(M)inisterstyre
Något halvår efter Alliansens valseger började offensiven med en radda böcker och rapporter från den borgerliga tankesmedjan Timbro, alla biståndsfientliga, i samma anda som bidragsfientligheten: Biståndet förlamar och förslappar, dessutom kommer det knappt fram eftersom korruption i alla led suger åt sig medlen, har det hetat.
Underförstått i resonemanget är att marknadsekonomi, frisläppt och fin, ger den bästa planeten. Strax därpå kom de första skarpa markeringarna om att vi fått en biståndsminister, Gunilla Carlsson (M), som inte gillar bistånd. Alliansregeringen är verkligen radikal på det sättet, vi har en jämställdhetsminister som inte är feminist och en invandringsminister som gör sitt bästa för att skicka iväg asylsökande.
Gunilla Carlsson gjorde snabbt flera minnesvärda utspel. Själv är jag fortfarande mest förtjust i uttalandet att Sverige inte skulle ha fler biståndsmottagarländer än biståndsministern kunde rabbla upp om man väcker henne mitt i natten. Det röjer den vårdslöshet som har präglat Carlssons ministergärning. Hon har sagt »effektivitet« och »reform«, men skulle det vara effektivt att grunda en politik på en ministers personliga minneskapacitet?
Snarare röjer detta uttalande jargongen i Timbrokorridorerna, ekar av utpräglad avsky för alla pengatransaktioner som inte är privata och inte syftar till profit. Idag är idealet att företag ska sköta biståndet. Ett första försök, Swedmilk i Makedonien, havererade i svågerutnämningar, korruption och bedrägeri, lämnade efter sig tusentals svindlade makedonska mjölkbönder och ett ganska stort hål i svenska medier. Skulle vi inte granska biståndet? Jaha, inte det biståndet, affärsbiståndet ska vi låta vara ifred, det är det ineffektiva gammelbiståndet (ett av Timbros propagandord i kampanjen) som ska skärskådas. Undantaget SR:s eminenta granskning.
Carlsson reste på en turné över världen till biståndsländer där hon höll ett kort, brutalt tal inför ärrade biståndsarbetarveteraner, som gissningsvis kände sig rätt illa till mods: nu – äntligen! – skulle biståndet bli effektivt.
I många fall betydde detta att lägga ner pågående projekt (alltså redan investerade pengar i sjön) eller införa så rigorösa kontrollregler att små projekt fick så stora byråkratiska kostnader att de fick läggas ner. Effektivt? Nej, men ideologiskt.
Marknadsliberalism? Om det vore så enkelt. Snarare någon slags bastard som vi kan kalla företagsgynnarism. Regeringen hjälper ju gärna med både ministrar och skattepengar svenska företag i utlandsärenden. Man minns hur handelsminister Ewa Björling (M) glatt försökte kränga svensk statsbolagtillverkad övervakningsteknik till diktaturen Libyen, frejdigt intygande att sådant gjorde sådana länder bättre.
Och senaste förslaget, hårt kritiserat av Svenska Freds, är att instifta en statlig instans som ska hjälpa bland andra vapenindustrin att exportera mer. Inga problem med statligt stöd där inte.
Handeln är helig, biståndet är oheligt – det märks också på att de svenska folkrörelseorganisationerna som verkar med Sidapengar fått informationsbudgeterna kapade till hälften, dessutom med direktiv om att man inte får skriva negativt om internationell handel.
Carolina Jemsby har skrivit om denna fråga i detta nummer, och är också moderator på den hearing med alla riksdagspartierna om biståndet som folkrörelsebiståndsorganisationerna håller på ABF-huset i Stockholm den 19 maj. Kanske kan frågan då lyftas upp till valdebattsvärdighet. För ytterst handlar det om utifall svenskarna fortfarande vill att deras land ska idka praktisk internationell solidaritet. Kom gärna dit.
Johan Berggren är chefredaktör på Ordfront magasin
Publicerad i nr 3/10