Grekland - en tragedi i tre akter
Euron är räddad, men grekerna har fått det sämre. Demokratins födelseland blev det första i Europa där den globala finansmarknaden svepte undan dess fötter, skriver Johan Berggren.
Av Johan Berggren
Akt I: Uppgång
1999. EMU inleds och tolv EU-länder inför euro. Grekland uppfyller inte medlemskraven.
2001. Grekland visar imponerande förbättring av sina finanser, och byter drachmer mot euro.
2000–2007. Grekland är en av EU:s vinnare, med 4,2 procents årlig tillväxt, stora utländska investeringar, och en arbetskraft som jobbar näst mest i hela OECD.
2004. OS i Aten. Spelen visar ett nytt, rikare Grekland men också gamla svagheter. OS spräcker budget och solkas av förseningar och korruption. Samma höst visar en granskning av EU-kommissionen att Grekland aldrig uppfyllde anslutningskraven till EMU. De hade mörkat bland annat storleken på sin utlandsskuld.
2005. Högerpartiet »Ny demokrati« vinner valet. Men liksom socialdemokratiska Pasok tar de inte itu med strukturella svagheter som låg industriell produktionskraft och ineffektivt skatteupptag. Liksom Pasok fortsätter de att täcka budgetunderskott med lån. Grekland förblir EU:s mest korrupta land och de välbärgade skattefuskar regelmässigt. Den av tradition starka radikala vänstern växer, när fattiga blir fler och arbetarlöner halkar efter trots ekonomisk boom.
2008. Global finanskris. I Grekland riktas folkets vrede mot myndigheterna. Polis skjuter en student till döds den 6 december, och Aten skakas av kravaller i över en månad. Tio radikala vänsterorganisationer – kommunister, anarkister och syndikalister – bildar koalition. Grekiska facken tvekar inte att strejka. Från ett brinnande Aten presenterar regeringen en optimistisk budget för 2009, men trovärdighet saknas: Moody’s hotar sänka landets redan låga kreditvärdering.
AKT II: Egoism och fatala lögner
2009. Världskris. Alla euroländer utom Tyskland har nu större statsskuld än EMU-medlemskravet – Grekland är inte ens bland de värsta. Länder som Irland och Storbritannien har mångdubbelt större skulder. Krisen drabbar Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien (PIIGS) hårdast. Dessa nyss »heta« ekonomier måste låna till utgifter när tillväxten viker, och har redan stor skuldbörda. Utan euron med dess låga ränta anpassad till den tyska, mogna, ekonomin, hade den »heta« periodens låne- och konsumtionsfest kunnat dämpas med höjd ränta. Hedgefonder spekulerar mot PIIGS statsobligationer: länderna är övervärderade, fast i euron kan de inte devalvera sig ur knipan. De rikare euroländerna har nog med sitt. Tyskland, med genomsunda finanser, gnäller över hedgefonderna, men påpekar också att EMU förbjuder euroländerna att täcka varandras utlandsskulder.
Ur PIIGS-flocken skiljs offerlammet Grekland. Landets två huvudnäringar, turism och rederi, drabbas extra hårt i konjunkturnedgångar. Och så är det trovärdigheten.
I oktober vinner Pasok valet och Greklands premiärminister Giorgos Papandreou lovar ekonomisk åtstramning och revision av landets räkenskaper. Denna visar att Greklands budgetunderskott för 2009, som uppgetts bli 6 procent av BNP, egentligen var 12,5 procent. Åter hade Grekland ljugit om sina finanser. Kreditvärderingsinstituten sänker. Fitch ger »BBB+«, Europeiskt bottenrekord. Strejker och demonstrationer över hela landet.
AKT III: Fall
2010. I januari har de grekiska statslånen 4 procent högre ränta än de tyska. Investerare flyr grekiska papper i panik, vilket sänker värdet på de nya obligationer landet försöker rädda sig med.
Under våren kämpar Papandreou. Åtgärdspaket, Vita Husetbesök, tv-tal till folket. Allt förgäves. Antagligen står det inte längre i Greklands makt att själv ta sig ur krisen. Hjälp är dock på väg, då Greklands kris hotar euron, som sjunker i kurs. De rika eurostaterna lovar i februari att vidta »beslutsamma och samordnade åtgärder för att rädda euron.« Men EMU:s kvarnar mal sakta: först den 11 april går de med på att bistå Grekland med 30 miljarder euro. Då har krisen vuxit förbi den siffran. Papandreou ber också Internationella valutafonden IMF om lån. Folkstormen i Grekland ökar i fruktan för IMF:s hårda villkor. Greklands statsobligationer har nu betyget »junk«, skräp. Man är på väg att göra det otänkbara: nationell konkurs. Svenska tidningars löpsedlar »Så hotar krisen din semester«.
2 maj räddar euroländerna Grekland. Grekland får ett treårigt stödpaket på 110 miljarder euro, delfinansierat av IMF. Generalstrejk och massdemonstrationer, för parlamentet har inget val annat än att godta villkoren. Greklands politik dikteras nu av dess långivare.
Men eurons räddning kräver mer. Det »marknaden väntat på« kommer den 10 maj. Efter turbulenta toppmöten läggs ett stödpaket till euroländer i kris på 750 miljarder euro. 500 miljarder från EU, och 250 miljarder från IMF. Efter tillkännagivandet stiger världens börser, i Aten med 10 procent.
Euron är räddad, grekerna har fått det sämre, och Greklands regering har sålt ut ett rejält stycke makt. Demokratins födelseland blev också det första i Europa där den globala finansmarknaden svepte undan dess fötter i modern tid. Varken regeringsbeslut, demonstrationer eller generalstrejker förmår rubba de stora skeendena som styr nationers kurs idag. Tveksamt om kreditvärderingsinstitutens recept för »sunda finanser« ger bra samhällen – eller ens särskilt vitala ekonomier. Men nu är det de som bestämmer i Grekland.
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin.
Publicerad i nr 4/2010.