Att förstå Obama
Hyllningarna har stormat in från hela världen, och det första han gör är att stänga Guantánamo Bay. Nog får vi ett bättre USA Med Barack Obama? John Pilger tror inte att vi ska hoppas för mycket.
Av John Pilger
1941 skrev den amerikanske tidningsredaktören Edward Dowling: ”De två största hindren för demokrati i Förenta Staterna är, dels den vitt spridda vanföreställningen bland de fattiga att vi har det, och dels den kroniska skräcken bland de rika att vi skulle få det.”
Vad har förändrats sedan dess? De rikas skräck är större än någonsin, och de fattigas vanföreställning har ärvts av dem som tror att Washingtons många hot mot resten av mänskligheten kommer att bli färre när George W Bush lämnar Vita huset.
Installationen av Barack Obama som Förenta Staternas president är, enligt en andlös kör av kommentatorer, ett ”i sanning spännande och historiskt tillfälle i amerikansk historia.” Faktum är att detta är en produkt av ett gammalt illusionsmakeri. Det har spunnits ihop, ”i sanning spännande och historiska tillfällen”, i samband med amerikanska presidentkampanjer, så länge som jag rapporterat från dem.
Ras, kön, utseende, kroppsspråk, gemåler och avkomma, liksom retoriska utbrott tolkade som vältalighet har blåsts upp av marknadsföring och ”image-making”, nu ännu mer förstärkt av ”virtuell” verklighet. Tack vare ett presidentvalssystem baserat nästan uteslutande på rikedom och bidrag från företagssfären, kan endast den som både kontrollerar och lyder systemet vinna. Så har det varit sedan 1940-talet. President Harry Truman, en liberal demokrat, marknadsfördes och beundrades som en ödmjuk man av folket. Och visade hur tuff han var genom att utplåna två städer med atombomber.
Att förstå Obama som USA:s president är inte möjligt utan att förstå kraven från ett maktsystem, sedan lång tid oförändrat i allt väsentligt utom i förhållandet till de mäktiga medierna. Medierna accepterade Obama som en seriös kandidat när han gjorde två viktiga uttalanden under presidentkampanjen förra året. Det första gjorde han på en konferens anordnad av American Israel Public Affairs Committees (AIPAC), sionistlobbyn, där han lovade att stödja ett ”odelat Jerusalem” som Israels huvudstad. Inte en enda regering i världen stödjer att israeliskt övertagande av hela Jerusalem, inte ens Bushregimen, som likt alla andra erkänt FN-resolutionen som förklarar Jerusalem vara en internationell stad. Obama reviderade också ett tidigare uttalande om sympati med de ”lidande” palestinierna.
Hans andra uttalande, i stort sett ouppmärksammat, gjordes i Miami den 23 maj 2008. Obama talade till det exilkubanska samfundet – som genom åren troget försett USA:s administration med terrorister, mördare och narkotikasmugglare – och lovade att fortsätta det 47 år gamla förlamande embargot mot Kuba som år efter år förklarats olagligt av FN.
Även här gick Obama längre än Bush. Han sa att USA har ”förlorat Latinamerika”. Han beskrev de demokratisk valda regeringarna i Venezuela, Bolivia och Nicaragua som ett ”vacuum” att fylla. Han tog upp nonsensfrågan om iranskt inflytande i Latinamerika, och han stödde Colombias ”rätt att slå till mot terrorister som sökte skydd utanför landets gränser”.
I översättning betyder detta ”rätt” för en regim, vars president och ledande politiker är knutna till dödsskvadroner, att invadera sina grannar för Washingtons räkning.
Obama stödde också Meridainitiativet, som Amnesty International och andra har dömt ut som att USA tar den ”colombianska lösningen” till Mexiko. Och det räckte inte med det. ”Vi måste också trycka på längre söderut”, sa han. Det har inte ens Bush sagt.
Poängen är att Obama sannolikt inte blir varken bättre eller sämre än någon annan amerikansk president, som var och en startat minst ett krig, öppet eller i hemlighet. Sedan 1945 har fler än 50 regeringar, varav många demokratier, störtats av USA. Runt 30 frihetsrörelser har krossats av USA. Massvis av länder har bombats eller utsatts för blockader, till priset av otaliga liv och omätlig misär. Dokumentation av, och bevis för, denna uppsjö av övergrepp kan man hitta bland annat i den amerikanske historikern William Blums arbeten.
Den här sortens sanningar inkräktar sällan på det mediespel som går ut på att välja och installera överhuvudet för denna otyglade världsmakt. Med varje vintrig installationsceremoni på kongressens trappor bjuds vi ånyo att förundras över en ”storslagen demokrati”, snarare än ett storslaget och våldsamt imperium. Barack Obamas tystnad under de nyss inträffade fasorna i Gaza var, i praktiken, ett medgivande. Och Gaza var, enligt mig, en avgörande händelse i fråga om sanning och lögn, principfasthet och feghet, fred och krig, rättvisa och orättvisa.
Ingen president under min livstid har höjt rösten mot Israels rovgiriga expansion – just som Obamas hot mot Latinamerika var helt i linje med samma gamla amerikanska hållning, att hålla ställningarna på sin ”bakgård”. Självklart kommer inte denne unge, afroamerikanske president framstå som lika extrem som Bush: han har en helt annan personlighet. Hans problem kommer att bestå i, som en av hans rådgivare anmärkte, ”förväntningshantering”. Han har blivit så pass heroiserad och felaktigt framställd att den ballong av ”hopp” som han och hans kult har fyllt kommer att behöva tömmas gradvis. Vilket vi kommer att få se.
Samtidigt är det dags för önsketänkarna att bli politiskt vuxna och debattera stormaktsvärlden som den är, inte så som de hoppas att den ska bli. USA:s nye president är, liksom sina föregångare, en hök och en expansionist. Han kommer från en i det demokratiska partiet obruten tradition av krigsmakande, som presidenterna Truman, Kennedy, Johnson, Carter och Clinton har demonstrerat. Skillnaden med Obama kan vara att han känner till och med större krav på att visa hur tuff han är. Hur många rasister och supportrar hans hudfärg än har engagerat så är dess ”historiska” värde annars irrelevant för det stora maktspelet. Det ”i sanning spännande och historiska tillfället i amerikansk historia” kommer först att inträffa när det spelet i sig ifrågasätts och utmanas.
John Pilger
Översättning: Johan Berggren