Vad är en socialdemokrat?
»Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.«
(Den portalparagraf som inledde de socialdemokratiska partiprogrammen 1944–2001)
Mitt förhållande till socialdemokratin – och det rör sig om ett synnerligen personligt förhållande – består i hög grad av ett antal politiska chocker. I början av nittiotalet bevittnade jag och hela svenska folket hur bottnen plötsligt tycktes gå ur den välfärdsstat vi under lång tid tagit för given; under några kritiska år föreföll det mesta i gungning när arbetslösheten rakade i höjden och ropen på nedskärningar och systemskiften ljöd allt starkare i debatten. Då tyckte jag att själva armeringsjärnen i välfärdssamhället blev synliga när betongen vittrade bort och de där armeringsjärnen var, mer än något annat, socialdemokratiska. De bar namn som generell välfärd, kommunala daghem, social utjämning och så vidare. Med närmast febrig energi kom jag under dessa år att fördjupa mig i de nutida och historiska analyserna av varför det är bättre med generell välfärd än enbart hjälp åt de mest behövande. Jag genomlevde, liksom i efterhand, som en arkeolog, de viktiga reformsegrar som vunnits med folkhemstanken som metafor.
I efterhand kan jag naturligtvis se att jag tidvis blev alltför lojal med just idén om folkhemmet och till sist drog jag konsekvenserna av det och sedan många år tillbaka använder jag inte ens det ordet: det är för gammalt, det vetter för ensidigt åt samförståndstanken, det hör till en svunnen, mer auktoritär tid, och en rad saker måste naturligtvis tänkas nytt. Folkhemsnostalgin gjorde nog ändå sin nytta, den mobiliserade nämligen ett känslomässigt motstånd från breda folklagers sida och ställde sig i vägen för de långt mer omfattande skador som den marknadsliberala rivningskulan annars skulle förorsakat.
Ändå var det under det tidiga nittiotalets chock som jag grundligt gjorde min socialdemokratiska hemläxa och jag gjorde den så att säga utanför kursplanen ty inte ens då upplevde jag att det socialdemokratiska partiet var särdeles intresserat vare sig av sin egen idéhistoria eller av att på allvar ta strid för ett annat kommande samhälle. Socialdemokrat blev jag för att det var den rörelse som presterat många av de smartaste lösningarna på en rad svårlösta samhällsfrågor. Hur ska man få de bättre ställda att betala höga skatter utan att revoltera? Hur finner man den produktiva jämlikhet, som ökar hela samhällets rikedomar, och inte bara jämlikt fördelar knappheten? Varför är det bra att även miljonärer får barnbidrag? Socialdemokratin lyckades, tillsammans med en uppfinningsrik fackföreningsrörelse, komma med en serie av vad Walter Korpi kallat sociala innovationer, från inkomstbortfallsprincipen över Rehn-Meidnermodellen till, i de yttersta tiderna, kunskapslyftet. Rörelsen bar i sitt inre på en systemkritik, riktad mot både marknadens och kapitalets överhöghet, uttryckt i den så kallade portalparagraf som i sextio års tid inledde partiprogrammen, en portalparagraf som när jag läser upp den än idag framstår som ny och aktuell, även för de yngsta radikalerna. Det omstörtande löntagarfondsförslagets upphovsman, Rudolf Meidner, var en av de rörelseintellektuella som under nittiotalet visade för mig att en djupt socialistisk underström alltid löpt genom arbetarrörelsen och han drog i samtal ofta fram just portalparagrafen som en gång formulerats av Ernst Wigforss. I den offentliga sektorns gestalt kunde jag dessutom hävda att där fanns faktiskt embryot till ett slags socialism, en demokratisk planhushållningsprincip, som lade makten över en betydande sektor i de folkvaldas händer och inte i marknadens.
Marx hade ju, brukade jag viska till mig själv, bara förklarat världen medan socialdemokratin under nittonhundratalet axlat den betydligt svårare uppgiften att förändra samhället och trots allt lyckats hyggligt. Välfärdsarkitekter som Gustav Möller och Alva Myrdal var pragmatiker. Men de såg också långt in i en annan framtid. Deras socialpolitiska fantasi var överlägsen borgerlighetens ensidiga ekonomism men också smartare än yttervänsterns lika ensidiga moraliska politik.
***
Välfärdsstaten överlevde nittiotalet, visserligen med ett nödrop och bara med ett litet leende på läpparna. Det som därefter steg fram ur nittiotalskrisen var emellertid inte en nymornad, offensivt reformerande socialdemokrati utan en rörelse som nästan uteslutande bejakade det mycket inskränkta ansvarstagandets princip: kamrerstänkandet. Utgiftstak och överskottsmål drog åt korsetten hårt kring samhällsekonomin, samtidigt som socialdemokratin upphörde att ställa sig kritisk till privatiseringar och avregleringar – ja, i vissa avseenden har den europeiska marknadsliberalismens huvudstad på senare år kommit att heta Stockholm. Insikter om att kapitalismen bryr sig allt mindre om nationsgränser togs och tas till intäkt för avregleringar och EMU-propaganda istället för att odla global solidaritet, möjligheter att självständigt parera världsekonomins tvära kast och en starkare offentlig sektor. När krisen var övervunnen borde ju, under de senaste fyra, fem åren, åtminstone något slags utopisk energi ha visat sig inom socialdemokratin. Men så har inte blivit fallet. Inte alls. Fortfarande ser ledargarnityret Den Stora Saneringen som sin främsta bedrift. Idag har jag därför svårt att se att det skulle återstå något alls av den systemkritiska impuls som så länge funnits inom rörelsen. Den har, som historikern Åsa Linderborg ganska övertygande visade i sin livfulla avhandling häromåret (Socialdemokraterna skriver historia; historieskrivning som ideologisk maktresurs 1892–2000), sakta klingat ut under det att rörelsen inordnat sig alltmer i en borgerlig hegemoni. Insikten om att det verkligen är så har för min del kommit som en mer gradvis chockeffekt, utspridd över de senaste fyra, fem åren.
En annan socialdemokratisk chock som drabbade mig ägde rum på partiets kongress senhösten 2001. Chocken kom i det närmaste att avsocialdemokratisera mig och även om jag inte uppgett mitt passiva medlemskap i partiet har jag – eftersom jag yrkesmässigt, som chefredaktör för en socialdemokratisk tidning, måste ha ett förhållningssätt – i mina spalter deklarerat att min lojalitet numera definitivt inte ligger med den socialdemokratiska regeringen, ja inte ens med de socialdemokratiska idéerna så som de återfinns i det rättså uppenbart socialliberaliserade partiprogrammet – så hälsades det också från borgerliga kommentatorer – där den smått berömda portalparagrafen ströks. Nej, min lojalitet ligger numera på sin höjd istället med arbetarrörelsen i vid mening, främst då fackföreningsrörelsen som den bredaste sociala rörelse vi har.
En tidig novembereftermiddag i Västerås år 2001 klev nämligen en sammanbiten Göran Persson upp i talarstolen och inför ett dödstyst auditorium slog han fast att talibanregimen i Afghanistan måste bort från makten och att det därför var rätt att stödja bombningarna av detta fattiga bergsland.
Jag minns de lama protesterna, försagdheten, för att inte säga hjälplösheten som syntes hos många av ombuden inför statsministerns närmast hotfullt dompterande tal: Lyder ni inte så saknar ni förtroende för mig. Jag blev faktiskt smått skakad, både av talet och av delegaternas lama reaktioner på det. Är det så här en socialdemokratisk statsminister ska låta i internationella frågor? Jag mådde nästan fysiskt illa när jag hörde statsmannen Göran Persson citera Olof Palme för att finna legitimitet för bombningarna. Och att sedan notera de regeringstrognas fnysanden åt den fredsströmning som finns inom partiet var tämligen förskräckande; jag tyckte mig se den avfärdas med patriarkala tonfall, som »kvinnligt hysterisk«. Jag skrev förstås en hel del ledare i ämnet. I en av dem deklarerade jag – det var dagen efter Perssons chocktal – helt sonika att Persson är en dålig partiledare. »Palme är inte i Västerås« hette ledaren som tejpades upp i kongresslokalen bland andra ledare. Den gav mig många ilsket ruvande blickar från de partitrogna i ett parti som jag tyckte så smått börjat ägna sig åt personkult. I rättvisans namn ska ändå sägas att detta parti då för första gången upplevde ett slags inre läkningsprocess efter det verkligt uppslitande nittiotalet: Behovet av enighet flöt som en irrationell kraft genom kongresshallen och många goda välfärdsmotioner antogs.
Själv kunde jag dock inte komma över den utrikespolitiska vändningen – bäst symboliserad av Perssons då ständiga referenser till vännen Tony – och i en annan ledare, som heller inte gjorde många delegater upprymda, noterade jag om denna det socialdemokratiska partiets trettiofjärde kongress: »Man kunde kalla det för Västeråsparadoxen: Partiet avsocialiseras ideologiskt men kollektivismens sämre sidor återvänder i form av en oerhört stark och föga individualistisk uppslutning kring ordföranden.«
Kultföremålet självt stegade, med ett följe efter sig, fram till den krigskritiske Aftonbladetjournalisten Olle Svenning, satte fingret i magen på honom och sa leende: »Du hänger inte ihop.« Kongressen inföll för övrigt också under den period då Perssons folkliga popularitet ökade snabbt och då han till och med blev mäkta omtyckt i den borgerliga pressen. Liberalen Per T. Ohlsson på Sydsvenska Dagbladet började öppet föredra Persson före en menlös borgerlig opposition, inte minst sedan statsministern läxat upp USA-kritikerna i sitt parti och skaffat ett mer socialliberalt partiprogram än tidigare. Under en tid blev Perssons popularitet så stor och viljan att tillskriva honom alla goda egenskaper så stark att till och med garvade EMU-motståndare inom rörelsen kunde säga: – Jag tvivlar på att Persson egentligen är för emu! Jag såg på en av dem som yttrade något sådant, tänkte på hur gammelryskt det lät: Om bara tsaren fick veta vad folket egentligen tycker…
För mig har den chock som nådde mig den 5 november 2001 egentligen bara förvärrats. I början av detta år hör jag den socialdemokratiske ordföranden i riksdagens utrikesutskott, Urban Ahlin, tala om Nato i så positiva ordalag att jag baxnar. När han därtill avfärdar Tysklands kritik av USA:s krigsplaner som »direkt korkad« kan jag inte baxna mer. Bakom honom ser jag förstås Perssons skugga, försvagad i kanterna bara av det litet mer progressiva ljuset från Anna Lindh. Jag upplever helt enkelt den socialdemokratiska regeringen som genuint opålitlig i de avgörande internationella konflikter som sedan dess inte blivit mindre laddade utan mer.
Krisen för välfärdsstaten i nittiotalets början gjorde mig till socialdemokrat. Socialdemokratins sätt att hantera de internationella kriserna från Kosovokonflikten och Afghanistan och fram till USA:s krigsförberedelser gentemot Irak har mer eller mindre avsocialdemokratiserat mig. Jag frågar mig numera: vad är egentligen en socialdemokrat?
***
När jag växte upp på sextiotalet i lilla Vingåker skulle jag redan i tolv-trettonårsåldern ha kunnat ge ett signalement på en sådan politisk varelse. Socialdemokrat är till exempel han som heter Andersson – namnet är fingerat – och som bor lite längre uppför gatan i samma nybyggda villakvarter som vi. Det är han som en gång skäller på mig och mina bröder när vi pallar äpplen i hans trädgård, han som – stående i hallonlandet där han kommit på oss när vi hukande försöker smyga oss undan – i ilskan antyder att min farsa som kommit hem från sjön kanske inte är så mycket att lita på. »Vad är det för föräldrar ni har!« Än idag minns jag faktiskt den repliken, för jag blev alldeles stilla av den och traskade hemåt lite konstigt sorgsen inombords: Var det något fel på mina föräldrar? När jag sluter ögonen och försöker minnas hans hustru är det svårare att framkalla bilder. Var också hon en typisk socialdemokrat? Allt jag minns är en skrattande kanske fyrtioårig kvinna på en garageuppfart; hon står liksom bredvid sin man men verkar i den här bilden inte ha så mycket med honom att göra.
Långt senare skulle jag bättre förstå vad som präglade denne Andersson: En sorts skötsamhetskultur. Han var antagligen en betrodd person i de där mycket socialdemokratiska kvarteren där jag växte upp – för övrigt bara några hundra meter från den nuvarande partiordföranden – och där det bodde mest LO-medlemmar. Någon utpräglat socialdemokratisk kommun var dock inte det sädesfältsomflutna Vingåker. Orten var ingen bruksort där självsäkra metallare angav tonen i den lokala politiska kulturen. Nej, den typiske LO-medlemmen var snarare en lågavlönad sömmerska på konfektionsfabriken. För att göra karriär inom partiet fick Göran Persson ge sig av till industriorten Katrineholm. Där blev han ett handlingskraftigt och faktiskt också – tvärtemot en länge spridd mediebild – rätt populärt kommunalråd.
Så vad var en socialdemokrat för trettio år sedan? Framförallt var han en praktiskt inriktad människa – var inte Andersson kassör i arbetarkommunen? – och en som gav intryck av att ta ansvar för samhället och för det gemensamma bästa. Och även om han ibland kanske var lätt nedlåtande gentemot de allra fattigaste, de som inte var riktigt skötsamma, var han samtidigt djupt förankrad i livet på orten. På ytan var han knappast särskilt ideologisk. Ändå hade han en aura omkring sig av att han stod för förändring, för ständigt bättre tider, för social utjämning och, kanske än mer, för ansvarstagande. Han visste att förändringar tog tid och var beredd att i nuet avstå mycket av sitt jag och sin talan – för att anspela på en dikt av Ekelöf – för att på sikt bidra till en större kollektiv makt över omständigheterna. Han verkade vara en liten del av något stort som ägde rum i samhället: ett samhällsbygge. Men samma idealtypiska socialdemokrat skulle kanske inte haft mycket att invända om han känt till omfattningen av den socialdemokratiska underrättelsetjänstens övervakning av opålitliga samhällselement.
Inför vänsteruppsvinget 1968 – och nu spekulerar jag kring min idealtypiske socialdemokrat i Vingåker – stod han på ett sätt ganska främmande men på något sätt hängde han ändå med i allt det där och var i grunden inte särskilt fientlig till de nya rörelserna. Säkert räknade han med att de unga radikalerna med tiden skulle lugna ner sig och bli kloka reformister. När ryssarna gick in i Prag 1968 och Palme angrep dem och kallade medlöparna för diktaturens kreatur märkte vår socialdemokrat att det gick hem hos väljarna: 50,8 procent i riksdagsvalet! Och kommunisterna försvagades. Ända tills någon gång på åttiotalet var en socialdemokrat en politisk person som någonstans inom sig trodde starkt på en ideologi, hur medveten han än var om hur trögt det är att förändra ett samhälle. Och han fanns där på sin arbetsplats och i sitt kvarter, bildande opinion över staketet inför en granne eller över fikarummets bord inför en arbetskamrat.
Även för trettio år sedan fanns det naturligtvis en klyvnad mellan dem däruppe i rörelsen och dem därnere, gräsrötterna; det har det alltid gjort i alla större rörelser och det kommer det alltid att göra. Det är ofrånkomligt. Direktdemokrati i större rörelser leder snarare till att de röststarka tar för sig. I grunden fanns ändå den där känslan av att dom däruppe ville gå samma väg som dom därnere, allt underlättat av de evigt goda tiderna och av det faktum att kapitalistklassen gick att tala svenska med.
Vad är en socialdemokrat idag? Det mest slående som inträffat på senare år är att det knappast längre finns någon större konflikt mellan dem däruppe och dem därnere inom själva rörelsen. Det beror helt enkelt på att partiet förlorat så oerhört många av sina medlemmar. Inget gräs susar längre på den mark där partiledningen går.
Officiellt uppgår antalet medlemmar i det socialdemokratiska partiet till 150.000. Statsvetare brukar emellertid räkna med att de någorlunda aktivas skara kanske kan räknas till 30–40.000 och förmodligen är det ännu långt färre. Och inte nog med det: De aktiva medlemmar som är kvar är antingen mycket gamla eller så har de något förtroendeuppdrag eller är anställda som ombudsmän. Min erfarenhet är att den tid är förbi då ministrar, på besök ute i bygderna, riskerade att stöta på ordentligt motstånd för den politik de vill föra. När de är ute på sådana resor – som numera är mindre vanliga än förr eftersom EU-arbetet tar betydligt mer tid i anspråk – träffar de i huvudsak kommunalråd som med bedjande blick ber om någon regionalpolitisk ynnest samt en kaffeserverande ombudsman från s-distriktet som har ett personligt egenintresse av att partiets officiella politik ska gå hem hos massorna. Ombudsmannen vill ju behålla sitt jobb! När jag själv mött de där ombudsmännen har jag mer och mer förstått att de utgör den grund varpå det socialdemokratiska partiet står så pass stadigt som det gör: Några tusen alltmer lojala personer kringströdda i landet, det är socialdemokratins bas idag.
Socialdemokratin är inte längre någon folkrörelse, den skiljer sig inte från andra partier, och konsekvenserna av det är mycket påtagliga: På mötena sitter det allt färre enskilda medlemmar som är fria från ansvar och kan ge luft åt sina värderingar eller sin kritik och de som är kvar tenderar genom sina uppdrag eller anställningar att bli alltmer lojala mot dem däruppe. Till råga på allt har det naturliga inflödet av unga människor från fackföreningsrörelsen, med omedelbar erfarenhet av arbetslivets konflikter, minskat kraftigt, vilket i slutändan syns i att andelen riksdagsledamöter från LO-hållet stadigt sjunkit. Medelklassifieringen av socialdemokratin får ofta också draghjälp av media, som i höstas när Dagens Nyheter i det närmaste drev en kampanj mot de socialdemokrater i Stockholms arbetarkommun som har sina rötter i fackföreningsrörelsen. Dessa stämplades mer eller mindre som valfuskande stalinister, trots att hela striden rörde sig om en utpräglad politisk strid, där motståndarna står för en »förnyelse« med mer marknadsliberala förtecken.
Termen kampanjparti används ibland för att spegla fenomenet. Ett kampanjparti blossar upp under valen, ledda av spindoktorer och kampanjledare, och i motsats till det klassiska folkrörelsepartiet är det varken en skola i demokrati eller en arena dit samhälleliga konflikter kanaliseras. De som hävdar att socialdemokratin rört sig högerut under lång tid – och de som gör det har rätt även om det definitivt ännu finns skillnader gentemot de borgerliga partierna; alla är inte samma goda kålsupare – är tyvärr ibland dåliga på att förklara varför det gått på det sättet: Breda befolkningsskikt finns inte längre i denna rörelse. Med detta sagt måste man ändå alltid skjuta in en anti-nostalgisk reservation och konstatera följande: Det kan aldrig bli »som förr«, den tid är förbi när medlemsmöten drog fulla hus; samhället ser annorlunda ut. Men när den sociologiska förändringen sammanfaller med vad som förefaller vara en ny politisk kultur både på internationell och på EU-nivå blir resultatet en märklig tomhet. Uppifrån fylls nämligen partiapparaten på av karriärsugna unga män och kvinnor, ofta från akademiska miljöer, inslussade via studentförbunden. Till sakkunniga i departementen, pressekreterare och politiskt tillsatta tjänstemän utses emellertid inte vem som helst – de sållas fram i en hårdhänt process. Den som vill göra karriär i politiken gör idag klokt i att söka sig till socialdemokratin, men karriärplanerna förutsätter dessutom att man avstår från alltför mycket av vänsteridéer: sådana politiska djur har ytterst små utsikter att avancera inom partihierarkien, inte ens inom den evigt partilojala SSU-hierarkin (SSU vågar vara radikala bara på ofarlig mark). Det vimlar idag av en politiskt korrekt ung medelklass inom det socialdemokratiska partiet som vinnlägger sig om att omdefiniera partiet från ett klassparti till ett så kallat idéparti.
Vad skulle det innebära om det socialdemokratiska partiet till övervägande del befolkades av människor ur medelklassen och uppåt? Skulle en sådan rörelse kunna formulera sig på ett vettigt sätt om klassamhället och förvalta idéerna om solidarisk fördelningspolitik? Det teoretiska svaret på frågan är förstås ja. En människas sociala ursprung leder inte automatiskt till att hon intar vissa ståndpunkter och väljer vissa övertygelser. Som Jean-Paul Sartre skrev om författaren Flaubert: Flaubert var en småborgare men alla småborgare är inte en Flaubert.
Det praktiska och mest troliga svaret på frågan hur ett fullt ut medelklassifierat socialdemokratiskt parti skulle agera är ett annat: en sådan rörelse mister kontakten med de grupper som den i retoriken säger sig vilja representera. Samma retoriska fras om fördelningspolitik i munnen på en ung handelsanställd får en annan innebörd när den uttalas av den civilekonomutbildade sonen eller dottern till en gammal socialdemokratisk partikassör: Idéer ljuder olika från klass till klass, från kön till kön. Ibland har det slagit mig att en nygammal figur som länge tycktes försvunnen ur svensk politisk historia nu åter kanske äntrat scenen. Progressiv medelklass kunde dessa människor kalla sig själva. Denna medelklass är inte ståndshögfärdig, ser i princip inte ner på dem som är fattiga och den är i de flesta avseenden politiskt korrekt. Den är definitivt inte antipolitisk, men vänder sig emot forna tiders systemtänkande och föredrar hellre samling kring värden och visioner. Klassintressen förkastas, för det har med obehagliga maktfrågor och grundläggande ekonomiska orättvisor att göra. Däri liknar dessa människor faktiskt de progressiva och socialliberala skikt som framträdde under senare delen av artonhundratalet. De var alldeles ärliga i sitt uppsåt att hjälpa den enskilde fattige, men de visste inte hur de skulle bekämpa fattigdomen som sådan. Jag tror att det just är en sådan medelklass som särskilt under nittiotalet siktats inom socialdemokratin.
Har inte exempelvis den nuvarande SSU-ordföranden Mikael Damberg långt mer gemensamt med exempelvis Expressens unge politiske chefredaktör P.M. Nilsson än med den stora majoriteten av LO:s lågavlönade medlemmar? Så är det nog. Båda känns i gester, tonfall, som vänsterliberaler. Jag tror att man med Bourdieus kultursociologi mycket väl skulle kunna identifiera en livsstil – en habitus – hos viktiga nyckelgrupper i den nu framväxande politiska eliten, bland ledarskribenter, sakkunniga, tjänstemän på departement etc.
All erfarenhet, för att inte tala om forskning, visar att stödet för fördelningspolitik och offentlig sektor är större hos de mindre bemedlade än hos dem har det bra ställt. Ju högre upp i klasshierarkin – ju svagare blir stödet för offentlig sektor och jämlik fördelning. Så ser mönstret ut. Sedan finns förstås undantag. Enskilda människor bryter mot klassmönstret, gör kanske uppror mot det, skaffar sig en annan övertygelse. Det finns lågavlönade LO-medlemmar som av ren och skär övertygelse röstar på moderaterna, liksom man av och till möter människor ur högborgerliga miljöer som brutit med sin omgivning. Olof Palme var en sådan person. Men det vore onekligen fantastiskt om vänstern skulle blunda för det generella mönstret, det som säger oss att värderingar i centrala frågor tenderar att följa klassposition och klassursprung. När socialdemokratin var ett utpräglat klassparti var det också som allra starkast just ett idéparti.
Ombudsmän och kommunpolitiker utgör idag basen i det socialdemokratiska partiet. De socialdemokratiska riksdagsledamöterna har också i hög grad reducerats till ett transportkompani – makten har förskjutits mycket mer till regeringschef och regering. Toppen på pyramiden består av rättså karriärinriktade universitetsutbildade samt en ganska stor grupp politiker och tjänstemän som i hög grad nu formas av umgänget i Bryssel. När statsvetaren Sverker Gustavsson i en intervju får frågan om varför Göran Persson ändrade uppfattning i EMU-frågan för något år sedan svarar han att han inte vet och faktiskt inte förstår det: »Man får tänka på det psykologiska med EU. I och med att det är så oerhört mycket möten så känner man sig till slut som kusinen från landet om man inte bejakar allting. Jag tror att varken du eller jag ser det där fullt ut. Politiker är inga enslingar utan de är väldigt sociala. Det blir ett socialt grupptryck i det sättet att umgås. Inom EU träffar de andra regeringspolitiker oftare än de träffar svenska landstingsråd och motsvarande.«
Vi får, även i socialdemokratin, en politisk miljö och kultur som snarare premierar Politikern med stort P, ja själva idén om statsmannen bland andra stora statsmän. Därför är det knappast förvånande att partiordföranden Persson ibland öppet drömt om ett valsystem som mer liknar det brittiska där premiärministern respektive traditionellt är långt mer betydelsefull än i det svenska systemet. President Persson? Omvandlingen av socialdemokratin till ett kampanjparti gör att den tillspetsade tanken inte enbart är ett skämt.
***
»Val vinns inte på löften utan på förtroende.« Så löd texten på en av de valannonser som förra året gick ut i dagstidningar och tidskrifter och den som yttrade orden var en statsman, Göran Persson själv, som med ansvarsfylld blick såg sina jämlika väljare i ögonen. När jag första gången såg den annonsen stannade jag till; där återfanns ju den exakta punkt där ett stort skifte i den socialdemokratiska rörelsen faktiskt blev synlig. Från och med nu ska väljarna inte rösta på reformlöften utan på den gestalt de tror är bäst lämpad att överlämna samhällsrodret till och att det är statsministern och ingen annan stärks av det faktum att regeringen i så hög grad framstår som hans – regeringen i övrigt har litet karaktären av skuggregering. Förtroende – inte löften? Den gamla sortens populism som klagar över att politikerna bara lovar och lovar och sedan sviker sina löften är sedan länge överspelad; det mest utmärkande för modern politik, inklusive den socialdemokratiska som genomgått ett marknadsliberalt stålbad, är att politikerna mycket sällan gör några andra utfästelser än blod, svett och tårar. Nu är det förtroendet som är hårdvalutan.
Persson är en politiker som också gått genom den mediala och opinionsmässiga skärselden. Den som mötte honom kring 1996–97 såg ett plågat ansikte; besvikna s-väljare tycktes förfölja honom när allt han kunde lova var hårdare saneringar och borgerlig press såg ett hopp om att äntligen slippa den socialdemokratiska övermakten. Sedan reste sig Persson, blev ett flöte istället för ett sänke för sitt parti, och kampanjpartiet återvann väljarna.
Våren 2002 befann sig dessutom världen och även de svenska väljarna ännu under omedelbar påverkan av terrorattentatet den elfte september och i sådana oroliga tider betyder naturligtvis trygghet mer än annars. Statsministern spelade hårt på den känslan, ja den socialdemokratiska ledningen räknade med att lugnt och i kraft av det statsmannaskap som byggts upp kring Persson under det svenska ordförandeskapet för EU kunna promenera i mål som valsegrare. Riktigt så blev det ju inte. Mot slutet av valrörelsen 2002 spred sig paniken i s-ledningen och plötsligt gjorde partiet en tydlig retorisk vänstersväng, valkampanjen blev på sluttampen mer ideologisk, man satsade mindre på att vinna uteslutande på Perssons statsmannaskap. Valresultatet i september 2002 räknades, av socialdemokratin själv, som en betydande framgång: 39,8 procent
Var det en framgång? Historiskt sett måste det i själva verket betraktas som ett betydande nederlag. När partiet 1976 förlorade makten fick man 42,7 procent av rösterna – och då låg valdeltagandet mycket högre: nästan 92 procent av de röstberättigade deltog i valet mot ungefär 80 procent hösten 2003. Bakom de där siffrorna döljer sig i själva verket ett socialt drama. Från sjuttiotalets val till 1998 års val inte bara sjönk det allmänna valdeltagandet – mönstret är att arbetarklassen i allt mindre utsträckning går och röstar medan medelklassen i stort sett fortsätter att göra det. Medel- och överklassen har stärkt sitt klassmedvetande medan arbetarklassens försvagats.
Obehagligast i hela denna utveckling är att socialdemokratin nu definitivt tycks ha kapat banden till den del av arbetarklassen som har det sämst ställt. Hos alltför många i den uppgivna, avpolitiserade delen av arbetarklassen tycks det tyvärr bara vara högerpopulismen som förmår väcka dem ur slummern och ibland få dem att gå och rösta. De besvikna tycks också bara flytta sin besvikelse längs partiskalan; i senaste valet miste antagligen vänsterpartiet många av de väljare som valet innan blev besvikna på socialdemokraterna. Visserligen måste man säga att det socialdemokratiska partiet gjort en stark moralisk markering mot rasism och högerextremism, långt mer kraftfull än vad socialdemokratin i andra europeiska länder förmått (främst Danmark). Men många av de sämst ställda saknar uppenbarligen den reformvilja som kunde ge dem ett skäl att gå och rösta. Särskilt konstigt är ju det inte heller. Fortfarande råder det idag massarbetslöshet i Sverige. Den sysselsättningsgrad s-regeringen drömmer om (81 procent nästa år) ligger en bra bit under den som rådde 1990. Gårdagens realiteter framstår som bättre än morgondagens utopier! Arbetet med årets vårproposition slutade också med en rad – inte dramatiska, men dock kännbara – nedskärningar för sjuka och arbetslösa. Utgiftstaken, kamrerstänkandets högsta stadium, hade talat. Plötsligt var det åter spartider. Tanken att en regering, när konjunkturerna försämras borde stimulera ekonomin istället för att spara, är idag faktiskt otänkbar i finansdepartementet: Den som är satt i skuld är icke fri. Knappast någon ekonomijournalist i media eller någon av de ledande s-politikerna har heller upplyst väljarna om att under åren 1998–2002 gick statsfinanserna med ett överskott på över 200 miljarder kronor – trots skattesänkningar under perioden på närmare femtio miljarder! Hade mindre av detta enorma överskott använts för att onödigt snabbt avbetala statsskulden samt att sänka skatterna och istället investerats i offentlig sektor – återbemanning av den och högre löner, avskaffande av karensdagen så att folk inte går till jobbet sjuka – så hade man haft ett intressant reformpaket att erbjuda som dessutom på sikt kunnat sänka de galopperande sjukskrivningskostnaderna. Vad vi istället fått höra under de senaste tre fyra åren är att det viktigaste av allt är att klara de heliga utgiftstaken. Och det inte minst intressanta i detta är, att när s-regeringen lägger ett sparpaket våren 2003, så framkommer inga tecken på den förr sedvanliga »svekdebatten« inom partiet. Någon intern opposition finns inte och väljarna väntar sig inte så mycket annat av partiet. Istället har de ritualiserade och medialt tacksamma svekdebatterna numera blivit vänsterpartiets öde.
Bakom den framgångsrike statsmannen Göran Persson gömmer sig ett annat samhälle och ett annat parti än tidigare. Istället för sociala reformer erbjuds vi förtroende och statsmannaskap. Men kanske kan ett avlövat kampanjparti helt enkelt inte längre alstra ett offensivt reformtänkande?
***
Vad är en socialdemokrat? Hur mycket hör hon eller han av det som ljuder omkring honom eller henne? När jag ser det unga socialdemokratiska kommunalrådet i Falun tala under en utfrågning i Folkets hus som jag är inkallad att hålla i vet jag det: Denne trettioåring, han heter Johnny Gahnshag och jobbade för inte så länge sedan inom vården, är bättre på att lösa de praktiska problem han brottas med i kommunen än vad hans borgerliga motståndare är. Och ja, han förstår vad de upprörda undersköterskorna och vårdbiträdena pratar om – det är fackförbundet Kommunal som ordnar utfrågningen – när de öser ur sig sin ilska över hur det ser ut på arbetsplatserna. När han hör det underbetalda vårdbiträdet Veronica Hägglund berätta om den schemaläggning som gör att hon tvingats ta tjänstledigt för att ordentligt hinna träffa sin tvååriga son, så vet jag att han tycker det är för jävligt. Och han skulle bli förbannad om han hörde vad någon nyss återberättade: att en tjänsteman sagt till en ensamstående morsa: Skaffa dig en man då!
Detta unga kommunalråd föraktar inte den närvarande arbetarklassen, han är någonstans en av dem – men: han har inga pengar att göra något åt de usla lönerna med. Kommunen går redan med underskott.
Vad är det vi ser i en sådan situation? Å ena sidan en massa lågavlönade kvinnor och män som i sina krav förmodligen har stöd från en majoritet av befolkningen och som ytterst slåss för ett nytt genuskontrakt och ett mildrat klassamhälle – och å andra sidan en lokal socialdemokrat som verkligen önskar att han kunde göra något åt eländet. Det stannar dock där. Själv står jag där, plötsligt främmande för alltsammans, betraktande denna scen ur svensk politik en marskväll 2003. Det är som om jag inte riktigt ingår i scenen: Jag vet ju att kommunalrådet omöjligen kan lösa problemet med de medel som står honom till buds. Men inte bara det utan något än värre: Han har inte heller någon grundläggande och långsiktig idé att hålla sig till, för det har det socialdemokratiska partiets inre debatt inte försett honom med. Och, slutligen: Han kommer heller inte att ständigt bråka uppåt i partihierarkien för att kunna lösa problemet, för hade han gjort det skulle han inte sitta där han sitter. Hade han varit den typen hade han gallrats ut tidigare.
I möteslokalen sitter också en irakier, Kifah Mohamad, han har ordnat demonstrationer mot USA:s krig, han arbetar som metallare på Scania. Han stiger in i denna arbetarrörelsemiljö och känner sig uppenbart hemma där. Besviken är han ändå, det vet jag, på regeringens och i synnerhet statsminister Perssons hållning i krigsfrågan, men det är ändå här han är nu. En ung kvinna, hon är praktikant på Dala-Demokraten, reser sig plötsligt upp och skäller ut socialdemokratin i största allmänhet för att de inte längre står på arbetarnas sida; jag pratade alldeles nyss med henne uppe på tidningen, hon är från Avesta, uppvuxen i arbetarklass, mycket radikal.
Frågorna haglar, politikerna försöker svara. Vad är det som sker i den här miljön? Jag betraktar mig själv där jag står mellan politikerna i panelen och Kommunals medlemmar bland borden i Folkets hus och kan inte svara på frågan riktigt tydligt ens inför mig själv: Är jag själv en socialdemokrat? Under de år jag verkligen kunde säga det om mig själv tyckte jag att den identiteten gav mig en hemmahörighet i världen; den begränsade sig inte bara till Sverige utan sträckte sig över världsdelarna. Nu skaver den identiteten.
Jag tror det var författaren P O Enquist som någonstans sa i en intervju: »Jag är socialdemokratin. Ibland lämnar partiet mig. Sedan återvänder det till mig.« Av många skäl är hans grandiost självironiska yttrande intressant; i de där orden talar ett litet äldre slag av intellektuell som står rörelsen, den svenska socialdemokratin, nära utan att så att säga sammanfalla med den. Dem emellan: Ett produktivt utbyte. Och Enquist har uppenbarligen råd att vara överseende med en rörelse som under hans liv sammantaget – i en stor kalkyl – ändå omgestaltat samhället till det bättre. En sådan som jag, en generation yngre än Enquist, anländer i denna rörelses historia vid en senare punkt, där inga av dess dygder i det förflutna riktigt kan uppväga synderna och försummelserna i nuet, det nu som sträcker sig minst ett årtionde tillbaka.
Vårdbiträdena och undersköterskorna kliver ut i vårkvällen. De ser lite ensamma ut. Kifah vet jag inte vart han tog vägen. Jag tänker: Vi måste börja om. Med allt.
Jag är inte socialdemokratin. Partiet har lämnat mig.
Göran Greider är författare och chefredaktör på Dala-Demokraten.