläggarnas bild av arbetet på Migrationsverket.

– Att anstränga sig för att fatta ett bifallsbeslut tar längre tid, och handlägger du färre ärenden ses du som mindre produktiv och får sämre löneutveckling, säger Sten. Så fungerar det så kallade »pinnsystemet«.

Sten de Geer har arbetat som advokat i 26 år, den största tiden har han hjälpt asylsökande att få uppehållstillstånd i Sverige. En uppgift som blir allt svårare. Han sitter i Fristadsfonden, som startats av vänsterpartiet och stödjer ekonomiskt människor som nekats asyl och tvingas leva gömda.

Sten de Geer menar att Sverige inte har ett rättssäkert system vad gäller bemötandet av flyktingar. En asylsökande i Sverige dribblas med största sannolikhet bort med juridiska finter och manipulativa avslagsmotiveringar, menar han.

– En vanlig motivering är att det finns ett inre flyktalternativ i flyktingens hemland. Enligt FN:s flyktingkommissariat måste man utreda i varje enskilt fall om en person kan vistas i den »säkra« delen av sitt hemland, och att personen kan leva och försörja sig där. Men svenska myndigheter skriver bara att det finns ett inre flyktalternativ, i realiteten ett kollektivt avvisningsbeslut. De gör alltså inte den individuella prövningen om just du och din familj har ett inre flyktalternativ.

En annan vanlig manipulation, enligt Sten de Geer, är när Utlänningsnämnden och Migrationsverket visserligen godtar en flyktings historia om att han eller hon, av politiska skäl, utsatts för övergrepp av polisen i hemlandet, men istället för att ge den asylsökande uppehållstillstånd säger de svenska myndigheterna att övergreppet inte är något exempel på att statsmakten förtrycker sina medborgare.

– I stället ses övergreppen som kriminella handlingar begångna av enskilda polismän. Den asylsökande får återvända hem och uppmuntras att lämna in en polisanmälan.

Anna Wessel är asylchef på Migrationsverket i Norrköping och ansvarar för allt asylhandläggande i Sverige. Jag ringer henne för att diskutera personalens kritik kring handläggningen av asylansökningar.

Stämmer det att det görs standardbedömningar? Är det viktigare varifrån en person kommer än den individuella prövningen?

– Det är inte de direktiv som går ut från verket centralt och det är inte det vi finner i de granskningar av ärenden som vi gör, svarar Anna Wessel.

Hur påverkar systemet med pinnar handläggningen av asylärenden?

– Vi har gemensamt med de fackliga organisationerna kommit överens om vilka kriterier som ska gälla vid lönesättning. Ett av dessa kriterier är måluppfyllelse, det som du kallar för pinnar, det vill säga hur många beslut en handläggare tar. Sedan väger de andra kriterierna minst lika tungt: ansvarstagande, utveckling av kompetens och kunskap, flexibilitet och förhållningssätt. Jag vet att det är en myt som finns inom organisationen att pinnar skulle väga tyngre än vad de gör. Det måste vi inom ledningen på ett tydligt sätt arbeta mot.

Gör pinnsystemet att det inte finns tid att kalla in den asylsökande för en andra eller tredje intervju?

– Det stämmer inte med den bedömning som vi gör. Det finns en tendens i den här organisationen att det bästa beslutet är inget beslut alls. Vissa beslut är väldigt svåra att ta och en del handläggare väljer att ligga på dem. En handläggare måste fatta beslut, har man problem med det ska man gå till sin chef och be om hjälp.

Får chefen beröm om hans eller hennes avdelning producerat många pinnar?

– Det där är en myt som finns inom organisationen, men det absolut sämsta beslutet är inget beslut alls. De sökande har rätt att få besked, och det som har varit problemet är att ärenden bara har legat, och det är ingen kvalitet.

Men ju fortare man arbetar undan fallen desto fler får avslag?

– I de undersökningar vi har gjort finner vi inget annat än att det görs en individuell prövning.

Är det ok enligt praxis att utvisa apatiska barn?

– Utifrån den praxis som gäller har Utlänningsnämnden fattat korrekta beslut.

Vilket har inneburit att man har utvisat apatiska barn.

– I de fall det har skett har det varit korrekt, ja.

Skulle ditt arbete kännas lättare om Sverige förde en mer generös flyktingpolitik?

– Jag är tjänsteman. Jag visar min uppfattning när jag röstar vart fjärde år.

Sten de Geer tror inte att regeringen frivilligt skulle göra något för att stärka rättssäkerheten för asylsökande, om det inte vore för att de nu är pressade av en riksdagsmajoritet som tvingat igenom en nedläggning av Utlänningsnämnden. Då kommer överklaganden att ske till tre länsrätter och en kammarrätt, där den asylsökande i en domstolsprocess kan försvara sin sak.

– Socialdemokraterna har under många år motsatt sig avskaffandet av Utlänningsnämnden, säger Sten.

Processen att lägga ner Utlänningsnämnden började med ett upprop i en debattartikel, (DN 25/11 -96) där ett tjugotal kända och okända svenskar krävde att Utlänningsnämnden skulle läggas ner. Motiveringen var att: »… Utlänningsnämnden bryter mot såväl svensk lag som mot FN:s tortyr- och barnkonvention.« Artikeln var skriven av Sten de Geer, och bland underskrivarna fanns Astrid Lindgren, Ulf Lundell, Gudrun Schyman, Alf Svensson, Bengt Westerberg och Ulla Hoffman. Dessutom hade läkare, bibliotekarier, pensionärer, psykologer och ett flertal ledamöter från ett antal riksdagspartier skrivit under uppropet – uppslutningen var bred.

Sten de Geer tror att rättssäkerheten för de asylsökande kommer att stärkas.

– I länsrätten kommer det att bli fler muntliga förhandlingar och besluten grundas på det som sägs och läggs fram där, inte på hemligstämplat material som ofta ligger till grund för de beslut man tar idag, säger han.

Det handlar om rapporter som skrivits av svenska, eller andra EU-länders, ambassader. De skickas till Sverige under förutsättning att de sekretessbeläggs. Därför får ofta den asylsökande aldrig se Utlänningsnämndens beslutsunderlag. 

Dessa rapporter kan vara mycket bristfälliga. I ett fall nekades en iransk homosexuell man asyl. Utlänningsnämnden hänvisade till hemligstämplat material om situationen för homosexuella i Iran. Efter att rapporten de använt sig av offentliggjorts i Danmark, visade det sig att den delvis grundade sin slutsats på att det inte var farligt att vara homosexuell i Iran eftersom ett antal iranska homosexuella män arbetande på olika ambassader i Teheran öppet visat sin sexuella läggning på ambassadfester.

Kommer inte praxis att väga lika tungt i läns- och kammarrätten?

– Praxis är inte juridiskt bindande. Domstolar, liksom handläggare, har en laglig rätt att strunta i praxis. Risken är att domstolarna agerar osjälvständigt och ser på hur Utlänningsnämnden beslutat i tidigare fall. Jag tror att man kommer att få se en blandning av både det nya och det gamla systemet; att man i viss mån bryter ny mark, men att praxis i en del ärenden fortfarande kommer att väga tungt. Där är det oerhört viktigt att de juridiska ombuden är på hugget och visar länsrätten varför man inte ska följa Utlänningsnämndens gamla praxis och i stället gå sin egen väg, säger Sten.