Utan USA är allt möjligt
På Kuba i mars förra året fängslades ett sjuttiotal dissidenter och tre båtkapare dömdes till döden. Trots att händelserna blev mycket omskrivna fick vi kanske aldrig sammanhanget klart för oss, menar René Vázquez Díaz. Hans dröm är ett demokratiskt Kuba. En dröm som bara kan bli verklighet om USA upphör med sina aggressioner och blockader. En sak förenar nämligen de flesta kubaner - de vill inte styras från Washington.
I mars förra året fängslades ett sjuttiotal dissidenter och journalister på Kuba och uppståndelsen blev stor i världspressen. Varför dessa summariska rättegångar med långa fängelsestraff som påföljd? Varför dömdes tre unga män till döden efter ett misslyckat kapningsförsök av en kubansk passagerarbåt, och varför verkställdes domarna med omedelbar verkan?
I våra medier beskrevs situationen som om de kubanska myndigheterna skulle ha passat på att i skuggan av det stundande Irakkriget med ett enda slag bli av med oppositionen. Nyheten om dödsdomarna slogs ihop med rapporteringen om de fängslade dissidenterna, så att man fick intrycket att även de dödsdömda båtkaparna var dissidenter.
Kuba har förmågan att göra folk emotionellt förvirrade. Journalister blir ofta ensidiga och fördömande. Kubafrågan reduceras till en propagandistisk grundsats som Ronald Reagan var särskilt förtjust i: No Castro, No Problem. Men för kubanerna är frågan mer komplicerad. En förutsättning för att vi fredligt ska kunna reformera och i slutändan nedmontera den kubanska revolutionens totalitära strukturer är att hela konflikten "avamerikaniseras". Alla analyser av den kubanska situationen som förbigår aggressionerna från en skoningslös och ostraffbar främmande makt tjänar bara till prydnad för de utlänningar som utger sig för att kunna mera om Kubas historia än vi själva. Att bagatellisera USA:s konsekvent fientliga inställning till den kubanska frågan blir också ofta en ursäkt för att fördöma den kubanska revolutionens irriterande vana att hårdnackat försvara sig. När det gäller Kuba är det politiskt korrekt att sälla sig till den angripande parten i konflikten. Och hittills har den amerikanska politiken kunnat summeras så här: ju värre slut på det kubanska dramat, desto bättre för USA. En radikal revolution får inte löna sig i Latinamerika.
Själv befann jag mig i Havanna en månad före arresteringsvågen förra året och upplevde oron som fanns i luften, blandat med en stark indignation som märkligt nog inte var riktad mot regimen, utan mot James Cason, chefen för den amerikanska legationen i Havanna. (Eftersom USA ensidigt bröt de diplomatiska relationerna med Kuba 1961, finns det inte någon amerikansk ambassad i Havanna utan bara ett "intressekontor", som i praktiken ändå fungerar som en ambassad). Cason hade utvecklat en frenetisk verksamhet för att stödja de dissidenter som han ansåg vara tillräckligt USA-vänliga. Det illegala kriget mot Irak var i faggorna och det fanns omisskännliga tecken på att vanliga kubaner var rädda för en amerikansk militär intervention. I drygt fyra decennier har Kuba varit misshagligt för USA och man frågade sig om Casons agerande inte var ett tecken på att Bushs preventiva utrikespolitiska doktrin höll på att riktas även mot Kuba.
Under många år hade de kubanska myndigheterna motvilligt sett mellan fingrarna vad gäller uppkomsten av olika dissidentgrupper som livnär sig på ett generöst utlandsstöd (främst från USA men också från europeiska länder, Sverige inkluderat). Till skillnad från andra perioder i Kubas historia åtnjuter dagens oppositionsgrupper, som är mycket små, inget folkligt stöd. Så väl ideologiskt som operativt kopierar det utländska dissidentstödet historiska erfarenheter som inte går att tillämpa på det kubanska exemplet, främst från de forna östeuropeiska diktaturerna där stödet i form av pengar till oppositionen ledde till kommunismens sammanbrott.
I Polen (där jag bodde 1972-1974 och praktiserade som blivande skeppsbyggnadsingenjör på Leninvarvet i Gdansk), är den viktigaste skillnaden de starka sympatier som polackerna kände för USA som ett frihetens land. Pengarna från Washington var någonting okontroversiellt och upplevdes av Adam Michnik, Lech Waleca och det polska folket som befriande och positivt. Medan Polen kunde se fram mot en demokratisk framtid liknande Sveriges eller Tysklands ser kubanerna för sig en miserabel demokratisk horisont liknande Nicaraguas, Haitis eller Guatemalas, eller i bästa fall, en kolonial framtid som Puerto Ricos. Ty Kuba ligger inte mellan Frankrike och Spanien. Kuba är ett karibiskt land och dess öde är oundvikligen förknippat med den enda supermaktens maktanspråk i området. "Om man ser den karibiska regionen som grunden för USA:s inflytande globalt", skriver Svante Karlsson i Amerikas bakgård, om USA:s utrikespolitik i Karibien (Nerenius & Santérus 1996), "förstår man att det framför allt var av strategiska skäl som USA lade under sig detta område. Detta skapade också förutsättningar för regionens eliter att motstå politiska och ekonomiska förändringar och fick till följd att oppositionen inom länderna tog sig extremt antiamerikanska uttryck. Det har också inneburit att regeringarna i den karibiska regionen har haft föga eller ingen legitimitet, eftersom deras huvudsakliga maktbas legat utanför det egna landet, i Washington". Den kubanska revolutionen var och fortsätter att vara en sinnebild för den extremt antiamerikanska hållningen i området. Det är ytterst svårt för USA att övertyga flertalet kubaner om att det stora ekonomiska stödet som man ger en handfull dissidenter inte kommer att resultera i en framtida kubansk regering "med föga eller ingen legitimitet", och med sin huvudsakliga maktbas i Washington.
På Kuba råder alltså helt annorlunda historiska och geopolitiska förutsättningar än i Östeuropa, vilket gör att de amerikanska och europeiska öronmärkta pengarna har den paradoxala effekten att oppositionen blir till en främmande röst, avskild från folkets verkliga behov och därmed lätt att förlöjliga och bekämpa. Den kubanska regeringen - Castro inkluderad - åtnjuter ett för utländska observatörer obegripligt folkligt stöd som är både farligt och aggressivt och som blandar kärlek och hat. Den kubanska regeringen kan över en natt samla flera miljoner människor till en politisk massdemonstration eller en vaccinationskampanj eller ett folkkrig, vilket gör att dissidentgruppernas verksamhet måste studeras i mikroskop för att överhuvudtaget synas.
Kuba behöver sin opposition. Men den måste växa organiskt utifrån landets egna historiska förutsättningar. Kuba kan lika gärna förvandlas till ett slagfält. Jag har svårt att se hur denna opposition ska växa fram på EU-ambassadernas cocktailparties i Havanna eller i USA-ambassadörens residens. De stora och genomgripande förändringarna på Kuba har skett, inte så mycket i huvudstaden som ute i byarna.
Eftersom allt utländskt finansiellt stöd till medborgare eller grupper som bedriver politiska aktiviteter som syftar till att undergräva den inre ordningen är förbjudet i alla länder, inklusive Sverige, försiggick det hela diskret i Havanna med hjälp av diplomatportföljer eller mer eller mindre brottsliga kurirer. Numera vet vi att den kubanska regeringen i detalj kände till fifflet genom sina infiltrerade agenter och att man tolererade det, så att det idag finns gamla dissidenter som har levt i många år på Kuba med "internationell hjälp" och totalt avskärmade från det folk som förutsätts tjäna på deras aktiviteter.
Från 1959 och framåt har USA helt gjort sig till herre över den kubanska oppositionen på och utanför Kuba. "Om du inte kan kontrollera dem, stöd dem inte", beordrade på sin tid president Eisenhower CIA-chefen Richard Bisell för att hålla styr på den brokiga motståndsrörelsen mot revolutionen. Bisell berättar i sin bok Reflexions of a Cold Warrior (Yale University Press 1966) att en av CIA:s högsta prioriteter var ett program i syfte att "uppfinna" en opposition som var "sansad, attraktiv och enad". En politik som inte har ändrats sedan dess. Ett oavvisligt villkor för att USA ska erkänna en kubansk oppositionsgrupp eller en dissident är att de agerar under dess beskydd och kontroll. Chefen för USA:s intressekontor kom till Havanna i september 2002 med instruktioner att påskynda Kubas övergång till en demokrati ledd av en USA-vänlig regering. Eftersom grupperna stretade åt olika håll skulle han försöka förena dem i en gemensam front mot regimen. Han skulle selektivt stödja de grupperna som kunde tänkas gå USA:s ärenden och han blev ettrigt aktiv som lokal boss för dissidenterna. Cason delade ut månadslöner till ett antal dissidenter och journalister och grundade i sitt eget residens, det vill säga i skydd av den diplomatiska immuniteten, ett ungdomsförbund till Kubanska liberala partiet. Det of?ciella språkröret för Kubas oberoende journalister trycktes på hans intressekontor och där hölls det politiska seminarier. Många dissidenter och journalister (av vilka flera visade sig vara Kubaregimens agenter) fick egna passerkort av Cason och kunde gå ut och in som de ville på det diplomatiska kontoret där de fick sina instruktioner om hur oppositionen skulle bära sig åt för att göra sig mera attraktiv. Är det inte häpnadsväckande? Var så goda och försök gå in på den amerikanska ambassaden i Stockholm när ni själva får lust, så får ni se vad som händer. Eller vad skulle den svenska polisen göra om svenska medborgare skulle få egna passerkort för att gå ut och in på den ryska eller kinesiska ambassaden? Det är ett välkänt faktum att före Casons agerande var dissidentrörelsen tolererad och kunde bedriva sina aktiviteter på Kuba, måhända på grund av dess ringa inrikespolitiska betydelse och därför att rörelsen var grundligt infiltrerad.
Den 19-21 mars 2003 kapas en DC-3:a av beväpnade kubaner utan någon som helst anknytning till dissidentrörelsen och flyger till Miami. Samma dag arresterar den kubanska polisen ytterligare trettiotre dissidenter med anknytning till Cason. USA inleder bombningarna av Irak. Den amerikanske ambassadören i Dominikanska Republiken uttalar sig i en TV-intervju och antyder att efter Afganistan och Irak blir det Kubas tur. De kubanska myndigheterna kräver att USA återbördar kaparna och det kapade planet till Kuba. State Department svarar att varken kaparna eller flygplanet kommer att återbördas. Ytterligare sju dissidenter fängslas. Den 2 april försöker nio kubaner kapa en färja i Havanna för att emigrera till Florida. Ett fyrtiotal passagerare tas som gisslan. Tre av kaparna döms till döden för sitt brott.
Under tiden har USA bara beviljat ett mycket litet antal av de 20.000 utresevisum som man har utfäst sig att utfärda varje år för motsvarande antal legala utvandringar från Kuba. Det får till följd att den illegala utvandringen uppmuntras. Om du är från Haiti och stjäl en passagerarbåt under pistolhot och kör den till Key West med passagerare och besättning för att fly undan den haitiska kapitalismen, väntar dig ett hårt förhör och därefter deportering hem igen. Men är du kuban och gör samma sak för att fly undan den förfärliga kubanska socialismen, blir du hjälteintervjuad i Miami och får uppehållstillstånd i USA.
Om det här illegala stödet till dissidenterna hade kommit från någon annan ambassadör hade den kubanska regimen antagligen inte agerat så våldsamt som den nu gjorde. Men en amerikansk ambassadör kan inte agera så aggressivt och odiplomatiskt på Kuba. Den symboliska laddningen är alldeles för stark. Man utövar inte ostraffat en ekonomisk, finansiell och kulturell blockad mot ett helt folk under 43 år.
Vanliga kubaner frågar sig vilken attityd de dissidenter som bevisligen har mottagit pengar och instruktioner från imperiets ambassadör kommer att inta, när de blir kubanska parlamentariker? Den kubanska historien före 1959 är full av sådana politiker och präglad av USA:s avsikt att förvandla Kuba till en lydstat eller en koloni. Redan 1805, när Kuba fortfarande var en spansk koloni, förklarade president Jefferson att USA i händelse av krig tänkte överta hela Kuba. År 1823 förklarade den amerikanske utrikesministern John Quincy Adams för den spanska kolonialmakten att "Gravitationens lagar gäller i lika hög grad för politiken som för naturen, alltså kan Kuba inte undgå att förr eller senare falla i knät på USA, som en mogen frukt". Frukten tycktes mogen 1898 när USA ockuperade Kuba fram 1903. Som villkor för att häva ockupationen tvingade ockupationsmakten kubanerna att acceptera det så kallade Platt Amendment, som gav USA rätt att för all framtid inrätta en militärbas i Guantánamo samt rätten att när som helst lägga sig i kubansk politik, även genom militära interventioner. Med revolutionens seger 1959 förlorade USA plötsligt sin mogna frukt. En lång period av ekonomisk blockad och terrorhandlingar mot Kuba inleddes.
På åttiotalet var utgångspunkten för USA:s politik gentemot Kuba det så kallade Santa Fé-dokumentet där det stod att A Radio Free Cuba skulle inrättas (sändningarna började mycket riktigt 1985 under namnet Radio Martí, ägd av Office of Cuban Broadcasting, det vill säga USA:s regering, och har idag en årsbudget på 26 miljoner dollar). Den 20 maj förra året sände ett Herculesplan tillhörigt USA:s försvarsmakt radioprogrammen från Radio Martí och övertog, tvärtemot alla regler för Internationella TelecomUnionen, kanal 13 på kubanska televisionen, trots att de USA-baserade sändarna ledda av exilkubaner varje vecka sänder 2.200 timmar på 24 kanaler. Just en snygg bild; att det fria informationsflödet ska komma Kuba till del från på ett bombplan från en armé som alltför många gånger under vår historia har varit en ockupationsarmé!
I Santa Fé-dokumentet stod dessutom att "om propaganda misslyckas måste ett befrielsekrig mot Kuba inledas". Dessa ord hänger över det kubanska folket, oavsett om de är Castroanhängare eller ej, som ett damoklessvärd, och blev svidande aktuella efter den 11 september 2001 då USA inkluderade Kuba i "Ondskans axelmakter". När USA invaderade Irak demonstrerade exilkubaner i Miami med banderoller med följande krav: Irak hoy, Cuba mañana (Idag Irak, imorgon Kuba). Man måste komma ihåg att USA anser att Kuba är ett terroristland. USA har placerat Kuba på listan över länder som främjar terrorism, inte för att de har bevis för saken, utan "helt enkelt därför att Kuba hör hemma på listan", enligt den häpnadsväckande motiveringen av Cofer Black, samordnare för kontraterrorism på State Department. What Washington says, goes.
Faran blir inte mindre av det faktum att den ofantliga amerikanska propagandakriget mot Kuba faktiskt har misslyckats. Under år 2000 kanaliserades 2.132.000 dollar för att planera ett regimskifte på Kuba via USAID och National Endowment for Democracy (ned), den senare en skum organisation vars syfte är "att något mer öppet göra det som cia under årtionden hade gjort i hemlighet - manipulera den politiska processen i enskilda länder genom att ge pengar till politiska partier, fackföreningar, förlag, tidningar med flera" (William Blum, CIA & USA:s verkliga utrikespolitik, Epsilon Press 1998). 670.000 dollar för "publicerandet av oberoende Kubajournalisters artiklar i utlandet". 1.602.000 dollar för skapandet av NGO:er på Kuba. 335.000 dollar för att utvärdera programmets framgångar. 2.300.000 dollar för att insamla information om kubanska människorättsgrupper och sprida den. 1.200.000 dollar för dissidentstöd. Och så vidare.
Kubaner som tar emot pengar och samarbetar med dessa organisationer deltar i USA:s propagandakrig mot Havanna, men också i den ekonomiska krigföring som den amerikanska blockaden innebär. Detta hindrar kubanerna att själva inifrån skapa förutsättningar för en fri press. Till skillnad från Nicaragua har det på Kuba hittills varit omöjligt att bygga upp en armé av Freedom Fighters av typen "contras"-gerilla, eftersom få kubaner (och absolut inga exilkubaner) är beredda att offra sina liv för att behaga USA. Därför försöker man att bilda en USA-vänlig opposition på Kuba. Jag är den förste att erkänna att om den amerikanska inblandningen skulle leda till Kubas fredliga demokratisering skulle jag gärna ansluta mig till den. Men USA:s maktanspråk kommer att leda till oändliga och synnerligen blodiga strider på ett fullkomligt oregerligt Kuba. Därför måste även EU (och Sverige) ta sitt ansvar. Inget svenskt stöd borde beviljas till organisationer eller individer som samtidigt tar emot stöd från USA.
USA:s bojkott har varat i 43 år. "USA:s regering har avsiktligt skapat sådana levnadsvillkor i syfte att fysiskt eliminera en del av Kubas befolkning", skriver Harry E. Vanden, professor i statskunskap och internationella studier vid University of South Florida, i boken Health & Nutrition in Cuba: Effects of the American Embargo (Olof Palmes Internationella Center 1999). I samma bok rapporterar The American Association for World Health om hur blockaden hindrar kubaner som lider av leukemi, AIDS eller behöver njurdialys att få livsförlängande medicin eftersom dessa behandlingar omfattas av bojkotten. I detta taskspel är också svenska läkemedelsföretag inblandade. Hur mycket bryr sig EU om sådana övergrepp mot allt som är rätt och rimligt? Varje fartyg som går in i en kubansk hamn är förbjudet att angöra i USA sex månader därefter, vilket gör att fraktkostnaderna blir oerhört höga. Blockaden innebär oöverstigliga hinder för Kubas inköp av mat och mediciner och hindrar till och med humanitära donationer och skapar lidande och död bland det kubanska folket. När företag i södra USA lyckas uppluckra blockaden och sälja spannmål eller kycklingar till Kuba blir det stor uppståndelse, fastän det borde vara det normala tillståndet. Enligt Helms Burton-lagen, som cyniskt nog kallas Cuban Liberty and Democratic Solidarity Act och syftar till att ersätta Kubas lagstiftning med USA:s, får bröderna Castro och andra nuvarande kubanska ledare inte delta i den kubanska övergången till demokrati. Vad ska ett sådant förbud tjäna till? Om man översätter det till spanska eller polska förhållanden hade det betytt att en francoanhängare som Adolfo Suárez hade varit hindrad att igångsätta demokratiseringen, och Jaruzelski inte hade kunnat förhandla med Solidarnosc.
Få journalister här intresserar sig för Helms Burton-lagen, men det är svårt att begripa den kubanska problematiken om man inte vet att det handlar om ett beslut antaget i USA:s kongress 1996 om att störta regeringen på Kuba och ersätta den med en av USA godkänd administration. Helms Burton-lagen fastställer hur Kubas övergång till demokrati ska ske, samt att USA har rätten att inför USA-domstol stämma och straffa utländska företag som samarbetar med eller investerar i egendom som före revolutionen tillhört USA-medborgare eller före detta kubanska medborgare som utvandrat. Helms Burton-lagen kriminaliserar också individer som bedriver handel på Kuba. Lagens främsta avsikt är att utstaka Kubas politiska och ekonomiska framtid, samt att kväva samhället ekonomiskt (elva miljoner människor!) för att tvinga dess regering på knä. När Helms Burton-lagen stiftades 1996 reagerade EU-länderna med indignation: lagen stred mot internationell rätt och dess extraterritoriella anspråk skadade "Europeiska unionens rättigheter och intressen" (det vill säga europeiska företag kunde åtalas i USA för att de gjorde affärer med Kuba).
Men i stället för att driva frågan utifrån demokratiska folkrättsliga principer inom ramen för Världshandelsorganisationen WTO, förhandlade EU med USA utan att bry sig om internationell rätt och ännu mindre om Kubas (och därmed alla små staters) nationella suveränitet. EU fick en dispens av USA beträffande huvudrubrik III och IV i Helms Burton-lagen, det vill säga att så länge inga EU-medborgare eller företag ställs inför rätta i USA på grund av sina investeringar på Kuba kommer EU att avstå ifrån att vidta några rättsliga motåtgärder för att försvara sig mot Helms Burton-lagen eller "att bilda någon särskild grupp inom Världshandelsorganisationen riktad mot Förenta staterna". Man kan lugnt påstå att med denna skamliga kohandel har EU inklusive Sverige lagt grunden till en otryggare värld. EU förespråkar en världsordning där till exempel ryssar kan sitta i duman och stifta lagar som ska gälla här i Sverige!
Av ren självbevarelsedrift skapade den kubanska regeringen sin egen lag för att motverka Helms Burton-lagens skadeverkningar. Den heter "Lagen till försvar av det nationella oberoendet och ekonomin" och är en fruktansvärd lag som liknar en munkavle. Den kriminaliserar kubanska medborgare som med syfte att uppnå Helms Burton-lagens mål stödjer blockaden och den ekonomiska krigföringen mot Kuba. Detta innefattar samarbete med USA:s mediafront, till exempel Cubanet, Radio Martí, Encuentro. Det är mig motbjudande att den kubanska regimen fängslar män och kvinnor för deras politiska aktiviteter och för att ha skrivit kritiskt eller lögnaktigt eller vad det nu kan röra sig om. Jag skulle önska mig ett Kuba där journalisterna och författarna kunde vara ohederliga, opatriotiska, opportunistiska, fega, penninglystna, vad som helst, utan att behöva betala med något annat än sin egen diskvalificering. Jag skulle helt enkelt önska mig ett land som inte ständigt behöver försvara sig. Ett Kuba som inte är förklarat i blockad av ett annat land och inte behöver leva under hot.
Kubas regering agerar i ett geopolitiskt sammanhang där ingen internationell rätt existerar. USA kan unna sig lyxen att överträda varje nödvändig överenskommelse för uppehållandet av ett minimum av civiliserad samlevnad mellan folken. De fångar som hålls fängslade på marinbasen Guantánamo sedan januari 2002 lever i ett juridiskt vakuum. Först och främst för att USA:s fortsatta närvaro på denna del av kubanskt territorium är illegal och grundar sig på ett militärt övervåld efter ett krig som spanjorer och kubaner tillsammans förlorade 1898. Och för det andra, för att fångarna har fråntagits samtliga legala rättigheter. Vid Guantánamo-bukten ockuperar USA i strid med internationell rätt och i strid med det kubanska folkets vilja 117 kvadratkilometer kubanskt territorium. I svensk press har fallet med Mehdi-Muhammed Ghezali, den svenske medborgaren som under omänskliga förhållanden hålls fången i Guantánamo, gett upphov till bisarra ordbildningar som kubasvensken och så vidare. Inga konkreta anklagelser har riktats mot Ghezali. Han har ingen chans att försvara sig och ingen rättegång har hållits. Detta står i strid med Genèvekonventionen och andra folkrättsliga överenskommelser. Amerikanernas närvaro i Guantánamo är en bisarr historia, och alla förslag om ett demokratiskt Kuba måste innefatta att amerikanerna återbördar basens territorium till dess rättmätiga ägare.
I våras, samtidigt som USA uppmuntrade kubaner att ge sig av med vilka medel som helst, varnade man officiellt för att kapningarna eller en lavin av båtflyktingar skulle betraktas som ett allvarigt hot mot USA :s nationella säkerhet. Dessa magiska ord: ett allvarigt hot mot USA:s nationella säkerhet, kan låta exotiska i vår del av världen. Men inte i Latinamerika. Från seklets början och fram till 1994 har USA åtminstone vid trettio tillfällen intervenerat militärt i den karibiska regionen. Tre kidnappare och båtflyktingar avrättades för att sätta stopp i vad som hade kunnat urarta till en väpnad aggression mot Kuba, som är USA-högerns och Miami-kubanernas galna dröm. Jag är emot varje aggression från USA :s sida mot Kuba liksom jag är emot fängslandena och de här tre avrättningarna. Men under de sex år som Bush var guvernör i Texas avrättades där 152 personer, två dödsdomar i månaden. Vem brydde sig om det? Den ena rysligheten tar inte ut den andra, men visar på ett pågående tillstånd på båda sidor. Alla vill se förändringar på Kuba, till och med poliserna som häktade dissidenterna: komma ur låsningen, den diktatoriska styrningen, den enögda mediasituationen. Men samtidigt finns det miljoner kubaner som är beredda att försvara vad de ser som oeftergivliga framsteg för sitt eget land. Det är mera bråttom än någonsin att "avamerikanisera" den kubanska frågan. Den kubanska regeringen kryllar av reformvänliga dissidenter. De finns i Partiet, inom kulturen, inom ekonomin. Men de förenas mera av sin rädsla för USA än av sin lojalitet till regimen.
Hur reagerade EU mot arresteringsvågen i våras? Man införde nya sanktioner mot Kuba utan att med ett ord nämna USA:s inblandning i konflikten.
Men i Frankrike, för att bara ta ett exempel, står det i strafflagen "Att utöva underrättelseaktiviteter för främmande makt eller företag eller organisation eller dessas agenters, i syfte att uppamma fiendskap eller aggressionshandlingar riktade mot Frankrike, dömes till 30 års fängelse och 3.000.000 fr. i böter." Sverige bestraffar för sin del med maximalt två års fängelse "den som av främmande makt eller verkande i främmande makts intresse, emottar pengar eller annan egendom för att publicera och sprida skrivelser eller på annat sätt påverka den allmänna opinionen vad gäller statens inre organisation". Inte heller tolererar Sverige att "en enskild medborgare sprider eller förmedlar falska rykten eller andra lögnaktiga påståenden till främmande makt i syfte att skapa fara för statens säkerhet". Och för högförräderi, till exempel om någon "utgör ett hot för statens säkerhet genom användande av illegala metoder eller med främmande stöd", lyder domen på tio års fängelse eller livstid.
Dömer och isolerar alltså EU Kuba för åtgärder som länderna själva godkänner i sin nationella lagstiftning? Kan det inte vara så att den kubanska regeringen har utövat sin legitima rätt till försvar i ett krig som har pågått i fyra decennier? Har EU (och Sverige!) kanske utövat aktiviteter på Kuba som man inte skulle tolerera i de egna länderna? Tror EU att demokratiska förändringar kan åstadkommas på Kuba genom att öka lidandet för elva miljoner oskyldiga kubaner eller genom utpressning och lögner? Den så kallade "gemensamma ståndpunkten" från EU:s sida gentemot Kuba underförstår en politik av tvång och villkorande som EU inte kräver av till exempel länder som ställer sig över internationell lag, som USA och Israel. Detta är hyckleri och kommer att slå tillbaka på oss, men det kommer också att undergräva kubanernas tro på demokratin. När EU vidtar sanktioner mot Kuba utan att nämna det icke-deklarerade krigstillstånd som landet befinner sig i, har man tagit lögnens parti. Och även om fängelsestraffen i sig är motbjudande är den kubanska regimens uttalanden likväl sanna.
På Kuba måste de totalitära hindren undanröjas som inte tillåter de olika opinionsgrupperna inom landet att utvecklas. Kuba behöver en friare press och en blandekonomi som sätter landets företagande i rörelse. Därför är det nödvändigt att få ett slut på belägringssyndromet och åstadkomma en atmosfär av fred. Men inte därför att den kubanska regimen ska kunna använda detta syndrom som ursäkt utan för nödvändigheten att stimulera en legal opposition som inte talar i USA:s namn. Bara så kan villkor åstadkommas, gradvis och inifrån själva revolutionen, som för till en oblodig öppning. För den sakens skull måste blockaden och Helms Burton-lagen avskaffas omedelbart och utan villkor och USA förmås att avstå från att med dollar lägga tyglar på alla oppositionsprojekt på Kuba. §
René Vázquez Díaz
René Vázquez Díaz är författare, född på Kuba. Hans senaste bok är romanen Dårskap och kärlek (Bonniers 2003).
Mr Casons uppdrag på Kuba
Av de uppgifter som publicerats i kubanska tidningar och som inte dementerats av USA har jag sammanställt följande kronologi över det amerikanska sändebudets insatser på Kuba som ledde till arresteringsvågen.
Sex dagar efter ankomsten (september 2002) sammankallar Cason ett informellt möte med dissidenterna för att identifiera deras behov samt utvärdera det amerikanska stödet som de dittills har fått.
Dagen därpå träffas Cason och dissidenterna igen på den amerikanska legationen och i fortsättningen arrangerar Cason möten med dissidenterna flera gånger i veckan. Han utfärdar också fripass för de fogligaste dissidenterna så att de när som helst kan besöka den amerikanska legationen.
Cason åker kors och tvärs över hela Kuba i ett intensivt försök att identifiera så många dissidenter som möjligt. Många av dem visar sig senare vara agenter.
Den 11 november 2002: ett flygplan kapas och förs till Miami. Kuba begär att USA återbördar kaparna till hemlandet samt återlämnar flygplanet, som enligt internationell rätt måste betraktas som kubansk egendom. Kaparna försätts på fri fot och det kubanska flygplanet auktioneras bort i Florida.
Den 21 december 2002: Cason intervjuas på TV i Miami och säger att hans uppgift i Havanna är att få dissidenterna att förena sig i en gemensam front mot Kubas regering .
Den 9 januari 2003: Cason meddelar de kubanska myndigheterna att han tänker åka till provinsen Pinar del Río för att träffa dissidenter. Men myndigheterna förbjuder honom att göra detta.
Den 25 januari 2003: Cason gör en sexdagars rundresa i Orienteprovinsen där han delar ut Castrofientlig propaganda och pengar.
Den 29 januari 2003: En kubansk båt kapas och förs till Florida. I Miami försätts kaparna omedelbart på fri fot. De kubanska myndigheterna kräver att kaparna skickas tillbaka till Kuba. USA svarar aldrig på denna begäran.
Den 16 februari 2003: Cason deltar i ett politiskt möte hemma hos en dissident som driver ett bibliotek med ekonomiskt stöd från den amerikanska legationen.
Den 24 februari 2003: Cason deltar i ytterligare ett politiskt möte hemma hos några dissidenter.
Den 29 januari 2003: En kubansk passagerarbåt kapas och förs till Miami. Kuba begär att kaparna ska utlämnas eftersom det rör sig om en terrorhandling. De amerikanska myndigheterna svarar aldrig på denna framställan.
Den 6 februari 2003: Fyra män kapar en militär båt och för den till Florida. Kaparna försätts på fri fot i Miami.
Den 24 februari 2003: Cason deltar i ett politiskt möte hemma hos en dissident.
Den 6 mars 2003: För första gången yttrar sig Fidel Castro offentligt om Casons självpåtagna roll som oppositionsledare på Kuba och meddelar att den kubanska regeringen överväger ett svar för att försvara Kubas suveränitet.
Den 10 mars 2003: De kubanska myndigheterna förbjuder Cason att lämna Havanna utan tillstånd från utrikesdepartamentet. Detta är en oerhört allvarlig åtgärd som saknar motstycke i Latin- amerikas diplomatiska liv: det är bara på Kuba som ett imperiesändebud måste finna sig i att se sin rörelsefrihet inskränkt.
Den 12 mars 2003: Cason sammankallar ett möte med arton dissidenter på det amerikanska intressekontoret i Havanna. En del av dem är kubanska agenter.
Den 14 mars 2003. Ytterligare ett möte med dissidenterna på den amerikanska legationen. Denna gång gäller det ett seminarium för journalister. Senare skulle det visa sig att ordföranden för dissidentjournalisternas förening var en kubansk polisagent som tillsammans med andra infiltratörer hade kartlagt journaliströrelsens beroende av pengar från det amerikanska intressekontoret samt från National Endowment for Democracy.
Den 17 mars: Kubanska UD framför en diplomatisk protest mot den amerikanska inblandningen i Kubas inre angelägenheter. Casons agerande, heter det i protesten, strider mot Wien-konventionen som reglerar de diplomatiska relationerna mellan länder.
Den 18 mars: Kubansk TV berättar utförligt om Casons verksamhet. Partiorganet Granma publicerar en officiell notis där regeringen fördömer det amerikanska intressekontorets provokationer. Samtidigt slår polisen till mot 32 av Casons dissidenter "för fientlig verksamhet mot statens säkerhet med uppsåt att gå främmande makt tillhanda".
Den 19-21 mars 2003: Se artikel
RVD