En vanlig dag på kontoret i all enkelhet

071218

Det här är Galagos jävla vargborg asså. För er som inte sett den. Och kolla in den här snubben. Underbettet! Påsarna under ögonen! Den orakade och charmigt oborstade attityden. Nej, han heter inte Bromander och ja, han jobbar Galago. Såhär ser man ut när man inte bara ägnat natten åt att skriva ihop en företagsplan utan också hunnit med att höra vännerna Knut Larsson och Mats Jonsson battla i läsning på baren Berlin kvällen innan. Ni som inte hört Mats läsa utan bara njutit hans serier har verkligen missat något. Knut var en rejält positiv överaskning med sina väldigt storyboardartade berättelser där man verkligen kunde se hans bilder framför sig. När jag blir stor ska jag bli som Knut.

Idag mottog jag några av de sista översättningarna till Galago INT, Fabian Göranson har levererat de sista delarna till det än så länge av mig oförtjänt ohypade nya seriealbum han släpper hos oss i februari. Kirurgi heter det och alla ni som precis som jag förälskat er i Fabians rätt annorlunda humor kommer verkligen inte bli besvikna. Men mer om det inom väldigt kort. 

Imorgon ska Galagoredax städa och möblera om på kontoret. Förhoppningsvis så skall vi till sist få lite ordning här.

Inlägg av Johannes ( kommentarer 0 )

---

Serier är ju både text och bild ju

071213

Ok, förlåt mig för de två tidigare enorma textsjoken. Rolig läsning är inte alltid vänligt för ögat. Desto mera ögongodis bjussar vi dock på här. Möt första utkastet till omslaget på Galago INT.



Marcus Nyblom är fan gud och Galago hans profet. Vad tycks? Texten i nederkanten ska väl bli något om Sweden och Comics antar jag. Kom gärna med förslag på vad fanken vi ska skriva. Bästa förslaget får ett friex.

Inlägg av Johannes ( kommentarer 11 )

---

Den åleglatte dj-sjekkeren Marcus Gerdin

071211

Tema norden i dagens bloggande. Inte bara en utan två utländska hyllningar till Galago på sistone. Här är Dagbladet i Norges finfina recension på Hey Princess. Det känns unikt att en pocket får den här typen av uppmärksamhet.

1990-tallets indie-Stockholm vender tilbake med full tyngde når Mats Jonssons praktfulle tegneserieroman «Hey Princess» nå relanseres.

En høstdag for ti år siden reiste jeg og en kamerat på helgetur til Stockholm. En av kveldene dro vi til Söder, bydelen som i 1990-åra ble for Stockholm det Grünerløkka ble for Oslo, og lette oss fram til ei adresse som vi trolig hadde funnet i Nöjesguiden, Natt&Dags svenske moderpublikasjon. Vi siktet mot Hannas krog på Skånegatan, det legendariske utestedet vi hadde lest om i de store svenske avisenes utelivsbilag. 1990-åra var en gullalder for svensk «nöjesjournalistik». Expressen Fredag, Dagens Nyheters På Stan og Svenska Dagbladets City-bilag skapte purunge «krönikör»-stjerner som Linda Norrman Skugge og Andres Lokko (begge er, selv om de ikke lenger er like purunge, fortsatt i full sving og stadig meget leseverdige). Etter at Hannas krog åpnet dørene første gang i 1990, var de fleste kjente ansikter i Stockholms unge musikk- og medieverden å se i kjelleren på Skånegatan. «1993 bodde jag på Hannas krog», har Skugge skrevet. Slik Head On ble det definerende utestedet i første halvdel av 1990-åra i Oslo (rett nok med en temmelig annen musikkprofil), ble Hannas krog en mytologisert adresse for en generasjon svenske ungdommer med drøm om et liv i storbyens lys, hang til lett intellektuell indiepop fra England og et sterkt ønske om jobb i kreative bransjer. «En gång runt 1994 hadde et par av killarna i det nye Eskilstuna-bandet Kent så mycket krita i baren att de var tvungna att göra en gratiskonsert nere på Hannas Källare för att kunna betala av den», mimret Nöjesguiden i fjor.

Dette universet av Jarvis Cocker-etterlikninger, Paul Smith-klær og Saint Etienne-fans fikk sin ultimate hyllest i den svenske serietegneren Mats Jonssons (f. 1973) selvbiografiske - og grenseløst selvutleverende - tegneserieroman «Hey Princess», som første gang ble utgitt i 2002. Fem år seinere sender imidlertid det utmerkede svenske serieforlaget Galago Jonssons tegnede utelivsklassiker ut på ny, i en hendig lommeutgave og med det påkrevde bonusmaterialet. Om Martin Kellerman med sin Rocky-figur er blitt storby-Sveriges fremste tegnekronikør på 2000-tallet, er det ingen tvil om hvem som spiller tilsvarende rolle for tiåret før. Men der Rocky er grinete og bråkjekk, er Mats Jonssons selvbiografiske hovedperson sårere og atskillig mer herjet av alskens bekymringer. «Hey Princess» (som er oppkalt etter en låt av den svenske 1990-tallsindiepopgruppa og Hannas Krog-favoritten Popsicle) begynner vinteren 1993. Den Nietzsche-elskende Mats går på Journalisthögskolan og mister dyden etter tre måneders intens kurtise av sin egentlig ganske kjedelige medstudent Anna. Som så mange med romantiske storbydrømmer, har Mats lagt den bitte lille byen Kramfors i Västernorrland bak seg til fordel for Stockholm. Etter at Anna svikter ham, forvandler den nervøse småbygutten seg raskt til en ulastelig Paul&Friends-antrukket filmvitenskapstudent som med iver deltar i debatten om striden mellom Oasis og Blur, hilser på kjendiser med påtatt selvfølgelighet og arbeider hardt med å sjekke opp «indiebrudar» i Hannas kjeller. Bare på togreisen hjem til jul i Kramfors kan han tillate seg et tankemessig tilbakefall til gammel usikkerhet: «Jag måste köpa alla Blur- og Suede-skivor... och få hångla mer... och knulla! Och köpa mer Paul Smith-kläder...». «Hey princess» er en praktfull skildring av ungdommelig kjærlighet (og sorgen som er dens uunngåelige konsekvens), fyll og skitne, men vinylplatefylte studenthybler - full av smarte referanser til klassisk film og skjønnlitteratur. Her opptrer tidstypiske figurer som Henrik Berggren, frontfigur i 1990-tallsindiebandet Broder Daniel (der Håkan Hellström startet) og den åleglatte dj-sjekkeren Marcus Gerdin, som ifølge Dagens Nyheter (DN) er en karikatur av Stockholm-utelivsprofilen Gustav Gelin. Mats kliner med pene

Elsa mens kameratene hører Prodigy spille på

Hultsfredfestivalen, og møter henne snart igjen på et gjørmetungt Roskilde. Hjemme i Stockholm treffer han jenter som jobber på ICA, men forsikrer Mats at «jag lyder faktiskt Expressen Fredag slaviskt!» Primal Scream, Goldie, musikkmagasinet Pop, kommersialismen i platebransjen, Petters releaseparty og de tidstypiske utelivsromanene til Per Hagman diskuteres. En kveld i 1998 møter Mats den svartkledde kunststudinen Åse, som i likhet med ham selv er Morrissey-fan og regner seg som «ensam och misförstådd». Men Åse har det ikke godt psykisk, og truer med selvmord hvis Mats går fra henne. Som Kellerman utleverer Jonsson menneskene rundt seg like mye som seg selv: Ifølge DN har den virkelige «Åse» fortalt sin versjon av det stormfulle forholdet, også hun i en tegneserie. Jonssons ruter beholder boka gjennom en grunntone av sår melankoli. Mats' konklusjon etter mange søte jenter og mange seine netter på bar er betegnende: «Indiepopen handlar ju om längtan. Bort från småstan, eller tillbaka till en ungdom som man aldri haft (...) Men eftersom lyckan bara kan vara sekundsnabb, dömer indiepopen en till evig längtan efter nått som inte finns». kabu@dagbladet.no

Bildtext: Generasjonsskrift: Tegneserieskaper Mats Jonsson vekker minner hos dem som var unge i nordiske storbyer i 1990-åra, elsket indiepop og ville jobbe med «noe kreativt». Nå gjenutgis svenskens serieroman «Hey Princess».

©Dagbladet

Givetvis kan du köpa boken till exempel här.

Inlägg av Johannes ( kommentarer 18 )

---

Plock och fynd man måste titta

071211

Här trillade jag glatt över en recension från finska Hufvudstadsbladet där man inte bara välförtjänt hyllar Bromander utan även hystar över någon sorts känga till mig för min senaste ledare. Läs och njut.

Sedan länge lider vuxenserier av ett slags känslomässig tourettes där tecknare dras till de allra mörkaste skrymslen i det mänskliga livet: prostitution, incest, våld och lidande.

Plocka bara upp ett nummer av den svenska serietidningen Galago och ni förstår vad jag menar: eländet breder ut sig på sidorna redan på ledarplats, där själen liknas vid ett rövhål och ett normalt fungerande vuxenliv är något som inte är en tänkbar möjlighet ens i en avlägsen horisont.

Ibland kan det här verka tvångsmässigt, som om svartvita eländesskildringar var serietidningars motsvarighet till finkultur, ett sätt att visa att man inte blundar för livets baksidor, ett sätt att vara vuxen till skillnad från äventyrsbaserade barnserier.

Men så finns de där exemplen där det hela görs så bra och övertygande att man faktiskt vill vistas där, mitt i äcklet, för att man känner att det kommunicerar någonting på riktigt.

Flera gånger under läsningen av Henrik Bromanders andra seriealbum Tidigt på morgonen är jag tvungen att lägga ifrån mig boken. Det händer speciellt i serien om en helt vanlig familj som håller på att förlora sin son i cancer. Bromander skildrar händelsen ur mammans perspektiv, rösten är hennes egen, plockad ur den dagbok som hon för under sonens sista år. Familjen bestämmer sig för att göra Robins sista tid i livet till någonting fantastiskt , alltså säger föräldrarna upp sig från jobbet, tar ut alla sina besparingar och åker till både Legoland och Bahamas. Däremellan studerar de böcker om döden och märker att krisen påverkar deras kärleksliv i en positiv riktning.

ANTROPOLOGISK GÄRNING

Bromander skriver inte satir. Tvärtom känns hans skildring av den hemska tiden i familjens liv, hans förmåga att gestalta en mammas gradvisa nedgång i alkoholism och sorg, så smärtsamt äkta att man undrar hur han egentligen gör sin research.

Och det finns flera exempel i det här mästerliga seriealbumet. Bland annat en briljant historia om en man som förlorat sin fru i Estoniakatastrofen och som blir besatt av att bärga hennes lik. Också han säger upp sig från jobbet och börjar ta dykarlektioner. Resten kan ni säkert räkna ut.

Trots att de ämnen som Bromander återkommer till våld, familjetragedi och ensamhet känns rätt utforskade blåser han nytt liv i dem, inte minst genom sin förmåga att aldrig vika av från det utvalda spåret, att aldrig komma med några pubertala blinkningar till läsaren. I stället låter han sina huvudpersoner komma till tals.

Ett av proven på Bromanders övertygande gestaltningsförmåga är serien om Bernard Padané, en fransk strukturalist och antropolog som studerat under Claude Levi-Strauss. Serien sägs basera sig på en biografi av Henri Pontcet-Homme. Problemet är bara att Pontcet-Homme inte finns på riktigt, och det gör inte Bromanders antropolog heller. Men skulle man inte ha Google vore det omöjligt att veta det, så bra är den här historien berättad. Att Bromander mitt i sitt seriealbum gör ett porträtt på en antropolog som studerat incestuösa ritualer i Amazonas kanske också säger något avgörande om Bromanders egna antropologiska gärning (här finns också en serie om en dömd pedofil).

Bromander tecknar inte snyggt, hans serier är enkelt gjorda och väldigt texttunga. Han kunde ha skrvit noveller i stället, men även om det inte finns några värderingar inplacerade bland rutorna så uppstår det en nivå av naivism, en slags oskyldighet hos berättaren, som jag definitivt skulle sakna om det här var en novellsamling.

PHILIP TEIR

Beställ boken här till exempel.

Inlägg av Johannes ( kommentarer 4 )

---

Vi släpper in färgen

071203

Får vi lov att presentera omslaget till Liv Strömquists nästa bok Einsteins fru, ståtligt formgivet av Elin Almered. Januari månads stora måsteköp helt enkelt. Alla ni som, likt oss, älskade Hundra procent fett kommer att falla pladask för detta fantastiska seriealbum. Om ni ber snällt så kanske vi förhandsbjussar på något av materialet här i bloggen.

Vi borde väl avlägga rapport om Galago INT också. Tira in det här regalskeppet;

 

 
Det här är Sara Granérs fantastiska baksida till Galago INT. I princip så är hela antologin levererad och klar, men innan allt är avklarat så låter vi det vara. Jag återkommer innan slutet på veckan med fler knep och knåp kring detta. Nu kom Simon Gärdenfors på besök så vi får höras senare.

Inlägg av Johannes K. ( kommentarer 6 )