Vägen ut
Om man ser Åsa på stan – i långärmat – finns det inget som avslöjar hennes historia. Med sina korta dreads, piercade underläpp och ofta svarta kläder ser hon ut som en cool, lite punkig ung kvinna. Börjar man prata med henne märker man att hon är snabb i huvudet, rakt på sak och har en lätt sarkastisk humor som lurar till skratt. Men om man ser Åsa – i kortärmat – är det hennes armar man minns. De ärrade, bubbliga.
/…/ ränderna, ärren, löper upptrampade stigar /…/ Brännmärkena höjer sig som öar. Tusen historier som aldrig blev berättade. Huden är faktiskt mest lik en ödlas. Skrovlig som en reptils, och växelvarm /…/
Och inte pratar man då, bara stirrar och undrar.
– Folk på tunnelbanan kan byta plats för att inte sitta nära mig. Jag förstår att jag ser ut som en drogpundare, men jag blir ändå sårad, säger Åsa Pehrsson.
– Det går alltid så mycket rykten om mig. Allt från att jag har en hudsjukdom till att jag har blivit bränd i en pommes frites fritös eller varit med om en gräsklipparolycka.
Hon uppskattar när folk frågar, för då får hon en chans att förklara. Försöka förklara det armarna berättar. Ofta blir det den korta versionen: »Jag skar mig förut, men jag gör inte det längre«. Den långa versionen; om de åtta åren på psyket, om hur hon skar sig med rakblad, brände sig med upphettade glasbitar, slog sig själv med knytnävarna och svälte sig berättar hon inte lika ofta. Bara dagboken och psykologen får höra allt.
Dagboken var länge den ende hon vågade anförtro sig åt. Den skulle inte läsas förrän efter hennes död och fungerade som en ventil så att hon orkade hålla tyst om sina känslor.
/…/ Åsa knep käft och svalt.
Åsa knep käft och spydde,
Åsa knep käft och skar,
fan va jag knep käft bra! Grattis, Åsa! Vad vann du? /…/
Skrivit har hon alltid gjort, men först de sista två åren för andra än sig själv.
Vändpunkten i Åsas skrivande, och tillfrisknande, kom när den siste i raden av psykologer, efter ett år av fruktlöst arbete, bad henne skriva ner sina upplevelser och känslor. Först då började det hända saker i Åsa. Genom att höra psykologen läsa upp de ord hon skrivit, ord som gjorde ondare än rakbladet, nådde Åsa sig själv.
– Jag minns första gången jag hörde hans röst läsa det jag skrivit. Det var så konstigt. Vem läser han om? Är det verkligen mina ord? När jag skriver är jag liksom blind för det, blind för det hemska. Men när jag hör honom läsa helt utan mina inre kommentarer av »det där var väl inte så farligt«, då är det sorg. En oändlig sorg över alla åren, över all smärta.
Den första texten följdes av fler.
– I början var det som att kräkas ord istället för mat. Texterna kom upp i klumpar, det fullkomligt sprutade ut vidrigheter. Herregud, hade jag verkligen gjort det där? Var jag kapabel till sådant?
– Jag beskrev i detalj vad jag har gjort mot mig själv. Hur jag skar mig, hur det kändes – det är tunga texter, säger Åsa som inte tror att familj och vänner någonsin kommer klara av att läsa dem.
Med tiden förvandlades texterna. De blev kortare, effektivare, uppdelade i avsnitt och stycken. Hon började formulera sina egna funderingar och slutsatser. Och hon märkte att hon med sina ord även kunde nå ut till andra.
/…/ Vi ser dina sår redan bland orden. Du täljer vackrare i ord, än i kropp.
Dina texter blöder hetare blod än dina sår, dina meningar bränner smärtsammare än tändaren. Mycket smärtsammare, och vi kan nu delta, du är inte ensam om dina sår längre. /…/
Margareta Sidén, överläkare på St. Görans vuxenpsyk i Stockholm, var tidigare en av Åsas psykiatriker. Hon tycker att skrivandet är viktigt för egenupptäckandet och läkandet.
– Genom att sätta vanliga ord på de här upplevelserna så avdramatiseras de, säger Margareta Sidén.
Ofta är patienterna ovilliga att prata om sina självdestruktiva handlingar – ingen kan förstå – men efter Margaretas uppmaning att skriva finns det flera sidor text om händelsen nästa dag.
– De märker att det visst går att prata om de här händelserna som var så hemliga. När man sätter ord på det är det inte lika farligt längre.
Vi sitter alla tre i ett samtalsrum på avdelning 52 på St. Görans sjukhus. Här i korridoren vårdas 14 patienter dygnet runt och här var även Åsa inlagd en tid.
– När jag behandlade Åsa så tänkte jag att om vi bara får henne att överleva tillräckligt länge så kommer vi att klara det här. Åsa hade hela tiden en frisk och begåvad sida, något som ville leva. Driften att skära sig var lika stark, men den skulle inte få vinna, säger Margareta och förklarar att självdestruktivitet, att skära och skada sig, lättar den ångest som patienten känner inombords.
/…/ När jag kommer ut doppar jag helt enkelt handen i brännässlorna. Jag orkar inget annat. Och jag drar omkring den ett tag så det gör extra ont, gnuggar till och med in stjälkarna mot handen. Smärtan försvinner i bröstet och jag känner istället den, i jämförelse, ljuva svedan från nässlorna ta över. /…/
Under Margaretas ledning fick Åsa arbeta med att titta bakåt och se när första tanken på att skära sig kom. Vad gjorde hon minuten, timmen, dagen innan hon skar sig? Fanns där tecken som återkom varje gång innan hon skadade sig? Tillsammans gick de sedan igenom de redogörelser som Åsa skrivit. Istället för att framstå som okontrollerade impulshandlingar upptäckte Åsa att hon planerade dem i dagar. Margareta ville visa Åsa att hon hade hundratals chanser att välja att inte skära sig.
– Det var obehagligt att inse att jag styr det här. Jag kände mig som ett offer innan, att jag inte rådde över det, säger Åsa.
– Margareta gav mig hopp. Hon sa att jag kunde bli frisk, att jag inte skulle ligga på psyket hela livet.
Åsa tar upp ytterligare några händelser som varit viktiga på vägen mot tillfrisknande. Vännen som dog. Åsas sista självmordsförsök – det välplanerade och allvarliga – som misslyckades. Och Emil, pojkvännen. När Åsa träffade Emil började hon jobba hårdare i terapin och slutade till sist att skada sig själv.
– Emil är inte rädd för mig, aldrig någonsin. Han tar mig som jag är.
Den 1 juli 2003 blev Åsa – nu 25 år gammal – utskriven efter sju år, åtta månader och två veckor på psyket. Tillsammans med Emil flyttade hon till en tvåa söder om Stockholm.
Nu har hon begärt ut sina journaler från psyket och läser igenom sina dagböcker. I terapin har hon börjat rota i sin barndom.
– Jag vill veta allt som har hänt mig. Jag har hitintills bara anklagat mig själv – det var ju mitt val att skada mig. Men nu undrar jag vad det var som fick mig att tycka att det var det bästa valet?
/…/ Varje snitt i den ärrade krokodilhudsarmen var hennes eget beslut. Hennes eget val, och hon är begåvad nog att inse vidden av detta. /…/ Detta är en bråkdel av vad smärta som finns i sinnet, orkar ni verkligen veta hur ett sånt sinne ser ut? Vem har skadat henne så, att en upphettad glasskärva är det enda som kan överskrida smärtan som orsakats? Greppar hon detta, då tror hon livet kommer dansa igen./…/
Åsa är yngst i en familj med fyra barn. Under de första fem åren i skolan utsattes Åsa för mobbing och misshandel.
– Misshandeln blev en handelsvara. Jag fick vara med och leka mot att de fick slå mig.
Åsa upplevde det som om varken föräldrar eller lärare stoppade det som pågick. Men i femte klass togs hon ur skolan av sina föräldrar och fick söka till Adolf Fredriks musikklasser. Hon kom in och fick även en plats i den eftertraktade flickkören vilket gav status och vänner. Livet kändes underbart, men efter några år kom tidigare händelser ikapp henne och hon började må dåligt.
– Jag hade fått ett blåmärke på kinden och jag tyckte att det såg bra ut. Äntligen syntes det på utsidan hur jag såg ut på insidan.
Åsa började slå sig med knuten näve på blåmärket.
– Det kändes som om jag blev misshandlad. Jag hade långa samtal med mig själv och bad att få slippa. Jag var bara femton år och fattade inte själv vad jag gjorde.
/…/ Jag kunde gå ifrån en lektion och låsa in mig på toan och slå mig allt vad jag kunde i ansiktet tio gånger. På lite olika ställen så jag inte fick några synbara blåmärken. Tvättade ansiktet med kallt vatten, log kontrollerande mot spegeln och gick ut igen som solstrålen Åsa och fortsatte få alla att skratta. Jag är en rolig jävel när jag sätter den sidan till. /…/
Hon försökte tala om för andra, för svenskläraren, för ungdomsledarna. Men fick inga andra reaktioner än tystnad och avstånd. Efter nionde klass kom hon in på Södra Latins musiklinje och spåddes en lysande framtid som cellist.
– Jag övade hysteriskt. Jag var aldrig ute, hade få kompisar, men var asbra på cello. Och jag fick en positiv respons på mitt beteende, trots att det var sjukt.
Snart hade hon överansträngt sina händer. I vakuumet som uppstod när hon inte fick spela började hon träna och svälta sig, lika intensivt som hon hade spelat. Hon fick snabbt bra resultat och vikten rasade.
– Det blev en ond cirkel. Till slut slutade jag även att dricka och hamnade då snabbt på akuten.
Efter flera akutbesök blev hon inskriven på ungdomspsyk för tre veckors utredning. Det var den 14 oktober 1995 och hon var 17 år. De tre veckorna blev till nästan åtta år av konstant heldygnsvård.
/…/ Det finns en telefonhytt, de kan ringa om de vill. De vet var du är, de har numret.
Du kan inte skylla på något, utom den svaga lukt av överkokt potatis, som verkar tränga ända ut till andra änden av luren. Lukten av parfymfritt, leda. Lukten av dåre. Den lukten når även dina vänner, ens innan de hunnit till luren: De slutar ringa inom första månaden./…/
När Åsa berättar om sin tid på psyket är det svårt att hänga med i alla »det var när jag låg på Spånga«, »på Beckis«, »på Vita Bergen«, »på St. Göran«. Totalt bodde hon på fyra olika behandlingshem och nio olika psykiatriska avdelningar på fyra olika sjukhus. Många av flyttarna berodde på att avdelningarna och hemmen lades ner.
/…/ Nytt ställe igen. Ny familj. Stå där med en svart påse i dörren, för en svart påse räckte för mina saker. Eller så var de inte värda mer /…/
Under sitt första år på ungdomspsyk övergick Åsa från anorexi och rispor till bulimi och rakblad. Hon fick aldrig, varken då eller senare, någon specialistvård för sina ätstörningar. Var hon inte för ung eller för dålig psykiskt, så var hon för frisk, kräktes inte tillräckligt ofta. Och att hon skadade sig själv överskuggade allt. Det var det mest akuta.
– Jag har skadat mig så mycket och det har alltid »gått bra«. Jag blev blind för hur allvarligt det var. Jag har haft tur som inte råkat värre ut, att inga nerver skadades.
Hon fick en plats på Vita Bergens Ungdomshem, »helvetet på jorden«, där hon bodde i drygt två år – när hon inte var för dålig och åkte in på psyket.
/…/ – Vi har bestämt att du inte längre är välkommen tillbaka. /…/ Luren hänger dinglandes som en hängd patient, tutandes som en läckande pulsåder. Kontaktpersonen från Ungdomshemmet lade på, när ingen sa något på två minuter. Och Åsa har inget hem längre, inga vänner, ingen säng förutom den med stålram och krokar för bältesläggning. Och Åsa är den som inte kan släppa luren. Handen klamrar fast vid samtalet, släpper inte Ungdomshemmet. Släpper inte sitt hem sedan två och ett halvt år, på tre minuters varsel./…/
Åsa hamnade på vuxenpsyk på Beckomberga. Där var det hårdare. Hon berättar om bältessäng, lugnande sprutor i baken, våld från andra patienter och punktmarkering – när man ständigt har en vårdare vid sin sida.
– Punktmarkeringen gör att man inte tar ansvar. Man slutar tänka, förlorar sin identitet och följer bara sina impulser. När man sedan väl hade permission så sprang man på broräcken.
– Vid det här laget kände jag alla som åkte in och ut. Det är samma gamla veteraner, vi känner varandra och varandras sjukdomar bättre än de ständigt skiftande läkarna.
Efter ytterligare två behandlingshem och fem psykavdelningar hamnade Åsa till slut på Långskeppets särskilda gruppboende, där större frihet gjorde att hon började ta större eget ansvar. På Långskeppet hade Åsa en egen lägenhet i patientkorridoren, vaken personal dygnet runt och femtioåriga kroniker till medpatienter. Här var hon nöjd. Hon vågade inte tro att hon någonsin skulle komma ut.
/…/ Ingen levde längre, vi var bara tysta parenteser i en parentespark i ett gammalt parenteshus i en parentesförort. /…/
Idag, nästan ett år efter att hon blev utskriven, är Åsas enda kontakt med psykvården, förutom besöken hos psykologen, den öppenvårdsmottagning där hon hämtar sin medicin en gång i veckan. Hon är halvtidspensionerad sedan några år tillbaka, minns inte när eller hur hon blev det, och pluggar in sin gymnasiekompetens på halvtid.
– Jag samlar på normala erfarenheter nu. Jag vet så lite om saker som jag borde kunna, som krogen till exempel. Jag har aldrig fattat poängen med krogen, det är högljutt och rökigt. Men det är där man umgås i min ålder, så jag går dit för att träffa de vänner jag har.
När hon inte vet vad hon ska göra av allt hon har inom sig tar hon ut det på konst. Hon spelar flera instrument, jobbar i lera och skriver. Tisdagar och onsdagar är skrivardagar i den nya vardag hon håller på att bygga upp. Det har hunnit bli ett fyrtiotal noveller och dikter och snart fyra hundra sidor till psykologen. Hon vill gärna att valda delar blir en bok. Ofta lägger hon ut sina texter på nätet under pseudonym.
/…/ Bara orden räcker till.
Bara någon läser, och sedan stryker mig över pannan:
Är det du igen, lilla trasdocka? /…/
Hon har också börjat hålla föredrag i gymnasieskolor och för ungdomsledare om ätstörningar och självskada. Hon vill dela med sig av det hon har varit med om. Att bli lyssnad på, att vara en röst att beakta, är en ny erfarenhet för Åsa. Det stärker henne att hon kan göra skillnad, hjälpa någon, förändra något.
– För mig är det inget val att glömma den här tiden. Det är åtta år, en tredjedel av mitt liv. Jag kan inte blunda för det. Jag vägrar kalla det för bortkastad tid.
När jag frågar om framtiden säger Åsa att hon tar ett litet steg i taget.
– Jag kan aldrig veta säkert att jag inte kommer att bli dålig igen. Jag vet att jag skulle kunna skära mig, men jag vill inte ha tillbaka det skitlivet. Jag skulle bli inlåst och förlora mitt förhållande, min frihet, mitt liv. Det är det inte värt.
Att psyket och döden finns där och lurar är samtidigt något som gör att hon orkar.
– På en säng på ungdomspsyk hade någon ristat in: »Det är aldrig för sent att ge upp«. Jag förstod det inte först, men nu gör jag det. Det är den enda garantin vi har, att vi ska dö. Det är en sorts trygghet, jag behöver inte dö idag, jag kan alltid göra det i morgon.
Mia Sjöström
Mia Sjöström är frilansjournalist.
Kursiverad text är utdrag ur noveller av Åsa Pehrsson.
Ätstörningar
Det finns tre former av ätstörningar – Anorexia nervosa, Bulimia nervosa och atypiska ätstörningar. Personer med ätstörningar är oftast starkt missnöjda med sig själva och sin kropp. Anorektikern känner skräck inför att gå upp i vikt och känner sig ständigt tjock trots undervikt. En person med bulimi brister emellanåt i sin kontroll över maten och vräker då snabbt i sig enorma mängder mat. Detta väcker ångest vilket gör att man gör sig av med maten genom kräkning, laxermedel eller intensiv motion. De flesta har dock en atypisk ätstörning – man har vissa anorektiska eller bulimiska symtom utan att uppfylla alla kriterier. Här ingår även hetsätningsstörning som innebär att personen snabbt vräker i sig mycket mat utan att göra sig av med den.
Se www.nat.se (Internationellt kunskapscentrum för ätstörningar) för mer information.
Självskada
Med självskada menas en självtillfogad skada i form av hudskärning, -rispning, -bränning – med syfte att uppnå omedelbar lindring av ett obehagligt sinnestillstånd som ångest, tomhetskänslor, dissociation, vrede och skam. Självskada är ett sätt att hantera dessa svåra känslor som orsakats av allvarlig brist på omsorg, trauman eller tidigare övergrepp. Ofta är det ett symptom bland andra hos personer, främst flickor, med olika grader av psykisk ohälsa som depression, ångest, ätstörningar eller posttraumatisk stressyndrom. Hos vissa äldre tonåringar och unga vuxna har diagnosen personlighetsstörningar kunnats ställas.
Se Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP) i Stockholm.