Under Hardangers himmel
För knappt tio år sedan gick den norske skalden Olav H. Hauge ur tiden. Joar Tiberg har ända sedan han första gången läste en Haugedikt velat komma till hans dikts geografiska ort. Så blev det inte. Men nu finns Hauges liv i bokform, fyratusen sidor dagbok.
Första gången jag mötte Olav H. Hauges blick var på en stadsgata, en vårdag för tio år sen, ett sånt där bord med utsorterade böcker. Jag svepte över ryggarna, fastnade på titeln Använd inte sandpapper. Men det var blicken som gjorde att jag tog med den hem, den var stilla, och galen. Lite Moa Martinson i manlig tappning, hopplös hatt på skulten. På baksidan syntes han mer samlad, i profil, mot en vedbacke, mörka granar, äppelträd.
Boken har följt mig sen dess.
Svärdet
skär
när det dras,
om inte annat
– så luft.
Olav H. Hauge trädde ganska sent in i den norska litterära offentligheten. Han föddes 1908 i Ulvik på Hardangervidda, på en liten gård på en hylla ovanför fjorden. Debuterade 1946 med diktsamlingen Glør i aska, nästan fyrtio år gammal. En mångårig vistelse på mentalsjukhus i ungdomen försenade debuten. Debutboken följdes av dikthäften ungefär vart femte år, därtill en mängd tolkningar av kollegor, av Yeats, Celan, Rimbaud, Hölderlin, Brecht, Tennysson, Plath.
1994 gick äppelodlaren, autodidakten, nationalpoeten från Ulvik ur tiden, åttiosex år gammal.
*
Fyrtio- och femtiotalsdikten signerad Hauge var insluten, jagbunden. Långa hårdknutna tankedikter på rim. Dikten »Piggsvinet« är typisk, vilket Christina Hellman framhållit i sin inledning till urvalsvolymen på svenska som var boken jag fann på den där trottoaren. Diktaren, på avstånd från världen och människorna, känner tyngd och tröst i att betrakta igelkotten:
Liksom eg
du likar rusla slik i myrkret kring
millom haustlauv, finna kjeldor,
bær og slike ting, –
Likar pusla einsam, men um
nokon kjem oss nær,
kryp me inn i huva og ut
stive pigger slær.
Även om Hauge i en anteckning säger att han efter den långvariga sjukdomen i ungdomen aldrig kände sig riktigt frisk finns en klar linje mot mer öppenhet och ljus i författarskapet. Från den solitära positionen följde efter mitten av sextiotalet och Dropar i austavind, genombrottsboken och uppbrottet från formbundna dikten, ett lättare, mindre anspänt tilltal.
Dikterna blir små öppna ordfönster. Hauge utvecklar nu sin vardagsnära och glasklara poesi, inspirerad av österländska mästare. Kärleksfulla tingdikter flyter in, om yxan, sågen, huggkubben. Han tycks väga varje föremål i ordvågen, långsamt gör han sig hemmastadd bland tingen, och människorna.
En ung generation poeter hittar hans dikt och lyfter fram den i offentligheten, och dikterna spritter till, andningen blir djupare. Också landskapet mjuknar, det ler rent av. Själv formulerar Hauge utvecklingen så här, den 12 december 1968:
SKILNAD PÅ GAMALT OG NYTT. Fyrr. Diktning: ei elv i flaum, helst vårflaum. No. Diktning: ei still, klår elv, haustelv.
Anteckningen finns återgiven i Dagbok 1924–1994 , Olav H. Hauges samtliga dagböcker, 87 stycken, som nu samlats och utgivits i fem tjocka band, fyratusen boksidor. En av världslitteraturens stora dagbokssamlingar. (Det ska till lite norskt övermod för att ro iland sånt.)
Vad är dagboken för slags litteratur, tänker jag ställd inför detta projekt? Vad gör vi när vi skriver dagbok?
Efter läsningen av Hauges livslånga ordbrottning blir ett tydligt: avbildandet. Vi ser ut på löven som faller, och skriver ner, avbildar. Precis som det är. På det sättet påminner dagboksskrivandet om gammalt landskapsmåleri.
Dagboken skiljer sig från annan litteratur, den är mer hotfull, befinner sig i all sin vardagsnära trivialitet ofta på gränsen liv-död.
Detta är tydligt i Olav H. Hauges fall. Avbildningen blir ett sätt att hantera oförmågan att leva, att inte leva, men avbilda det, som om vi levde…
Läser man dem så, och det tvingas man till, blir dessa böcker djupt oroande. Ett fastklamrande vid en verklighet och en värld som hela tiden hotar att brista och falla samman. Det tog Hauge fyratusen noggranna sidor anteckningar av väderlek, olyckor, skördar, läsfynd, besök, olyckor, missöden, årstidernas gång att nå slutet.
Det är det ena. Ett människoöde längst framme på kanten. Det andra är nånting som slog mig redan när jag läste dikturvalet på svenska: Landskapet, jag ville dit, till diktens geografiska ort. Vissa poeter fungerar så. Man vill dit, till dikterna.
Gunnar Björling är en sån poet, hans poesi kan man läsa med håret i Brunnsparken i Helsingfors. De står fullt av dem i ljuset där.
Till Olav H. Hauge diktografi kom jag aldrig.
Eller: nu kom jag dit.
6/1 1967
Kaldt. Stjernor. Litt snø. Til Vambheim etter en sekk med kålrot. Kålrot, varme potetor og spekesild, det er mat for kongar! /…/
Har ellers lese nokre novellor av Svevo. »På jordi«. Ingen husandakt og uppbyggjing! Eg tok til med kålrot. Og kålrot vilde Svevo fortstade òg. Godt å ha ein sekk med kålrot i kjellaren.
-
16/9 1970
Fint vêr idag. Pakka Victoria, 280 kg, som eg leverte samman med 48 kassar Tveiteple. Ellers plukka Gravenstein og noko Åkerø. Ein god arbeidsdag. Men eg er trøytt.
Landskapet kring Ulvik, en sluttande klipphylla över den svarta fjorden. Han bodde där, lämnade inte den platsen, han var där ilag med sina tvåhundra äppelträd, sin försörjning. Atlanten tar vi längst ut, en liten strimma ut mot det större havet.
31/12-66
Ta Poe. Ånd i uppløysing. Forrotning. Ta Trakl. Ånd i uppløysing. Forrotning. Ta Hölderlin. Sterk, integritet. Eld. Endåtil i motgang og vanvit og død! For der er ikkje noko som heiter vanvit! Der er myrker, ja, men ikkje vanvit!
@nbsp;
Ta Blake. Integritet.
Strindberg sameleis.
Og Emerson. Styrke. Åndsintegritet.
Og Ekelund.
Baudelaire, Trakl, Poe. Uppløysing.
Nerval – Integritet. Audmykt!
*
I övrigt skulle man kunna säga att dessa fem band kunde bli efterkrigshistoriebok på universiteten. En torr och oberoende blick på samhället från sidan. En läshäst med djup internationell utblick och stor skepsis som ser ut över seklet, borrar i det. Ja, allt möjligt skulle de här banden kunna bli. Julafton 1968:
Elles jol segjest det. Mildt. Avisone er fulle av Apollo-ferdi. Dei tri karane som dreg kring månen. Ja. Det er på tid å så ufreden och hatet millom stjernone.
-
1/4 1971
Fyrste dagen ute. Skore tre. Fin sol. Skare. Men kjenner eg vart trøytt. Har flere brev å skriva…
LUKACS. Han kan tenkja sjølv. Og skil ikke mellom borgaleg och kommunistiske hestesko. Små tenkjarar veit mange ting. Store tenkjarar veit få einskjilte ting. Det er nok for dei.
Stortingsmennene dryfter EEC. Noko anna enn kronor og øre nemner dei ikkje.
Kva ideologi har dei?
*
Dikten är hantverk. Precis som äppelodlandet – beskärning, ympning, besprutning, lagring, tillredning. Detta återkommer Hauge till ständigt. I en intervju poeten Eldrid Lunden gjorde med honom för tidskriften Café Existens, (återgiven också i boken Grannskap), återkommer han till det. Han jämför diktandet med att slå med lie. En stor diktare måste kunna slå med lien, Vesaas var en stor diktare, kunde slå med lien. Och det är förstås ingen slump att det blev just det redskapet, lien (ljå). Man ska slå rätt, det kräver ett liv av övning. Men mer är halva jobbet är att hålla bladet vasst. Och det är i mötet mellan det livslånga arbetet vid orvet och det knivskarpa bladet som gräset faller, utan smärta. Där finns Olav H. Hauges liv, hårt knutet till jorden och orden, sammanfattat.
LIEN
Jag är så gammal
så jag håller mig till lie.
Stilla sjunger den i gräset
och tankarna kan gå.
Det gör inte ont heller,
säger gräset,
att falla för lie
*
En gång stötte jag på Werner Aspenström. Det var på Rönells antikvariat i Stockholm. Vi var inte särskilt många där, Werner i sina gympadojor och för korta brallor, några till, författare mest. Det var inte så många i Sverige som höll koll på vad äppelodlaren på Vestlandet höll på med. Det låg små äpplen i glasmontrarna, en doft av Åkerö i lokalen. Jan Erik Vold hade kommit för att tala om Haugeboken han skrivit, Under Hauges ord.
Vold var en av dem som fanns med länge, och han var med fram till slutet. Sista anteckningen i dagböckerna, sidan 597 i femte bandet, är från 16 maj 1994. Dagen efter, när Norge får nationalyra, blir det ingen anteckning, och aldrig mer. 16 maj lyder, något förkortad:
I går 15. maj kom Jan Erik Vold og Tøger frå Hallingskeid, med dei var eldste gute till Jan Erik, han er 14 år. Der var snø til dei kom till Osete,
Nedstigingi är fael på denne tidi med svellkular og stein, for vegen er lite brukt no, no kjem dei meir ned um Veirmyr.
Dei stogga hjå oss til ut på sundag. Tøger hjelpte Bodil med å setja ein del potetor um sundag fyrr dei drog till Voss og heim med Oslotoget på ettermiddag. Veret var strålande sol.
Där upphör diktarlivet och dagarna från ord till ord på Hardangervidda.
Eit ord
Eit ord
– ein sten
i ei kalv elv.
Ein sten til –
Eg lyt ha fleire steinar
skal eg koma yver.
Joar Tiberg
Joar Tiberg är redaktör i Ordfront magasin.
Litteratur
Använd inte sandpappper (Rabén och Sjögren, 1985)
Olav H. Hauge Dagbok, (Det norske samlaget, 2002)
Grannskap (Cafe Existens förlag, 1998)
Tolkningar från nynorskan Christina Hellman.