Resa i Ljugoslavien
Alla har vi sett fotografiet på den extremt magre mannen bakom taggtråd. Bilden som publicerades i teve och tidningar över hela världen i början på augusti 1992 presenterades som bevis för att det fanns koncentrationsläger i Bosnien som kunde jämföras med dem i Nazityskland.
Få bilder i historien har haft sådan stor politisk betydelse.
Bilden blev en symbol för kriget i Bosnien och hur det skall tolkas. Vid detta tillfälle fick Jugoslavienkonflikten den rollfördelning som sedan aldrig har ändrats: serberna är skurkarna, muslimerna offren och kroaterna någonting däremellan.
Bara några dagar efter att bilden spridits över världen tillkännagav den brittiske premiärministern John Major att brittiska trupper skulle sändas till Bosnien. Nato började planera för en militär intervention. USA föreslog att FN skulle upprätta en tribunal som skulle undersöka krigsförbrytelser begångna i Jugoslavien, det första initiativet till det som senare blev Internationella domstolen för brott begångna i forna Jugoslavien (i fortsättningen kallad Tribunalen).
Så långt är detta historien om några hjältemodiga journalister som slår larm om oerhörda övergrepp och hur omvärlden resolut reagerar.
Men det finns ett problem.
Mycket talar för att den tolkning och presentation av bilden som medierna gjorde är en förfalskning av verkligheten. Den tyske journalisten Thomas Deichmann publicerade i Tyskland och England 1997 en undersökning av omständigheterna i lägret Trnopolje vid den tid som bilden togs. Han kom fram till att lägret inte var inhägnat utan att det var journalisten och fotografen som var det. Lägret hade upprättats av flyktingarna själva och vistades i lägret frivilligt för att undgå att bli beskjutna av bosnienserbisk milis eller att enrolleras av bosnienmuslimska styrkor.
Enligt Röda korset fanns det hösten 1992 tjugofem interneringsläger i Bosnien med ett totalt antal fångar på 2.692. Av dessa var 203 internerade av bosnierserberna i åtta läger, 1.061 av muslimerna i tolv läger samt 428 av kroaterna i fem läger.
Existensen av Trnopolje och de andra lägren var tydliga tecken på att det pågick ett inbördeskrig i landet. Men koncentrationsläger som i Nazityskland?
Deichmanns avslöjande uppmärksammades en del men debatten kom av sig när den brittiska tevekanalen ITN, där bilden först publicerats, väckte åtal mot Deichmann för ärekränkning – och vann. En normal mediekritisk verksamhet blev därmed kriminaliserad.
Om Trnopolje var det avgörande genombrottet i media för hur Bosnienkriget skulle tolkas, spelade Racakmassakern en liknande roll för Kosovokriget.
I början av januari 1999 trappade den kosovoalbanska gerillan i byn Racak i Kosovo upp sina attacker mot den serbiska polisen. Den 8 januari dödades tre poliser, den 10 januari ytterligare en. Den serbiska polisen beslöt sig för att försöka slå ut gerillan i Racak. Den 15 januari 1999 gick man till attack. Hårda strider utkämpades och den serbiska polisen intog byn. Nästa dag återtog dock gerillan byn och kallade då dit William Walker, den amerikanske chefen för KVM, Kosovo Verification Mission. Denne drog omedelbart slutsatsen att en massaker av oskyldiga civila ägt rum, att ett brott mot mänskligheten var begånget och att detta var ytterligare bevis för serbernas folkmord på albaner.
Det blev Walkers version som spreds i västliga medier och som bestämde tolkningsramen för det inträffade. Racak blev den vändpunkt som sedan ledde fram till bombkriget.
Först två år senare släpptes EU:s rapport om Racak. Den kom fram till att de funna kropparna inte uppvisade tecken på att ha dödats genom avrättning. Nästan alla offer hade dödats av flera kulor, avskjutna från långt håll och från olika vinklar. Av de fyrtio döda var trettioåtta män. Detta var en allvarlig sak. Men folkmord? Etnisk rensning?
En lögn eller två behöver inte innebära att en historia är falsk. Men om krigen i Jugoslavien hopar sig lögnerna och oklarheterna. Även när det gäller andra händelser av stor symbolisk laddning kan historieskrivningen problematiseras eller ifrågasättas: Vad sa egentligen Milosevic i sitt tal på Trastfälten 1989? Vem låg bakom beskjutningarna av marknadsplatserna i Sarajevo? Vad hände i Srebrenica? Hur var det med massvåldtäkterna under Bosnienkriget?
Den amerikanska journalisten Diana Johnstone har skrivit boken Fools’ Crusade. Yugoslavia, NATO and Western Illusions (Pluto Press 2002), som bland annat är en systematisk genomgång av myterna om Jugoslavienkrigen. Om man vill veta något om vad som hände i ett litet multietniskt land i södra Europa under 1990-talet, kan man åka till Paris, där Diana Johnstone bor.
Diana Johnstone tar emot mig i sin lilla lägenhet i Montmartre. Jag möter en livlig och pratsam kvinna som har nära till skratt.
Rummet där vi slår oss ner är ett kombinerat vardagsrum, bar, kök och bibliotek. På den ena väggen vittnar bokhyllorna om Johnstones litterära studier. Här trängs klassikerna med varann, Mark Twain med André Malraux, Victor Serge med Stendhal. På den andra väggen är bokhyllan fylld av de amerikanska antiimperialister – William Blum, Edward Herman, Noam Chomsky – till vars krets också Diana Johnstone hör.
På en av bokhyllorna står en skulptur av två stridselefanter i närkamp med varandra. Passande åhörare med tanke på vårt samtalsämne tänker jag.
Jag kommer till Paris bara någon vecka efter att USA:s senaste krig tagit slut. Därför låter jag vår diskussion börja, inte i Jugoslavien utan i Irak.
Det växte fram en stark proteströrelse mot kriget i Irak men när Jugoslavien angreps 1999 var protesterna ringa. Varför var reaktionerna så olika?
– Antagligen har det att göra med hela den här demoniseringen av serberna. De framställdes som de nya nazisterna. Den mycket komplicerade jugoslaviska situationen beskrevs som jämförbar med Hitler och Nazityskland och den analogin gjordes gång på gång. Men jag vill ändå tro att reaktionerna i samband med Irakkriget är de »normala« och att Kosovo var en »onormal« reaktion. Jag tror också att det uppenbara faktum med de enorma oljetillgångarna i Irak gjorde det svårare att presentera det kriget som en humanitär intervention. I Kosovo fanns inte några liknande ekonomiska intressen, det fanns andra intressen men de var inte lika uppenbara.
Vad var det för intressen?
– Den amerikanska administrationen var ivrig att inför det stundande femtioårsjubileet av Nato i april 1999 statuera ett exempel på vad den nya Nato-strategi som då skulle proklameras innebar. Denna strategi gick ut på att Nato skulle kunna ingripa även utanför sitt eget område, det skulle alltså inte längre bara vara fråga om försvarsåtgärder – en avsevärd omläggning av Nato:s uppgifter. Detta är förklaringen till varför det i förhandlingarna i Rambouillet inte fanns någon verklig vilja att förhandla fram en fredlig lösning och varför det var en sådan brådska att starta kriget. Detta är huvudorsaken till kriget men det finns också andra sekundära skäl som att det ingår i Pentagons strategi att flytta militära baser österut och att Balkan representerar ett intressant transitområde som kan vara användbart för USA i dess kommersiella konkurrens med Europa.
I din bok jämför du Kosovokriget 1999 med första världskrigets utbrott 1914. På vilket sätt är de jämförbara?
– 1914 slöt de partier som borde ha stått upp för fred, de socialistiska partierna, upp bakom de egna regeringarna. Någonting liknande hände 1999. Den stora skillnaden är att 1914 stödde de socialistiska partierna krig av nationalistiska skäl men i Kosovo var ideologin antinationalism som dock i praktiken var ett slags västnationalism vilken ungefär går ut på att vi i väst är världsmästare på mänskliga rättigheter och varhelst det finns onda människor och onda ledare ska vi ingripa för att straffa dem. Det var ett slags bankruttförklaring av vänstern i väst som visade att man har övergett varje försök att söka efter mer djupgående orsaker till konflikter.
Är den nya fredsrörelsen annorlunda?
Jag hoppas det. Vad som har hänt sedan Kosovo är framväxten av den så kallade antiglobaliseringsrörelsen, vars profil har varit väldigt vag och oklar. Felet med den har varit att den har beskrivit problemen helt i ekonomiska termer. De har varit emot orättvisa handelsavtal men har ignorerat den amerikanska militära makten, militariseringen, den militära upprustningen och så vidare. Vad som nu hände var att Irakkriget plötsligt gjorde det klart att den ekonomiska imperialismen är helt sammanflätad med den militära. Det behövs en proteströrelse, inte bara mot ekonomisk erövring utan också mot militär erövring. De två går hand i hand. Detta förstod man inte när det gällde Kosovo.
Men den ekonomiska imperialismen spelade en viktig roll för uppsplittringen av Jugoslavien?
– Globaliseringen leder till svåra sociala problem när alla världens ekonomier måste anpassa sig till den västliga kapitalistiska modellen. Detta var inte minst fallet i Jugoslavien eftersom de hade den här speciella formen av socialism med ett slags mellanform av statligt och privat ägande. När Jugoslavien tvingades anpassa sig till den västliga kapitalismen betydde det att de var tvungna att skära ner eller privatisera den offentliga sektorn. Detta hade en mycket destabiliserande effekt på landet. Internationella valutafonden har under decennier starkt ingripit i olika länders inrikespolitik. I Jugoslavien innebar detta att den centrala makten försvagades och att de nationalistiska rörelserna i de olika regionerna stärktes. Internationella valutafonden och trycket från väst bidrog starkt till upplösningen av Jugoslavien.
Kan man se uppsplittringen som en konflikt mellan rika och fattiga regioner?
– Det är en del av problemet, ja. Detta var det huvudsakliga skälet bakom den slovenska utbrytningen. Slovenerna hade varken någon orsak till klagan politiskt sett eller – till skillnad från kroaterna – någon tradition av nationalism. Slovenien hade aldrig ens aspirerat på att bli en självständig stat men landet var den klart rikaste delen i Jugoslavien. Uppmuntrad av sina nordliga grannar, särskilt Österrike och Bayern, övertygades Slovenien om att de skulle kunna bryta sig ut ur Jugoslavien och få komma med i EG:s rikemansklubb före de andra. Detta var sedan exakt vad som hände.
I sin bok ägnar Diana Johnstone stort utrymme åt en person som starkt bidrog till Jugoslaviens uppsplittring, Otto von Habsburg, arvtagare till det österrikisk-ungerska kejsardömet. Han var vid denna tid i början av nittiotalet intensivt aktiv i Europaparlamentet.
– Jag var pressekreterare för de gröna partierna i Europarlamentet och bevittnade på nära håll hur det dåvarande EG hanterade den uppseglande jugoslaviska konflikten. Jag var mycket förvånad att parlamentet valde Otto von Habsburg, arvtagaren till det österrikisk-ungerska kejsardömet, som sin rapportör om Ungern. Han hade självklart sin egen dagordning. Det framgick med all önskvärd tydlighet av de tal han höll om hur europeiska, underbara och civiliserade kroaterna var och hur barbariska serberna var. Hans syfte var att uppmuntra kroaterna och slovenerna att bryta sig loss från Balkan och ansluta sig till Europa. Det är intressant att de områden i Italien som Lega Nord vill göra självständiga är de territorier – precis som Slovenien och Kroatien – som en gång tillhörde det österrikisk-ungerska kejsardömet. Det Otto von Habsburg och andra arbetade på var ett slags rekonstruktion av det österrikisk-ungerska kejsardömet! Detta var alldeles uppenbart, men ingen skrev om det, ingen ansåg att det var någon viktig faktor.
Men Lega Nord har inte varit så framgångsrika?
– Nej, för Italien är en stark stat med många inflytelserika vänner. Jugoslavien var isolerat och hade ingen mäktig vän. Den enda stat som stödde Jugoslavien var Grekland. Å andra sidan hade Jugoslavien många fiender, särskilt Tyskland och Österrike.
Tyskarna har historiskt sett alltid sökt inflytande på Balkan men varför lade sig hela EG platt för dem?
– I början var alla europeiska regeringar emot Tysklands linje att erkänna Sloveniens och Kroatiens självständighet. Men Tyskland tryckte på hårt. Detta utspelade sig vid en tid när eg höll på att förhandla fram Maastrichtavtalet, och Frankrike, som historiskt varit Jugoslaviens försvarare, var helt inriktat på att få Tyskland att acceptera den monetära unionen. Detta gav Tyskland en stor möjlighet att utöva makt. Tyskland avgick med segern helt enkelt för att de ihärdigt drev sin linje i Jugoslavienfrågan och för att ingen annan brydde sig särskilt mycket.
Vad skulle EG ha kunnat göra för att lösa konflikten fredligt?
– Först och främst borde man ha ägnat Jugoslavien mer uppmärksamhet och ansträngt sig att förstå konflikten. Som det nu var fanns det ingen riktig vilja att göra det. En möjlighet som låg öppen ända fram till 1992 skulle ha varit att öppna för en lösning där hela Jugoslavien – allt eller inget – skulle ha kunnat bli medlemmar i eg. Man skulle lätt ha kunnat stoppa den slovenska utbrytningen genom att säga: om ni stannar kvar i Jugoslavien får ni komma med i EG, men om ni bryter er ut får ni inte det. Det hade varit lite annorlunda med Kroatien, men om Slovenien inte hade brutit sig ut, hade inte Kroatien det heller. Vid denna tid var det logiskt att Jugoslavien skulle vara nästa land av de forna kommuniststaterna att förhandla om EG-inträde. Jugoslavien hade inte varit en del av Sovjetblocket, geografiskt låg det mellan EG-medlemmarna Grekland och Italien, dess ekonomi låg närmare den kapitalistiska och så vidare.
När det gäller orsakerna till att kriget i Jugoslavien startade faller skulden i första hand på Slovenien och Kroatien och deras främsta understödjare, Tyskland och eg. Serbernas utgångsläge var starkt. Legalt, eftersom serberna kunde argumentera att delstater i en federal stat enligt internationell rätt inte ensidigt kan bryta sig loss och bli självständiga. Inte heller den jugoslaviska konstitutionen gav en sådan rätt. Historiskt, genom att serberna under andra världskriget deltog mycket aktivt i kampen mot Nazityskland. Många kroater och bosnienmuslimer däremot slogs på Hitlers sida. De fascistiska traditionerna var dessutom levande bland dem.
Det krävdes alltså ett ansenligt arbete för att vända opinionen i väst mot serberna. För detta ändamål anlitade regeringarna i Zagreb och Sarajevo den amerikanska pr-firman Ruder Finn (senare gjorde de albanska separatisterna i Kosovo samma sak). Ruder Finns intensiva arbete spelade en avgörande roll för kroaternas och bosnienmuslimernas överväldigande seger i propagandakriget. Regeringen i Belgrad anlitade inte någon pr-firma.
I april 1993 intervjuades chefen för Ruder Finns Balkanavdelning, James Harff, av fransk television. Den franske journalisten ställde frågan vad Harff ansåg vara deras främsta insats. Harff svarade: »Att ha lyckats vinna över den judiska opinionen på vår sida.« Det avgörande momentet som fick opinionen att vända var »lägerhistorien«, det vill säga framför allt historien om Trnopolje.
PR-firman Ruder Finn, propagandaministrarna i de olika regeringarna i samarbete med naiva och okunniga journalister och många andra bidrog till att skapa en mytisk berättelse om Jugoslavienkrigen som inte har med verkligheten att göra. I sin bok har Diana Johnstone tecknat ner ungefär hur denna »kollektiva fiktion« lyder (se utdrag nedan). I det följande presenterar jag först den etablerade föreställningen om Jugoslavienkrigen, sedan Johnstones syn.
Jugoslavien var ett »folkens fängelse« där serberna förtryckte de andra folken.
– Uttrycket folkens fängelse användes för att beskriva det österrikisk-ungerska kejsardömet. Skillnaden med Jugoslavien är emellertid stor. I det österrikisk-ungerska kejsardömet var österrikarna och i viss mån ungrarna rikare och mäktigare än de andra folken men detta var aldrig fallet i Jugoslavien. Serberna var i allmänhet fattiga. Serbien var ekonomiskt i en mellanställning i Jugoslavien. Serberna hade inte ett förtryckarfolks attribut. Det var ett bondesamhälle utan någon rik familj som styrde alltihopa. Kungafamiljen var inte en del av de germanska europeiska kungafamiljerna, de var befordrade bönder. Tvärtemot att vara förtryckta av serberna var kroaterna – och även albanerna i en annan mening – de mest nationalistiska. De ansåg sig inte vara förtryckta av serberna utan betraktade sig snarare som överlägsna serberna och de gillade därför inte att vara medborgare i samma land som dem.
Jugoslavien föll samman på grund av uppkomsten av en ond ledare, Slobodan Milosevic, som försökte upprätta ett Stor-Serbien genom att eliminera andra folk i en etnisk rensning.
– Detta är den stora lögnen, mytens hjärta, som i sig rymmer flera osanningar. Milosevic tillkännagav aldrig att hans mål skulle vara att skapa ett Stor-Serbien. Däremot hade Milosevic fram till mitten av 1992 tankar på Ett Mindre Jugoslavien i betydelsen att om Slovenien och Kroatien blir självständiga, skulle serbiskdominerade områden i dessa republiker, främst Krajina i Kroatien, kunna ansluta sig till det kvarvarande Jugoslavien.
– Den största lögnen av alla är att Milosevic ville eliminera de andra folken genom etnisk rensning. Milosevic ansåg – och man kan inte citera honom på annat sätt på den punkten – att det var en styrka för Serbien att vara uppbyggt av många nationaliteter. Det är ett faktum att Serbien har förblivit den etniskt mest blandade av de tidigare jugoslaviska delstaterna. Självklart inträffade det incidenter i Bosnien och Kroatien men övergrepp begicks av alla sidor. För att få kontroll över territoriet försökte en sida fördriva en annan. Detta var mycket allvarliga och olyckliga händelser – men de var oundvikliga när man väl sagt att detta multietniska land med etniska grupper uppblandade på det sätt de var skulle upplösas.
– Den mest tydliga och mest extrema etniska rensning som förekommit är den i Kosovo, där albanerna har drivit ut hundratusentals serber, judar och romer. Och detta har skett och sker fortfarande under Nato:s och FN:s administration.
– Motivet för utbrytningarna var inte att undkomma någonting, utan det rörde sig i de flesta fall om att en grupp av ledare förstod att de skulle klara den kapitalistiska konkurrensen bättre om de bröt sig ut och satte upp sin egen stat. Det är mycket roligare att ha sitt eget lilla land! Du är kanske journalist i ett stort land men i det nya egna lilla landet kan du kanske bli utrikesminister eller ambassadör. Det handlade inte om undkomma en förtryckare. Det vara bara en ursäkt som användes eftersom den låter mer anslående.
I Srebrenica tillät FN serberna att begå folkmord.
De siffror på antalet döda som brukar nämnas när det gäller bosnienserbernas angrepp på Srebrenica den 11 juli 1995, sjutusen–åttatusen, går inte att belägga, menar Diana Johnstone. De bygger på antagandet att de ca tretusen personer som bosnienserberna påstås ha internerat och de femtusen personer som påstås ha flytt i stort sett alla dödades. Men flera tidningar i väst rapporterade om att flera tusentals av de saknade bosnienmuslimerna tagit sig in på Sarajevoregeringens territorium. Röda korset försökte flera gånger undersöka vad som hänt dessa men de bosnienmuslimska myndigheterna svarade aldrig på frågorna.
Sex år efteråt hade Tribunalens rättmedicinska undersökningar i området lett till att 2.361 kroppar grävts upp, en siffra som gäller för hela området kring Srebrenica där hårda strider mellan bosnienserber och bosnienmuslimer fördes i flera år. Av dessa har 199 hittats med förbundna ögon, dvs. med tydliga tecken på att de avrättats. Knappt femtio av de funna kropparna har identifierats och alltså även fått sin etniska identitet fastslagen.
– Det bekymrar mig att det aldrig fanns någon verklig önskan om att få veta hur många som dödades. Srebrenica blev från början använd som symbol – och ju fler dödade, desto mera användbar blev symbolen.
Den viktiga förhistorien till serbernas attack är bortglömd. Mellan maj 1992 och januari 1994 skövlades och brändes 192 serbiska byar i området kring Srebrenica av bosnienmuslimska styrkor under Naser Orics ledning. Över 1.300 serbiska invånare dödades, många fler flydde.
Srebrenica skulle vara en demilitariserad zon men var de facto inte det, utan fungerade som bas för de bosnienmuslimska styrkorna. Bland serberna i området fanns ett starkt hat mot de styrkor som gömde sig i staden. Detta hat kände alla till men trots det fick FN aldrig mandat att verkligen skydda staden.
– Det fanns en medveten avsikt från USA:s sida att diskreditera FN. Det var meningen att FN skulle misslyckas så att det blev legitimt för Nato att träda in på scenen.
Den serbiska etniska rensningen i Bosnien dödade 200.000 obeväpnade muslimer.
Diana Johnstone visar i sin bok att den totala siffran för antalet dödade i Bosnienkriget sannolikt är betydligt lägre. 1996 års upplaga av SIPRI:s årsbok kommer fram till någonstans mellan 30.000 och 50.000 dödade på alla sidor. Röda korset uppskattar det totala antalet dödade på alla sidor till mellan 20.000 och 35.000. Siffran 200.000 döda civila kommer från den dåvarande bosnienmuslimska regeringen och går inte att verifiera.
Den sistnämnda uppgiften togs fram av George Kenney, en före detta tjänsteman vid det amerikanska utrikesdepartementet som avgick 1992 i protest mot USA:s Jugoslavienpolitik. I en artikel i New York Times 1995 skrev han:
»Varken Röda korset eller västerländska regeringar har funnit bevis för systematiskt dödande [i Bosnien]. Ingen har för övrigt heller träffat på före detta fångar från koncentrationsläger som kunnat vittna om systematiskt dödande. Det förekom slumpmässigt dödande i lägren, men inte tillräckligt för att de döda kan räknas i tiotusentals.«
I Bosnienkriget våldtog serberna över 20.000 muslimska kvinnor.
I sin bok gör Diana Johnstone en grundlig genomgång av denna fråga. Det hon kommer fram till är i korthet följande.
Uppgifterna om massvåldtäkter i Bosnien började spridas ungefär samtidigt och av delvis samma journalister som rapporterade om Trnopolje och andra läger hösten 1992. Mest kända blev Roy Gutmans reportage vars huvudkälla var den kroatiska kvinnan Jadranka Cigelj som sade sig ha blivit våldtagen av en lägerkommendant, Mejakic – en historia hon sedan ändrade flera gånger i olika tidningar.
Under flera år spelade Jadranka Cigelj en viktig roll för att föra ut uppgifterna om serbiska massvåldtäkter till framför allt kvinnoorganisationer i väst. Hon fanns med som överlevare från »våldtäktsläger« i en dokumentärfilm som Human Rights Watch lanserade. Hon gjorde en av Amnesty sponsrad föreläsningsturné till tjugofem amerikanska städer.
Det hör till saken att Jadranka Cigelj var vice ordförande i Franjo Tudjmans nationalistiska parti, HDZ, tillika chef för den kroatiska informationscentret cic, vilket var en av huvudkällorna för rapporter om våldtäkter i Bosnien. Hennes trovärdighet i denna fråga kan alltså starkt ifrågasättas. (Den andra huvudkällan var den i Sarajevo baserade Statliga kommissionen för krigsförbrytelser som påstod att de hade 20.000 väldokumenterade fall av våldtäkter där syftet varit att föda fram »serbiska barn«. Bevisen för detta presenterades aldrig.)
Den enda internationella organisation som gjort en utförlig undersökning av våldtäktsanklagelserna i Bosnien var den FN-kommission som säkerhetsrådet satte upp 1992 för att förbereda Tribunalens arbete. Vid sin slutrapport i maj 1994 hade kommissionen samlat 575 edliga intyg där förövaren tydligt kunde identifieras. Antalet dokumenterade våldtäktsoffer i kommissionens slutrapport var 105.
I en intervju några år senare sa kommissionens förste ordförande Fritz Kalshoven:
»Jag har aldrig funnit någon indikation på att våldtäkter begicks systematiskt av någon av parterna – och med systematisk menar jag på order uppifrån.«
Tribunalens arbete representerar ett stort steg framåt i den internationella rättens utveckling.
För Diana Johnstone är Tribunalen en politisk domstol. Det var uppenbart redan från början att Tribunalens uppgift var att straffa serberna, inte att vara en institution för opartisk och opolitisk rättskipning.
Den dåvarande tyske utrikesministern Klaus Kinkel, »Tribunalens fader« kallad, pläderade redan i augusti 1992 för upprättandet av en internationell domstol vars uppgift skulle vara att döma de serbiska ledarna för »folkmord«. Tribunalens förste ordförande Antonio Cassese kallade Tribunalen för Kinkels »andliga barn«.
De åtalade behandlas olika beroende på vilken etnisk identitet de har. Johnstone skriver: »Det är endast serbiska politiska ledare som har dömts för brott begångna av underlydande, brott som till sin karaktär inte skiljer sig från brott begångna av underlydande i motståndarlägret, vars politiska ledare inte har blivit anklagade. Tvärtemot [det angivna syftet] att individualisera brott har detta starkt bidragit till den bekväma föreställningen om serbernas kollektiva skuld.«
Tribunalens partiskhet garanteras bland annat genom dess finansiering och dess val av personal som i hög grad kommer från Nato-länderna. Sedan maj 1996 fungerar dessutom nato som Tribunalens polis.
Från början var det tänkt att Tribunalen skulle finansieras över FN:s vanliga budget. Detta ändrades emellertid nästan omgående. Pengarna kommer istället från regeringar – framför allt den amerikanska – och privata donatorer som George Soros och Rockefeller Foundation. Donatorerna har även möjlighet att bestämma vilket ändamål deras pengar ska användas till. En schweizisk donator ville till exempel att de skänkta pengarna skulle öronmärkas för utgrävning av speciell grav.
12 maj 1999 – under bombkriget mot Jugoslavien – höll Tribunalens chefsåklagare Gabrielle Kirk McDonald ett tal där hon prisade den amerikanska regeringen och företagssektorn för att de besvarat det moraliska imperativ som det enligt henne var att bidra till Tribunalens finansiering. Johnstone skriver: »Tribunalen har ännu inte börjat bryta sina rättegångar med ’några ord från våra sponsorer’. Men budskapet går fram ändå.«
Vidare, menar Johnstone, strider Tribunalens rättsprocesser mot flera i väst vedertagna rättsliga principer. I Tribunalens fall har den erkända principen om att en anklagad är att betrakta som oskyldig tills motsatsen är bevisad förkastats. Redan det faktum att åtal väcks innebär att den åtalade personen blir stigmatiserad. Vittnen kan vara anonyma och maskerade. På dessa sätt liknar Tribunalen Inkvisitionen.
Tribunalens partiskhet blev som mest uppenbar under Kosovokriget när man åtalade Milosevic men aldrig prövade om Nato:s bombningar var krigsförbrytelser. Milosevic anklagas för gärningar som väsentligen är identiska med dem som man kan anklaga Nato för, med den skillnaden att Nato:s bombningar – och därmed också eventuella brottslighet – var i betydligt större skala.
Slutligen saknar Tribunalen legal grund eftersom den – till skillnad från International Criminal Court – inte är upprättad genom ett fördrag.
Jag frågar Diana Johnstone varför det nästan inte förekommer någon kritisk diskussion om Tribunalen.
– Därför att den är mediernas Tribunal. Alltför många skulle se alltför korkade ut om det skulle visa sig att Tribunalen kan ifrågasättas. Det finns så mycket egenintresse investerat. På det sättet påminner Tribunalen om Dreyfusaffären, men en skillnad är att det idag inte finns någon Emile Zola.
Den 4 februari i år upphörde Jugoslavien att existera när landet bytte namn till Republiken Serbien och Montenegro. En tolvårig upplösningsprocess var till ända.
Jag frågar Diana Johnstone om det sista, delvis misslyckade försöket, att skapa ytterligare en jugoslavisk myt.
Milosevic beskrivs ofta som Diktator…
– Milosevic kom till makten via val och han lämnade den via val. Milosevic introducerade flerpartisystemet i Jugoslavien. Pressen i Serbien under hans tid var mycket friare än den är idag. Milosevic var utan tvekan skrupelfri men det är ofta maktens män. Inget av de andra länderna var mer demokratiskt.
…och Djinjic som Demokrat?
– Milosevic och Djinjic påminde mycket om varandra. De var bägge mästare i att manipulera och tänja lagen för att vinna politiska fördelar. De tog bägge emot pengar från tveksamma källor. Skillnaden är att Djinjic var mycket mindre populär.
Vad var det som hände i samband med valet i Jugoslavien i oktober 2000?
– Kostunica vann klart över Milosevic i den första valrundan. Han skulle ha vunnit även den andra men det kunde inte USA acceptera. Hur skulle de då kunna påstå att Milosevic var en diktator? Därför ingrep USA på olika sätt. Man utbildade och finansierade den här förskräckliga Otpor-gruppen. Man gav sitt stöd till det här absurda upproret som ledde till att parlamentet stormades och sattes i brand. I denna »demokratiska revolution« deltog bland andra samma människor som tidigare plundrat och härjat i Bosnien och Kroatien. USA var ute efter att skapa en upplösning på det jugoslaviska dramat där Milosevic skulle gå samma öde till mötes som Rumäniens Ceaucesco. Så blev det nu inte. Kostunica tog över. Något slags slut med någon gnutta nationell värdighet var inom räckhåll. Men detta förändrades året efter när Kostunica manövrerades ut av Djinjic.
Även i Sverige finns det anledning för många till eftertanke och självkritik när det gäller Jugoslavienkrigen: De ledande politiker med Carl Bildt i spetsen som föll efter för Tyskland och erkände Slovenien och Kroatien 1991. De journalister som okritiskt vidarebefordrade propaganda. De liberaler, socialdemokrater, syndikalister, mänskliga rättighets-aktivister som stödde bombkriget 1999.
Vissa tecken tyder på att historieskrivningen kan vara på väg att ändras. I en nyligen utkommen rapport från Styrelsen för Psykologiskt försvar – Kosovokonflikten, medierna och medlidandet – skriver författarna Stig Arne Nohrstedt, Birgitta Höijer och Rune Ottosen att rapporteringen från Kosovokonflikten var starkt snedvriden. De menar bland annat att medierna bedrev en »veritabel kampanj i kosovoalbanernas favör« och att »Nato-propagandans perspektiv präglade den svenska rapporteringen om Kosovokriget på ett djupgående sätt«.
Men de flesta är tysta eller håller krampaktigt fast vid tidigare ståndpunkter och tar varje tillfälle att diskreditera dem som vill föra en kritisk diskussion.
Ett illavarslande tecken är att granskningsnämnden för Sveriges Radio den 30 april i år fällde ett inslag i Godmorgon världen för »brott mot kravet på opartiskhet«. Inslaget handlade om händelserna i Bosnien 1992 då serbiska styrkor intog staden Prijedor och hur de beskrivits i utländska medier. Reportern hävdade att mediebilden av serbernas krigsförbrytelser varit väsentligt överdriven.
Så många människor har under så lång tid satsat så hårt på att den etablerade versionen av kriget är sann att varje ifrågasättande upplevs som ett hot, mot den egna trovärdigheten, karriären eller prestigen. En bidragande orsak kan vara att synen på vad som hände i Jugoslavien ofta är kopplad till den egna ideologin och att varje revision av historien skulle innebära att också den måste ifrågasättas.
Kosovokriget är proberstenen för vår tids vänster på samma sätt som invasionen i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 var det för den tidens kommunister. De kommunister som inte förmådde ta avstånd från en ockupation som skedde i namn av deras egen lära fick med rätta utstå mycken spott och spe. De som bekänner sig till humanism och mänskliga rättigheter måste vara de första att ta avstånd från bomber som faller i namn av dessa värden.
Men är inte Kosovokriget historia och var inte den stora uppslutningen mot kriget i Irak en indikation på att opinionen är annorlunda nu? Ja, men vem vet vad förevändningen för nästa USA-intervention kommer att bli. Kanske blir det en ny »humanitär intervention« och då är vi tillbaka till 1999.
Det är på tiden att vi lär oss läxan från Jugoslavienkrigen. En bra början är att läsa Diana Johnstones bok. Jag låter sista ordet gå till henne:
»När i Bosnienkrigets första månader agenturer i Sarajevo och Zagreb för västliga medier presenterade rapporter som innehöll anklagelser om att serberna bedrev en avsiktlig folkmordspolitik, övergavs snabbt en elementär princip grundläggande för all rättvisa, försiktighetens princip. Den säger att ju allvarligare en anklagelse är, desto större är behovet av bevis, för annars blir anklagelsen lynchmobbens verktyg. Mest i behov av bevis är den omständighet att brottet ifråga faktiskt begicks.«
När jag kommit hem och framkallat bilderna från mötet med Diana Johnstone ser jag åter hennes två stridande elefanter i vardagsrummet. Hur lyder det engelska uttrycket? An elephant in the living room – att ha en elefant i vardagsrummet – i betydelsen att inte se det uppenbara.
Jag såg elefanterna i vardagsrummet.
Björn Eklund
Björn Eklund är redaktionschef på Ordfront magasin. Artikeln publicerades i Ordfront magasin Juli/Augusti 2003.
Diana Johnstone
Född i Washington. Flyttade i samband med Vietnamkriget till Paris för att studera kolonialismens historia. Skrev en avhandling om André Malraux.
Kom första gången i kontakt med Jugoslavien när hon som ung studerade ryska där. Har sedan återvänt flera gånger, bl.a. till Kosovo. Talar serbokroatiska.
Pressekreterare för de gröna i Europaparlamentet 1989–1995. Där bevittnade hon på nära håll hur illa EG/EU hanterade den uppseglande konflikten i Jugoslavien.
Europakorrespondent för den socialdemokratiska amerikanska tidningen In These Times under åttio- och nittiotalen. Skriver idag regelbundet för tidskriften Covert Action Bulletine.
Om Jan Øberg: »Han är den enda person jag känner som verkligen försökte förstå situationen i Kosovo.«
Om Olof Palme: »Jag var en beundrare av hans internationella arbete. Palme som kom från ett litet land var tvungen att använda annat än ren maktutövning, t.ex. huvudet.«
Talar inte gärna om sin ålder men säger att hon är gammal nog för att ha upplevt sydstaterna i USA innan medborgarrättsrörelsen började sitt arbete. »Kosovo var inte alls som Södern. Det fanns ingen apartheid där.«
»Jag är ’proserbisk’ endast i den meningen att jag anser att serber är människor som alla andra, varken bättre eller sämre. Den enda sak som kan ha gett mig en särskild sympati för serber är det faktum att de på senare år blivit utsatta för en sällsynt rasistisk förtalskampanj av kommentatorer och politiker i NATO-länderna.«
Lästips
Edward Hermans recension av Fools’Crusade kan läsas på:
www.monthlyreview.org
Diana Johnstone har tidigare bl.a. givit ut boken The Politics of Euromissiles: Europe’s Role in America’s World (1985). Ett urval av hennes artiklar från de senaste åren kan läsas på Znet:
www.zmag.org/bios
Medverkade i antologin Fredsbomber över Balkan (Manifest 1999) med essän NATO:s humanitära avtryckare.