SL och Connex hemliga avtal
»Ökad bevakning efter skott mot buss«, »Vandalerna ska inte få bestämma«, »Buset har blivit grövre«. Så låter några typiska rubriker om kollektivtrafiken i Stockholm från det senaste året. Har det blivit farligare att åka kollektivt?
– Nej det har det inte. Det kan vi vara säkra på, berättar Felipe Estrada som är kriminolog vid Stockholms universitet.
När svenska folket via SCB själva får rapportera är de farligaste platserna arbetslivet, hemmet, krogköer och på sista – och tryggaste plats – de allmänna kommunikationsmedlen. Där har hot och våldssituationerna minskat de senaste åren. Den bild av kollektivtrafiken som presenteras, är konstigt nog diametralt motsatt den verkliga. Ändå fortsätter SL att mata medierna med rapporter om kampen mot otryggheten. Varför?
– Vad faan gör vi i Hemfosa?
Den berusade mannen på bänken upprepar frågan om och om igen. När han tittar sig omkring ser han ett fält, skog och några hus utslängda bland granarna. Det är en kall söndagseftermiddag söder om Stockholm. En skata kraxar över det bruna fältet. På den öde pendelperrongen samlas sex biljettkontrollanter och fyra ordningsvakter utanför kuren med den trötte mannen. Han har åkt fast i en av kollektivtrafikens biljettkontroller och ertappats med ett månadskort som var två dagar gammalt. Av hans tillstånd att döma kan det ha varit då han var nykter senast.
– Vad faan gör vi i Hemfosa? Var är mina grabbar? Var är baren någonstans? Kan ingen av er ge mig ett vettigt svar?
Ingen svarar. Istället tar kontrollanten Håkan till orda:
– Kryp tillbaka till den skitpöl du kom ifrån!
Håkan har just fångat in den berusade som lufsade iväg längs perrongen i ett fåfängt flyktförsök. En annan kontrollant dunkar in »fyllot« i väggen och mannen sjunker ner på bänken.
SL har infört en tuffare attityd mot fuskåkning. Kampanjen följer ett mönster där olika typer av ordningsstörningar bemöts med hårdare tag. Mjuk servicepersonal byts ut mot ordningsvakter. Tiggare körs ut av Securitas. Fler massiva razzior i spärrarna. En hemlig bonus från SL ger företaget som driver tunnelbanan mer pengar ju fler böter för fuskåkning deras kontrollanter lyckas skriva ut.
SL har haft några svåra år, med allt från muthärvor i toppen till avslöjanden om papperslösa invandrare som städar utan lön i tunnelbanan. Missnöjda resenärer väntar på tåg som aldrig kommer. Förlusttyngda trafikföretag håller inte vad de lovat. Personalen pressas av besparingskraven. Landstingets ekonomi ska räddas av dyrare månadskort. Felipe Estrada menar att SL:s fokus på brott syftar till att flytta skulden för de allvarliga problemen till en tacksam fiende: den berusade mannen från Hemfosa.
– Man kan visa handlingskraft. Att blåsa upp otryggheten blir också ett sätt att väcka opinion för att få större befogenheter att göra olika typer av kontrollinsatser. När man ställer in tåg får allmänheten ta smällen. Vanligt folk får i uppgift att sätta press på politikerna. Man vill att hederliga människor ska vända sin ilska från SL och rikta den mot ungdomar som förstör eller tiggare som skapar otrygghet. Dessa grupper blir väldigt bra fiender.
Men retoriken om den ökade otryggheten riskerar också att slå tillbaka. Problemet uppstår då de anställda ställer krav på en säkrare arbetsmiljö. Paradoxen märks i en arbetsmiljötvist mellan tågförarna och Connex, det privata företag som driver tunnelbanan åt landstingsägda SL. När tågen vänder på helger och sena kvällar, går förarna ensamma över perrongen. Efter att flera förare hotats och attackerats krävde facket att en ordningsvakt skulle finnas med. Connex vägrade. För två år sedan drog SL in tunnelbanevärdarna, en slags servicepersonal som fanns i vagnarna för att svara på frågor och skapa trygghet.
SL:s styrelseordförande Anna Berger Kettner förklarar först att tunnelbaneförarnas krav på säkerhet var ett skäl till att ersätta värdarna med ordningsvakter. Frågan går vidare till tunnelbaneföraren Pierre Sandberg för en kontroll.
Har ni fått stöd av SL i kravet på skydd på kvällar och helger?
– Tvärtom. SL har satt käppar i hjulet eftersom de vet att räkningen kommer att hamna hos dem om vi vinner i rätten.
Efter att värdarna försvann började problemen för tunnelbaneförarna. Idag är värdarna ersatta av Securitas-vakter som åker i vagnarna för att skydda de ordningssamma resenärerna. Tunnelbaneförarna har dock inte fått rätt till sin bevakning under de utsatta arbetspassen.
Fackförbundet Seko driver en kampanj för att uppmärksamma våldet mot de anställda. När biljettkontrollanterna på pendeln tar lunchrast på en pizzeria i Farsta Strand är stämningen hjärtlig men rå. Alla i arbetslaget har smeknamn. »Komissarie noll« försöker smussla ner en saltströare i »Findus« ficka, men blir avslöjad. Christina Jovanovic, 30 år, har arbetat som kontrollant i tre år. Hon förklarar att sammanhållningen bland kollegorna är en av fördelarna med jobbet. Hon upplever att våldet mot biljettkontrollanterna har ökat under den tid hon jobbat.
– Poliser jag träffar är förvånade över att vi inte har skyddsvästar och elpistoler som kontrollanter i Tyskland.
Om man saknar biljett åker man på 800 kronor i tilläggsavgift, eller böter som kontrollanterna säger. Det gäller även de hemlösa. Men där gör Christina vissa undantag. Den som plankar och vägrar att legitimera sig, grips av kontrollanterna som kallar polis till stationen.
Rasten är slut och vi hoppar på tåget igen. Folk ser sig om när de sex kontrollanterna kliver in i vagnen. Några ser skyldiga ut och börjar rota i fickorna. »Färdbeviskontroll, får jag besvära om biljetterna.«
Trots att kontrollanternas arbetsmiljö blivit hård, saknas utbildning för att hantera de utsatta människor som ofta vistas på tågen. Tina nämner en halvdagskurs i greppteknik.
– Det är tydligt att psykvården i det här landet inte fungerar. Det ser vi på våra tåg. Man vet inte hur man hantera dom psykiskt sjuka.
Vid ett tillfälle upptäckte hon en märklig person utan biljett på tåget vid Flemingsberg.
– Vi tänkte att den här killen spelar bara dum. Han sa att han skulle på läkarbesök och att han inte hunnit med att stämpla eller vad det nu var. Efter ett tag försökte han smita från platsen. Vi höll kvar honom och ringde polisen. Efter ett tag började han gunga och prata med sig själv. Vi tog in honom i spärrvaktshytten så att han inte skulle sticka någonstans. Då började han banka huvudet i omklädningsskåpet. Han skrek och slog sig själv. Efter två och en halv timme kom polisen.
Mannen fick böta för tjuvåkning.
Även om tunnelbanan är en trygg plats för resenärerna, har våldet alltså ökat mot personalen. Hur hänger detta ihop? Fakhr Chowdhry, kontrollant i tunnelbanan och facklig representant menar att det ökade våldet, framförallt förklaras av den hårdare linjen från SL:s sida. En majoritet av kontrollanterna är motståndare till de nya kraven på fler bötesavier. De flesta kontrollanter ogillar också razzia-metoden, där personalen radar upp sig som en mur vid tunnelbanespärrarna.
– Den metoden har orsakat ökningen när det gäller hot och våld.
I mars 2004 höjdes priset på månadskorten med 20 procent till 600 kronor. Bötessumman för plankare höjdes till 800 kronor.
– Höjningen har gjort att vi utsätts för mer verbala hot, fysiska hot och knuffar. Folk vill ju bara dra därifrån till varje pris.
I den hårda linjen mot fuskåkarna ingår också en ny bonusmodell för ersättning till företaget som kör tunnelbanan och svarar för kontrollerna. Logiken lyder: böter ger pengar, pengar ger incitament. SL har länge varit missnöjda med kontrollanterna och hotat att ta över verksamheten. För att Connex inte ska vara för milda i synen på fuskåkning får de nu betalt efter prestation. Ju fler plankare kontrollanterna lyckas bötfälla, desto mer pengar betalar SL. Hos kontrollgruppen på golvet lyder kravet från Connex arbetsledning: »Leta upp 200 fuskåkare varje dag och ge dem böter – annars ryker vårt kontrakt med SL«. Fakhr Chowdhry ogillar kravet.
– Om du verkar trovärdig och berättar att du glömt ditt kort, då kunde jag låta dig köpa biljett. Men nu skriver jag en tilläggsavgift istället. Man tar bort det mänskliga elementet från vårt jobb.
– Det är en arbetsmiljöfråga. Cheferna ser helst att vi ska skriva på allt som rör sig. De flesta kontrollanter ogillar kravet, men alla är rädda om sina jobb. Om man till varje pris måste skriva en tilläggsavgift, kan man inte heller komma undan de situationer som riskerar att bli hotfulla eller våldsamma.
Vilka mekanismer är i rörelse när en anställd, eller en resenär (vilket också inträffar), råkar ut för våld i samband med en biljettrazzia? En »kontrollskada« – så kallar kriminologerna en negativ effekt som skapas av att man övervakar i syfte att förhindra ett visst brott. I vårt aktuella fall är brottet tjuvåkning – och kontrollskadan det våld som drabbar personalen eller resenären. Felipe Estrada menar att man alltid borde utvärdera vilka kontrollskador man kan acceptera före varje ny repressiv åtgärd.
– Överväger skadorna? Om man är övertygad om att brottsligheten hela tiden ökar, då kan man acceptera vilka kontrollskador som helst.
Vad händer när samhället möter utsatta grupper med väktare och kontrollanter?
– För mig kan en kontrollant verka lugnande. Men för grupper som redan är marginaliserade, som redan känner sig utpekade, kan närvaron fungera provocerande och triggande. Man hoppas att väktarna ska fungera lugnande på ungdomarna, men istället sätter man igång en konflikt som inte fanns innan väktarna kom till platsen.
Under moderaternas senaste år i toppen av SL fångades 16.000 plankare. Socialdemokraten Anna Berger Kettner är pastor i Missionsförbundet och ordförande i Broderskapsrörelsen. SL:s styrelseordförande sitter också i socialdemokraternas verställande utskott. Hon driver den hårdare linjen mot fuskåkning. Hon har skickat ut 40.000 bötesavier under sitt första år.
– Det här känns konstigt som socialdemokrat och jag tycker inte om att behöva vara repressiv, men att stjäla resor och trakassera vår personal är ett osolidariskt sätt att hantera gemensam egendom.
Berger Kettner menar att reklam och kampanjer har ökat allmänhetens sympati för de hårdare tagen mot fuskåkningen.
Hon ser inget samband mellan fattigdom och fuskåkning. Hon för istället en moralargumentation som bygger på att man inte ska låta de betalande resenärer stå för den egna gratisresan med »det allmänna«.
Det har blivit dyrare att resa med kollektivtrafiken. Samtidigt vet man att det är människor med de lägsta inkomsterna som är mest beroende av tunnelbanan. Miljöpartiet och vänstern är åtminstone på pappret för en helt skattefinansierad kollektivtrafik av rättviseskäl. Felipe Estrada ser det som en klassfråga.
– Det är klart att jag tycker att alla ska betala för sig. Men för vissa grupper är 600 kronor en väsentlig summa.
»Sabotage stoppar pendeltåg« löd rubriken. I oktober stoppades all trafik mot Nynäshamn under två veckor. Ett ungdomsgäng hade lagt ett betongblock på spåret. En massiv polisinsats följde. Kommunpolitiker uttalade sig om »terrorism«. I själva verket var problemen varken nya eller okända. Ända sedan hösten 2002 hade en grupp ungdomar i 14–16 årsåldern använt pendeltågen som fritidsgård. Gänget hade också trakasserat personal, rökt i vagnar och kastat ut tågsäten genom fönstren. När rubrikerna om betongblocket dunkades upp i spalterna fanns det en person som inte var ett dugg förvånad: Ziad Yassin, 25 år. Han jobbade på pendeln som trafikvärd när ungdomarna började hänga i tågen. Han lanserade och drev ett socialt projekt för att hitta alternativa sysselsättningar. Man kontaktade föräldrar och skrev kontrakt där ungdomarna lovade att lämna tågen i fred i utbyte mot en rad klassiska aktiviteter. Man grillade korv, åkte på läger och spelade paintball. Under den sommar då projektet pågick minskade klottret med 70 procent. Inga sabotage, inget hot eller våld mot personalen. Utöver två löner kostade projektet 70.000 kronor.
– Vi hade en väldigt bra dialog, berättar Ziad. Ungdomarna hade redan varit i konflikter med polis och väktare, men nu fick de möta en människa bakom uniformen.
Efter sommaren skulle Nynäshamns kommun ta över uppföljningen, men så skedde aldrig. Dessutom försvann trafikvärdarna från pendeln. Återigen ersattes servicepersonal med ordningsvakter. Sommaren 2004 hade Ziad onda aningar. Snart kom rubrikerna om sabotagen och till slut inställda tåg.
– Jag var inte ett dugg förvånad. Det hade absolut varit annorlunda om projektet funnits kvar.
I Stockholms tunnelbana kan man ofta höra budskapet ropas ut: »Vi har en tiggare ombord. Vi uppmanar er att inte ge henne några pengar.« Folk som tigger ska istället köras ut av ordningsvakter. Anna Berger Kettner förklarar:
– Tiggeri i tunnelbanan är oacceptabelt. De är också människor, men eftersom tiggare skapar osäkerhet uppmanar vi våra resenärer att inte ge pengar.
Kollektivtrafiken är både en offentlig miljö och ett privat avgränsat utrymme. Delvis skattefinansierad, men också driven på entreprenad av vinstdrivande storbolag. När samhällsproblem påverkar affärsverksamheten väljer SL hellre att betrakta sig själv som en privat aktör. Enligt ett strikt affärsintresse är det ändamålsenligt att måna om de skötsamma människornas trivsel.
Men är det inte ok att måna om de resenärer som betalar för sig?
– Man kan alltid säga att bara de ordningsamma människorna ska få plats i samhället, säger Felipe Estrada.
– Man utesluter allt fler. Vi privatiserar och stänger av allt fler offentliga utrymmen. »Det här är min galleria, här bestämmer jag vilka som ska få komma in.« Fattiga människor som inte kan betala för sig får inte vara inne. Människor med psykiska problem som skapar oro hos våra hederliga resenärer får inte vara inne. Skräniga ungdomar får inte vara inne. Vilket ansvar har ett samhällsnyttigt företag? Om jag ogillar H&M kan jag handla kläder någon annanstans. Vill jag åka tunnelbana måste jag åka med SL.
En man sitter och sover på pendeln. Kontrollanten synar ett utgånget månadskort. »Vad heter du«, frågar kontrollanten? »Inge« i förnamn och »särskilt« i efternamn försöker den slitne resenären. »Om du inte legitimerar dig ringer vi polisen«, försöker kontrollanten. »Jag skiter i polisen, jag skiter i SL och jag skiter i allt«, sluddrar mannen, slänger ur sig några okvädningsord och går mot dörrarna.
Så kom det sig att den sex personer starka kontrollgruppen blir stående på en perrong på en åker någonstans mellan Stockholm och Nynäshamn. Snart kommer fyra ordningsvakter och slutligen polis. Den berusade mannen anmäls för »bedrägligt beteende« för det gamla kortet och »våldsamt motstånd« för det lunkande flyktförsöket mot skogsbrynet.
– Vad faan gör vi i Hemfosa? är det sista han säger innan polisen för iväg honom till häktet.
Rasmus Malm
Rasmus Malm är frilansjournalist och kulturredaktör på nystartade dokumentärmagasinet »Public Service«. Marcus Erixson är frilansfotograf.